20 juni - Svar på snigelproblemet

.
Jag har fått svar på snigelfrågan från igår, av Klas Jaederfeldt.
Internet visar sig återigen alltså vara ett fantastiskt redskap med outgrundliga kontaktmöjligheter, osinliga och ständigt nya källor att fritt kunna ösa ur.

"Det verkar som om du har en kölsnigel, och den enda som jag tycker stämmer med din skiss är gråsvart kölsnigel,  Limax cineroniger. Det skulle kunna vara den ljusa formen som är på bild (som jag för övrigt aldrig sett) så om du hittar den igen och kan ta ett hyfsat foto så får du gärna sända mej det. Någon annan snigel som stämmer kan jag inte komma på

Klas"

Tack så mycket Klas.

Gråsvart kölsnigel av den ljusa varianten, Limax cineroniger. 


Jag publicerar fotot här trots att jag just nu inte vet som är ägare till det. Försöker åtgärda detta om det går med det snaraste.


Jämför med skissen från igår.
Nog ser det ut som att Klas har rätt.

19 juni - Vad är detta för djur?

.
Det är förstås inte alltid som min kunskap om natur räcker till. Långt ifrån.
Igår fick jag via mobilen frågan från en bekant - vad är detta för djur?
Och jag vet inte vad jag ska svara.


Djuret är ungefär 1 dm långt och kryper på marken, över vad som synes vara ganska torr terräng.
Skissen som är en rekonstruktion är gjord efter ett foto. (Jag hittar just nu inte överföringskabeln - därför denna rekonstruktion).

Jag förmodar att det är en snigel. Men vilken art?
Jag har skickat den till två naturkunskapare, Lars-Åke Janzon på Riksmuseet och snigelexperten Klas Jaederfeldt och nu väntar jag tacksamt på svar.
Innan det kommer, kanske någon av er läsare tar chansen att hinna före

14 juni - Halkigt och reflexfritt

.
Jag vattnade blommorna häromdagen och spillde några droppar på buketterna av Hostan som står under blomsterlådan.
Vattnet rann av som hällt över en gås, eller, egentligen mycket mera effektivt än så. 
Men kvar blev några droppar vatten som till synes helt utan friktion pärlade sig och glittrande rullade runt i ett par skålformade blad precis som små förstoringslinser.

Jag hämtade kameran, nyfiken av och i natur som jag är, och dokumenterade förstås, som alltid.


Jag tänkte på det där jag läst om tidigare, att forskare får idéer om att efterapa naturfenomen, att till exempel göra halkiga ytmaterial att användas i glasrutor, som billacker och på fasader av olika slag; allt för att göra den typen av material helt smuts- och vattenavstötande genom att allt till, 100 %, helt enkelt halkar av. 

Hur nära jag än försöker krypa in i ovanstående fotografi med mina begränsade resurser kommer jag ändå aldrig ens i närheten av att kunna se den microskulptur som Hostan har på ytan av sina blad.
Denna kan bara fångas i elektronmikroskop. 
Det handlar nämligen om ytmönster i nanoformat, d vs i miljarddelar av en meter, 10 upphöjt till 9.


Jag surfar på nätet in under "halkig nanotextur" och finner följande text i fri översättning.


"Är du trött på immiga rutor eller oönskade reflexer på din TV-skärm?
Forskare på MIT har utvecklat en ny process i glastillverkning som använder sig av nanotexturer som är självrengörande och hindrar imbildning och reflexer. Forskarna tro att detta "multifunktionella" glas väsentligt kommer att förbättra en hel rad olika produkter, t ex solcellspaneler och optik och många andra."


Och så här ser förklaringen ut i bild.

På ytan av en glasruta lägger man ett nanomaterial i vilket man etsar fram tätt med utstående koner som är ca 5 gånger högre än vida.
Vatten och smuts kan inte tränga ner i mellanrummen utan halkar av vid konernas spetsar. 
Ljuset som kommer in mot ytan kan inte reflekteras tillbaka rakt utan "suddas bort" av strukturen.


Forskningsrapporten jag hämtar denna information ur är emellertid redan några år gammal. Material av  nanodignitet börjar redan dyka upp på den vanliga marknaden i fler och fler produkter.
Reflexfritt glas t ex hörde jag talas om under förra året och till min konstutställning i höstas i Linköping prövade jag det för första gången och idag använder jag nästan bara den typen av glas, fastän det är betydligt dyrare, till mina akvareller.


Vad gör jag just nu då, tror ni?


Jo, jag går just över till galleridelen här i min ateljé och stryker försiktigt med fingertoppen över glaset på en av mina akvareller. En som är glasad med ett sånt här nytt, reflexfritt (eller i alla fall nästan helt reflexfria glas).
Känner jag någon ytstruktur där? 
Inte! 
Nano är verkligen nano. För en i vanliga fall så känslig fingertopp finns inget, absolut inget, annorlunda att ta på.


Och som alltid konstaterar jag att naturen är först. 
Naturen är verkligen uppfinningarnas moder!

13 juni - Kafferast i Hillingstads bete

.
Jag är bjuden på kafferast i Susannes och Lennarts bete.
Det är deras oas i livet och jag känner mig privilegierad som får vara med.

Det är en skön förmiddag med alldeles lagom svensk sommarvärme - så där 18 grader. Det räcker i solen och känns lite friskt i skuggan. Ängshaverroten står utslagen ännu någon timme och markerar solläget när vi tar plats på en liten kulle bland grålavade stenar.
Rosenfink, ärtsångare och svarthätta sjunger och ladusvalorna sniffar i vanlig ordning tätt över kamgräs och smörblommor.

Det är uppdukat med tunnbrödsrullar med sallad och pepparrotsgrädde samt nyskördade jordgubbar från Charlottenborg vid Tåkern. Bättre än så blir det nog inte.
Och runt omkring oss går islandshästarna och betar så oändligt fridsamt. 


Ett sto har ett veckogammalt skiffergrått föl och Susanne berättar med inlevelse om alla sina hästar, tjugotvå stycken, om flockens betydelse för språket och fölens fria uppväxt och anpassning i hästhagen i kontrast till hur hästlivet kan bli, om det är instängt i ett bås.
Det är en djup empirisk kunskap jag får ta del av och ändå förstår jag att hon för min skull endast skrapar på ytan.
Själv är jag tyvärr lika djupt allergisk mot hästar, berättar jag, som förklaring till min okunskap i ämnet och den distans jag önskar hålla.

En ung trädlärka vilar på en berghäll i vår närhet, i skydd av en tuva av gul fetknopp. Fågeln litar på sin förmåga att försvinna för vår syn genom att ligga alldeles stilla trots att vi står inte mer än tio meter bort.
Två andra trädlärkor lyfte när vi kom och flög upp i trädtopparna. 
Här har således en kull fötts upp.


Vi går runt i betet, tar en sväng in i skuggorna i skogen, letar efter en liten cerisröd orkidé som Susanne såg häromdagen. Den och ormtunga.


- Den är nog uppäten av hästarna, säger Susanne.


- Det måste har varit en Sankt Pers nycklar, svarar jag.

I en damm som ligger centralt i betet och är uppgrävd av en tidigare ägare, men egentligen är en kallkälla, betonar Lennart, brukar jag bada, jag och hästarna, säger han.
Dammen är kantad av vattenblink och hästtramp.

- Här borde det finnas större vattensalamander, säger jag, just som en hane stiger upp till ytan och snappar luft innan den åter vänder neråt.

En handfull individer av bred trollslända, hanarna redan med lysande himmelsblåa bakkroppar och honorna med gulorange, ett par guldtrollsländor, enstaka jungfrusländor och mängder av flicksländor svärmar över vattenytan och i vegetationen runt omkring.

- Vilket fint ställe. Här kan man nog finna några trevliga baggar också, säger jag, och hämtar upp en liten fin Elaphrus riparius, inte mer än 8 mm lång, om nu någon kan tro nåt annat efter att ha studerat bilden ovan.


- Dykarbaggar finns det också gott om här, kontrar Susanne.


Det är en god dag med underbart väder och lika underbar samvaro. Men nu väntar arbete. 
Jag ska ner till Stugan för att klippa gräs och Susanne och Lennart ska jobba vidare bland annat med sina fina blomsterodlingar på Hillingstad gård. Den ligger mellan Rök och Alvastra och är väl värd ett besök.


På väg tillbaka till bilarna diskuterar Susanne och jag tistelproblemet. 

- Jordtistel, kärrtistel och krustistel lämnar jag ifred, säger Susanne. Men med vägstistel och åkertistel är det annorlunda. 
De ska bort, fortsätter hon, sätter sig på huk och skär med en liten röd pennkniv av tisteln strax under tillväxtzonen. 
Så får jag bort dem. Jag har snart rensat hela betet, eftersom hästarna lämnar stora rator runt varje tistel på grund av sina känsliga mular.


- Hjälper det verkligen, frågar jag, har inte tistlarna 2 meter djupa rötter.


- Det hjälper, svarar Susanne kompromisslöst. 
Och med det som svar får jag ge mig. Vem är jag att veta bättre.

12 juni - Jag sköljer min sorgsna själ

.
Jag är i starkt behov av lindring och kontrast; behöver rena mitt sorgsna sinne från besvikelsen över mänskligheten och tvätta bort  ångesten efter vad som hänt "mina" grå flugsnappare vid Stugan.

Därför vandrar jag nu genom en sky av manshög hundloka. Några få personer endast, har gått före mig. Här finns en trampad tunnel, en nästan okänd genväg nära längs Vättern från Hästholmen till Omberg.


Flera kärrsångare och törnsångare sjunger ur grönskan. Högre upp i träden hör jag svarthättor och rosenfinkar. 
Ute på vattnet stimmar måsfåglarna. De står också på skären med sina halvvuxna ungar, där även ett par storskarvar håller till.
Två gråhakedoppingar, precis som tidigare om åren, vilar på vattnet tillsammans med svanar, knipor, storskrake, gravand och gräsänder.
Allt är rofyllt och vackert och Vätterns vatten är blankt och klart.

Årets första blommande blåklint och vallmo kantar stigen längs rågfälten som nålar sig igenom den täta grönskan där högar av gammalt gråalsris ligger bland nyskotten som tränger på och tätnar.

Sen, den nästan osynliga öppningen genom alet ner till klipporna, så okänd och lätt att missa för den som inte vet eller aldrig har varit här tidigare. Ett hemlighetsfullt gömme för utvalda men öppet för alla som vill. 
Det är hit jag längtar.
Till klipporna, vattentvättade och slipade med räfflor från tre generationers glaciäris. 
Till en innanhavskust av egendomlig storhet och skönhet.

Här tvättar jag min själ, mitt ansikte och mina händer i kristallklart kyligt vatten som jag hämtar ur det komprimerade djupperspektivet; tar av mig skorna och plaskar med tårna; funderar en stund på ett bad men låter det vara, ännu en liten tid.

Därefter lägger jag mig på rygg på den varma hällen med gräskanten som huvudkudde och blickar ut över sjön bort mot Omberg, mot Ellen Keys Strand och Rödgavels klippor.
Där viner pilgrimsfalken runt i lufthavet - inte bara bildligt - jag ser den faktiskt.
Länge.


Bättre bot än detta finns inte. 
Det finns hopp!

11 juni - En stege är rest

.
Jag är försiktig då jag kikar fram runt knuten. Jag vill inte överraska utan visar mig långsamt och förväntar mig förstås att hon ska ligga där och ruva sina ägg alternativt värma sina små ungar eller sitta varnande på staketet strax intill.

Förra veckan ruvade den grå flugsnapparhonan i boet, trygg och vakande.


Precis så som det var förra veckan då jag klippte gräset, och hon vakande trygg med blänkande storögon däruppe i skuggan under altantaket vid Stugan stod ut med min närgångenhet och oljudet från Klippon.


Men idag är det tomt på bostolpen och jag blir överraskad och ledsen. 
Nej, inte igen! utbrister jag.
Det har hänt förr nämligen att boet blivit nedrivet, oftare än aldrig, och jag har tyckt att de där grå flugsnapparna som år efter år valt min målaraltan som sitt hem borde kunna få åtnjuta mera välgång i sitt stretande fortplantningsprojekt än vad som varit fallet.

Men idag är boet plundrat.


Boet ligger på golvet, upp och ner, och intill ligger fyra döda ungar. Det har nyss hänt verkar det som. Allting är ännu fräscht.
Ungarna är små, blott några dagar gamla bara, med en mörk duntofs på hjässan och med ännu slutna, mörka  ögonglober.

3 - 4 cm långa, gula, utan beklädnad men redan med flugsnapparbred näbb-bas, ligger de där tillspillogivna på min altan; fyra ungar av grå flugsnappare.


Förbaskat också, tänker jag vidare. Nu har ekorren varit framme igen! 
Den är nämligen den jag har anklagat tidigare år och lite lättvindigt åter skyller på som syndabock.
Men mina funderingar löper även vidare mot göktyta, hackspett, talgoxe eller nötskrika? 


Men jag kan inte riktigt få till det eftersom ungarna här ligger kvar orörda. 
Vem av dessa åtänkta plundrare skulle väl lämna ett så smaskigt byte?
Nej, det är absolut något som inte stämmer med detta.

Det är då jag ser stegen. 


Stegen är rest mot väggen. Inte bara rest förresten. Den är ditflyttat från andra sidan av altanen; placerad med beräkning.
Någon har alltså bemödat sig om att flytta dit en stege för att kunna komma åt boet med grå flugsnappare, i vad jag måste utgå från, akt och mening att rafsa ner det med ungar och allt och sedan lämna dessa att dö där på vår egen altan. Så oförståeligt och skrämmande integritetskränkande. 


Och så makabert! 
Detta händer i min tillvaro; mina värnade grå flugsnappare och oskyldiga små fågelungar.
Varför?


Människan är en gåta, sägs det, så obeskrivlig och svårförståelig och ondskan är vårt andra jag. 
Så här kan den tydligen te sig - ondskan. Jag har ingen annan tolkning.
Och jag undrar: är det mig eller naturen man vill straffa, eller är allt endast ondskefull meningslöshet?

7 juni - Skitkul kuriosa

.
I skogen häromdagen. 
Jag stannar på den lilla skogsvägen och vandrar en bit. Solen lyser mellan molnen och det är något lugnare inne bland träden än i de öppna gläntorna, där ligger vinden på.

På stigen har grenar blåst ner och lagt sig till ro.
En kort sälgkvist med gulgröna blad ligger där på stigen och lyser. Mitt uppe på bladen har en mård lagt sitt bomärke i form av en spillningshög, så vackert och medvetet placerad och alldeles färsk.
Lukten avlöjar arttillhörigheten. Mårddoft går knappast att ta miste på.


Det hela är uttänkt, arrangerat, och faktiskt ríktigt vackert.


Hunden sparkar bakåt, katten drar till med framtassarna och grävlingen gör hål i backen medan vi själva spolar oss väck hanteringen.
En icke oväsentlig del av livet om än mindre pratbar har gett upphov till många olika ritualer.

4 juni - Minnesvärd sommarkväll

.
Vissa naturupplevelser blir minnesvärda.
De från igår till exempel. Det blev en sån där sommarkväll jag alltid kommer att tänka tillbaka på.


Det var första kvällen efter en rekordkylig vecka när jag kände att sommaren kom igen. Inte mer än tretton grader visserligen, konstaterade jag på bilmätaren, men ändå betydligt mer än de knappa tio grader som varit rådande en tid.
En regnskur hade just passerat och solen glimtade fram mellan molnen över Vättern och jag sa till Ulla att jag längtade ut en sväng.


- Vill du följa med ner till Alvastra pålbyggnad för att lyssna efter kärrsångare? frågade jag.
Men hon tackade lite oväntat nej på grund av kvarstående skolarbete så jag blev själv och själv är egentligen aldrig fel i naturen. Det är då det brukar hända saker. 


Jag kom till att börja med knappt utanför 50-skyltarna. Längs vägrenen på RV 50 vid Sjöstorp kör jag ifatt en rovfågel med fjäderlätt flykt som jagar över diket. Först tror jag det är en kärrhök men så förstår jag. Det är en jorduggla. Den svänger tillbaka och så gör jag.

Den har satt sig mitt på den nyslagna vallen, då jag åter hittar den. Jag parkerar på vägkanten; bilen svajar i luftdraget från den ena långtradaren efter den andra som passerar tätt intill så jag kliver ur med kamera och kikare beredd och jag lyckas få iväg några foton just när ugglan lyfter och försvinner bort med bytet, en sork, dinglande i klorna.


Jag vänder tillbaka till p-platsen längre bort, där jag har fin överblick. Jordugglan kommer tillbaka nämligen, väldigt kvickt på jakt efter nya byten. 
Den flyger omkring i området under ytterligare tjugo minuter, parerar med livsfarlig precision passagerna över vägen mellan långtradare och personbilar, allt medan skymningen faller långsamt då jag slutligen förlorar fågeln i skumrasket.

Jag gör åtskilliga skisser på den jagande jordugglan. Här är några av dem.


Nu har jorduggla setts i det här området flera gånger under våren, med början i mars/april månad. Kanske finns någonstans mellan Stora Lund och Sjöstorp en möjlig häckning.

*

Mörkret, om man nu kan tala om något sådant när vi nu närmar oss midsommartid, tätnar och jag far vidare ner till målet, busk- och örtmarkerna vid Alvastra pålbyggnad.

Minst fem näktergalar sjunger från den mörka grönskan som inramar gläntan. Det riktigt dånar i luften, där lätta dimmor stiger ur diken och kärrdrag, "dånet" härrör mest från näktergalarna men tyvärr också från den ständiga ström av tungt lastade långtradare som passerar på vägen strax bortom och tyvärr förstör mycket av stämningen. (Lördagskvällar brukar vara bästa kvällen för besök).


Två gräshoppsångare, rörsångare, törnsångare och sävsparv samt koltrast förstås sjunger också i området som är tätt bevuxet med videbuskage, bladvass, älgört, kirskål och hundkäx till midjehöjd.
Det är en undantagsbiotop, så sällsynt i dagens rationella och städade Jordbruksverige och naturen svarar direkt med en koncentration av ovanliga fågelarter och platsen har utvecklats till en av de finaste nattfågelsångarlokaler vi har i Östergötland och i högsta grad värd ett sommarkvällsbesök.


Det är kärrsångarna jag är ute efter ikväll. Den arten är den sista att återvända från tropiska Afrika. Inte förrän de senaste dagarna i maj eller egentligen i första halvan av juni månad brukar de komma hit. Det är en ganska ny fågel för landet, med en sydvästlig ingång.
Den är nästan omöjlig att ockulärt i fält skilja från den betydligt allmänare rörsångaren. Men medan den senare räknas bland bladvassens innebyggare är kärrsångaren knuten till kärrmarker med blandade högörter.

Två kärrsångare sjunger ikväll och är det någon fågelsång som sticker ut är det verkligen just kärrsångaren som tar hem priset.
Den presenterar en väv av härmingar från andra fåglar - svenska arter likväl som afrikanska - glidningar, hissningar, crescendo och legato, allt i en formidabel medleymix som pågår utan avbrott i timme efter timme under förnatten.
Jag studerar en av fåglarna närmare i kikaren. Den ljusa strupen guppar och sväller som en liten boll under extasen, inramad av ockra och gulgrönt över bröst och kind, medan det oranga gapet blixtrar stroboskopiskt.
I motljuset blir fågeln till en självlysande boll med surriga vingar då den far fram och åter mellan revirets sångplatser. 


Längre bort, mellan träden vid bäcken längs den gamla järnvägssträckningen varnar kråkorna intensivt. Jag spanar i kikaren men utsikten försvinner i det örtgröna och jag bestämmer mig för att vandra dit och se efter vad som pågår.


Det är en räv. En hanräv som är på sorkjakt. Den bökar med nosen i alla hål, stannar upp, lägger huvudet på sned och lyssnar, skvätter med benet lyft mot en lämplig tuva, travar sakta några meter med sned svansföring och letar igen. Den har fällt hela den röda vinterpälsen och blivit grå, smal och finlemmad och då den sträcker upp huvudet blir halsen nästan rådjurstunn.

Då jag piper i handflatan stannar den upp och spejar intensivt åt mitt håll, står länge så, osäker och nyfiken, innan den fortsätter sitt värv, hela tiden med bakåtkoll mot mitt håll.
Så försvinner den långsamt bort över gärdet medan natten tar vid och jag åter far hemåt.


En sommarkväll att spara för framtiden.


      

3 juni - Mindre flugsnappare

.
- Det kan vara locklätet från en grå flugsnappare, eller så är det den mindre. Men jag tror på den grå, menar jag. Detta är för tunt och högt.


Så smyger vi vidare längs vägkanten ner mot Stocklycke hamn och spanar upp mot krontaket bland bokarna i ravinen. Den har hörts här tidigare idag. Nätverket "Svalan" har berättat.
Den mindre flugsnapparen har under några decennier varit årsviss på Omberg som sällsynt besökare och häckfågel och detta år utgör alltså inget undantag. Men det här är den första individen för i år.


Ulf, som inte hör någoting alls av fågelläten är beroende av Lars och min hjälp för att kunna spana i rätt riktning.


- Där är den, säger Lars.
Och sen sjunger den mindre flugsnapparen så härligt för oss alla; starkt och tydligt men inte för Ulf förstås.


"klipp-klipp,klipp-klypp, klypp-klöpp, klypp-klapp ti ti ty ty tä tä tö tö" Slutklämmen dalande och mollstämd.


-Hör du verkligen inte det där, frågar jag. Det hörs ju så fint och klart. Men Ulf skakar fortsatt på huvudet.

Den sitter tjugo meter bort på andra sidan av ravinens sluttning och högt uppe i den gulgrönt täta boklövsmassan och vi smyger försiktigt närmare, steg för steg, tills vi är nästan rakt under den.
Där står vi stilla och spanar i våra kikare efter den rastlösa lilla fågeln.


Den visar sig till slut ett par gånger, i grenbytet, sekundkort och ofullständigt, alltid täckt till hälften av blad, i skimret mellan ljus och skugga.
En mindre flugsnappare är det förvisso men den är artbestämd mest på lätet. Men det är också så man bäst upplever den. Endast lagom mycket är gott nog av en sådan sällsynthet.