måndag 22 februari 2016

22 februari - Interiörbilder från Ateljé Gebbe

.
Några bilder från min ateljé just nu. 
Varsågod!










22 februari - På vårfronten knappast något nytt

.
Året tuggar på. Ljuset återvänder märkbart medan vädret pendlar mellan vinter och vår.
Jag känner att jag inte har något särskilt att rapportera om just nu men lämnar det här meddelandet som berättar om fortsatt liv ändå.


Den senaste recensionen av boken Korp som jag känner till var inne i Sveriges Ornitologiska Förenings tidskrift "Vår fågelvärld" förra veckan.
Men mer kommer. Jag har just sänt iväg två illustrationer ur boken till en anmälan i Skånska dagbladet. 


torsdag 11 februari 2016

11 februari - Arbete med fjärilar

.
Jag har fått förfrågan om och också tackat ja till att göra en dekal för år 2016 till Svensk Dagfjärilsövervakning.

Svensk Dagfjärilsövervakning är ett nationellt miljöövervakningsprogram som leds från Lunds Universitet på uppdrag av Naturvårdsverket.
Verksamheten möjliggörs av frivilliga landet runt som mellan den 1 april och 30 september räknar fjärilar enligt gemensamma och standardiserade metoder.



En årsrapport utkommer varje år.





Den allra första dekalen med motivet "Svartfläckig blåvinge" gjordes av min konstnärskollega och vän Måns Sjöberg 2010.

Alla som deltar i det ideella inventeringsarbetet får en årsdekal som utförs av konstnärer. 
2016 kommer denna dekal att göras av mig. Jag har fria händer att inom ramen för dekalen göra vilken art som behagar mig mest och över detta kommer jag att fundera en stund innan jag skrider till verket.
Den 1 april bör den vara färdig eftersom inventeringarna börjar. Arbetet är ideellt även för min del.

onsdag 10 februari 2016

10 februari - Bakslag

.
Så var det dags. Det första bakslaget i vårvädrets herravälde väntar bakom rullgardinen redan tidigt på morgonen. Snön vräker ner i stora flak. Jag är dock varken förvånad eller besviken; något annat var ju inte att vänta.


Men snöfallet verkar råda med mycket snävt lokal variation, ty på vägen ner mot Stugan övergår flingorna alltmer i regn och där nere, på maderna runt Tåkern, är det ännu mitt på dagen barmark.
I samhället Ödeshög däremot, som har några tiotals meter högre altitud, har det nu mot kvällen kommit nästan en decimeter tung och våt snö. Allt är bara slask som emellertid hotar att frysa till under natten när temperaturen enligt prognosen skall sjunka under noll. 
Imorgon kan det bli halt och besvärligt - huva! Men den dagen den sorgen.

måndag 8 februari 2016

8 februari - Den uthålliga varfågeln

.
Efter motionsbadet i Vadstena simhall som brukligt genomförs på måndagsförmiddagar tog vi svängen söder om Tåkern hem, efter att först ha besökt Centralkonditoriet i Väderstad vill säga.
Jag är ju så sugen på den där första tofsvipan. De är nämligen sedda i området redan för några dagar sedan och har jag nu höstat in den första lärkan redan, så vill jag också se vipan förstås.
Men inte heller idag blev jag lyckosam och vad Ulla beträffar, menar hon, att det gott kan vänta en stund ytterligare med våren.

- Vecka åtta, under februarilovet, vill jag ha snö för barnens skull. Så det så! säger hon.

Det vill inte jag. Jag är i detta avseende lite mer egoistisk tydligen och kan gott tänka mig en stegring av vårkänslorna i alldeles obruten följd framöver.

Nu blev det varken eller idag, eftersom en sydvästlig front drog in med hårdnande vind och lätt regn just precis mellan Renstad och Väversunda, där förutsättningarna är maximerade för lärksång och vipgnäll.
Så det blev inga vidare vårupplevelser vid det här besöket, bara en liten reminiscens av vinter istället dock en trevlig sådan - nämligen varfågeln - den som varit stationär hela vinter vid maden mot Omberg. 



Idag satt den spanande från toppen av en böjlig videgren, ungefär så som jag skissat av den här ovan. Men snart lyfte den och ägnade sig åt ett verkligt kraftprov. 
Den började ryttla i vinden nämligen, ungefär tre meter över madens tuvor. Sånt har jag i och för sig sett många gånger förr, men nu höll den på länge, väldigt länge. Vingarna fladdrade fortare än lärkvingar under sång, nästan som kolibrivingar, tänkte jag, och den slutade liksom inte. Över en minut i taget stod den alldeles blickstilla på samma ställe i luften, där endast huvudet vreds fram och tillbaka. Sen satte den sig att vila i toppen av den där busken igen. Och alldeles snart därefter var det dags igen. Tre gånger på samma sätt, sen försvann den bort över ängen.

Jag som ännu känner mig trött i armarna efter dagens avverkade fyrahundra meter i simning fattar förstås inte hur en sådan styrka kan vara möjlig. Jag menar, tänk dig att du hänger i romerska ringar och drar dig upp och ner tvåhundra gånger på en minut. Det är det arbetet varfågeln utförde idag; tre gånger på raken när vi satt i bilen och tittade på, om man utgår från att den slog lite drygt tre vingslag per sekund, vilket jag tror att den gjorde med råge eftersom vingarna egentligen aldrig kunde ses mer än som vibrerande skuggor.


Och därmed tänker jag vidare ytterligare ett snäpp. För att kunna utföra ett dylikt projekt måste det till energi, gott om sådan. En fångad mus, sork eller blåmes, relativt sett väldiga byten som denna ganska lilla fågel lever av vintertid, utgör vid en lyckad jakt förutsättningen där det ena ger det andra och på så sätt gör mödan och förmågan värd.

onsdag 3 februari 2016

3 februari - Besök hos Ombergsblomster i förvårstid

.
Jo, nog kan man finna blomsterminnen från sommaren mitt i vintern. Lite förändrade till utseendet förstås och knappast doftande som då men likafullt rester av blommor som var ... och faktiskt ännu är.

Jag stannar vid parkeringsplatsen till Ombergsliden. Liften går upp och ner och skidfolket tjoar i backen därborta där snön är tjock och isig efter snökanonernas idoga arbete. I skogskanten där jag nu står är det emellertid redan barmark, mörkt och fuktigt. 

Jag är här av en alldeles speciell anledning; ett udda besök kan tyckas, men intressant och spännande i sin minimala utsökthet.
Jag tänker nämligen söka upp skogsknipprotens vinterståndare. Jag vet att de står alldeles vid kanten bortom diket, ett tiotal inom några kvadratmeter under trädens häng, men nu när allt är dovt umbrafärgat är de inte så lätta att finna om man inte vet precis var man ska söka. Men jag vet just precis eftersom jag var här i somras när flocken stod i vacker blomning, i den subtila färgskala som är skogsknipprotens alldeles egen med grundfärg i grönt parat med ytterst försiktiga anslag av rosa, gult och vitt i olika doser.



Men det finns skönhet också i detta döda, bruna och halvruttna framför allt i formen. Jag hukar mig ner och tecknar med blyerts i skissblocket. Hemma i ateljén blir det inget svårt jobb att kompettera med akvarell. Allt går ju i brunt.

Det ovan skrivna är från igår.



Idag när solen kommer fram på eftermiddagen får jag för mig att försöka hitta en vinterståndare av orkidén flugblomster i Mörkahålkärret. Det mesta är slaget på sensommaren och myren är helt snaggad. Men efter en hel del letande finner jag till slut ändå en ståndare av denna lilla sällsynthet. Inte mer än knappt två decimeter hög är den och med fem fruktballonger har den fått stå kvar i lieskydd av en vitmossetuva armerad med krypvide.
Jag gläder mig åt att fruktsättningen verkar ha blivit god och att Gorytes-steklar uppenbarligen varit närvarande för befruktning i somras!



Nyckelkomplexet är svårt. Hybrider och mellanformer är många bland dessa orkidéer och att artbestämma efter en vinterståndare som ovan låter sig knappast göras, åtminstone inte av mig. Jag kan väl ändå gissa på en sumpnyckel eller vaxnyckel eftersom jag tror att ängsnycklar inte finns på plats här. Men där kan jag ha fel förstås och känner att jag måste kolla upp bättre till sommaren.



För orkidén Jungfru Marie Nycklar är det en lång väg till sommarens blomning. Men 2016 års anlag står redo mitt i frosten i skogskanten intill Mörkahålskärret; ett blomskott, det stora till vänster samt ett vegetativt som kommer att samla kraft och energi för 2017 års kommande blomning om det vill sig väl: det lilla till höger.


Och så här blir Jungfru Marie Nycklar i akvarellerad helbild.

Hemvägen går över slänten vid Turisthotellet. Är där möjligen på gång någon blåsippa?



Jo på gång är de första helt visst. Knoppen ligger laddad, blå och färdig. Inte mera än så dock, men med gynnsamt väder och solsken ett par dagar framöver kommer det inte att vara långt borta ändå.

tisdag 2 februari 2016

2 februari - Vårkänslor redan!?

.
Det började med den där plogen över skyn just när jag lämnade mitt sociala umgänge med kompisarna i fiket vid torget i Ödeshög.
Den kom över gråhimlen från sydväst, där solen blekade fram ur molnen, i full fart med den mäktiga medvinden i ryggen, säkert i en hastighet av upp emot hundra kilometer i timmen och försvann inom en halvminut mot fjärran Tåkern i norr. Det var tjugotvå grågäss. De första för året; ett vårtecken redan i tidig februari.

Men egentligen fanns tecknen där redan igår. Det var nämligen då jag mötte Benny på Ramstadbron och han meddelade att han hade hört grågåskackel någonstans ifrån utan att ha fått syn på fåglarna.
Det var som ni förstår alltså helt nödvändigt att idag ta den där svängen ner i området för att kolla läget; allt annat var uteslutet. Man får inte missa det där första!



Vid Sjöstorps bete kommer en fågel rakt emot bilen på medelhög höjd. En duva? 
Just när fågeln försvinner över taket ser jag vad det är - en gammal pilgrimsfalk. Hastigheten, ljusfrånvaron och perspektivförkortningen till trots får jag den avgörande glimten precis i sista ögonblicket för att klara av bestämningen. 
Det är vinterns första observation för mig egendomligt nog, ty jag vet att åtminstone ett par har övervintrat på Omberg och jag har trots alla dessa regelbundna besök missat dem hittills. Men, bättre sent än aldrig är ett i sammanhanget mycket gångbart om än utslitet talesätt.



Vägen över Dags mosse är seg och motsträvig, hjulen suger sig fast och vägbanan börjar ge vika. Sprickor dyker upp i vägbankens längsriktning som ett tecken på att tjällossningen redan har börjat.



Ett mjukt ljus strålar ner från himlen över barmarksjordarna vid  Kälkestad. Solen glimmar i plåttaken och små flockar av grågäss dyker upp ur diset och försvinner över trädbården runt sjön.



Det är på gång nu. Intåget. Åkrarna ligger redo för att ta emot med höstvete och spillsäd. Vipor har dykt upp i Skåne och Claes-Göran har sett en sånglärka  i Västergötland. 
Men visst är det tidigt. Det är nog flera vintrar kvar ännu att genomlida. Sånt vet man ju och förstår i hjärtat fastän man inte riktigt vill.



För alla detaljernas skull stannar jag vid vägkanten längs grusvägen som leder rakt ner mot min stuga. Jag är lite nyfiken nämligen.


Och visst finns de där, tuvorna av nygrönskad sandlosta; den senaste i listan av östgötska blomster, en art som jag själv fick äran av att upptäcka sommaren 2015. 
Fast visste man inte kan man nog knappast förstå, av fotot ovan menar jag, att detta diminutiva gröna gräs är en exklusiv raritet i min hembygd. Ibland blir känslan av att veta en hemlighet emellertid alldeles överväldigande. Man känner sig utvald.