Hej alla trogna läsare. Kanske saknar ni inläggen i min blogg. Det har varit tunt mer än halva juli. Förklaringen är att jag faktiskt har prioriterat annat en tid.
torsdag 28 juli 2011
28 juli - Saknade inlägg
Hej alla trogna läsare. Kanske saknar ni inläggen i min blogg. Det har varit tunt mer än halva juli. Förklaringen är att jag faktiskt har prioriterat annat en tid.
onsdag 20 juli 2011
20 juli - Möten runt ett par fjärilar
- Gunnar, kan du komma och ta ut en fjäril, ropar Ulla.
- Självklart, svarar jag, van vid uppgiften.
Den här gången är det en fjäril som är död och torr. En mätarfjäril.
- Den är ju död, säger jag.
- Det spelar väl ingen roll, svarar Ulla. Ut ska den i alla fall.
Den är så vacker. Jag tar med den till ateljen för artbestämning.
Efter lite letande finner jag den på nätet - Vitbrokig parkmätare, Eulithis prunata. En allmän art. Så har man lärt sig nått nytt - igen!
Lite senare tankar jag bilen vid Östgötaporten.
Jag ser något mystiskt nere under pumpen och ställer mig på knä för att se bättre, nyfiken som jag är.
- Har du tappat något eller står du bara på knä så där när du tankar? frågar mannen från pumpen bredvid.
- Nej, men kom får du se, svarar jag.
Det sitter en mycket vacker fjäril här nere. Det är en björnspinnare, Arctia caja och den är i mitt tycke en av våra vackraste, eller åtminstone mest annorlunda tecknade fjärilar eller hur? fortsätter jag.
- Märkligt, säger mannen. Att se en vuxen karl ligga på knä så här inför naturen vid en bensinpump.
Men okej, vacker är den och så har man alltså lärt sej nåt nytt idag igen, avslutar mannen vår korta dialog och fortsätter bort.
19 juli - Vacker potatisblom
Så långt ögat når blommar potatisen, här i lila men ibland i vitt eller gulvitt och stundtals helt utan blommor, eftersom en del avlade sorter reducerar det könliga stadiet till enbart torkande knoppar.
Så här förförande vackert kan det också vara i jorbrukslandskapet monokultur.
Detta fält ligger på väg ner till Stugan vid Tåkern; på Dags mosses lätta torvjord. Jag reser förbi för att återigen klippa gräset innan regnet kommer på allvar. Det blev ju ett måste så snart igen för att få ordning på gräsmattan efter en tids lättja.
Molnen börjar torna upp sig. Bäst att skynda.
torsdag 14 juli 2011
14 juli - Gräsklippning
Det är inte klokt hur dagarna rusar på när det är sommar. Jag var ju nyss här och klippte gräset, vid Stugan nere vid Tåkern.
Den grå flugsnapparen ruvade då i ett bjälkhörn på min målaraltan och jag beslöt mig för att låta skapandet bero en tid.
Jag tänkte igår, då jag kom tillbaka, att det ska bli kul att se hur det går med häckningen.
På altanen är det tyst och stilla. Väggarna runt boskålen är smutsiga av spillning och boet är tomt. Det är över. Det går så fort. Från bobyggnadsstart till flygnad tar det en månad och vad är väl det under sommaren.
Jag hör ungarna från almarnas trädkronor, ett tunt och spetsigt, nästan ringande "srrrriiiiii".
Jag går runt i gräset som når halvägs på mina vader. Små rödbruna myggor biter mina vrister och jag stryker fram rött blod med handen.
Regnet som kom med åskan för fjorton dagar sedan har satt fart på växandet. Det är dags att klippa gräset. Det är nog nästan två veckor sedan sist och ett sådant glapp i arbetet ger svåra konsekvenser.
Maskrosor på tredje vändan, tusensköna och mängder med aspskott skjuter i höjden, för att inte tala om alla olika sorters gräs.
Det är tur man har en gedigen "arbetshäst". Utan "Klippon" som jag delar med Tåkerns fältstation skulle jag stå mig slätt. Här duger inget finlir med uppsamlare och greenfinish.
Ibland får jag ändå köra två gånger för att kunna arbeta mig ner genom grönmassan.
Till nästa gång får det inte dröja så länge. Så har jag tänkt många gånger förr. Gräsklippningens piska må vina.
torsdag 7 juli 2011
7 juli - Hurusom sköna sommarminnen skapas och lite om hotat strandskydd
Minnet kan svika och svikta. Barndomens evigt varma somrar, eller för den delen - evigt vintriga vintrar - är en konstruktion som bygger på att enstaka händelser och upplevelser från nu och då bakas ihop till en passande minnesbank att ösa ur för framtiden.
Det senaste dygnet har jag ägnat mig åt att samla in just ett sånt dundersommartillfälle lämpligt att spara för kommande tider då minnet ska rådbråkas vad sköna somrar beträffar.
Besöket hos syster och svåger i Fjälla vid Järnlunden söder om Linköping blev till en mycket skön sommarupplevelse. Mer än man kunde hoppas på under den disiga förmiddagen.
Först en båtfärd i den vackra sprickdalen med spegelblankt vatten och en himmel som visade mer och mer blått allt efter som färden gick söderöver.
Landstigning på Bromön vid en varm granithäll i söderläge med ljuvligt bad och fridfull ensamhet där lunchen, hälsosam sådan, dukades fram.
Drillsnäppan spelade, fiskmåsarna kiknade, rader av storskarvar flög i skytteltrafik till och från boholmarna längre in mot land.
En sexton ungar stor kull storskrakar, doppingar med ungar samt små flockar av kanadagäss simmade på bleken utanför vår granithällstaffel.
Över oss höll mäktiga fiskgjusar till. En säker distans bort fanns två mäktiga risbon där vi såg dem landa
En sak kan jag inte låta bli att fundera över och något skrämmas av.
Uppskattningsvis 50 % av stränderna runt denna vackra sjö Järnlunden, framför allt de attraktiva söderlägena, är exploaterade av fritidsbebyggelse.
Här är verkligen tillgängligheten för allemansrätt och det rörliga friluftslivet satt på undantag. Stränderna är ända ner till vattenranden privata och oåtkomliga för både folk, djur och blomster.
Hur har detta kunnat ske och när skedde det? Hur har vi det med det viktiga strandskyddet, det som har funnits för att spara värdefull och opåverkad mark för kommande tider. Det överlåts nu åt kommunerna själva att bestämma över framgent.
Är det så här det blir efterhand vid sjö efter sjö i vårt vackra land?!
Trycket är enormt. Det vet jag inte minst från min egen kommun Ödeshög, där man avundssjukt kikar på de exploateringar av strandnära mark som Jönköpings och Habo kommuner ägnar sig åt vid Vätterns sköna strand. "Kan dom så måste vi också få kunna", menar huvudparten av kommunens politiker idag.
På så sätt äter man bit efter bit av det sista som finns kvar av relativt vild natur i samhällsnära områden av "attraktiv karaktär".
Och sånt som går den vägen kommer aldrig någonsin tillbaka.
tisdag 5 juli 2011
5 juli - Nödproviant
Vi har fått mycket frukt på vårt bigarråträd i år. Det räcker till åt alla; vi själva, barnen, grannarna och skatorna har delat på skörden som snart är slut.
Häromdagen överraskade mig en årsungt blek talgoxe med att besöka trädet. Den hackade på och lät sig väl smaka av de bär som var rödast.
Det hör nog till ovanligheterna, tänker jag, att talgoxar äter frukt. Det får kanske betraktas som en form av nödproviant för hungriga nyflyggingar som ännu inte lärt sig hitta lämpligare föda.
Körsbärens sötma ger naturligtvis en snabb energikick för svultna ungar; en räddningsplanka undan usla dagar; en genväg till överlevnad för den som blivit lämnad att klara sig själv.
måndag 4 juli 2011
4 juli - Färg av åkerblomster - en sällsynt företeelse på dagens östgötaslätt
fredag 1 juli 2011
1 juli - Juli börjar med regn
Det känns inte ovanligt, snarare tvärtom, att juli börjar med regn. Men mellan skurarna och den tunga gråhimlen (jag ser ut genom ateljéfönstret) glimtar solen till, just nu faktist, och luften är ändå varm och mild.
Så jag hyser gott hopp om morgondagen.
Då äger nämligen Heda Gammeldags marknad rum - ett måste för alla marknadsfrälsta - bara genuint hatntverk och helt i avsaknad av gängse marknadskrafs. Jag har varit med sen starten och jag tror det måste vara någonstans mellan 10 och 15 år.
Just nu är jag i ateljén och packar.
Vi ses!