29 augusti - Arknatgömsle vid Tåkern

Det är uppmärksammat i media, arkitektstudenters initiativ att designa gömslen för och i naturen. Turen var i år kommen till Ombergs-Tåkernbygden där tre vindskydd nu står färdiga att brukas av besökare. Ett står vid en glänta högst upp på Ombergs Stora Klint med utsikt över slätten, ett finns ute i Tåkerns vass vid Glänås vandringsled och ett besökte vi i tisdagsklubben i går vid Svälinge besöksområde på norra sidan av sjön Tåkern.

Det var ett fint gömsle, som nybyggt alldeles trävitt, med en härlig design i form av en "Solfjäder", centrerad runt en tallstam. Själv fick jag mera intryck av en snäcka med det kan ju gå på ett ut. Därinne fanns plats för övernattning under tak för flera personer och förhoppningsvis kommer bygget att få vara ifred och vara till glädje för oss alla i många år framöver.

Det man ändå måste undra över, det gjorde vi nämligen samfällt, är placeringen av vindskyddet vid Svälinge. I skydd inne i skogskanten och så långt är allt väl, men vänt åt alldeles fel håll, enligt vår åsikt, nämligen bort från de vackra strandängarna, vassarna och sjön och istället med utsikten riktad norrut över tråkig åkermark. Varför? när möjlighet fanns att fördjupa upplevelsen av denna utomordentligt vackra natur. Ett klart minus!

Här är skylten som berättar mer om projektet. För vår del gäller att vi kommer att besöka dem alla tre. Rapporter kommer.

27 augusti - Min födelsedag

Min födelsedag firade vi i dotter Hannas familj i Segeltorp. Det är nämligen så, att barnbarnet Blanca och jag har gemensam födelsedag den 27 augusti. Delad glädje är dubbel. 

Efter sedvanlig uppvaktning med kaffe på sängen, paketutdelning och sång skulle hela gänget ägna sig åt loppis på Hägerstensåsens torg resten av dagen, varför jag drog iväg mot öarna och kusten och fick en heldag alldeles för mig själv. Fika tog jag vid ett vackert beläget café efter Orminge i Nacka kommun och därefter bilade jag vidare ut på Värmdö med block och penna, beredd för enkla och snabba skisser i fritt tempo.

Enkel och snabb akvarellskiss från Fågelbro, Värmdö.

Första stoppet blev vid Fågelbro, nära Strömma, där jag satte mig på en bergknalle vid vägen och snabbskissade utsikten över ett kärr, resterna av en havsvik.

Jag for förbi Gustafsberg och fortsatte mot Stavsnäs på östra sidan av Värmdö, mot havet, men svängde sen av mot Sollenkroka brygga som jag fann vara ett spännande namn.

På bryggan samlades efterhand alltmer folk som väntade med packning och ryggsäckar. Jag tog en glass i kiosken och vände mig åt andra hållet, söderut, och tecknade av udden framför mig, där mörka tallar stod i motljuset över glittrande vatten och när jag var nästan färdig kom två havsörnar svepande förbi långt därute bortom träden. De fick bli med i min akvarellmålning. 

Waxö lägger till.

Först kom Vaxholmsbåten Waxö och la till. Alla personer som stod i kö gick ombord och båten vände och for vidare allt medan en annan passagerarbåt körde fram. (Säger man körde om båtar?). Den släppte av nästan femtio personer men tog ombord bara en, innan också den for vidare. Grå taxibåtar gick hit och dit med turister och både segelbåtar och motorbåtar for runt över fjärden. Somliga la till alldeles bredvid mig för att tanka. Liv och rörelse, men mest njöt jag i stilla ro av pennans rasp under egna tankar.

Vidare ut mot Djurö över en pampig bro! och slutligen till Överby ute på Vindö. Överby fick mig att tänka på Carl Anton förstås. Undrar om det var detta Överby han diktade om?

Överallt här ute i skärgåden, på hela Värmdö men Djurö allra mest, berättade skyltar om det privata ägandet. Stockholms skärgård är verkligen i hög grad undantagen från allemansrätten. Det går om man skall följa alla instruktioner knappast att komma åt strand och vatten någonstans. Det känns fruktansvärt tråkigt och orättvist och går säkert långt tillbaka i tiden; till gamla tiders oreglerade ägande, bebyggande och exploaterande av stränder.

Hur trångt och bebyggt det är i Stockholms skärgård får man en klar uppfattning om när man överallt möter dessa fyllda rader av brevlådor, uppställda vid varenda vägkrök och vägkors.

Jag tog mig friheten och det gjorde jag på klar trots, att parkera min bil vid Överbyåsens tomtsamfällighet, allt inhägnat och avvisande skyltat förstås. Jag mötte några personer på vägen in och morsade glatt och belevat under granskande blickar, gick mellan badgäster och kaffefolk, ner till vattnet och stranden. 

Där satte jag mig med ryggen lutad mot en krokig björk och började rita av ett stort granitstycke i vattnet, inramat av blågrön säv och puttrande småvågor.

Skor och strumpor åkte av, fötterna hamnade i vattnets lena balsam. Så la jag mig tillrätta och njöt av vågornas blänk och lugnt vaggande rytm.

Jag kisade upp mot de höga vackra Cirrusmolnen som raskt vandrade över tallarna mot sydost och vida sjön. Där någonstans somnade jag visst en stund.

23 augusti - Grann samverkan

Den 23 augusti hade jag besök i ateljén av Hejdegårdens grannar, i Linköping, som firade en födelsedag. Vi fick nästan tre timmar tillsammans, kring konst, kultur och natur; fika inkluderat.

Jubilaren med nyinslagen present i handen.

Visst är det fantastiskt med en sådan grann uppställning. Jag tror också att presenten blev mycket uppskattad. Kanske är det något för andra  att fundera över, om läget skulle uppstå. Välkommen med bokning i så fall.

23 augusti - Några detaljerade nedslag på Omberg

Jag plockade en korg full med svamp på Omberg häromdagen - ett gäng kantareller blandade med blek taggsvamp samt några biffiga stensoppar. Det blev fem förpackningar rakt in i frysen.

När jag gick där och strosade tog jag några foton med mobilen:

Överblommad skogsknipprot. Ombergs allmännaste orkidé som man träffar på lite varstans.

Vacker fjällig taggsvamp. Men den plockade jag inte. De är bäst där de står, menar jag.

Här och där doftade det av stinksvamp, liklukt. De flesta var uppätna av flugor, som vitmenade skelett. 

Men nya stinksvampar var på gång. Jag noterade flera gelébollar i förnan, s k häxägg.

19 augusti - Svart guld

Jag besökte ett gammalt känt ställe igår eftermiddag för att se om där fanns någon svart trumpetsvamp att finna. Det är minsann inte varje år jag varit där men jag blev triggad häromsistens att göra ett återbesök för att "bevaka mina intressen", nu när nederbörden vattnat så gynnsamt och troligheten därmed öppnat upp.

Jag minns exakt från förr under vilken hasselbuske det var som svampen brukade stå mest rikligt och jag tar vägen dit först. Är det så, blir det är mödan värt att ta sig vidare i området. Det finns många hasselbuskar även om inte alla bjuder till. Jag undrar vad det är som styr?

Jomen, där står några små buketter av svart trumpetsvamp precis som jag hoppats. Ergo, det är läge att söka vidare.

Det är inte bara svampen som vaknat till liv efter regnen. Mängder av "mördarsniglar" har intagit området. Överallt är de och alla är de fullvuxna, stora och kärlekskranka. 

"Kärlekshjulet".

Ett tiotal kopulerande par ser jag. Det är förstås vackert på ett eteriskt sätt men jag gläds minsann inte.

Några kantareller finner jag och en sen finluden stensopp. De hamnar förstås i hinken. Däremot lämnar jag ett stort gäng fina riskor som jag är osäker på. Jag smakar på trattkanten och känner ingen skarphet, tänker att de kan tillhöra gruppen mandelriskor men jag är osäker eftersom doften pekar åt annat håll, kanske mot rävriska eller liknande; bäst att låta dem vara.

Men cirka fem liter svart trumpetsvamp får följa med hem till köket.

Två omgångar går till frysen och en liten andel gräddstuvar jag till kvällen för smakprov. Gudagott!

16 augusti - Dagar av annan sort

Har varit hemma mest den senaste veckan med en lätt förkylning. Paus från ateljén alltså, därav dåligt med rapporter i den här bloggen. Nu är jag emellertid på plats igen för en liten stund och passar på att datera upp mig en smula.

Sängliggande har jag inte varit. Det bär emot i det längsta. Jag har istället långsamt och omsorgsfullt målat ytterdörrarna på huset hemmavid.

Jag tog en kort paus för några timmar sedan och plockade, ännu med färg på fingrarna, av ett par liter kantareller på mitt ställe i Ombergs bokskog; det jag berättade om häromdagen. Jag stannade till vid ett av Ombergs små vattendrag som porlade som fyllt av vårvatten.

 

Nu har vi förresten precis ätit oss mätta på gräddstuvad svampanrättning av bästa sort. Gudagott!

Jag har slagit min lilla äng i trädgården. Jag använde motorgräsklipparen på högsta höjd eftersom jag inte har någon lie. Nu är ängen fejad och klar och igår fladdrade en sorgmantelfjäril dit. Jag tror det var de mogna plommonen som drog, både den och alla bin och getingar. 

Sorgmanteln satte sig att vila en stund i plommonträdets bladverk och då passade jag på. Visst är det en av våra vackraste dagfjärilar.

Jag kan inte låta bli att visa det officiella fotot av vårt äldsta barnbarn Ella Björkman som hon presenteras för fotbollsvärlden när hon nu tar plats i Sundsvalls Damfotbollsförening, SDFF i division 1. Hon anlände upp dit i förrgår och ingår i startelvan mot Gävle i cupspel redan imorgon.

Stolt morfar håller tummarna för succé!

Imorgon tänker jag pröva boule igen. Det är mer än ett år sedan som jag senast tränade med min klubb Lejonkulan i Linköping. Min fot har läkt tillräckligt för en test, tycker jag. Det känns spännande!

Det var väl ungefär allt, utom det där med regnet förstås. Vi närmar oss nästan 200 mm på en månad. Detta måste ju få en egen notering. Det räcker väl nu, vårt landskap är vattensjukt.

 

8 augusti - Mitt i stormen

Klockan var halv åtta om kvällen när jag klev ut i busvädret från ateljén igår. 

En tornseglare svepte förbi mellan hustaken alldeles nära mig. Så trevligt, tänkte jag, att du ändå är kvar trots det här busvädret. Jag tittade upp mot den vindtrasade gråhimlen och upptäckte några till och sen var jag än tittade, var det plötsligt tornseglare överallt.

De kom alla från samma håll, från nordöst och stångade sig blodiga mot det hårda sydvästvädret för att försöka tränga igenom till den andra sidan fronten. Som små prickar högt däruppe ner till de nära mig som sökte en smula lä mot backen var det kämpande fåglar i en stor gles bubbla. Det gick inte att räkna dem. Då och då virvlade de runt i vida svängar för att hämta ny fart, tog höjd och försvann. Men det gick inte. De kom ingenstans. Och ändå, tänker jag, lufthavets mästare.

Det var ett mäktigt skådespel som tog slut när flocken svängde av med vinden och försvann i en väldig hastighet mot sydöst. Sökte de en ny framkomlig luftväg? Hur skulle det lyckas för de nyflygga ungarna däruppe? Skulle de kunna klara detta extremväder. 

Och var är flocken idag, så tänker jag just nu.

8 augusti - Stormen Hans knackar på.

Den var visst inte riktigt stängd - utedörren till ateljén. Stormen Hans, döpt i Norge, knackar på hårt. Jag går och stänger till rejält.

I trädgården hemmavid är gräsmattan full av Opaler, plommon. De rasar ett efter ett eller egentligen många åt gången, när vinden och regnet ruskar om grenverket. Det blir mycket att kratta bort när allt lugnat sig och jag tänker på nyheten från igår, att svenska folket bara äter upp 10 % av sina trädgårdars frukt. Det gällde visst äpplen specifikt, men ändå, och de, äpplena, faller förresten också hemmavid, brådmogna och hårda. 

Mot naturens egna krafter har vi inget att sätta emot. Jo förresten! Jag rensade alla hängrännor, ledde stupröret från den redan överfulla regntunnan ut över gräset och såg till att garagetaket och dess igensatta sil kunde ta hand om riklig nederbörd. Alltid något.

7 augusti - Efter dagar av regn

Efter regn kommer solsken, brukar man säga. Idag lättade de tunga molnen över bygden. Värmen steg, nästan djungelfuktig, till nära 25 grader och kontrasten till veckans tidigare höstruskväder var total. Hundra mm nederbörd i bullrig åska har rasat ner över landskapet på mindre än en vecka. Det torde väl vara nog? 

Vetet svartnar på Östergyllens åkrar. Skörden blir omöjlig på vattensjuka lerflak. Kanske är det ändå inte katastrof med just vetet eftersom det nog redan är sålt, oavsett kvalitet, till Norrköpings etanolfabrik. Så har det åtminstone varit föregående år, att den bördiga östgötamyllan skandalöst nog inte alltid brukas för att producera mat, utan drivmedel mest.

Disevidån är dräktig som på våren. Lerigt vatten rusar fram under bron och fyller Tåkern över sina bräddar.

Hela landskapet blir vattenfyllt, vattnet svämmar över alla låglänta partier och skapar små speglar i landskapet, där vattenspeglar annars inte brukar finnas. 

Eftersom vädret är gott känner jag inspiration att göra en målarresa i det där landskapet, så jag packar min ryggsäck med alla attiraljer, ett torrspänt ark Saunders Waterford, 300 grams akvarellpapper på  kartong, färger, penslar och en fällbar stol. Sålunda drar jag iväg.

Jo just, jag glömde säga, att jag har tejpat arket till fyra små studier. De är ungefär 18 x 13 cm och så här blev resultatet:

Nu när jag är färdig med inlägget upptäcker jag att jag har daterat dem en dag framåt. Men det är ju petitesser. 

Imorgon är ny nederbördsvarning utfärdad av SMHI. Det gäller att passa på.

6 augusti - Hawkey Franzén vid flygeln

Vi var alla tagna av den starka konserten Hawkey Franzén bjöd oss i torsdags, på Ödeshögs Kulturskola, i ett arrangemang av Ödeshögs konstförening.

"Hur kan vi bygga en bro" var inte det första framträdande på flygel som Hawkey har gjort med sina sånger och texter, det kunde han berätta för oss alla som var där som dock inte visste bättre än att han är en mästare med gitarr. Nu fick vi veta med besked att pianospelet minsann också är väl integrerat i hans kunnande. 

Med handskrivna "noter", men utan musikaliska sådana, berättade Hawkey om sitt livs resa i musik och teater och om sin önskan att ett långt arbete därmed, skulle fungera som en bro mellan människor genom budskapet om kärlek, om politisk medvetenhet och om miljöengagemang, allt genomfört till ett vackert, starkt och fritt ackompanjemang där vi kände igen många av Hawkeys egna verk. Något lite felslag fick oss blott att inse att det som skedde på scenen var på riktigt! Det hela blev verkligen fantastiskt. 

Ca 20 personer var vi i publiken och därmed blev den lilla lokalen ändå ganska välfylld. När Hawkey avrundade sitt framträdande, starkt i spel och sång på sitt karaktäristiska sätt, ville ingen av oss att konserten skulle vara slut. Många av oss insåg med tårar i ögonen att vi varit med om något verkligt annorlunda, något unikt. Lyckliga vi som var där!

Nu önskar vi att Hawkey orkar fortsätta på inslagen väg, att han snart igen ordnar med ett nytt framträdande, så att många fler kan få ta del av en riktig mästare, Ödeshögs egen "sing&songwriter".

3 augusti - Ombergsvandring i regn

Ok - vandring är väl att ta i, med min fot. Men jag tar hjälp av en krycka och hankar mig fram i den blöta bokskogen på södra Omberg med hink på armen i syfte att kolla upp mitt lilla kantarellställe, så undangömt och annorlunda placerat. Tänka sig, att det är under de skuggande bokarna i en förna av svarta ollonskal och slipprig bladmassa som de sticker upp. Det tänkte jag nog aldrig, då för ett par år sedan, att det skulle kunna växa kantareller på det sättet - vitgula, täta, torra och köttiga sommarkantareller av en annorlunda variant.

Och regnet då, jo, det börjar lätta just när jag träder in i bladsalen, men bokstammarna är glänsande stålgrå med svarta strimmor och spännande knölar. 48 mm regn hällde jag ur mätaren igår och tidigare idag har det kommit en handfull ytterligare. Det börjar kännas som tillräckligt nu. Även jag längtar efter sol och värme!

Kantareller finner jag några små ynkliga av en valnöts storlek som störst. De får bli kvar en vecka till. Men, vad gör jag nu med hinken!

Jag fyller den med blöt bokskogsförna och tänker att det kan bli perfekt för att plantera några slitna orkidéer i. Jag har i ateljén min mors gamla guldfiskskål och nu får jag idén att fylla den med några överblommade plantor Phalenopsis. Det kan säkert bli vackert och bra och där kan de få uppleva ett nytt gott liv och åter komma till blommig skönhet. Det där kommer jag faktiskt på under min lilla vandring i bokskogen på ett regnigt Omberg.

En annan sak jag kommer på, en tröstrik sådan, är att jag plötsligt minns min kantarellpromenad för nästan exakt ett år sedan just här. Hur ont jag hade, att jag nästan grät där jag stapplade fram och att jag precis där och då bestämde mig för att nu var det avgörande dags för den där operationen som jag skjutit framför mig i nästan fem års tid. Det gick helt enkelt inte längre. Beslutet togs och operationen blev av redan inom en månad. Jag hade ju en lång kötid bakom mig och blev prioriterad.

Det tröstrika är alltså att jag trots mitt gnäll idag över den sega läkningen och smärtan jag ännu känner då jag stegar fram med silverkryckan, måste tillstå att det ändå är något bättre nu efter operationen än innan. Och läkningsåret är ju inte över än. Jag ger kanske foten två månader till innan jag ringer om råd.