Efter motionsbadet i Vadstena simhall som brukligt genomförs på måndagsförmiddagar tog vi svängen söder om Tåkern hem, efter att först ha besökt Centralkonditoriet i Väderstad vill säga.
Jag är ju så sugen på den där första tofsvipan. De är nämligen sedda i området redan för några dagar sedan och har jag nu höstat in den första lärkan redan, så vill jag också se vipan förstås.
Men inte heller idag blev jag lyckosam och vad Ulla beträffar, menar hon, att det gott kan vänta en stund ytterligare med våren.
- Vecka åtta, under februarilovet, vill jag ha snö för barnens skull. Så det så! säger hon.
Det vill inte jag. Jag är i detta avseende lite mer egoistisk tydligen och kan gott tänka mig en stegring av vårkänslorna i alldeles obruten följd framöver.
Nu blev det varken eller idag, eftersom en sydvästlig front drog in med hårdnande vind och lätt regn just precis mellan Renstad och Väversunda, där förutsättningarna är maximerade för lärksång och vipgnäll.
Så det blev inga vidare vårupplevelser vid det här besöket, bara en liten reminiscens av vinter istället dock en trevlig sådan - nämligen varfågeln - den som varit stationär hela vinter vid maden mot Omberg.
Idag satt den spanande från toppen av en böjlig videgren, ungefär så som jag skissat av den här ovan. Men snart lyfte den och ägnade sig åt ett verkligt kraftprov.
Den började ryttla i vinden nämligen, ungefär tre meter över madens tuvor. Sånt har jag i och för sig sett många gånger förr, men nu höll den på länge, väldigt länge. Vingarna fladdrade fortare än lärkvingar under sång, nästan som kolibrivingar, tänkte jag, och den slutade liksom inte. Över en minut i taget stod den alldeles blickstilla på samma ställe i luften, där endast huvudet vreds fram och tillbaka. Sen satte den sig att vila i toppen av den där busken igen. Och alldeles snart därefter var det dags igen. Tre gånger på samma sätt, sen försvann den bort över ängen.
Jag som ännu känner mig trött i armarna efter dagens avverkade fyrahundra meter i simning fattar förstås inte hur en sådan styrka kan vara möjlig. Jag menar, tänk dig att du hänger i romerska ringar och drar dig upp och ner tvåhundra gånger på en minut. Det är det arbetet varfågeln utförde idag; tre gånger på raken när vi satt i bilen och tittade på, om man utgår från att den slog lite drygt tre vingslag per sekund, vilket jag tror att den gjorde med råge eftersom vingarna egentligen aldrig kunde ses mer än som vibrerande skuggor.
Och därmed tänker jag vidare ytterligare ett snäpp. För att kunna utföra ett dylikt projekt måste det till energi, gott om sådan. En fångad mus, sork eller blåmes, relativt sett väldiga byten som denna ganska lilla fågel lever av vintertid, utgör vid en lyckad jakt förutsättningen där det ena ger det andra och på så sätt gör mödan och förmågan värd.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar