31 mars - En av de sista

Jag såg en blommande alm på Omberg häromdagen. Det var ett ungt träd, ingen gammal grov och storvuxen individ. Jag gladde mig mycket och tog ett foto som dokumentation av en idag allt sällsyntare företeelse. 

Blommande alm.

Prognosen för det här trädet att bli gammalt är tyvärr dock obefintligt. Det började visa allvarliga tecken på tynande och död och är faktiskt en av de allra sista av almar att blomma i min hembygd. Snart är allt över för artens saga och vidare resa i landskapet. Så oerhört sorgligt är detta "almfall"!

29 mars - En av mars månads sista dagar

Morgonen bjuder på frost igen. Men luften är annorlunda, inte lika vårlig som tidigare och skyn är inte klar utan mjölkvit av moln och slöjor. Nordvinden från natten har lugnat sig något men biter ännu i skinnet. Det är ändå, ännu en vårdag.

Trots nattkylan har igelkotten varit ute. Jag finner en handfull faekalier i gräset och mest i min lilla miniäng. Jag är överraskad av den modiga tidigheten.

*

Så här dags, vid någon av de sista dagarna av mars månad, kan man förvänta sig att finna årets första sädesärla; sådan är Lars önskan denna dag vid Tåkerns Naturum, därför besöket här, men det kunde förstås lika gärna ha blivit vid kobbarna utanför Ålebäcken eller någon annan sjökantsbiotop. Det är nämligen där sädesärlorna håller till den första veckan efter återkomsten.

"Ja, här finns i alla fall möjligheten", menar Lars.

Nordanvinden känns skarpare vid öppet vatten och sveper in i gattet mellan vassarna rakt mot oss. Trots vantar och mössa blir vi frusna. 

"Den här frusenheten kommer jag säkert att ha kvar inombords hela dagen", säger Karin och ryser.

Ute på vågigt vatten ligger mängder av grågäss, svanar och änder samt sothöns och skäggdoppingar. Bakgrunden domineras av ljudliga skrattmåsar och rördromar som tutar ikapp från alla håll.

Vi går en sväng längs spängerna och förrättar många samtal i sollä till kaffet, men ni förstår nog redan, att någon sädesärla ser vi aldrig; imorgon kanske, tiden är ändå den rätta. Ett par smygande skäggmesar ser jag istället; de har säkert bo med ägg redan och nära intill detta står jag länge tyst lyssnande efter spridda knorrande ljud från vassbottnen. Till slut förstår jag att det är spelande paddor jag hör.

Två hanar av brun kärrkök ser vi som årets första, en bär vass i klorna och dyker ner till sitt gamla näste vid Svanshals udde och en annan kommer på hög höjd från söder och sveper in över sjön förföljd av skrattmåsar.

"Har ni sett någon enkelbeckasin än", frågar Lars.

Jag tar med mig frågan när jag senare åker västerut på vägen bort mot Omberg. Jag konstaterar att vårbruket på slätten har gått fort. Det mesta av vårsådden är redan i jord och nu längtar alla efter nödvändigt regn. Det är så torrt! 

På maden vid Väversunda ser jag rätt många födosökande traststora fåglar en bit ut, längs vattenlinjen. På håll tror jag först att det är just trastar eller starar men med kikaren för ögonen blir de alla till enkelbeckasiner.

Akvarellskiss av en stor flock födosökande enkelbeckasiner vid Väversunda mad.

Oj! så många. Jag räknar in dem så gott jag kan. En del är halvgömda av tuvor och många upptäcker jag nog aldrig. Därför blir siffran - 56 stycken - överraskande stor. Så kom alltså svaret till frågan som Lars ställde, med någon fördröjning som en rapport från ögon i gräsrotsnivå!

28 mars - Oljemålning färdig för leverans

Nu är den klar; min oljemålning "Ombergsvår" är färdig för leverans. Ett barn flyttar hemifrån.

 

28 mars - Skojsamt androgynt

För den som kan tänkas förstå och känna trygghet i lite genusskoj presenterar jag ett bildförslag fotograferat på Omberg häromdagen.

Att leta lite kuriosa och uddating bland de gamla bokarnas stammar och grenverk kan vara en trevlig och annorlunda sysselsättning, om man är på naturvandring framför allt med barn. Men även vuxna med barnsligt sinnelag kan finna glädje i sådant; jag själv inte minst. Se här vad som lockade min fantasi senast.

25 mars - Nördiga insikter om några insekter och andra småkryp på Omberg

Det var en ljuvlig dag också igår då solen låg på ur en himmel så vårblå att den var omålningsbar. Och bokskogen mot berget blev i ljuset så överexponerad att den nästan var bländande. Se själv!

Vi hade träffats i den restaurerade sandiga rasbranten under Stora Klint på Omberg, där Janne tillsammans med sin entomologkompis Urban häromveckan noterade ett exemplar av den sällsynta dagfjärilen videfuks. Vi var först lite oense om artbestämningen mellan de två syskonarterna körsbärsfuks och videfuks, båda ovanliga och pampiga med sedan tidigare dokumenterad hemvist så nordligt som på Omberg.

Urban Vikenborgs bild av videfuksen är minst sagt svårartad, men Janne har lovat mig komplement så snart han får klart med överföringen från sin nya kamera till datorn. Jag återkommer alltså med en bättre bild som han har tagit av fjärilens ovansida. Men att detta är en videfuks är vi numera ändå helt överens om. 

Det är närmare tio år sedan som jag såg den arten på Omberg medan körsbärsfuksen har blivit en mer eller mindre annuell uppenbarelse.

Jan Petersons bild av Videfuks.

Jakten igår på objektet ifråga misslyckades och så gjorde även eftersök på körsbärsfuks vid min "specialplats". Man kan inte alltid lyckas men å andra sidan var det extra trevligt att kunna finna på några andra intressanta upplevelser.

I den varma sluttningen kröp mängder av svart majbagge. Stora, feta och blänkande blåsvarta kravlade de runt precis överallt i jakt på partners och sexuellt umgänge. Det finns ju så mycket att berätta om denna märkliga skalbagge och dess livscykel, men jag orkar inte börja om utan hänvisar till vad jag tidigare har berättat. Se länk. 

länk

Här är uppvaktningen mellan hane och hona majbagge ...

... och här är mötet fullbordat.

I sluttningen finns mängder med vitnande döda skal av en snäcka som har sin nordliga utpost i Ombergs bokskogar och som mycket riktigt heter Bokskosgssnäcka. 

Jag har verklingen mycket ytliga kunskaper om snäckor, men har sökt mig fram till resultatet genom Linköpingsbon Jonas Roths hemsida om snäckor och sniglar. Och nu hoppas jag förstås att jag är rätt ute. 

länk.

En stor fluga, brunt hårig med stora ögon svärmade runt överallt i sluttningen. 

Här är flugan, Tachina ursina, tillsammans med en svart majbagge

Jag tog några foton och frågade på nätet. Svar har jag nyss fått från Torbjörn Blixt som berättade om parasitflugan Tachina ursina. Hans svar gjorde mig nyfiken att gå vidare och då fann jag en fantastisk berättelse om livet för en parasitfluga. Läsvärt på engelska.

länk

Vid Höje vandrade vi runt i jakt på den där körsbärsfuksen som inte ville vara med. Vi satte oss i en underskön blåsippsglänta och inmundigade vår fika.

Som kontrast steg vi därefter in i det fuktiga mörkret i en näraliggande jordkällare. I taket såg vi omedelbart små svävande vita bollar, små luftballonger upphängda i tunt silke.

Ah! äggkokonger av Meta menardi - källarspindeln.

Första gången jag såg det här var hos lärarkollegan och vännen Solveig. Hon berättade om underliga vita bollar i taket till sin källare under huset. Jag var där, det är snart fyrtio år sedan, men jag minns det väl, det var mitt första möte med denna fantastiska spindel.

Här blev det dags igen. I taket runt omkring i sparljuset från den nu öppna dörren satt ett tjugotal mäktiga källarspindlar. Levande i totalt mörker, ätande myggor som övervintrade i en ansenlig och surrande mängd och uppenbarligen mycket trygga i sin miljö bjöd de in oss till verkliga närstudier. Ingen plats för spindelfobi - om jag så säger - men det är förstås ingenting vi lider av. Tvärtom, vi njöt!

Källarspindeln är en vacker art som du kan läsa om mera här.

länk

23 mars - Redan dags

Nu är vi mitt i den tid då man skulle vilja stanna upp en stund för att få tid att njuta. Varje år är det samma sak, man väntar och längtar, för att plötsligt, varenda gång, bli lika fullständigt överraskad, nästan överkörd, av vårens framfart.

Omberg igår tillsammans med vännen Yngve och min far var en fullkomligt underskön upplevelse. Lövmassan färgas blå, men redan finns också vita inslag. 

Skynda skynda, det ryktas att sädesärlan är nära.

21 mars - Trandagar

 - Och tranorna har kommit. Underbart! skriver min vän Svante. 

När vi sitter med kaffet i trädgården, Ulla och jag, ekar tranornas rop hela tiden. Högt däruppe i solgasset cirklar de runt i samhällets termikbubbla, kommer på skrå över himlen och försvinner bort över hustaken norrut.

Transträck - en bild från september 2020.

Det är magnifika trandagar nu. Inte så där spektakulärt och massivt som under höstens bortsträck då hela himlen kan fyllas, utan mera i små flockar, grupper eller parvis, med ständigt nya inflygare, så typiskt för återkomsten under vårtid då både strategin och brådskan är annorlunda med en tid som är utmätt. 

20 mars - Extrem vårdagjämning

Runt femton plusgrader med braskande sol och utan tillstymmelse till vind gör dagen idag, vårdagjämningen den 20 mars 2022, till en extrem, av för mig aldrig tidigare upplevd dignitet.

Jag kan inte låta bli att njuta av kontinentalvåren som pågår och har pågått de senaste veckorna under ett stadigt högtryck rakt över Skandinavien, trots att den snabba och drastiska klimatförändringen lurar som ett lömskt moln bakom det hela. Man är ju bara människa, av känt sybaritisk karaktär visserligen, jag gillar att ta chansen när den dyker upp.

Dagen idag blev lite jobbig, så här en dryg vecka efter operationen jag har berättat om tidigare, så ikväll greppade jag möjligheten att göra något positivt av den ändå till slut; alltså  for jag iväg upp till Omberg på en aftonvisit innan solnedgång med ambitionen att möjligen få se årets första körsbärsfuks, en mycket sällsynt dagfjäril, på mitt halvhemliga ställe vid Höje, där jag sett arten under snart tio år.

Årets första blommande pestskråp kunde dock inte ensam svara upp mot körsbärsfuksens krav på näring, men nässelfjärilar såg jag flera samt en citronfjäril. 

Längs vägen upp mot Urbjörn blommade blåsipporna i mängd ...

... och i askdungen hade någon skrapat fram de första spjuten av ramslök ur lövmassan.

När jag kom tillbaka till bilen efter några kilometers promenad sjöng årets första taltrast, trevande och lågmält, men vackert. Även det är tidigt!

17 mars - Ny oljemålning

Idag har jag avslutat, tror jag, denna oljemålning med motivet - Ombergsvår.  Det är ett verk där jag återanvänt en äldre inramad oljemålning, med användande av mellanfernissa och allt som hör till. Jag har letat fram fler gamla målningar i mitt förråd och lägger just nu upp ett tiotal nya oljor på redan ramade dukar, namnade och daterade bakpå. Jag tänker mig en ha en sammanhållen utställning färdig i ateljén till Konstrundan under Kristi himmelsfärdshelgen 26 - 29 maj med anslaget "Återanvänt". Det kan väl passa i dessa tider.

Oljan - Ombergsvår - är 100 x 80 cm. Notera att den nog ändå bör ses "live",  färgåtergivning och valör har som alltid sina brister när det kommer till foton. Obs. Verket är redan sålt.

16 mars - Vintergäck

Den har gäckat oss länge - vintergäcken, Eranthis hyemalis. Den vill inte trivas i vår trädgård. Vi har prövat med knölar, frön och plantor, både ärligt inhandlade, fådda och "stulna", men inte lyckats få arten att blomstra eller ens överleva någon längre tid. Ulla har verkligen legat på att vi ska försöka om och om igen, medan jag har förklarat att vi nog har för styv lerjord alternativt för tät rotfilt i avsedda rabatter.

Vintergäck, Eranthis hyemalis.

Jag vet ju att vintergäcken vill ha lucker och fet jord och helst lite basisk sådan, alltså med högt pH-värde, vilket vi ju i och för sig har i bygden tack vare all kalk, men det där med fet och lucker återstår säkert.

Vid muren till gamla mejeriet vid Kyleberg, Tåkern

I sydligaste Sverige på mullrik jord och gärna i halvskugga av buskar och träd trivs vintergäcken förträffligt och förökar sig med frön till stora sammanhängande bestånd. 

I halvskugga under träd.

Jag har förstått att i delar av Danmarks lövskogar, kan den helt ta över och kväva annat, vilket ju inte är så bra, med en sådan icke inhemsk art. Genom trädgårdsplanteringar har den spritt sig från delar av södra Europa och Främre Asien, där den är ursprunglig, mot norr och västerut och finns idag även i Nordamerika.

Vi tog en sväng neråt Tåkernbygden häromkvällen eftersom jag ville visa några praktfulla bestånd av den gula vårprimören. Då tändes åter ett hopp och en önskan i Ullas ögon. Från en dikeskant i utkanten av ett fantastisk bestånd tog vi med några plantor hem. Jag tyckte att det kunde vara okej. Dags att försöka igen alltså. 

Även jag fick vara med på ett hörn.

Jag har ju gett upp hoppet för länge sedan men inte Ulla. Vi får väl se hur det går den här gången med den gäckande vintergäcken. 

14 mars - På banan igen

Jag är tillbaka i ateljén idag efter min något "triviala" operation i torsdags. Det blir en kort visit, men ändå, och anledningen är ett besök från Skådebanan, som önskar sig en lämplig avskedsgåva av något slag. De är strax här. Jag har öppnat entrén och satt ut skylten.

Det lutar visst åt en bok, så jag har gjort en liten vinjettakvarell i boken Pilfink, av Göran Bergengren med illustrationer av mig, lämplig att kunna ta med sig direkt. Ett litet men glädjande steg framåt mot normalitet är därmed gjort.

12 mars - En ny skavank är åtgärdad

Jag har berättat tidigare i min blogg om ett par förargliga och besvärliga skavanker som har drabbat mig under senare år, när ålderns skröplighet börjat ge sig till känna. Jag gör absolut inte detta för uppmärksamhetens skull eller för att vinna sympati, utan för att på mitt sätt försöka bidra med lite upplysning och kanske ibland ge någon lite tröst över att man inte är ensam om ett problem som dyker upp, samt också för att berätta lite om vilka åtgärder och den vård just jag erbjöds i sammanhanget.

Den 6 december 2013 berättade jag om mitt magmunsbråck. Länk

Den 8 maj 2021 handlade det om operationen av min grå starr. Länk

Den 15 oktober 2021 var det polyneuropati som var på tråden. Länk

Den här gången är det visst lite känsligare eftersom jag närmar mig intimitetssfären och jag måste nog säga att jag har funderat en extra sväng om jag verkligen vill berätta, men som jag sagt innan, se det hela som något generellt och allmängiltigt bara, så går jag härmed "all in".

Det handlar om hemorrojder. Det är ingen skitsak, ty det är ett problem som många bär på, ofta i smyg. Det drabbar kvinnor efter förlossning, människor med magproblem såsom lös eller hård avföring och många andra dessutom. Klåda, värk, blödningar, hygienproblem är saker som bland andra är kopplade till besväret. Man kan lindra med salva och "magskötsel" men i mitt fall har eländet inte velat ge med sig och till slut bestämde jag mig för att göra något åt det hela.

Runt ändtarmsöppningen finns många och stora vener som ska föra tillbaka till blodet det vatten som kommer med avföringen genom tarmarna, få den att bli mindre voluminös och torrare, vattnet skall återbrukas. Det sker mest i slutet av processen, i tjocktarmens nedre del, i ändtarmen nära anus, som effektivast. Ådrorna där, runt ändtarmsöppningen kan dessvärre ibland således växa till i omfång, inne i tarmen och hänga ut eller runt själva öppningen. Det hela är frågan om "åderbråck" helt enkelt - ett väl känt fenomen.

Exempel på yttre hemorrojder - ett åderbråck i ändtarmsmiljö (obs inte mitt eget, bara fejk!)

Jag gick till läkaren lokalt och fick remiss till lasarettet i Motala där doktor Yulia genomförde en endoskopi av ändtarmen. Jag sa att jag ville få slut på problemen jag haft i ett par decennier genom att få en operation.

Hon berättade då för mig om ingreppet, vilket inte alls var så lättvindigt gjort som jag hade trott. 

- Du kommer att ha ont efteråt, sa Yulia. Väldigt ont, i upp till ett par veckor efter operationen, som genomförs under sövning i en typ av gynekologstol. Jag skär av hemorrojderna med en värmekniv och lägger in en tampong för att minimera blödning. Jag syr inte! Det viktigaste, fortsatte Yulia, är att du fram till operationsdags ser till att din mage sköter sig bättre. Din avföring ska vara som tandkräm, varken mjukare eller hårdare, sa hon med emfas och spände ögonen i mig. 

Sen så måste du börja jobba med knipövningar. Du var rätt slapp i underlivet när jag bad dig knipa så hårt du kunde om mitt finger. Kan du tänka på det här kommner det nog att gå bra. Vi får hoppas på det bästa när vi ses igen.

Jag väntar med kanylen på plats, omklädd och klar.

Det blev i torsdags, den 10 mars, bara för två dagar sedan, som vi åter kom att träffas. Kl 11.30 var det bestämt och jag var där i god tid för omklädning, koll av EKG, blodtryck, några blodprover samt infästning av kanyl på höger handrygg med en påse tillhörig vätska.

Sjukhuskorridoren med min droppställning.

 Sen fick jag vänta ... i tre timmar satt jag i väntrummet, dressad för operation, ja ni vet, medan droppet sinade och fylldes på igen. Vad göra? Jo, koppla av, lyssna till lugn musik i mobilen samt studera sjukhuskonst.

"Fågelskådare" av Bertil Andersson. Av honom köpte Ulla och jag vårt första gemensamma konstverk ungefär 1974 på en utställning i Mjölby bibliotek; en akvarell som jag minns kostade 3 000 kr - en stor investering för oss på den tiden.

Mest sällskap, där jag satt och väntade i korridoren vid fönstret hade jag av den här oljemålningen av Helge Håkansson. Jag minns honom väl, en stilig och gänglig gammal gråhårig man som tog bussen från Motala åt olika håll med sitt måleri på fickan. Av honom har vi också ett litet verk hemma. Tänk så det kan vara.

Sen var det förstås själva den magnifika utsikten från denna höga våning; Omberg därborta i fjärran som en blå val, Vadstenas siluett, med spiror från slott och kyrka till vänster och sen solens glittriga gator i Vätterns vatten.

... Sen kom personalen. De gav mig lugnande sedativ, smärtlindring  och annat i form av piller och sen fick jag gå med vätskepåsen i handen in till operationen, där hela gänget stod uppradade och hälsade mig välkommen. Trevligt faktiskt!

- Ta nu tre djupa andetag, sa narkossköterskan.

Uppvakning, kaffe, nyponsoppa och bulle sen uppstigning inom timmen och sen var Ulla på plats och hämtade hem mig medan mörkret föll över slätten.

Idag, två dagar senare har jag lyckats leverera, på toaletten. Det var ingen skitsak det heller, ett litet mandomsprov faktiskt och därmed känner jag att det värsta nog är avklarat. Nu ser jag fram emot fortsatt läkning med tillförsikt och den befarade svåra eftervärken blev inte alls så illa som jag ställt in mig på, jag har t o m hoppat över morfintabletterna som jag fick för att kunna sova natt. Ett bra beslut!

Jag är på gång igen.

8 mars - Även ett kort besök vid vårlig Tåkernstrand ...

Runt omkring oss voltar viporna och sjunger lärkorna, men vi hör lite skraltigt både Janne och jag, så lärksången är inte som förr. Det vi hör väl däremot är alla gässen som betar överallt eller drar över i skränig flykt - en riktig kakafoni!

Den unga havsörnens näbbkrok riktas då och då nedåt men annars ser målet ut att ligga mera fjärran.

Plötsligt lyfter grågässen extra mycket kacklande och försvinner mot Ombergshållet. Över skogudden kommer ett brett vingflak glidande mot oss. Det är en havsörn, en fjolåring tycks det, som vinklar av från kursen och flyger tvärs över svämvattnet, förbi oss i perfekt profil inte mer än femtio meter bort och försvinner över mossen.

Men då har vi redan upptäckt den där andra havsörnen som sitter i en talltopp och spanar. Väckt av överflygningen bevakar den sitt borevir; inga ungar från förra året tolereras längre, inte ens de egna. Även på långt håll ser vi att det här är en gammal fågel, ljusbröstad och gulhuvad lyser den nämligen i solen.

Under tiden som vi njuter örn, passerar också en blå kärrhök väldigt nära oss. Det är en ung/hon-tecknad individ som efter ett varv runt om oss försvinner in bland träden på mossen.

Det blir ett kort men spännande besök vid Tåkernstranden denna ljuvliga vårdag, just när vintergäckens mattor lyser guldgula i Kylbergsparken och vi passerar på väg till Väderstad för en gofika.

Jo,just! Jag ska natuligtvis inte glömma hökugglan som märkligt nog ännu är kvar vid Åsen. Två skådare med tuber och kameror vid vägkanten vet, att med stor iver berätta.

8 mars - Det sköna sociala livet

Helgen har gått i eljest tecken. Först, i lördags, var det bouletävling hela dagen i Jönköping medan söndagens förmiddag ägnades åt skidåking, latent alltså via TV med Vasaloppet och Holmenkollens femmil.

Därefter bar det av cirka tiomil österut till dotterns familj i Brokind där socialt familjeumgänge idkades i skön ro.

Morfarsrollen är på alla olika sätt alltid lika skön att bära. Tack för livet!

3 mars - Älgpassage över isig mosse

Under förra året kunde man njuta av upp till sju älgar som höll till på en rapsåker, nära vägen vid Dags mosses södra ände, i anslutning till Broby gård. Ofta såg man också spåren av dem när de genade dit från Omberg över den svarta jorden.

Även i år är åtminstone vissa av älgarna kvar i området och spåren berättar om deras närvaro här och där. Jag tog ett foto av de mäktiga kliven häromveckan, när snön ännu dominerade. Det gör den förrresten extra länge just på Dags mosse. Vägen längs Tåkern vid kanten av mossen brukar vara isig långt fram i april. Det är torven i mossen som konserverar kylan, precis som med det där gamla knepet från förr, att förvara sjöisblocken i sågspånshögen, så att man hade isskåpskyla ända in i sommaren. 

Så var det hos mormor och morfar i min barndom. Sågspånshögen låg i skugga bakom höskullens stenlagda uppfart och där kunde man gräva sig ner ända till den blöta isen och jag minns glassen min mormor gjorde i byttan som stod i hinken med blandningen av krossad sjöis och salt. Flakig gräddglas på äkta vaniljstång! Men nu är jag visst en bra bit från ämnet i rubriken.

2 mars - Ett nytt hem

En av mina oljemålningar, den jag kallar "Vårljus", i storleken 110 x 85 cm och inramad med en gedigen, hantverksmässigt tillverkad eklist av min vän Rolf Granlund, har fått ett nytt hem.

På plats men ändå inte riktigt - lämplig hänganordning måste till först för det tunga verket.

Tavlan hänger numera väldigt stilfullt och passande i vacker och exklusiv miljö i ett hus vid Mälarhöjden med direkt utsikt över sjön. Bättre än så kan man inte "curla" för sina barn.

1 mars - Lärksång ändå

Mitt emellan vinter och vår är det läge som gäller. Eller snarare de båda samtidigt, det blev vi varse idag under vår lilla exkursion till det gamla sandtaget vid Heda, norr om Ödeshög.

Vår ambition var att finna bibaggar; den sällsynta lilla skalbaggen som är släkt med majbaggarna men istället för svarta, har brunoranga täckvingar med ett par mörka punkter som accenter. Den kan påträffas på sandiga marker i södra Sverige och betraktas som mycket ovanlig och svårobserverad. I litteraturen finner man att den måste eftersökas i den tidiga våren. Därav vårt besök idag.

En bibagge från Heda grustäkt den 18 mars 2009. En rödlistad skalbagge som för sin fortplantning är helt beroende av samexistens med vårsidenbin.

Bibagge har jag observerat i gropen tidigare, vilket bilden ovan visar, men idag var nog ändå i tidigaste laget. Kanske om vi hade kommit tillbaka under eftermiddagen med en hel dags sol infallande på ostsluttningen av täkten, att vi hade lyckats. Men nu, ännu i skugga och på frusen mark med drivor av snö och flak av is, blev uppdraget ogörligt.

Och, vi frös. Vinden pinade oss obarmhärtigt. Lärksången som föll från skyn värmde oss en aning, men ärligt talat gick den knappast hem den heller i vindens starka brus.

Sånglärka.

Men lärksång fick vi ändå uppleva; det var liksom utlovat. På de här gräskullarna, resterna av gammal istidsterräng håller de nämligen kvar sin numerär på en i övrigt ganska lärkgles, uppodlad Östgötaslätt.

Inte kände vi heller för att sitta kvar där i brr-vinden och frusna dricka vårt kaffe, så vi åkte snart upp till tänkt läplats vid Hjässatorget på Omberg istället, där full vinter emellertid ännu pågick, med mer än decimetertjockt snötäcke, skuggkyla och snålvindssdrag. Ur askan rakt in i elden alltså, fast tvärtom då, om ni förstår hur jag menar.

"Än är det långt till vår ..." Men hasseln blommade för fullt förstås även här, mitt i vintern.