13 juni - Kafferast i Hillingstads bete

.
Jag är bjuden på kafferast i Susannes och Lennarts bete.
Det är deras oas i livet och jag känner mig privilegierad som får vara med.

Det är en skön förmiddag med alldeles lagom svensk sommarvärme - så där 18 grader. Det räcker i solen och känns lite friskt i skuggan. Ängshaverroten står utslagen ännu någon timme och markerar solläget när vi tar plats på en liten kulle bland grålavade stenar.
Rosenfink, ärtsångare och svarthätta sjunger och ladusvalorna sniffar i vanlig ordning tätt över kamgräs och smörblommor.

Det är uppdukat med tunnbrödsrullar med sallad och pepparrotsgrädde samt nyskördade jordgubbar från Charlottenborg vid Tåkern. Bättre än så blir det nog inte.
Och runt omkring oss går islandshästarna och betar så oändligt fridsamt. 


Ett sto har ett veckogammalt skiffergrått föl och Susanne berättar med inlevelse om alla sina hästar, tjugotvå stycken, om flockens betydelse för språket och fölens fria uppväxt och anpassning i hästhagen i kontrast till hur hästlivet kan bli, om det är instängt i ett bås.
Det är en djup empirisk kunskap jag får ta del av och ändå förstår jag att hon för min skull endast skrapar på ytan.
Själv är jag tyvärr lika djupt allergisk mot hästar, berättar jag, som förklaring till min okunskap i ämnet och den distans jag önskar hålla.

En ung trädlärka vilar på en berghäll i vår närhet, i skydd av en tuva av gul fetknopp. Fågeln litar på sin förmåga att försvinna för vår syn genom att ligga alldeles stilla trots att vi står inte mer än tio meter bort.
Två andra trädlärkor lyfte när vi kom och flög upp i trädtopparna. 
Här har således en kull fötts upp.


Vi går runt i betet, tar en sväng in i skuggorna i skogen, letar efter en liten cerisröd orkidé som Susanne såg häromdagen. Den och ormtunga.


- Den är nog uppäten av hästarna, säger Susanne.


- Det måste har varit en Sankt Pers nycklar, svarar jag.

I en damm som ligger centralt i betet och är uppgrävd av en tidigare ägare, men egentligen är en kallkälla, betonar Lennart, brukar jag bada, jag och hästarna, säger han.
Dammen är kantad av vattenblink och hästtramp.

- Här borde det finnas större vattensalamander, säger jag, just som en hane stiger upp till ytan och snappar luft innan den åter vänder neråt.

En handfull individer av bred trollslända, hanarna redan med lysande himmelsblåa bakkroppar och honorna med gulorange, ett par guldtrollsländor, enstaka jungfrusländor och mängder av flicksländor svärmar över vattenytan och i vegetationen runt omkring.

- Vilket fint ställe. Här kan man nog finna några trevliga baggar också, säger jag, och hämtar upp en liten fin Elaphrus riparius, inte mer än 8 mm lång, om nu någon kan tro nåt annat efter att ha studerat bilden ovan.


- Dykarbaggar finns det också gott om här, kontrar Susanne.


Det är en god dag med underbart väder och lika underbar samvaro. Men nu väntar arbete. 
Jag ska ner till Stugan för att klippa gräs och Susanne och Lennart ska jobba vidare bland annat med sina fina blomsterodlingar på Hillingstad gård. Den ligger mellan Rök och Alvastra och är väl värd ett besök.


På väg tillbaka till bilarna diskuterar Susanne och jag tistelproblemet. 

- Jordtistel, kärrtistel och krustistel lämnar jag ifred, säger Susanne. Men med vägstistel och åkertistel är det annorlunda. 
De ska bort, fortsätter hon, sätter sig på huk och skär med en liten röd pennkniv av tisteln strax under tillväxtzonen. 
Så får jag bort dem. Jag har snart rensat hela betet, eftersom hästarna lämnar stora rator runt varje tistel på grund av sina känsliga mular.


- Hjälper det verkligen, frågar jag, har inte tistlarna 2 meter djupa rötter.


- Det hjälper, svarar Susanne kompromisslöst. 
Och med det som svar får jag ge mig. Vem är jag att veta bättre.