Mitt emellan vinter och vår är det läge som gäller. Eller snarare de båda samtidigt, det blev vi varse idag under vår lilla exkursion till det gamla sandtaget vid Heda, norr om Ödeshög.
Vår ambition var att finna bibaggar; den sällsynta lilla skalbaggen som är släkt med majbaggarna men istället för svarta, har brunoranga täckvingar med ett par mörka punkter som accenter. Den kan påträffas på sandiga marker i södra Sverige och betraktas som mycket ovanlig och svårobserverad. I litteraturen finner man att den måste eftersökas i den tidiga våren. Därav vårt besök idag.
En bibagge från Heda grustäkt den 18 mars 2009. En rödlistad skalbagge som för sin fortplantning är helt beroende av samexistens med vårsidenbin.
Bibagge har jag observerat i gropen tidigare, vilket bilden ovan visar, men idag var nog ändå i tidigaste laget. Kanske om vi hade kommit tillbaka under eftermiddagen med en hel dags sol infallande på ostsluttningen av täkten, att vi hade lyckats. Men nu, ännu i skugga och på frusen mark med drivor av snö och flak av is, blev uppdraget ogörligt.
Och, vi frös. Vinden pinade oss obarmhärtigt. Lärksången som föll från skyn värmde oss en aning, men ärligt talat gick den knappast hem den heller i vindens starka brus.
Men lärksång fick vi ändå uppleva; det var liksom utlovat. På de här gräskullarna, resterna av gammal istidsterräng håller de nämligen kvar sin numerär på en i övrigt ganska lärkgles, uppodlad Östgötaslätt.
Inte kände vi heller för att sitta kvar där i brr-vinden och frusna dricka vårt kaffe, så vi åkte snart upp till tänkt läplats vid Hjässatorget på Omberg istället, där full vinter emellertid ännu pågick, med mer än decimetertjockt snötäcke, skuggkyla och snålvindssdrag. Ur askan rakt in i elden alltså, fast tvärtom då, om ni förstår hur jag menar.
"Än är det långt till vår ..." Men hasseln blommade för fullt förstås även här, mitt i vintern.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar