19 juni - Sanning och konsekvens

.
Under årens lopp har jag guidat och föreläst en hel massa i ämnena konst och natur.
Jag hade i min numera nedsläckta hemsida en lista som jag förde över projekt som gick i den andan och om jag minns någorlunda rätt omfattade den flera hundra tillfällen och evenemang och många tusen "kunder" fram till och med 2010 då jag tröttnade och struntade i dokumentationen.

Numera är jag inte alls lika flitig med guidning i natur. Jag har gjort mitt där känner jag, och hänvisar behövande till min gode vän, naturguiden Lars Frölich, som gör ett jättejobb i det avseendet.
I söndags gjorde jag emellertid ett sällsynt undantag.
Lars hade, som tidigare år, bett mig om att göra ett inhopp under en av hans veckoliga söndagsvandringar på  Omberg. Så har vi gjort nu under fem år cirka och som vanligt blev det lyckat.

Som alltid då jag är med (och det har faktiskt blivit så) så stod nämligen vädret oss bi med en solig och varm dag mitt i köldförsommaren som varit och är och ungefäör tjugo personer deltog. Vi vandrade under Ombergslidens backe, inte långt, ty det hinner vi aldrig med under vår gemensamma promenad, genom allt som bjuds av natur och upplevelser från parkeringsplatsens blommande oxlar och knoppande skogsknipprot till Djurkällas slukränna och sjungande svarthätta.

När det gäller konstpedagogiken, om man nu kan kalla det sålunda, ställer jag upp mera på så sätt att jag förstås gärna tar emot besök i min ateljé och berättar om mitt konstnärsskap och visar min verk både för enskilda och för grupper.
Det blir en hel del besök under ett år av konstföreningar och annat "löst folk".
Det är ett positivt arbete.
Jag får därigenom direkt respons av en betraktarkår och vi har ofta samtal och diskussioner som gärna tar vidare svängar ut från mitt eget skapande till en omfattande konstvärld. Intressant och viktigt är detta.

Ibland får jag en respons som går ändå vidare och djupare. Av sådant blir jag förstås extra glad och stolt.

11 september - Målardagarna fortsätter med ständiga upplevelser vid sidan om.

.

Jag har ambitionen att färdigställa alla de åtta stora oljor som är under arbete. Vi får se hur långt denna ambition räcker. Allt sker nämligen i små etapper. Och oljemålningen här ovan har jag nog redovisat i tidigare stadium förut i min blogg. (Se nedan under 10 september). Nu är den ytterligare ett litet steg på väg mot avslut.

Men det är ju så mycket annat som händer och pockar på uppmärksamhet.

När jag sitter i brassestolen och beskådar mina verk märker jag hur en mängd små skalbaggar lyfter ur vegetationen och börjar svärma i solen som så skönt plötsligt tränger igenom de fuktiga dimmorna. Hela luften blir alldeles full av dem. 

De har illröda tväckvingar som lyser som små stoppljus i motljuset och när de inte svärmar omkring sätter de sig överallt på kläderna och i håret.
Jag har sett dem förut om höstarna vid Tåkern, ofta i mängder, men jag har glömt bort vad de heter, så jag konsulterar Janne per telefon, som genast kommer ut på en rådrunda med tillhörande kaffe.

Det är "Malachiten" Anthocomus coccineus, säger han, en släkting till flugbaggar. Arten är höstsvärmande och du och jag har mycket riktigt sätt den tidigare i mängd vid Tåkern under hösten. 
Den lever nämligen i vassarna men larven går i ved där den äter borrande skalbaggelarver såsom t ex barkborrar.
Skalbaggen är ett nyttodjur alltså!

Högt uppe under molnen stiger rovfåglar med termiken. Idag ser jag en liten skruv med tre ormvråkar, en sen bivråk och en ung havsörn tillsammans. De tre ormvråkarna leker tafatt där uppe i himlen, jagar varandra, störtdyker och rollar. Man verkligen ser att de njuter av sin tillvaro.

Men allra mest vill jag berätta om den fantastiska ormvråk som jag såg idag när jag körde ner över Gottorp till Stugan. 
Den flög upp ur stubben som en vit skepnad, landade på en telestolpe bara tjugo meter bort och satt där som ville den vänta ut min reaktion. 
Jag grävde frenetiskt i ryggsäcken efter kameran men som så ofta fick jag iväg "skottet" för sent, precis när den lyfte och försvann mellan ekarna. Suddigt och illa blev fotot genom vindrutan men nog förstår man ändå denna unika fjäderdräkt.

Fågeln är alltså en extremt ljus färgvariant av "vanlig" ormvråk, en s k "Börringevråk", med namn efter orten i Skåne där den verkar vara vanligare än annorstädes och där den först beskrevs.

Jag har sett många "Börringevråkar" tidigare, även här vid Tåkern, men aldrig någon så ljus som denna. Den var faktiskt helt vit på huvud och hela undersidan. Även ryggen och vingtäckarna var vita liksom övergumpen. Det enda som var mörkt var egentligen bara ving- och stjärtpennor.

18 juli - Högsommar

.
Det har varit mycket tystlåtet här i min blogg, jag vet, jag har semester och då blir det så här glest med skriveriet. Det har varit familjebestyr åt olika håll, altanmålning, trägårdsskötsel, bad och grill.
Jag är förresten nyss hemkommen från en boulesejour i Växjö där jag spelade trippel veteran 65 under SM-veckan tillsammans med Arne och Ivan i laget. Vi kom till 16-delen men där åkte vi ut; otur och olyckliga omständigheter förstås; lutande banor, stenar och förargligt ojämnt grus och andra små förtretligheter, ja, ni vet!

Och inte orkar jag skriva något nu heller när klockan närmar sig åtta om kvällen. Jag får se hur det blir i morgon.
Men, för att det inte ska se alltför tomt ut lägger jag in en bild på en märkvärdigt färgad rölleka.

Nog vet jag och har sett förut, hur röllekorna ibland kan bli rosafärgade, men aldrig har jag väl sett en så här karminröd rölleka förr. Den växte vid dikeskanten vid Skedet bortemot Borghamn under Omberg och den är absolut vild; ingen rabattrymling menar jag.

Med den få ni faktiskt hålla till godo idag.

Kanske ses vi på söndag förresten. Vi, i Naturskyddsföreningen i Ödeshög, har en tätortsnära blomstervandring under ledning av biologen och medlemmen Kjell Antonsson då. Det vore väl nåt att gilla och att delta i!
Jag kommer att slita mig loss från ett födelsedagskalas, inte mitt utan min dotters, för någon timme. Jag vill också vara med.

BLOMSTERVANDRING I ÖDESHÖGS NÄRHET

Exkursionsledare: Kjell Antonsson

Söndagen den 20 juli, samling 10.00 vid Fabriksvägens östra del innan man kommer fram till Vadstenavägen, tvärgatan leder in till Dalgatan. I det området finns möjlighet att parkera bilar. Vandringen passar för både nybörjare och botanister. Tag på dig bra skor och kläder efter väder. Vandringen avslutas vid 12 – tiden.  Det finns överraskande mycket växter i tätortens närhet!

VÄLKOMMEN

ÖDESHÖGS NATURSKYDDSFÖRENING

18 juni - Besök hos drakblomman

.
Jag brukar ta mig dit varje år. Oftast någon vecka senare än så här. 
Platsen är som en öppen katedral och man blir känslomässigt påverkad som av en immateriell, nästan gudomlig, närvaro. Så skön är helhetsupplevelsen av området, av de rika klippängarna balanserande över Vätterns blåa, värmestabiliserande vatten, den oerhört rik floran, alla fjärilarna samt det goda klimatet med det rika måttet av soltimmar.

(Det var botanikern, filosofen och diktaren, den alldeles för tidigt bortgångne Lars Åke Gustafsson som återupptäckte det gamla fyndet, som fanns angivet för "Vätterbranterna söder om Ödeshög" från för länge sedan.
Han gav sig inte! Han vandrade milsvitt ett par år längs branterna från Stava i söder till Omberg i norr och letade efter den sällsynta och svåråtkomliga växten - drakblomma.
Det var på 70-talet, tror jag, som han till slut fann platsen och jag minns det väl. 
Vi kände nämligen varandra, hade gemensamma intressen utgående från Tåkerns fältstation, och en dag hände det till slut.)

Så skrev jag igår den 18 juni men jag hade fel. Lars Åkes sökande i Vätterbranterna efter drakblomma hann förekommas av andra. Jag fick ett mejl på eftermiddagen igår från fotografen Bengt Samuelsson där han berättar följande:

Lars Åke Gustavsson var nog en av landskapets största botanister och många upptäckter kan tillskrivas honom, men inte upptäckten av drakblommeklippan söder om Ödeshög. 
Någon vecka in i juli 1970 upptäckte  Bert-Inge Nyström och sonen Bengt drakblomman och drakblommeklippan. LÅG skriver det själv på sidan 230 i hans skrift Stäppängar i Östergötland. 

Äras den som äras bör....

hälsningar
Bengt Samuelsson

Idag är det den 18 juni 2014 och mycket har hänt sedan dess. Branterna är naturreservat som tur är men området är tyvärr väldigt kringskuret av nybyggda sommarhus som i sin tur har blivit till permanentbebyggelse, vilket egentligen aldrig var meningen från första början. 

Så var det inte då, på 70-talet och tidigare och mycket av klippängarnas övre, fuktiga och friska delar, med ormtunga och orkidéer, är därför borta i gräsmattor och rabatter och naturreservatet är dessutom, finner jag idag igen, svårt att nå eftersom man får "tränga sig fram" mellan villor som på något sätt har annekterat mer än lagligt. 
Den lilla orangemärkta vandringsleden som för in i och genom reservatet syns inte från grusvägen, den uråldriga Holavedsvägen, man måste veta eller chansa och detta är naturligtvis oerhört olyckligt! Här måste länsstyrelsen i Östergötlands län åtgärda med det snaraste.

I månadsskiftet juni - juli brukar jag alltså ta mig hit, varje år. I år således något tidigare än vanligt.

Det är en rik blomning, inte bara av drakblommor. Klippängsfloran prunkar i färg och form:
brudbröd, rosettjungfrulin, jungfrulin, färgmåra, blåklockor, brudbröd, fibblor, ormbunkar, timjan och kungsmynta.
Överallt flyger fjärilar omkring och humlor och bin i mängder.

Jag går ner över berget, längs en något friskare, vattenförande, spricka, spetar på klippblock och hasar längs berg och balanserar till slut över stupet där varje liten klipphylla har ett eget bestånd av drakblommor.
I år är det friskare blomning än jag sett på många år. Det är definitivt ett mycket bra år för drakblommor år 2014 och jag gläder mig storligen åt skönheten i dessa illblåa blomsterbuketter.

Drakblomman, Dracocephalum ruyschiana, tillhör familjen kransblommiga växter dit plister, dån, jordreva och många andra vanliga arter räknas.
Men drakblomman skiljer sig från sina släktingar genom att istället vara sällsynt. Den finns på endast två platser i Östergötland i Ödeshögs kommun, på några torrängslokaler i Falbygden i Västergötland, en fyndplats vardera på Öland respektive Gotland samt i Osloområdet i Norge. Det är allt som finns i Norden.

Det är inte utan att man är lite stolt över detta, som östgöte och framför allt som Ödeshögsbo. Och det är verkligen ett privilegium att känna till området så väl och att ha så nära till att man kan besöka denna vackra och sällsynta blomma varje år.

Senare tillägg: Thord Wiman, en trogen läsare av Naturlig Dagbok, har lämnat en kommentar nedan angående det stora dokumentära värdet av natur&kultur som finns att finna i den östgötska författaren Carl Fries samlade bokverk. Thord undrar samtidigt om jag möjligen har läst någon av böckerna i serien.

Mitt svar är, det har jag. Böckerna finns i min bokhylla och jag läser i dem regelbundet. 
Utvecklingen, eller vad vi nu ska kalla den, står aldrig stilla. En annan man jag kände; Inge Juberg i Svanshals vid Tåkern, gav ord till denna tanke: "Det går aldrig bakåt".

Egendomligt, nostalgiskt och aningen ledsamt känns det idag år 2014 att jag kan betrakta det NU, som en gång för nu ganska länge sedan var Carl Fries egen tid, som ett många gånger svunnet naturparadis jämfört med dagens ensartning, artutdöende och marginaliserade och teknifierade monokulturlandskap. 
Hur mycket rikare var det alltså inte i den forna tid som Carl Fries jämförde med i sitt tänkande bakåt i tiden. Jag tänker på detta ofta, hur vi är och barn av vår tid, aldrig kan vara något annat och aldrig kan förstå bakåt. 
Det hela är naturligtvis både en tröst och en sorg.

13 juni - Kopparlöpare

.
Bruno på fiket undrade idag vad det var för slags brun skalbagge som han funnit krypande på golvet hemma.
Utan tvekan mjölbagge, svarade jag självsäkert. De brukar man finna kravlande omkring inomhus, ofta sprattlande på rygg på ett blankt golv, fortsatte jag vis av egen erfarenhet. 
Men kom du bort med den till ateljén så får vi titta på den för säkerhets skull.

- Jag kommer halv tio, säger Bruno. 
Och nu står han i farstun med en glasburk innehållande ett kryp.

Men det är förstås ingen mjölbagge konstaterar jag direkt.

- Du det här är ingen mjölbagge, det är en fin jordlöpare, säger jag. Den måste jag verkligen titta närmare på. Det finns några arter som har den här vackra kopparfärgen och jag vet att den tillhör släktet Carabus.

Jag söker i Fauna Entomologica Scandinavica nr 15 av Carl. H. Lindroth:, fam. Carabidae, men behöver inte studera länge under släktet Carabus förrän det står fullkomligt klart att det är en Carabus cancellatus, en kopparlöpare, som Bruno har med sig till ateljén.

Det som klart skiljer den från ett par "syskonarter" är att första antennleden är brunröd. (Se bilden)

Jag läser vidare att den här arten är minskande men inte sällsynt och den finns från sydligaste Sverige upp till Gästrikland - Dalarna men saknas på Gotland. Den trivs i halvöppen terräng och har nattliga vanor. Och jag vet att jag själv har den i mina gamla samlingar från Tåkernbygden under 60 och 70-talen, då jag var häftigt engagerad i ämnet.
(Se Svens kommentar nedan)

Hur den här vackra skalbaggen har hamnat inomhus hos Bruno är förstås svårt att säga.

- Men den kan ha kommit in med veden, förklarar Bruno.

21 maj - Apropå sommaren som kom

.
Jag glömde ett sommartecken från igår.

Jag fick säsongens första myggbett.

3 mars 2014 - Skillnaden mellan liv och död

.
Det är en avsevärd skillnad mellan liv och död. I bild blir detta ganska påtagligt.

Att få ynnesten att från första parkett kunna studera en livs levande vild räv under sorkjakt är oerhört stort. 
Att tvingas bevittna sju skjutna rävar upphängda som makabert skryt på en bodvägg för allmänt beskådande är något helt annat.
Den person som vakade ut dessa dödade rävar hade också en levande vacker räv för ögonen just i skottögonblicket och jag kan inte låta bli att undra över - Hur man kan, och varför?

En sak kunde jag förstå. Det är den om människan som jägare för födans skull, även om det knappast är adekvat för en modern svensk. Men att döda för dödandets skull eller därför att man tror att man gör "nytta" i naturen som så kallad "viltvårdare". Det  är för mig obegripligt med allt vi kan om natur idag.

Bilden på de skjutna rävarna har ett par år på nacken idag och jägaren och jag har talat om saken. Han hänger upp rävarna på frånsidan insynen idag, alltid något. 
Men, jägarkåren av idag har uppenbarligen en mängd etiska och ekologiska uppgörelser att ta tag i framöver för att jakten fortsättningsvis ska kunna accepteras och inordnas i vårt moderna samhälle med den bredare och mera ekologiska syn på natur och miljö som har företräde idag. 
Förbi måtte den tid vara då jägarna är den grupp som ensamma bestämmer över jakten. In med den i historiens mörka garderob och försvinn för evigt!
Låt oss börja med att rösta så att minoriteten jägare som sig bör också blir en minoritet  i riksdagen.

14 februari - En liten paus

.

Hej mina kära läsare.

Jag vill bara meddela, så att ni inte blir besvikna över att inget händer, att jag tar en liten paus med skrivandet i min Naturliga dagbok - en vecka ungefär - sen är jag här igen - med färska rapporter, och då känns det förhoppningsvis så här ...

Vårvinterljus

(klicka på bilden för större format).

15 januari - Ateljébesök

.
Läraren i bild i Ödeshög, Jenny Ehn, hörde av sig i höstas och ville komma på besök till min ateljé med en grupp vuxenelever.
Det blev av strax innan jul, då gruppen anlände lagom med morgonljuset. Det var elever  i vuxenskolans kloass för ensamkommande flyktingungdomar från Iran, Irak, Marocko, Afganistan och Syrien.

Två tolkar var med på plats för översättning till arabiska och persiska. En timma hade vi på oss och den gick fort.
Jag berättade om mitt konstnärskap och förutsättningen för sådan verksamhet i Sverige varefter vi diskuterade konst och tittade på mina verk och jag visade även lite aktivt målningsarbete.
Intresset var intensivt och frågorna många.

23 december - Rekordvarm jul?

.
Vid ateljén pågår arbete även denna dag. Nu har man hittat ett tidigare okänt oljefat där en ny avloppsledningen förberetts. Olika problem har travat sig på varandra och arbetet drar iväg väldeliga och jag tackar återigen mitt lyckliga beslut för några år sedan om att tacka nej till köp. Det är skönt att ta ledig tid just nu och slippa se och höra allt detta.

Allt är förberett hemma för att ta emot barnen med familjer. De första anländer om någon timme och jag är här i ateljén endast en kort stund för att vattna blommor och vinterställda plantor ...
... ja och så passar jag på, för att jag inte kan låta bli, att lägga in en liten blänkare här i min blogg om den otroligt milda vintern.
Idag är det fyra grader varmt och frisk sydväst och för morgondagen läser jag i Yr.no att det ska bli åtminstone nio grader varmt och ännu friskare sydväst. Det är faktiskt inte klokt. Det måst nog vara ett värmerekord för julafton här i bygden.

I förrgår var Ulla och jag i Linköping för julbesök hos mina härliga gamla föräldrar varvid vi också passade på att greja de sista julklapparna och det jag vill komma fram till är, att jag därvid noterade att råkorna var på plats i boträden vid Järnvägsparken och att det var full fart på flyktspelet. Otroligt!

Uppföljning från 2 december - Tyfonens offer

Vi var många, fler än 60, konstnärer som deltog i den stora insamling som konstkollektivet Alka i Linköping uppmanade till. 

"Lördagens utställning på Alka i Linköping samlade in 50 000 kronor till det katastrofdrabbade Filippinerna.

Alla Östgötakonstnärerna hade skänkt verk som sedan såldes till besökarna för 800 kronor. Hela behållningen gick till Röda korsets insamling.

– Helt makalöst, det var kö när det öppnade, säger en glad Thord Söderlund, insamlingsansvarig för Linköpings Rödakorskrets.

– Allting såldes och vi är oerhört tacksamma för den givmildhet konstnärer visat."

4 december - Besök i ateljén

.
Det händer ibland, det där oväntade, en händelse, ett besök.
Det knackar på porten och jag öppnar för två unga besökare. 

- Vi heter Mattias och Marius. Oj, en konstnärsateljé, va härligt! Kan vi ställa cyklarna här utanför? Får vi komma in?

- Visst, kom in! Välkomna! Vill ni ha en kopp kaffe.

Jag får ett sugande norrländskt "sjjjj" till svar
- När du nu frågar, så hellre thé.

Så sitter vi där vid mitt vackra trädgårdsbord i värmen inomhus, under tavlorna, och pratar en timme om trons betydelse, det mänskliga mötet och om resandets konst.

- Jag är en kristen nomad, säger Mattias. Det här är en slags pilgrimsresa och vi håller oss nära den riktiga Pilgrimsleden.
Jag lever från dag till dag med min cykel. Det är mitt hem, det som blir och sker och det är aldrig enformigt.
Marius och jag träffade varandra för sex veckor sedan och vi tänker oss åtminstone Frankrike som mål och därefter kan jag personligen tänka mig att ta hyra på en båt i Barcelona för fortsatt färd till Sydamerika. 
Så här kan jag även se mig i en familj i framtiden, fortsätter Mattias.

- Då är det bra att du gör allt det här nu, svarar jag. Man stelnar nämligen med åldern. Det är ofrånkomligt, det kommer nog också du att märka.

Marius ler lite osäkert och jag frågar om det inte är ovanligt att en norrlänning som Mattias, från Jockmock, är mer talför än en mas från Dala-Järna. 

- Jo, jag lyssnar mera, svarar Marius blygt, nöjer mig med att svara på frågor liksom. Och jag vet inte än, säger han, hur långt jag följer med, men till Frankrike blir det säkert.

Mattias fortsätter att berätta, skrattar bullrigt, spelar och sjunger.

De tänkte sig att sova hos nunnorna vid Mariadöttrarnas kloster vid Väversunda natten som var, men där var det helt upptaget av nya noviser, så det fick bli hos en gästfri granne, i dennes pannrum, istället. Men där samtalade de å andra sidan långt in på småtimmarna och badade minsann jaccuzi.  

- Nu åker vi bort till Handelshuset som vi har hört talas om. Vi är nämligen på jakt efter vinterdäck till cyklarna. Det ska ju komma snö imorgon sägs det. Tror du att han har sånt? frågar Mattias.

- Om inte Niklas har det, så finns det inte, svarar jag, så lycka till.

Så packar Marius och Mattias sina cyklar fulla med allt, gitarr, trummor och sovsäckar, sätter sig upp, vinkar och fortsätter sin resa. Sitt äventyr.
Och jag, jag minns min egen ungdom. Den känns mycket avlägsen just nu.

2 december - För tyfonens offer

.
Det kom ett upprop från konstnärskollektivet ALKA i Linköping om att skänka ett konstverk till insamling åt tyfonens offer i Filippinerna häromdagen. Alla verken ska ropas ut för 800 kr och intäkterna kommer oavkortat att gå till hjälpverksamheten där borta. Försäljningen äger rum nu till helgen.

Så bra! Klart man är med! Det är skönt att kunna bidra med något.
Ikväll samlar vi ihop verk från oss kulturarbetare i Ombergsbygdens kulturarbetarförening och tar med dem gemensamt till Linköping i morgon.

Jag letar i mina "samlingar". Det är inte så lätt att välja men till slut hittar jag en liten ramad akvarell med knoppande guckusko. Den är både lite vacker och samtidigt vemodig på något sätt. Så får det bli. Den passar.

21 augusti - Ett albumblad från förr

.
Jag hade kaffegäster på besök i ateljén häromdagen, Sally och Sven-Olof kom från Linköping. Det händer ganska ofta, nästan varje dag att kunder dyker upp. Precis som det bör vara, som tur är, men min rekommendation är alltid att det är bäst att ringa i förväg för att komma överens om tid, ty jag är väldigt ofta på annan plats och arbetar; i min målarstuga till exempel eller allmänt ute i landskapet och hämtar inspiration.

Nåväl, vi hade en trevlig stund tillsammans och Sally och Sven-Olof överraskade mig med ett albumblad som gav nostalgivibbar. Tack för detta!
Där fanns nämligen kort från 1988, tagna vid Folkungakårens scoutläger Sjötunga vid Gränsö slott i närheten av Västervik. Våra döttrar var alla tre scouter i perioder och hustru Ulla dessutom scoutledare så hela vår familj var ofta på plats liksom den här gången även Sallys och Olofs familj.

Sjötunga scoutläger var nog ett av de blötaste jag minns. Jag bodde i tält i föräldrabyn och vaknade en morgon av att bokstavligt ligga i sjön. Hela familjelägret i en sänka utanför slottet var vattenfyllt upp till anklarna. Panta rei!

Kortet visar en del av matlaget i familjebyn och jag ser mig själv stå vid spisen rörande, ung och fräsch. Ulla finns i bakgrunden och mitt emot mig står vår dåvarande grannfru Gertrud, men vad de andra heter minns jag förstås inte.
Åren har gått, som alltid fortare än man någonsin förstått. Ibland blir man dock påmind.

15 augusti - KorvVilles planta, del I

.
Jag anar en känsla av höst. Men än surrar humlorna i nektarfyllda blommor och sover natt i det fria i skydd från regn och kyla under ett blad och en kvällsdoftande blomklase.

- Den heter KorvOlles planta, berättar Kjell och Lisbeth då jag är på besök i deras fina "visningsträdgård" på Dags Mosse. Vi har fått den av Nancy.
- Jag förstår, svarar jag. Men KorvOlles planta heter den inte. Den kallas KorvVilles planta, och jag kan berätta hela historien om varför.

Men egentligen börjar allt redan långt tidigare. Historien är komplicerad och vindlande, nästan som en Torgny Lindgrenskröna, men den är alldeles sann och nu samlar jag kraft för att äntligen berätta den.

Vid Nordiska Akvarellmuséet på Tjörn under en resa med Ödeshögs konstförening.

Det är 2006 om hösten, och vi är på resa till Nordiska Akvarellmuséet i buss med Ödeshögs konstförening och tar paus på en rastplats i Småland. Solen lyser och vi är lyckligt nyfikna på vad resan kommer att bjuda. Allt har börjat så bra.
Bredvid oss vid bordet sätter sig Nancy och hennes make Roland. Jag känner henne bara lite på avstånd eftersom hon är ganska nyinflyttad; en trädgårdsfantast och konstnär med blommor som specialmotiv, tror jag mig veta, så jag ber henne berätta mer om sig själv och sin verksamhet och hon svarar, att hon närmast kommer från Åkers Styckebruk i Södermanland, varvid Ulla direkt studsar upp och kontrar med att där bodde minsann hennes farmor och farfar, så Åkers Styckebruk är en plats som är oss mycket välbekant.

 - Ja, det är märkligt det här med Sverige och svenskar, eller kanske inte ändå; Sverige är ju ett så litet land och innevånarna så få, säger jag funderande. Det är nog ganska typiskt, att börjar man berätta om något eller någon, kommer nästan alltid märkliga anknytningar och relationer fram i ljuset. 
Och för att liksom befästa mitt påstående berättar jag om ett annat nyligt möte där Åkers Styckebruk kommit på tapeten.

"Vi satt på restaurang i Grännas hamn, Ulla och jag, när ett gäng medelålders motorcyklister tågade in och undrade om det var okej att de slog sig ner vid vårt bord, det enda där platser fanns kvar.
Visst svarade vi och i samma andetag undrade jag om de möjligen kom från Sörmland, en slutledning jag drog efter dialektens karaktär.
Jajamen. Vi är från Åkers Styckebruk, blev svaret.
Är det också möjligen så att ni brukade käka korv hos KorvVille i korvkiosken vid järnvägsstationen förr i tiden, undrade jag.
Absolut. Där hängde vi mycket i vår ungdom.
Då bör ni veta att det var min farfar som var KorvVille, berättade Ulla mycket stolt."


Sådan var episoden som jag berättade för Nancy där vid rastplatsen på väg till Tjörn.
- Men! Detta är ju hur märkligt som helst, utbrister nu Nancy häftigt. Jag har nämligen en blomma hemma i min trädgård som jag kallar "KorvVilles planta" och genom mina kontakter i hembygdsföreningen i Åker, där jag har arbetat i många år idéellt med muséet, har jag stött på KorvVilles namn väldigt ofta och som minne av honom och bruksorten fick jag alltså med mig en stickling av blomman med hans namn. Den växer numera frodigt hemma hos oss i trädgården.

Så kommer det sig att vi en vecka senare är hemma hos Nancy och Roland för att titta på deras fantastiska trädgård och "KorvVilles planta". Det blir kaffe och rundprat och sen gräver Nancy helt sonika upp en torva av växten som gåva.

- Plantera den med gott om utrymme runt omkring eftersom den blir väldigt frodig, som ni kan se, rekommenderar Nancy.

KorvVilles planta växer numera framför vårt köksfönster.

KorvVilles Planta växer numera med vällust i vår trädgård. Den är planterad i rabatten vid huset under köksfönstret, vilket, har det visat sig, inte är någon optimal plats, ty utan frejdig ans utgör den en påtaglig risk för kraftig igenväxning och hindrande av utsikt. Men vacker är den och drar humlor och fjärilar gör den.

Det är helt enkelt en fantastisk blomma och vi är väldigt stolta och glada över vårt eget exemplar av KorvVilles planta, inte minst Ulla, vars farfar på ett så härligt sätt har kommit att leva vidare i vår trädgård.

Och snart kommer jag att  skriva om fortsättningen. Det finns nämligen mycket mera att säga om den växt vi kallar "KorvVilles planta". Där finns naturligtvis ett riktigt namn och en uppsjö av spännande fakta att berätta vidare om.
Det blir del II det!

11 augusti - Regnig Ombergsvandring

.
Då jag rekade vandringen i fredags var vädret behagligt och soligt.
Men väder styr man som bekant aldrig över och idag kl 10:00 då jag vid Borghamns vandrarhem tog emot den drygt tjugo personer stora truppen ur Jönköpings vandrarförening, som bokat mig för en Ombergstur, var vädret mindre nådigt, eller kanske snarare rent ut sagt bedrövligt; av värsta slag faktiskt.

Nu är det som det är. Det är bara att bita ihop, täta till och ge sig iväg. Åskan mullrar över berget och regnet är ihållande och tungt då vi vandrar upp över Bockkyrkogården till Ombergs fornborg. Där svänger vi av söderut längs förkastningsbranten mot Ombergsliden, en sträcka på cirka tre kilometer, som börjar stigat och lättgånget men slutar i moras och täta snår innan allt, till stor glädje och lycka, åter öppnar sig vid orkidékärret under skidbacken.

Ingen klagar och tåget blir ibland ganska utdraget. Allt är sjöblött; om utifrån eller inifrån kvittar lika och i skorna kippar det och bubblar av luftigt vatten.
Men kaffet smakar desto bättre.
Efter denna nödvändiga andningspaus, är det från början planerat att vi ska fortsätta mot Ostmossen och därifrån vidare uppför branterna för färd längs Vallgatan tillbaka till Borghamn.
Men vi nöjer oss med ett besök vid Mariadöttrarnas kloster och tar sen pilgrimsleden, en grusad väg, tillbaka istället. Och därmed blir alla nöjda. Strapatserna har tagit kraft och tålamod.

Vandringen tar ändå tre och en halv timma allt som allt. Hemma väntar ett hett karbad. Så efterlängtat.

8 juli - Jag lever och mår bra

.
Till alla dem som möjligen undrar.
Här är jag. 
Min lindriga hjärnskakning märker jag dock ännu av, lite grann, när jag står och blundar för då blir fötterna liksom rundsulade. Men annars ...

Datorn i ateljén har kraschat. Det hände för två veckor sedan och det har varit på gång minst ett år. Obönhörligt och definitivt. Bland annat därför har jag tagit en härlig paus från allt det där - det här - och tänkte ett tag att stanna längre ändå utanför datasfären; med en vecka i sköna Kroatien inräknad. Det har känts fräscht och ovanligt att vara ifrån. Ett aber: Har ingen kontakt just nu med min e-post.

Men så var det på marknaden i Heda i lördags, då jag satt där och plitade och målade, snackade och gick på i vanlig ordning, att rätt många faktiskt undrade hur det stod till med Gebbe, hjärnskakningen och den Naturliga dagboken.

Så nu har jag loggat in på hemmaplan, på hustruns dator, för att framföra en hälsning att jag lever och mår bra.
Vi höres! 
Och sen, när jag inhandlat en ny dator och kopplat upp mig igen kan jag ta del av all liggande e-post också.

23 maj - Ängsknarr och Gotlandssnok

.
Varken ängsknarr eller gotlandssnok existerar idag som korrekta svenska namn. "Ängsknarren" heter numera konknarr och "Gotlandssnok" är endast den färgvariant av vanlig snok som finns på ön. 
Men ändå! Idag vill jag lyfta fram de båda namnen av följande anledning och låt mig därvid börja med snoken.

Den slingrar och vrider sig och först tror jag att det är en daggmask som ligger där i liksom en liten håla i det kortsnaggade gräset efter att jag nyss passerat med min gräsklippare. Men det är inte någon mask. Det är en snok, en snokunge, inte mer än en och en halv decimeter lång och tunn som ett skosnöre. Den måste vara alldeles nykläckt och försynen endast, har räddat den från att bli hackmat av min effektiva Klippo.

Jag tar upp den i min hand. Den försöker undkomma genom att rulla ihop sig och gömma sitt huvud underst i bollen. Den är mörk och har två gula fläckar som drar åt orange. Jag har sett det hos någon individ tidigare vid Stugan men den här har än klarare apelsinfärgade nackfläckar än de flesta som jag sett, om inte som hos en gotlandssnok förstås, tänker jag, vilket således visar på att färgen inte bara är förbehållen den gotländska varianten.
Snart lägger jag ner den igen i det igenvuxna diket och hoppas att den ska klara sig i högre vildväxt. Den har en tuff tid framför sig, inte bara gräsklipparen, där finns många som även vill äta en liten hjälplös snok.

Och, i Kvarnstugans trädgård är gräset ännu inte klippt. Mest ligger huset öde och tyst efter det att Fältstationen blev uppsagd förra året. Allt känns bara tragiskt. Nog vore det väl bra om flytten kunde göras ogjord och att verksamheten kunde komma tillbaka och ge lite livsbejakande trevnad åt min granntomt. 
Inte ens vattnet är påkopplat ännu, trots att vi närmar oss juni, och detta påverkar även mig i min stuga i högsta grad eftersom jag har samma anslutning. Men jag har gett mig den på att inte ringa och tjata hos hyresvärden. Jag tänker vänta och se hur lång tid det kan dröja ytterligare. Suck! Det är inte längre någon ordning på torpet.

Tråkigt på gränsen till sorgligt är det hela. Enda trösten är att skogsförgätmigejens ljusblå matta har fått vara ifred och därmed skapat en himlen nere på marken mellan träden.

I Ramstadkanalen simmar de första kullarna av nykläckta grågäss. De är minst fjorton dagar försenade mot tidigare år. Och detta är förstås en följd av aprils hårda vinterbakslag. 

Så över till "Ängsknarren"

Jag stannar till vid Alvastra pålbyggnad på hemvägen. Ännu något svettig gläds jag över att myggorna inte är synkroniserade med säsongen. De brukar nämligen kunna göra försommarbesöken här till en något plågsam upplevelse för en så bettkänslig person som undertecknad.

Två kärrsångare sjunger frenetiskt, buskskvätta och törnsångare turas om att sitta som solister i torrbuskens topp, rörsångare och sävsångare tävlar i sång från fjolårsvassen, näktergalar hamrar från buskagen runt om i omgivningen, björktrastar snarkar, kanske ser jag en rosenfink som lyser karminrött en bit bort men jag lyssnar förgäves efter visslingen ... och så var det just ängsknarren som snärper där ute.

Nu är jag envis med namnet, ty just här och idag passar ängsknarr bättre än kornknarr. Här är det ängsmark nämligen; fuktig våtmark med kabbelekor och starrtuvor med inslag av torrare partier av nässlor, älgört och maskrosor.
Det är en nästan magisk kväll, alldeles utan vind. Dimmorna stiger i kvällen upp över Omberg och stämningen är tät och mytisk. Exakt så som man vill uppleva en försommarkväll med spelet från en knarr.

Och jag tänker som så, att de nästan årsvissa ängsknarrarna här vid Alvastra pålbyggnad kanske kan vara hoppet för artens fortbestånd i landet, just de individerna som bland alla andra i populationen vänder tillbaka till ursprunget och häckar i ängsmark. De måste väl vara de som lyckas bäst med produktionen, menar jag. De "stackare", och låt mig då mera passande använda ordet kornknarr, som håller till i vall och åker blir ju ständigt halshuggna eller nedvältade och har svårt att reproducera sig.
Med nästan en dåres tänkande vill jag istället använda namnet Ängsknarr, liksom ett mantra för artens liv och lycka. Kanske kan det hjälpa.

20 mars - Vårdagjämning med mycket blandade känslor

.
Jag läser i tidningen på morgonen.
"Gubbafika kl 0930 i Västra Tollstad gamla församlingshem - Välkomna!"
Varför inte, tänker jag. Gubbe är jag ju och en fika är aldrig fel.

Där vid kaffet får jag reda på eldsvådan som har varit under natten någonstans nere vid Tåkern; i en villa på sjöns södra sida.

Inte för att jag befarar att det är min stuga som drabbats, där är tomt och stängt, och om så hade varit, hade jag säkert fått ett bud redan.
Men, lite oroligt nyfiken blir jag ju och bestämmer mig för att åka en runda och se efter i alla fall.

Kompletterande foto från senare samma dag, som visar besvärande snödrev och drivbildning även på större vägar.

Det är bistert kallt i den snåla nordostvinden och snöfnyk yr över slätten och bildar svårforcerade drivor men jag tänker chansa.

Jag kommer inte längre än hundra meter iväg så dyker två pilgrimsfalkar upp på låg höjd alldeles framför bilen innan jag ens kommit ut på riksvägen; sakta glider de förbi, bitvis nästan stillastående, i motvinden. De är mycket nära mig och jag förbannar min oberedskap i att varken ha kamera eller rejäl kikare på plats - detta var ju tänkt endast som en fikarast. 
Falkparet landar på plöjet en bit ut och jag fotar med min mobil - tre suddiga och distanserade bilder som visar sig vara totalt oandvändbara och numera är raderade. När jag kämpar med detta lyfter falkarna, tar höjd och försvinner i snödiset söderut mot Ödeshög.
Jag följer efter och snart kommer en av fåglarna tillbaka i hasorna på ett par skräckslagna änder och jaktsällskapet försvinner bort mot Ombergshållet till.
Jag måste ge upp. Jag vänder på vägen. Än en gång. 

Vid Väversunda, ungefär vid Vävergården, kommer en stor rovfågel fram över berget. Det är en kungsörn. Den ligger och vrider i vinden och åter får jag ångra att kameran inte är med. Som tur är har jag ändå en minikikare i handskfacket, alltid. Med den ser jag att det inte är samma fågel som jag såg häromdagen vid Alvastra. Denna kungsörn har mindre med vitt på vingarna. Det är alltså en något äldre fågel än den förra, kanske 3-4 år gammal. När jag åter försöker mig på med ett mobilfoto försvinner den bortom granridån.

Kompletterande foto på kungsörnen, som ännu/återigen hovrade på samma plats som tidigare över Omberg vid Väversunda. Jag återvände med kameran. Tätnande snöfall gör bilden oskarp men tecknen tyder på att detta är en annan kungsörn än den jag såg häromdagen vid Alvastra.

Två fantastiska möten är det, men alla mina medtrafikanter passerar strutseende okunnigt och stressat förbi och säkert även helt obekymrade om vad de missar, tänker jag. Så olika är vi människor.

Hur var det nu med eldsvådan?

Jo, mycket värre än jag befarat. Det var nämligen Holmen som brunnit ner, själva bostadshuset, så gott som granne till mitt lilla kyffe endast någon kilometer bort. 
Det ryker ännu ur ruinerna och personal från brandbilden som är på plats ger mig irriterade blickar när jag så sakteliga och bekymrat gloende puttrar förbi. 
Jag känner mig dock inte gamig. Här på gården är jag bekant med människorna och varje gång jag passerar brukar jag stanna till och ta en liten pratstund med Hans eller hans fru.

Arma öde. Jag sänder djupt medkännande tankar, men vad hjälper sådana i sammanhanget;  bränder är som andra olyckor, orättvisa och oförutsägbara.
Lyckligtvis vad jag förstår har ingen person kommit till skada. Jag måste och vill ta personlig kontakt med familjen med det snaraste.

Det blir sammantaget en dag med mycket blandade känslor.

(På tal om blandade känslor, läs eufori och dysfori - en kommentar av Thord Wiman nedan)

11 mars - Dagens ros

.

Jag blev upplyst om att jag tilldelats en Dagens ros. Inte sitter jag och letar efter sådana men nu har det hänt.
Tack så väldigt mycket!