torsdag 30 december 2021

30 december - Vinterns obestämbarhet

Vädret är ryckigt, mycket mer så än tidigare, upplever jag. Vintern inte minst, är ett tecken i tiden för denna drastiska och snabba förändring. Ena veckan är det brassande kallt och strax därpå härskar varmluften åter med sydliga vindar. Jag vet, jag slår in redan öppna dörrar, men klimatförändringen som pågår runt hörnet kan inte nog uppmärksammas. Jag kan heller inte låta bli att förvånas över klimatförnekarnas sturiga motstånd mot det som är så tydligt just nu.

Snögubben som barnbarnen under stor hemlighet placerade utanför porten igår eftermiddag smälter snabbt bort igen. Inget väder är beständigt men mest frustrerande är ändå vinterns ideliga obestämbarhet.

Snögubben 10 timmar senare. Det töar fort.

Det är verkligen skillnad mot tidigare. Här kommer ett par foton från 1954, barndomens vintrar i Mjölby, som förklarar hur det känns.


Undertecknad i full fart nerför Måndalens lilla backe i Mjölby. Jag minns att jag sekunden senare föll pladask. Det syns redan här på skidorna som är på väg att korsas. Nicke Holmer är det visst som kollar läget. (Foto av min far Acke Björkman, 1954).


Också detta är ett foto ur min far, Acke Björkmans, arkiv från 1954. Här visas tidsenlig skidutrustning och snygg stil i hoppbacken. På  bilden intill laddar Nicke Holmer, Ego, Bertil Lagerqvist och syrran Gunnel Björkman, för en vådlig nedfart i backen.

onsdag 29 december 2021

29 december - Återblickar

Det är mycket den här tiden på året; full rulle av helgfirande tillsammans med hela vår storfamilj, så det blir inte så mycket över för skriverier i min blogg. Men, jag lovar att komma igen efter nyår men nya friska krafter. 


Här, så länge, ett par bilder från gårdagens utflykt på isen vid Naturum Tåkern. Jag rekommenderar detta av hela mitt hjärta. Ta med matsäck och skridskor och kom ihåg att grillplatsen alltid är laddad med ved.

Ulla och Gebbe på Tåkerns is. foto Hanna Björkman

Till januari månads auktion, som släpps inom kort, presenterar jag denna lite impressioniska hökuggleakvarell. Häromdagen fångades ugglan av personalen vid fältstationen, mer eller mindre av "misstag", ringmärktes och släpptes igen. Efter det har inte jag återsett den, men kanske är den ännu kvar på "brottsplatsen".

Här är den, hökugglan som erbjuds under januari 2022 på auktionssidan. 

Om det nu har varit lite magert i Naturlig Dagbok sista tiden vill jag till sist påminna om att det finns massor av läsvärt material från bakåt i tiden, vilket du finner genom länkarna längst ner i högerspalten. Välkommen!

tisdag 21 december 2021

21 december - Vintersolståndet är passerat!

Det känns skönt att veta även om det inte går att märka av. Men så är det, att kl 16.58 idag, lutade jordaxeln som mest från solen under denna, årets kortaste dag.

Och just nu, faller vit luftig snö ner mot backen

Redan imorgon är eftermiddagen solljus, någon sekund eller så beroende på var och hur man bor, längre. Så skönt!

fredag 17 december 2021

17 december - Julöppet i morgon


Det är serverat.

Välkomna imorgon till mitt JULÖPPET I ATELJÉN, kl 10 - 16 både lördag och söndag. Se mer info nedan!

Tillägg den 20 december: Tyvärr satt en släng av magsjuka käppar i hjulet för söndagens öppen ateljé. Nu är det måndag och jag är på banan igen; frisk men ännu något lite matt.

onsdag 15 december 2021

15 december - Inbjudan till Julöppet

Det har verkligen varit fram och tillbaka, men mest negativt, med inbjudningar till utställning och fest i min ateljé under de senaste två åren. Coronan har lagt ett tätt och mörkt lock över allt positivt alldeles för länge, så nu gläntar jag på förlåten till kommande helg, den fjärde advent, genom att inbjuda alla mina vänner och följare, du som läser detta, att känna dig/er välkommen hit. Det är på tiden nu!

kl 10 - 16, lördag och söndag den 18 -19 december.

Vi tar det försiktigt och varligt med avstånd och respekt. Jag har gott om plats i alla rum och vrår, där det finns mycket att se och uppleva just nu. Jag bjuder på glögg och pepparkaka!

Julklappar och presenter åt kära vänner eller åt sig själv finns av olika slag och till helgen kommer jag att erbjuda extra bra priser.

Jag har fyllt på min vägg i Lilla Galleriet med nya akvareller inramade enkelt men snyggt och i två prisklasser: 800 kr och 1200 kr (nedsatta från 1500 kr) under julöppet 2021.

Jag erbjuder två, redan väl kända brickor till ett bra pris, liten oval med motiv "Rödhake" för 220 kr och stor rektangulär med motiv "Blåsippa" för 250 kr.

Kvalitetsmuggen "Knölsvan" har sålts under ett par år till priset 125 kr/st. Nu har jag fått möjligheten att köpa in restlagret och kommer att sälja muggen till ett mycket reducerat pris vilket dessutom minskas ännu mer med antalet köpta muggar. Jag har ett kanonpris till den som köper t ex 6 st, 12 st eller t o m 24 st.

Julkort har jag förstås också, med text eller utan samt många andra kort av olika format dessutom. Plockpris gäller.

Naturligtvis har jag många "tavlor": oljor, akvareller och grafik på galleriets väggar. Allt är inramat och klart för hemtagning. Prisläget har god bredd med möjlighet för alla att finna just det man söker.

Varför inte en vintrig akvarell från Tåkern.


Blommande kamelia.

Ni som varit hos mig tidigare känner till min vurm för växter. Även i år finns mycket att titta på. För vinterförvaring i ateljén har jag nu kamelia, Agapanthus, solanumträd och mycket annat att samtala om.

måndag 13 december 2021

13 december - Studier av hökuggla

Så har även jag svängt ner mot Tåkern för att ta del av den hökuggla som så lägligt och lämpligt har stannat upp i Tåkerns fältstations trädgård. Den har varit där några dagar redan men först idag blev det tid också för mig att göra ett kort, improviserat besök.

Hökugglan, genom min mobilkamera i skumrasket, en bild svår att yvas över.

Vi satt kvar i bilen Ulla och jag och studerade den i kikaren. Kameran var kvar hemma i ateljén och med mobilen i skumrasket blev fotot inte mycket till övers. Men minnesbilderna sitter där, och tillbaka i ateljén transformerar jag dem till skisser i mitt ritblock - enkelt och grovt - men på riktigt. Ett skönt lyft.

Skisser av dagens hökuggla vid Tåkern.

Ugglan satt högt i björkar och spanade runt efter byten. Pilfinkar och björktrastar, skator och kråkor höll gott avstånd och noga uppsikt. Så lättade den till och från och gled iväg ner mot backen, försvann i snön bland nässlor och skräppor och äntrade därefter en ny trädtopp, satt en stund och pillade med något litet innan den snart gled iväg åt ett annat håll; hela tiden på jakt.

Det är tre år sedan nästan på dagen som jag senast noterade hökuggla hemmavid och jag har lagt in en länk för den som är intresserad av att se mer också från detta tillfälle.

länk

Jag tror det blir en liten tur ner till ugglan också i morgon förmiddag. Då troligen med kamera.

Tillägg den 14 december 2021:

Jo, så blev det. Idag på förmiddagen var jag på plats igen, nu tillsammans med Lars, Sverker, för att njuta av hökugglans förtroendefulla närvaro. Den satt i en trädtopp över våra huvuden medan vi satt vid trädgårdsbordet i fältstationens trädgård, drickande medhavt kaffe och dopp, med ugglan sittande lugnt och rofyllt, vridande sitt ansikte ut mot omgivningarna åt alla håll.


Men, när jag härmade en mus genom att suga in luft mellan mina sammanpressade läppar fick jag en skarp gul blick. Vafalls! Vem där?

Ett par andra personer sökte samma upplevelse som vi. Linköping likväl som Nederländerna var representerade under tiden vi var där. Många har tagit chansen.

fredag 10 december 2021

10 december - Om foten

Fötternas lov har redan besjungits av Birgitta Andersson i "Man ska vara rädd om sina fötter, utan dem man står sig slätt ..." med, som alltid underfundig text av Tage Danielsson (tror jag). 

Jag känner till det där, om fötternas betydelse, det kommer med åren. Min vänsterfot har sedan några decennier tillbaka börjat leva sitt eget liv, ett liv som har tagit allt vidare svängar, utan mitt godkännande och nu är det oåterkalleligt bestämt. Jag har satt ned foten! Det kommer att bli en operation inom kort.

Jag vill absolut inte dyvla på er mina hälsoproblem utan se det här kåseriet som ett mera allmänt exempel på kroppskonstitutionens förändring, skröplighetens tilltagande med ålder samt ett lov till vår sjukvård.

Redan för fyra år sedan var en operation planerad. Jag tackade nej i sista stund, till ett i mitt tycke onödigt komplicerat och kanske direkt farligt ingrepp, sen kom Coronapandemin emellan men nu, till sist, ska det bli av.

- Vi får hitta en metod att åtgärda din dåliga fot, som minimerar riskerna för senare värk och problem, är snäll mot din neuropati men ändå gör så stor nytta som möjligt, sa ortopeden Jonas medan han gnuggade sin haka tyst och länge och granskade det tiotalet röntgenfoton som fanns på skärmen. Du ska veta att det är ett besvärligt ingrepp med risker och konsekvenser och jag kan inte garantera ett hundraprocentigt resultat. Det brukar ligga så där runt 30 - 70, 20 - 80 %

Sen visade han på skärmen och berättade om sitt förslag.

...

tisdag 7 december 2021

7 december - På genomresa

Idag på morgonen, när jag fann tamduvan vid dörren, vilket jag berättar om i kapitlet nedan, tog jag promenadvägen genom  samhällets trädgårdar till dagens beting av arbete i ateljén. Överallt lyste rönnarna illröda av bär, varur ett rejält uttag emellertid skedde under dagens lopp. Hela byn var nämligen full av björktrastar och jag uppskattar att det rörde sig om en flock på minst femhundra fåglar som var utspridd över hela området. 

Rönnarna plockades på sina gåvor och i björktopparna satt mängder av andra lunchgäster som inväntade sin tur. Det var en livlig trafik i luften över hela Ödeshög, från buske till buske och träd till träd, varför luften  fylldes av tjink och tjatter.

De flesta fåglarna var oväntat skygga och lyfte i god tid framför mig vilket skulle underlätta för mig att se om där även fanns några orädda tallbitar i skaran. Så tänkte jag, och därför var jag noggrann och ambitiös i sökandet och zickzackade mig fram genom byn. Men jag fann ändå bara björktrastar.

Nu är inte det så illa det heller och framför allt inte på det här sättet. Det var en fin upplevelse att se denna mängd av snabbvingade trastar, härstammande från norra Sverige, Finland eller Ryssland på kort och intensivt besök.

För det var just det. När jag vid lunch tre timmar senare gick hem, fanns inte en endaste björktrast kvar. De var alla vidare i sitt sökande efter mat och härbärge i söder. De blev ett kapitel i min dagbok och en intressant historia för den som liksom jag är intresserad av natur.

7 december - Ateljébesök

Ännu en natt med låg temperatur, ner mot minst femton minusgrader, fick den här tamduvan att söka skydd vid min ateljéport. Den tryckte sig tätt mot dörren där lite värme tydligen sipprade ut ur springan och den ville först inte flytta på sig. Jag tog några steg tillbaka och då reste den sig och kom mig till mötes och tittade mig rakt in i ögonen som för att tigga om hjälp när jag satte mig nära på huk. Så blev den stilla en stund och avvaktade min reaktion. 

Ateljébesök

Men jag hade inget att erbjuda och då lyfte den strax från trappen och försvann bort över samhället.

Vi "fågelskådare" om jag nu lite motvilligt kallar mig så, har normalt inte mycket till övers för denna art. Den är ju knappt kryssningsbar och tillhör det trivialaste i fågellivet. Men när man kommer nära den och i vissa sammanhang blir jag ändå lite förundrad och charmad av variationen, tillgivenheten och skönheten. Se bara här hur vacker den här duvan är i alla sina detaljer.

Tamduva.

Troligen var just den här individen en något felflugen brevduva, även om jag just här inte kom åt att se eventuella ringar i metall och plast, vilket de normalt bär på. Men "förtroendet" skvallrade en smula, om det nu inte var ren utmattning och svält förstås.

För några år sedan omvärderade jag faktiskt min inställning till tamduvan. Det var efter ett besök i Turkiet som jag berättade den märkliga historien om artens förhållande till människan. Vi har faktiskt en hel del att tacka tamduvan för. 

Läs om detta via länken bakåt i tiden iNaturlig dagbok

fredag 3 december 2021

3 december - Ett ljus i mörkret

Vi har tagit farväl av min äldsta kusin Sven vid Uppenbarelsekapellet i Linköping denna gråkalla decemberdag.

Då vi anlände sjöng en koltrast från det stora lövträdet vid entrén. Det var ingen trevande skuggsång, utan allt skedde för full hals, så att det riktigt gnistrade ur frosten.

Så tändes mitt i sorgen ett ljus i mörkret.

- Svarttrost, heter den på norsk, sa Nicolai, och jeg har allerede hørt den synge hjemme i Oslo også .

Och det är så det är. I storstadens ljus och buller är den först på plats med sången. Ju längre ut på landsbygden, ju ensligare, desto senare sker premiären, så jag får säkert vänta tills mars hemma hos mig.

torsdag 2 december 2021

2 december - Tåkern ligger och vi är där

Nog blev vi rejält överraskade när vi kom ner till sjön. Vi såg ju på håll att isen låg snötäckt och vit då vi närmade oss, men att den så här snabbt skulle växa sig stark och tjock hade vi inte räknat ut. Jag menar, jag hade ju kontakt med personalen på Naturum Tåkern i lördags och då fanns ingen is över ytan. Idag, fem dagar senare, ligger den på hela sjön så långt vi kan se och förstå.


Skrinnare på Tåkerns is.

Två skrinnare före oss vid bryggan berättar att en person före dem gett sig iväg rakt ut. Innan han försvann bort mot Lindöns horisont ropade han tillbaka att han, genom pikslagning, kunde mäta isen till 6 -7 cm men att den längre ut var minst en decimeter och verkade bestå så. Jomen, det går väldigt fort på grunda sjöar med en vattentemperatur som är gift med lufttemperaturen. Tåkern är nog det bästa exemplet därpå. Tåkernvintern är således här fortare än anat och självklart är vi på plats med den.


Ulla på Tåkerns is.

Vi använder inte skridskor längre, fastän det idag med glansisen hade varit fint, dubbskor och stavar är valet för oss. 

Lätt finkorning snö driver över isen och samlas till drivor vid ojämnheter och i lä av vassarna. Ostvinden nyper i näsa och kinder  men vi är väl klädda och fryser inte. Vi njuter! 

Nedan följer skisser av dagens upplevelser i ett vintrigt Tåkern.

En ung blåhök seglar förbi ...

...skäggmesarna äter vassfrö obekymrade om vår närhet ... 

...och flockar av knölsvanar lyfter från sjöns sista vakar och drar iväg söderut, mot Ombergs blå fond och med Vätterns kondensmoln som bomullsvadd på himmelskupan.




Passa på! Nu! Det blir inte bättre än så här.

onsdag 1 december 2021

1 december - Välkomna in i värmen och ljuset

Det är blomsterfägring i min ateljé även vintertid, när allt från trädgården kommer in i värmen. Bladskott och blomskott skjuter fram som ur kanoner. Den rikedom på blommor och knoppar som min kamelia visar upp just nu är överväldigande.

Allt kräver omsorg. Trots att jag håller gallerirummet på låg temperatur, måste jag vattna somligt rejält två gånger i veckan, framför allt Solanumträdets ljusgröna bladvolym dricker kopiöst.

Agapanthusen blommar ännu kraftigt och skickar upp den ena flocken efter den andra och jag tror minsann, att min nyaste Crassula sätter knopp just nu. Den ska bli spännande att följa att se, om det bär ända hem.

Jag hämtade hem några nyramade akvareller idag. Ett par av dem var beställda men åminstone en har jag kvar för mitt eget att visa upp. Det är det här porträttet på den vita ormvråken som nu söker en ny hemadress.

Det finns mycket att njuta av i min ateljé just nu. Välkomna i ljuset och värmen!

tisdag 30 november 2021

30 november - I advents mörker

Det är gott att vara i ateljéns värme dessa sista mörka dagar i november, att ägna sig åt akvarellmåleriets mysterium. 

Jag bläddrar bland skisser från vårens tid och målar och skvätter på späd grönska och nytt liv; blir i en dröm och längtar efter återvändande under en stund då jag lurar mig själv.

detalj ...

fredag 26 november 2021

26 november - En fin morgon

Sjunde barnbarnet, Love, kom till världen igår kväll. Vi är lyckligt lottade med våra barn och barnbarn och jag är alldeles varm i hjärtat. Sånt står över allt annat som händer i världen och i Sverige.

Från det ena till det andra ...

"Det är nåt vitt med den första snön" ...

Den kom lagom till adventsilluminationen och allt känns lätt, synkat och skönt. Minus fem grader visar temometern utanför köksfönstret. Undras om det kommer att förbli vitt fram till jul? Det vore något att minnas.


onsdag 24 november 2021

22 november - I skuggan av Ombergs barr

Vi går inte långt idag. Jag måste vara tillbaka i bynn senast klockan halv elva, så promenaden sträcker sig inte längre än några hundra meter in på stigen längs branten mellan Urbjörn och Gamla skolan på bergets östra sida. Det var länge sedan jag gick här och nästan allt känns nytt.

Välväxta ädelcypresser. Här den vilda formen av trädgårdens alla varianter av detta från sydvästra USA importerade träd.

Först passerar vi genom en plantage av ädelcypresser, med en areal av ungefär ett tunnland. Ovan som man är med så höga och välväxta exemplar av detta barrsläkte, kan man lätt missa dem, även om barken berättar om något annorlunda.

En verkligt trist granplantage.

Efter att vi kladdat oss igenom den lilla kalkbäckens flöde, kommer vi rakt in i en trist granplantering. Jo, den är verkligen trist, i ordets rätta bemärkelse. Ungefär fyrtio år gammal och ingen av oss minns den riktigt från förr. Den tycks inte gallrad, stammar av varierande dimensioner står tätt med spärrande grenstumpar, mycket är dött och allt övrigt är sjukt och skadat.

Skadorna finns på nästan varje stam, ungefär en till en och en halv meter upp och består av långsträckta rispor, repor, utbuktningar och bölder. Kådan rinner ibland rikligt och allt känns verkligen bäddat för granbarkborre som också redan slagit ut några partier.

Skadad och sjuk gran.

Vi funderar på orsaken till de gamla skadorna. Kan det vara stång- och fejningsskador från hjort och rådjur eller kanske betesskador från ungdomstid eller vad? Vi ska forska vidare och samtidigt föreslå total uthuggning av detta trista bestånd. 

Senare tillägg (mars 22):

Christer på Sveaskog Omberg berättar för mig att han känner till detta dåliga granskogsskifte mycket väl, och hade det inte varit för att området är "Naturskyddat", hade han redan tagit bort det. Som det är nu måste det få stå kvar tills annat har bestämts. Skadorna är av kronhjort som tidigare fanns på berget och sär säkert 35 år gamla i det nu 40-åriga beståndet.

Vid vår fikaplats i gläntan växer pampiga svarttallar.

Rasten tar vi i gläntan vid det gamla svarttallsbeståndet som vi båda känner från tidigare. Här diskuterar vi områdets historia och framtid medan ett meståg passerar över huvudet. I den spridda flocken finns förutom mesar även trädkrypare och några kungsfåglar. Jag passar på att skissa en stund.

Kungsfågelstudier.

Under barret, planterat här för kanske 40 år sedan finns ännu spår av det som var. Vi noterar ädelgräs såsom långsvingel och strävlosta vidare lundstarr, akleja, sårläka och annat "nobelt" kvarlevande i en matta av kämpande blåsippsblad.

Orkidén skogsknipprot lyser ut mörkret.

I skuggan av en gran lyser en ännu "blommig" skogsknipprot ur dunklet. Den blir dagens ljusa detalj i rapporten från en förfulad plats. Vi hoppas på att få igenom förslag till åtgärder. 

måndag 22 november 2021

22 november - Att måla lite varje dag ...

"Minst ett streck om dagen bör man rita för att hålla igång konstnärsskapet".

Det är vad jag har hört och det är också  precis vad jag tror. Att skapa, vidmakthålla och utveckla den där kopplingen mellan hjärna och hand är väsentlig i sammanhanget. Tänk så här: blunda och föreställ dig någonting, träna på att verkligen försöka se det, med detaljer, färg, valör, form, och allt. Kan man se detta inom sig, ska man ju faktiskt, i den bästa av konstnärsvärldar, också kunna överföra allt till sin hand, för att fästa det på ett papper, i en lerklump eller en på en pannå. 

Det finns människor som har en obegriplig, medfödd förmåga att kunna se, koppla ihop och återge konst, musik och annat inom autismens rike och här några av dem du kan besöka på t ex Youtube: Stephen Wiltshire, Niam Jain och Benjamin Wewer. Många fler fantastiska förmågor finns där ute i vår värld, men för oss mera "vanliga varianter" krävs övning och åter övning eftersom genvägarna saknas. Alltså tecknar jag varje dag för att bibehålla förmågan, förkovra mig och i bästa fall fortsätta utvecklas. 

Idag letade jag upp blyertsteckningar av en väldigt vacker vit ormvråk som jag skissade redan 1989. De kom till glädje i dagens övning i akvarell. Nu är jag nöjd - dagens beting.

lördag 20 november 2021

20 november - "Räddaren i nöden" - en gästskrivare berättar.

För första gången introducerar jag en gästskrivare i min Naturliga dagbok. Det är en trogen vän och läsare vid namn Ulf Eriksson som står för premiären med en smått fantastisk historia han nyss har varit med om. 

"Hej där! 

Vid gårdagens fiske var jag med om något riktigt märkligt. Det här var vid fyratiden, det började mörkna, och jag var på väg tillbaka till båtlänningen. Riktigt blåsigt hade det varit hela eftermiddagen men nu kom det en riktig stormby som fick båten att kastas in i vassen. 

Precis då kommer tre sångsvanar in för landning. Två av dem kraschlandar i vattnet medan en blåser rakt in i alkrattet som växer långt ut i vattnet. Det blir lite livat där en stund, men när jag tittar över axeln så ser jag dem på väg uppströms. 

Jag fortsätter att glida nedströms och förlorar dem snart ur sikte. Men det tystnar aldrig däruppe. Jag hör ett oavbrutet tutande och något känns fel. Jag ror återigen uppströms och ser så småningom den där stora fågeln hängande inne i alkrattet. När jag kommer fram är den i stort sett livlös och jag ser att den hänger i halsen/nacken som i en bödelssnara. På något vis har den lyckats fastna i en grenklyka där dess förlängning ligger omlott. Kort sagt som i en fälla. Vad göra?

Jag försöker backa in båten men kommer aldrig igenom grenverket. Jag vänder båten med fören först och ror med all kraft rakt in i snåret, hamnar en meter ifrån, men når aldrig grenarna. Paniken är nära. Jag lossar åran och sticker in den i klykan ovanför huvudet på svanen och lyckas bända upp "fällan" så mycket att fågeln lossnar och faller i vattnet. Den ligger där en stund, livlös, innan den plötsligt ruskar på sig, glider ut på vattnet och försvinner uppströms. Jag hör den och följer den med blicken i kanske hundra meter. Jag tror att den klarade sig. 

Dagens gädda är glömd och betydelselös. Jag är bara tvungen att få dela upplevelsen med någon som förstår. 

Ha det gott!"


20 november - Sandlostan i östgötsk jordbruksbygd

Från det att jag fann gräset sandlosta för första gången i modern tid i Östergötland 2015, kan utvecklingen nästan kallas explosiv.

Sandlosta i fri fart år 2016.

Några tidiga länkar till skriverier om detta för jordbruket mycket besvärliga ogräs som jag gjorde efter upptäckten:

2015 - året för upptäckt.

2015 - fortsättning.

2016 - https://naturligdagbok.blogspot.com/2016/05/27-maj-sandlosta.html

I jordbruksmark runt Tåkern har arten fram till idag 2021 fått ett starkt fäste och under resor till Vadstena i somras kunde jag se att sandlostan tagit steget ut i själva åkrarna på många platser, varvid partier i åkrarna färgades i rostton av sandlostans mjuka och täta vippor.

Nu har lantmännen på allvar insett probemet och i LRF:s och SLU:s rapporter uppmärksammas problemet rejält med olika rekommendationer för produktionsteknik som följd.

November 2021. Platsen för den första upptäckten av sandlosta i Östergötand. Här har försök till åtgärder genomförts. Hobbarna av "hö" är överblommad sandlosta, (från samma plats som fotot ovan).

En av metoderna för att få bukt med vildgästerna är att anlägga s k falska såbäddar i kantzonerna av åkern, där sandlosta och andra ogräs kan gro för att därefter beartetas bort. Dessa strängar av av öppen jord ser man numera ofta i bygden och de visar på en fördjupad kunskap hos odlarna och en önskan att verkligen åtgärda problemet. 


Bårder av "falska såbäddar" kantar numera många åkrar i Tåkernbygden.