14 juni - Halkigt och reflexfritt

.
Jag vattnade blommorna häromdagen och spillde några droppar på buketterna av Hostan som står under blomsterlådan.
Vattnet rann av som hällt över en gås, eller, egentligen mycket mera effektivt än så. 
Men kvar blev några droppar vatten som till synes helt utan friktion pärlade sig och glittrande rullade runt i ett par skålformade blad precis som små förstoringslinser.

Jag hämtade kameran, nyfiken av och i natur som jag är, och dokumenterade förstås, som alltid.


Jag tänkte på det där jag läst om tidigare, att forskare får idéer om att efterapa naturfenomen, att till exempel göra halkiga ytmaterial att användas i glasrutor, som billacker och på fasader av olika slag; allt för att göra den typen av material helt smuts- och vattenavstötande genom att allt till, 100 %, helt enkelt halkar av. 

Hur nära jag än försöker krypa in i ovanstående fotografi med mina begränsade resurser kommer jag ändå aldrig ens i närheten av att kunna se den microskulptur som Hostan har på ytan av sina blad.
Denna kan bara fångas i elektronmikroskop. 
Det handlar nämligen om ytmönster i nanoformat, d vs i miljarddelar av en meter, 10 upphöjt till 9.


Jag surfar på nätet in under "halkig nanotextur" och finner följande text i fri översättning.


"Är du trött på immiga rutor eller oönskade reflexer på din TV-skärm?
Forskare på MIT har utvecklat en ny process i glastillverkning som använder sig av nanotexturer som är självrengörande och hindrar imbildning och reflexer. Forskarna tro att detta "multifunktionella" glas väsentligt kommer att förbättra en hel rad olika produkter, t ex solcellspaneler och optik och många andra."


Och så här ser förklaringen ut i bild.

På ytan av en glasruta lägger man ett nanomaterial i vilket man etsar fram tätt med utstående koner som är ca 5 gånger högre än vida.
Vatten och smuts kan inte tränga ner i mellanrummen utan halkar av vid konernas spetsar. 
Ljuset som kommer in mot ytan kan inte reflekteras tillbaka rakt utan "suddas bort" av strukturen.


Forskningsrapporten jag hämtar denna information ur är emellertid redan några år gammal. Material av  nanodignitet börjar redan dyka upp på den vanliga marknaden i fler och fler produkter.
Reflexfritt glas t ex hörde jag talas om under förra året och till min konstutställning i höstas i Linköping prövade jag det för första gången och idag använder jag nästan bara den typen av glas, fastän det är betydligt dyrare, till mina akvareller.


Vad gör jag just nu då, tror ni?


Jo, jag går just över till galleridelen här i min ateljé och stryker försiktigt med fingertoppen över glaset på en av mina akvareller. En som är glasad med ett sånt här nytt, reflexfritt (eller i alla fall nästan helt reflexfria glas).
Känner jag någon ytstruktur där? 
Inte! 
Nano är verkligen nano. För en i vanliga fall så känslig fingertopp finns inget, absolut inget, annorlunda att ta på.


Och som alltid konstaterar jag att naturen är först. 
Naturen är verkligen uppfinningarnas moder!