11 juni - En stege är rest

.
Jag är försiktig då jag kikar fram runt knuten. Jag vill inte överraska utan visar mig långsamt och förväntar mig förstås att hon ska ligga där och ruva sina ägg alternativt värma sina små ungar eller sitta varnande på staketet strax intill.

Förra veckan ruvade den grå flugsnapparhonan i boet, trygg och vakande.


Precis så som det var förra veckan då jag klippte gräset, och hon vakande trygg med blänkande storögon däruppe i skuggan under altantaket vid Stugan stod ut med min närgångenhet och oljudet från Klippon.


Men idag är det tomt på bostolpen och jag blir överraskad och ledsen. 
Nej, inte igen! utbrister jag.
Det har hänt förr nämligen att boet blivit nedrivet, oftare än aldrig, och jag har tyckt att de där grå flugsnapparna som år efter år valt min målaraltan som sitt hem borde kunna få åtnjuta mera välgång i sitt stretande fortplantningsprojekt än vad som varit fallet.

Men idag är boet plundrat.


Boet ligger på golvet, upp och ner, och intill ligger fyra döda ungar. Det har nyss hänt verkar det som. Allting är ännu fräscht.
Ungarna är små, blott några dagar gamla bara, med en mörk duntofs på hjässan och med ännu slutna, mörka  ögonglober.

3 - 4 cm långa, gula, utan beklädnad men redan med flugsnapparbred näbb-bas, ligger de där tillspillogivna på min altan; fyra ungar av grå flugsnappare.


Förbaskat också, tänker jag vidare. Nu har ekorren varit framme igen! 
Den är nämligen den jag har anklagat tidigare år och lite lättvindigt åter skyller på som syndabock.
Men mina funderingar löper även vidare mot göktyta, hackspett, talgoxe eller nötskrika? 


Men jag kan inte riktigt få till det eftersom ungarna här ligger kvar orörda. 
Vem av dessa åtänkta plundrare skulle väl lämna ett så smaskigt byte?
Nej, det är absolut något som inte stämmer med detta.

Det är då jag ser stegen. 


Stegen är rest mot väggen. Inte bara rest förresten. Den är ditflyttat från andra sidan av altanen; placerad med beräkning.
Någon har alltså bemödat sig om att flytta dit en stege för att kunna komma åt boet med grå flugsnappare, i vad jag måste utgå från, akt och mening att rafsa ner det med ungar och allt och sedan lämna dessa att dö där på vår egen altan. Så oförståeligt och skrämmande integritetskränkande. 


Och så makabert! 
Detta händer i min tillvaro; mina värnade grå flugsnappare och oskyldiga små fågelungar.
Varför?


Människan är en gåta, sägs det, så obeskrivlig och svårförståelig och ondskan är vårt andra jag. 
Så här kan den tydligen te sig - ondskan. Jag har ingen annan tolkning.
Och jag undrar: är det mig eller naturen man vill straffa, eller är allt endast ondskefull meningslöshet?