Runt omkring oss voltar viporna och sjunger lärkorna, men vi hör lite skraltigt både Janne och jag, så lärksången är inte som förr. Det vi hör väl däremot är alla gässen som betar överallt eller drar över i skränig flykt - en riktig kakafoni!
Den unga havsörnens näbbkrok riktas då och då nedåt men annars ser målet ut att ligga mera fjärran.
Plötsligt lyfter grågässen extra mycket kacklande och försvinner mot Ombergshållet. Över skogudden kommer ett brett vingflak glidande mot oss. Det är en havsörn, en fjolåring tycks det, som vinklar av från kursen och flyger tvärs över svämvattnet, förbi oss i perfekt profil inte mer än femtio meter bort och försvinner över mossen.
Men då har vi redan upptäckt den där andra havsörnen som sitter i en talltopp och spanar. Väckt av överflygningen bevakar den sitt borevir; inga ungar från förra året tolereras längre, inte ens de egna. Även på långt håll ser vi att det här är en gammal fågel, ljusbröstad och gulhuvad lyser den nämligen i solen.
Under tiden som vi njuter örn, passerar också en blå kärrhök väldigt nära oss. Det är en ung/hon-tecknad individ som efter ett varv runt om oss försvinner in bland träden på mossen.
Det blir ett kort men spännande besök vid Tåkernstranden denna ljuvliga vårdag, just när vintergäckens mattor lyser guldgula i Kylbergsparken och vi passerar på väg till Väderstad för en gofika.
Jo,just! Jag ska natuligtvis inte glömma hökugglan som märkligt nog ännu är kvar vid Åsen. Två skådare med tuber och kameror vid vägkanten vet, att med stor iver berätta.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar