söndag 17 oktober 2021

17 oktober - Hjälstaviken

Jag har nyligen varit vid Hjälstaviken, möjligen den nordligaste av Mälarens alla vikar, en grund tarm, en träskmark, älskad därför av Huvudstadens alla naturmänniskor och ornitologer, vilka söker upplevelser liknande dem jag själv har i mitt eget Tåkern.

Jag har varit där förut, men det var länge sedan. Jag minns att vi stod på ett berg med utsikt över en svåråtkomlig vassjö, tätt bevuxen med buskar och sly. Det måste ha varit någon gång i första halvan av 1960-talet, då jag en kort period var länsordförande för Östergötlands Fältbiologer och var på konferens i Stockholm, där Hjälstaviken ingick som ett av besöksmålen, Landsort och Gunnarsstenarna var ett par andra. Jag var ung, allt var spännande men så mycket mer minns jag just inte.

Naturreservatet Hjälstaviken.

Därför var det med stor nyfikenhet Ulla och jag var där i veckan. Inbjudna och guidade blev vi av våra nyblivna goda vänner Kerstin och Jan som oerhört gästfritt och varmt tog emot oss i sitt hem under några dagar. 

Jan och Kerstin bjuder på fika vid Hjälstaviken.

Detta tarvar förstås en förklaring. Jag gör en lång historia kort genom att helt sonika berätta att Jan och jag nyligen har hittat varandra såsom sysslingar på min fars och hans mors sida, kusinerna. Allt hände för ungefär ett år sedan då en första kontakt knöts. Att vara släkt är ingen garanti för vänskap men i det här fallet har allt kommit i ett förklarat ljus. Våra upplevelser och intressen verkar samstämmiga och därmed ligger allt upplagt för bestående kamratskap och glädjande umgänge.


Sigtuna stad.

Första dagen gjorde vi Sigtuna som varken Ulla eller jag tidigare hade besökt. En idyllisk småstad, en trähusstad såsom Söderköping och Eksjö med en kort gågata kantad av små butiker med turistisk inriktning låg på den branta slänten ner mot Mälarens vatten, där den medeltida staden, en gång Svea rikes huvudsäte innan Stockholm tog över, hade sin livliga gamla hamn.

fortsättning följer ...

fredag 15 oktober 2021

16 oktober - Polyneuropatin har fått en egen dag

Populärt numera är att varje dag skall tillägnas något specifikt och de flesta känner nog till Kanelbullens dag den 4 oktober som ett exempel på detta. 

Morgondagens datum, den 16 oktober, har fått en något allvarligare grund. Den är alldeles nyinstiftat för i år och den kallas för "Polyneuropatins dag". 

Polyneuropati är ett mångformigt slag av sjukdomar i nerver och en nervcell illustrerar därför föreningen Neuros budskap om denna tämligen okända sjukdomsfamilj som drabbar våra nervtrådar.

Anledningen till att jag tar upp detta i min egen blogg är att jag sedan något halvår tillbaka har fått diagnosen polyneuropati. Jag är på ett sätt glad över detta, att äntligen få veta vad som är fel och samtidigt ledsen, naturligtvis, över att skröpligheten tilltar.

Polyneuropati är en brokig samling av slag, symtom och orsaker och den variant jag har, har efter mängder av undersökningar och konsultationer, definierats som "Idiopatisk polyneuropati", d v s en slags autoimmunt degenerativ form som drabbar perifera nerver, ofta de längsta som går ut till extremiterna, benen mest, men hos mig numera även är begynnande i armarna. Det för med sig att nerverna efterhand förtvinar och att jag alltmer förlorar känseln i mina fötter, ben och armar. Det hela började med domnande "sovningskänslor" för så där en tio år sedan, något som säkert alla har känt av när man sovit eller vilat illa, men som hos mig blir kroniskt förvärrade och bestående. Balansen börjar bli usel och jag börjar få alltmer upprepade små kramper i mina vadmuskler, som dessutom orkar med allt mindre.

Jag vill slå ett slag för information om denna plågande sjukdom i alla sina former eftersom Polyneuropatin har blivit en folksjukdom av ökande dignitet. Idag är nästan 200 000 personer i vårt land diagnosticerade och tendensen är ökande och svårförklarlig. Det är dags menar Föreningen Neuros ordförande, Lise Lidbäck, att lyfta fram den hittills för allmänheten nästan helt okända sjukdomen Polyneuropati, i alla sina former, till ytan.

Jag är numera stolt medlem i föreningen Neuro och gör med detta skriveri en liten insats för helheten.

Jag hoppas att du vill läsa vidare om polyneuropatin denna dag den 16 oktober och även fortsättningsvis vara med att dela vidare till dina medmänniskor. 

Här är länken för att få veta mera

Tack för att du har tagit del!

måndag 11 oktober 2021

11 oktober - En annan gran

Längs naturstigen västerut genom strandskogen inte långt från Naturum Tåkern finns en annorlunda gran. Den har lite hängande kvistar, men så har ju många varianter. Det som gör den lite udda är att kottarna har bakåtböjda fjäll, så att den ser extra taggig ut.

- Jag hittade denna egendomliga gran under en naturvandring här för många år sedan, berättar Sverker. Och jag har för mig att det finns färre än tio liknande exemplar beskrivna i hela vårt land, säger han en aning stolt.

- Och jag har berättat om den många gånger under mina guideturer förbi platsen, fyller Lars i.

Och jag då. Jo, jag har också noterat den en gång för nu länge sedan men sen missat alltihop.

- Har den här varianten ett namn torde det vara Piceus abies recurvata, säger Sverker, där den sista delen i namnet från latin kan översättas med "bakåtböjd".

Hemma i ateljén letar jag förtvivlat och gagnlöst efter mer fakta på begreppet.  "Nowegian spruce" är det närmaste jag kommer, men om jag förstår rätt, är det bara det engelska namnet på vanlig gran Piceus abies

Tja! Det blir som det blir. Allt kan man inte veta eller förstå. Men granen finns kvar för den som vill se, endast femtio meter längs spången från tornet.

onsdag 6 oktober 2021

6 oktober - Höst i vår trädgård

Hösten är här. Löven faller. Regniga dagar blandas med soliga. Trädgården mognar och inom kort skall allt bäras in till vinterförvaring i förråd och till ateljén, där blomsterträden får vila upp sig. Så här dags börjar jag redan känna en aning av längtan efter den där vintervilan. Men än är vi förstås inte där. Oktober är fortfarande i sin linda och regnigt mörka november återstår. Ännu finns tid att njuta av färgprakt och liv mellan lövräfsning och sekatörsklipp.


Afrikas blå lilja.


Kamelian.


Kärleksört i sin bästa prakt och snart helt överblommad Mårbackapelargon.

6 oktober - Firren harren kirrad

Nu är den färdig, tycker jag, den beställda akvarellen av en harrhane i lekdräkt.

Nu ska målnigen ramas och levereras och sen är ytterligare ett steg på min livsresa avklarat. Och vill du veta historien om varför jag målat den vackra fisken, så kan du gå tillbaka i min blogg till den 24 september. 

tisdag 5 oktober 2021

5 oktober - Vid Tåkerns norra strand

Det var länge sedan, säkert ett par år, som jag besökte Svälinge besöksområde vid Tåkerns norra strand. Alla av oss i tisdagsklubben kände detsamma, så idag tog vi igen saknaden och styrde kosan dit. Morgonen var brittsommarmild och lugn och solen sken vänt genom soldis. Promenaden gick längs grusvägen hela vägen ut mot Tranören.

Längs grusvägen ner mot Tranören och Svälinge fågeltorn vid Tåkern.

Här är man omgiven av ett vackert betat landskap, glest bevuxet med lövträd och tall mellan kärrtuvor och storvuxen tät vass.

Av snubbelrisk har kreaturen nödgats anpassa sig till en för alla gemensam steglängd.

Kornas promenad på bred front längs andra sidan trådstaketet, har gett upphov till denna märkliga formation, skapad av deras synkroniserade tramp mellan tuvorna. 

Målet för dagens exkursion var skäggmes och vit helvell, föreslaget och beställt av undertecknad.

Skäggmesarna var i högform. Överallt i den praktfullt täta vassen fanns de, säkert i minst ett hundratal. Jag gissade rätt, att dagens förhållanden var perfekta för fina upplevelser just här vid Tranören, där man kommer dem så nära. 


Du får tro mig på mitt ord, att det i den här bilden finns mängder med skäggmesar. Kameran med teleobjektiv låg dessvärre kvar i ateljén och med mobilen kommer man ju inte så långt.

Skäggmesarnas energi laddades upp i omgångar under förmiddagen och under "högflykt" drog flockar ideligen iväg över vassarna med uppspelta "tjyngande" läten.

Den vita helvellen har jag upplevt på platsen tidigare. Jo, egentligen heter arten vit hattmurkla, men jag använder gärna det där andra namnet, baserat på murklornas släktnamn helvella och anledningen till detta är Gunnar Brusewitz bild och bildtext i boken "Skissbok" från år 1970, som jag inköpte direkt vid editionen.

"Den vita helvellen" illustration av Gunnar Brusewitz 1970.

Så triggades min fantasi den gången och så blev det också, att även jag fick bli lycklig genom egen upptäckt av denna vackra lilla svamp blott något år senare.


Och så här ser min vita helvell ut från dagens utflykt.

Vit hattmurkla är en höstlig art som påträffas, men mindre allmänt, i södra delen av vårt land på bördiga gräsmarker i lövkog och parker.


Den sista biten av stigen till fågeltornet vid Svälinge leder rakt över ett mycket vackert beteslandskap. Gräset är oerhört kortbetat av kor och kanske även hästar. Floran är rik och vi finner många vackert, sent blommande gråfibblor, knutarv och brunört samt även gott om lågvuxna små sumpgentianor, som nu dock är överblommade. 
Här finns även kärrspira, det vet vi av tidigare erfarenhet.
Vi ser en sen amiralfjäril flyga runt i solvärmen mellan björkarna och några små grodor som hoppar iväg framför våra steg.


- Jag ser något svart i gräset, säger Karin och tar några steg tillbaka. Jag måste visst titta på det härifrån, fortsätter hon, med det infallande ljuset i ryggen.


- Det är svart jordtunga, säger Lars, som redan kände till förekomsten och har facit redobogen. Men hör ni, nu måste vi skynda oss bort till tornet, innan kaffet helt har dunstat bort ur termosen.

Lugn! Det finns ju så mycket att se och upptäcka.

tisdag 28 september 2021

28 september - Förstenat träd

Inomhusfika idag i vår tisdagsklubb eftersom regn hänger i luften. Christer har anslutit från Örebro och vi är fyra vid bordet. Sverker har med sig en klump förstenat träd från Arizona i USA; han brukar göra så, ta med något som överraskar, ämnat att väcka vår fantasi.

- Karins pappa tog med det hem en gång under sin tid som gästprofessor "over there", berättar han.

Jag placerar stenen på ett exemplar av tidskriften "Arizona" som Lars bidragit med genom att han har en syster boende där, tar ett foto av miraklet samt begrundar både det ålderstigna föremålet och våra sinsemellan olika kontakter av ett modernt idag.

Tvåhundra miljoner år ungefär är det, säger Sverker och förklarar att något trä emellertid inte finns kvar. Allt, varenda liten atom av det som en gång var ved är sen länge ersatt och förkislat, in i minsta detalj, på så sätt att allt ändå finns kvar att se, årsringar, kvisthål och till och med eventuella insektsangrepp. Så märkligt!

Länk till Wikipedia om förstenat trä.

Det förstenade trädet leder oss osvikligt in på dagens stora diskussionsämne, det om skogen av idag och det moderna svenska skogsbruket, aktuellt överallt i media och inom politik och inte minst i den serie av tre program som nu sänds i "Vetenskapens värld" i TV.

Vi fyra är väldigt överens, om än inte i varenda detalj, om att den "svenska modellen" av skogsbruk, baserat på kalhyggesmetoden, måste få ett slut. Kampen är dock stenhård, det ser man inte minst i den massiva mångmiljonsatsning i annonser överallt som görs av skogsindustrins företrädare. Och jag måste säga att jag inte förstår det konforma stöd för ett fortsatt stenhårt skogsbruk av idag, vilket dagstidningar via sina ledarsidor tjurigt propagerar för. Jag saknar verkligen en motpol där. Men, mer än så fördjupar jag mig inte i ämnet här och nu. Det skulle ta för stor plats och känns bara väldigt jobbigt.

Vi får nog sätta vårt hopp till EU, igen! Den svenska debatten är alltför polariserad och infekterad och "ankdammen" Sverige kommer nog aldrig att våga eller kunna gå i spetsen för ett radikalt men nödvändigt nytänk.

måndag 27 september 2021

27 september - Nya rön om människan i Amerika

I veckan presenterades en spännande arkeologisk upptäckt från New Mexico i USA. Man har funnit fotspår av tidiga människor som klassas vara mer än 20 000 år gamla. 

Sedan tidigare finns många fynd av stenar med möjlig mänsklig bearbetning, men inte helt säkerställda sådana och de är dessutom av betydligt yngre ålder, runt 12 000 - 15 000 år gamla, vilket länge varit måttstocken för människans troliga ankomst till kontinenten. De nya fynden är således betydligt äldre och de är också verkligen helt otvetydiga, precis så otvetydiga som fotspår måste vara. Historien om människan i Amerika flyttas därmed tillbaka mellan 5 000 - 10 000 år.

Akvarell - fritt efter fotografi.

Fotspåren låg inbäddade på några meters djup i sedimentära bergarter och avsattes i dy och gyttja på stranden vid en grund sjö. Spåren berättar enligt upptäckaren om att det är barn och tonåringar som har sprungit omkring där och hans reflektion däröver är denna:

“To me this makes perfect sense,” says co-author Daniel Odess, an archaeologist at the US National Park Service. “When I was young I was always heading to the water. Stream, river, pond, whatever it was. Given the chance, I would probably walk in mud more than dry ground.”

Detta innebär att människan mycket tidigare än antaget lyckades passera på blottlagda isiga stränder söder om den mäktiga inlandsisens kant vid nuvarande Berings sund, vilket förut har betraktats som omöjligt. 

Ja, tänk så mycket som ännu finns att upptäcka. Varje dag händer något nytt, och så fick jag även en möjlighet att leka fotmålare. Ser ni förresten att de där fötterna aldrig formats av skor. Vilken härlig bredd på trampdynor! De barnen hade man gärna velat se.

Länk till artikel

söndag 26 september 2021

26 september - Främmande inslag

Vid det gamla posthuset centralt i Ödeshög växer en främling. En kärna från ett kapkrusbär, Physalis, har grott i springan mellan vägg och asfalt, varmt ombonad när södersolen ligger på.

En spottloska fylld med knastriga små kärnor eller en tappad liten frukt ur matkassen kan vara fullt tillräckliga nu när klimatuppvärmningen snabbt ger nya fördelar även för mer tropiska inslag i vår natur och miljö.

Växten kommer naturligtvis inte att klara av frosten, men den är ändå ett tecken i tiden, som även berättar om nya matvanor, inte mer än högst femtio år gamla. För det var väl då ungefär, i början av 1970-talet, som jag första gången såg och smakade alla dessa nya frukter: avocado, granatäpple, kapkrusbär och lichieplommon för att nämna några exempel.

fredag 24 september 2021

24 september - Harren är serverad

Jag har idag påbörjat ett akvarellarbete som är beställt av enskild person. Normalt jobbar jag inte med sådana projekt men någon strikt principmänniska har jag ju dessbättre aldrig varit, så undantagen kan bli frekventa och ofta överraskande trevliga och givande.

Länk till två små filmer som visar mitt arbete finner du längs ner.

Som det här till exempel: Häromdagen blev jag mutad med en rökt fisk. Det var en harr från Dalälven och den var alldeles nyfångad och infryst för min skull och den levererades i ateljén med ett trevligt samtal om önskat ärende.

- Kan du måla en akvarell av en harr åt mig?

Harren är redan inmundigad och därmed är beställningen på något sätt oåterkallelig, för hur kan man säga nej till något så välpresenterat och välpresentat framför allt när objektet redan är avnjutet.

Lika gott att ta tag i det hela omedelbart, tänker jag, och börjar studera bilder på den vackra fisken i alla möjliga nätverk och tidskrifter. Någon harrspecialist är jag ju inte och för att klara uppdraget måste jag nämligen finna underlag av tillräcklig mängd och variation för att i slutändan kunna skapa något alldeles eget av det hela. Dessutom är det så att inte ens en autentisk harr, fångad inför min egna ögon, med säkerhet skulle duga därtill, eftersom den sekundsnabbt skulle förlora all sin glans och skönhet av färg och bli grå och trist.

Jag skapar mig minnesbilder av det jag ser, skissar grovt i riklig mängd och prövar olika infallsvinklar och positioner. Så här ser ett ark ut i mitt skissblock:


Här har jag också gjort färglagda skisser av harrhanens färggranna fenor, unika för varje individ.

Jag prövar en grov skiss av en tänkt kroppsställning, där harren står mot strömmen och piskar med sin stjärtfena för att hålla sin position i en hölja, så där typiskt som jag kan tänka mig att den gör i en strid Norrlandsälv.


Grovskiss av tänkt position och kroppsställning.

Sen börjar akvarellarbetet.


Jag överför min idé till ett uppspänt akvarellpapper, Arches 300 g ogrängat, och börjar arbetet. Jag lägger en flytande och löst hållen bakgrund över hela pappret i vattentoner och placerar sedan in harren i sitt sammanhang. 


Så här långt har jag hunnit idag. Jag kommer att visa det färdiga verket senare, om det blir bra vill säga och återkommer alltså ...

Men innan dess har jag faktiskt två små filmer som visar hur jag arbetar med detta lilla projekt. Det är min webredaktör Hanna Cotrozo Björkman som ordnar allt så fint åt mig. Välkomna att gå in och titta nu, harren är serverad!

måndag 20 september 2021

20 september - Efterrätten

På vägen hem från Naturmorgons Tåkernäventyr kom en rovfågel vindsnabbt svepande förbi alldeles framför bilen. Det var vid Renstads åkrar och jag kunde först efter fördröjt rassel i tankeapparaten förstå att det var en pilgrimsfalk. Det gick ju så fort och när jag äntligen lyckats stanna för att vända mig om, var den naturligtvis borta, uppäten av alla plogfåror.


Lite på skrå kom den och jag såg den rakt bakifrån. Tur att man har rutin annars hade jag säkert missat att det var en pilgrimsfalk.
Efterrätten blev därmed dukad och klar, subtilt eterisk men mycket njutbar som en fin avrundning på radioköret.


söndag 19 september 2021

19 september - Naturmorgon vid Tåkern

Igår morse, lördagen den 18 september kl 06.10 började direktutsändningen av Naturmorgon i P1 från Tåkern. Så här presenterades programmet på Naturmorgons egen hemsida:

Det var mörkt då vi samlades, men i öster kom starx en strimma rosa ljus upp över horisonten lagom till sändningsstart. Kylan bet lite i näsan, men vinden hade mojnat från igår och regnet uteblev lyckligtvis. Det blev alltså goda yttre förhållanden för oss och stämningen var på topp.


Under sändning - foto Lisa Henkow, Naturmorgon

Min roll var att berätta historien om det tidiga Tåkern, det första fågeltornet som vi, några Mjölbyungdomar, byggde samt improvisera runt några skisser som jag tänktes göra på plats dels av sjön och dels av skäggmesar. I anslutning till dessa skulle jag också berätta om skäggmesens uppdykande och första decennium vid Tåkern.

Ett magert resultat av miljömålningen men yttre omständigheter såsom jag beskriver dem nedan samt en ganska stor stress förklarar nog en del.

Med skisserna blev det alltså inte så värst mycket av i verkligheten; mörkret, kylan i fingrarna, fukten i luften,  skäggmesarnas frånvaro i arla morgonstund samt all teknik runt omkring sändningen skalade av mig inspirationen fullkomligt och vi fick improvisera så gott som det gick utifrån de något tafatta alster som ändå blev.

Under hela sändningen lyste skäggmesarna med sin frånvaro, vilket faktiskt var helt förväntat. Skäggmesar måste nämligen förbli morgontrötta och vänta ut daggens bortdunstande ur vassen, annars blir deras fluffiga fjäderdräkt helt dyngsur.

De här skisserna på skäggmesar förberedde jag dagen innan men de lämnades hemma, dumt nog.

Jag hade gjort skisser av skäggmesar på ett stort ark dagen innan, men orutinerad som jag uppenbarligen var, lämnade jag dem hemma och litade på att kunna göra nytt under direktsändning, vilket var ett misslyckat tänk, förstås.

Det blev ändå givande samtal om skäggmesar och annat under sändningen där vi alla medverkande från Tåkerns fälststation gjorde väl ifrån oss. Producenten Lisa var mycket nöjd med det hela och bjöd på fika med muffins efteråt och som extra tack fick vi var sin Naturmorgonmössa, min tredje fast en ny variant.


Hela gänget samlat efter utsändningen. Foto - Naturmorgon

Athena och Lotta Johansson, Ellen Hultman, Mats Ottosson, Gebbe Björkman, Adam Bergner, Lena Näslund, Jenny Carlsson och Lisa Henkow.

Då, efter sändning, till det gemensamma fikat, dök skäggmesarna äntligen upp. Ett tiotal kunde ringmärkas och beundras och stämningen steg avsevärt.


Adam Bergner visar upp en vacker skäggmeshane för programledaren Mats Ottosson.


Reportern Lena Näslund beundrar en fin skäggmeshona.

En lyckad morgon och jag är förstås glad och tacksam över att som gammal veteran få vara med och bidraga med lite från bakåt i tiden.

Länk till Naturmorgons reportage om Tåkern och dess skäggmesar. Hela programmet och gott om extramaterial finns.

Länk direkt till utsändningen finns även via min hemsida under rubriken "På gång".


tisdag 14 september 2021

14 september - Naturmorgon sänder från Tåkern lördag 18 september

På lördag, tidigt som sjutton, ska jag vara på plats i Tåkerns vass tillsammans med Naturmorgon för direktsändning i P1.

Det ska handla om Tåkern i allmänhet och dess skäggmesar i synnerhet och tillsammans med Mats Ottosson ska jag berätta den spännande historien om artens invandring och förekomst medan medlemmar i Tåkerns fältstation visar och berättar om ringmärkning och annan forskning vid sjön. Jag hoppas att det låter spännande och att vi får en fin morgon tillsammans.

Idag passade jag på att reka lite ute i vassen under vår gemensamma tisdagspromenad med Lars, Sverker, Karin och hustru Ulla. Skäggmesar såg vi flera och ganska väl också. Det börjar röra på sig i vassen.

Här är några snabbisar som jag gjort ur huvudet efter hemkomsten.


Akvarellskiss - skäggmesar.

Det är tänkt, enligt Mats förslag, att jag ska ha med mig skissblocket för skäggmesstudier på lördag ... hur nu det ska se ut i radio och därför har jag tränat upp mig en smula idag.

Vi hörs lördag morgon kl 06.10 i P1.

Under hemfärden brakade bilen ihop. Motorhaveri med påföljande bärgning, försäkringsärende, bilverkstad och hyrbil. Efter nästan sex timmar är vi äntligen hemma. Helt slut i knopparna. Men det är en helt annan historia förstås och den är nog färdigberättad redan så här. 

måndag 13 september 2021

13 september - Vilket är problemet?

Jag har nyss tagit del av ett intressant inlägg i - Natursidan.se - skrivet av Erik. Artikeln som jag länkar till här ställer frågan om granbarkborrens angrepp i den svenska granskogen är ett problem eller ett symptom. Det är naturligtvis en något polariserad beskrivning av det förhållande som råder, ett inlägg i debatten väl värt att fundera över.

Ser man sig runt om i skogen av idag, ser man granar angripna av granbarkborrar precis överallt. Röda och döda står träden ofta i grupper och vittnar om en stor förändring. I vissa områden är det värre än annars. Jag tänkte på det under ett besök i bergslagsskogarna norr om Västerås häromdagen. Det var helt enkelt förskräckligt att se, hur angripen granskogen var där uppe, nästan överlag.

Jag tog en bild typisk för fenomenet och kunde samtidigt inte låta bli att fundera över hur man skulle tolka den. Se själv! Hur tänker du?


Bilden visar ett av många hyggen i trakten, ofta stora och kompromisslösa. De sparade granarna längs hyggeskanten har alla dött, momentant och totalt. Någon skogskunnig som är förvånad? Inte jag i alla fall. Exponering, uttorkning, feltänk, metodmiss och allmän miljöförstöring fick dem troligen att ge upp och för mig känns det alldeles självklart att granbarkborren här inte är grundproblemet utan mera ett symptom på ett bakomliggande metodfel, människans sätt att agera i och umgås med skog och natur.


Jag tycker att vi länge har gjort oss en stor otjänst när vi idag skyller granskogens utsatthet på en några millimeter stor skalbagge - den åttatandade granbarkkborren.  Den är egentligen bara ett symptom på ett mycket större bakomliggande problem av mänskliga tillkortakommanden och misstag.

fredag 10 september 2021

10 september - En stolt morfar

Det är väl klart att man är stolt över sina sex barnbarn, jättestolt! Det händer mycket med och runt dem alla och har man som Ulla och jag lyckan att få vara med på nära och kärt håll, är man inbäddad i ett under av varma känslor och stor kärlek.


Faksimil ur Corren 10/9-2021, artikel av Per Bergsten.

Idag i tidningen är det äldsta barnbarnet Ellas tur att synas lite extra. Hon är en ung kvinna med stor ambition och särskild talang för fotboll. Detta visar sig då hon som enda tjej från Östergötland i sin årsklass är uttagen i det svenska landslaget för 17-åringar för landskamp mot Finland kommande helg. Det blir två matcher, mot finska 17-årslaget respektive 19-årslaget och det blir förstås en oerhört spännande resa dit och en upplevelse för livet. 

länk till landslagssidan

Hemma spelar Ella ordinarie på topp i LFC:s 19-årslag men hon har också gjort några inhopp i LFC:s A-lag, trots att hon faktiskt ännu någon dag är blott 16 år, vilket väl är gott kvitto på hennes fantastiska förmåga.

Morfar och mormor önskar all lycka och framgång!

torsdag 9 september 2021

9 september - Leverans

"Röd slätt" är klar och levererad, en reminiscens från traktens ekologiska sommaråkrar i akvarellformat. Kunden blev mycket nöjd och då blir också jag nöjd.


9 september - Sökandet

Det är nog dags att avslöja orsaken till mitt intensiva rännande på Tåkerns strandängar de senaste två veckorna. Det har blivit många besök, men utan önskad framgång och jag som hade tänkt spara historien om det här och inte bara berätta tomme, utan faktiskt också till slut visa på ett positivt resultat i min Naturliga dagbok. Men inte! Jag ger upp för i år. Jag får fortsätta mitt sökande nästa år.

Det handlar om den nya arten Getingspindel, som upptäcktes första gången i vårt land i början av nittiotalet. Den har numera etablerat sig rejält och finns noterad ända upp mot Norrlandsgränsen. 

Adam på Tåkerns fältstation har berättat att personalen har funnit getingspindlar runt om vid Tåkern och till och med alldeles utanför Naturum Tåkern.

Lars har varit i Kindabygden i södra Östergötland och kollat getingspindlar tillsammans med Anders.

Och överalltifrån presenteras numera bilder på den här vackra och spektakulära arten via media och nätverk, varje dag faktiskt.

Men jag har missat den, hela tiden och länge, trots att jag verkligen försökt noga och väl på de rätta platserna. Kanske har jag ändå varit lite för sent ute i säsongen eller också har jag helt missuppfattat hur man ska röja dess närvaro. 

Men mitt i detta följer en liten avstickare:


En larv av fjärilen grönsaksfly, Lacanobia oleracea, enligt många ett besvärligt problem för tomatodlare och andra trädgårdsentusiaster.

Jag har redogjort för mina försök tidigare i bloggen men först idag fick jag hjälp med att bestämma fjärilslarven ovan, som jag fotade häromdagen under letandet efter getingspindlar. Jag fann ganska många av dem i varierande storlekar på ängarna vid Tåkerns västra strand. Anna Ingberthsdotter Davisson blev den som till slut visste att det var ett grönsaksfly. Tack Anna för den hjälpen!

Men tillbaka till temat igen:

I tisdags var vi på Svanshalsängen, Lars, Karin, Sverker och jag och nog tänkte vi allihop att med fyra par erfarna naturögon borde vi lyckas den här gången. 

Vi fann mycket som var intressant att studera. Åtskilliga ståndare av den lilla exklusiva orkidén Hongungsblomster till exempel.

Och gott om blommande Sumpgentiana.

Men getingspindeln gömde sig även denna gång och tills att jag kan presentera ett eget taget lyckofoto får både jag och du dessvärre nöja oss med den här suckfyllda akvarellen istället.

Men nästa år!

måndag 6 september 2021

6 september - Jag rekommenderar en tur på Tåkerns strandängar

Får jag rekommendera en tur på en strandäng vid Tåkern i veckan eller till helgen. Vackert väder med sol och värme kommer att råda. Orkanen Ida som för en dryg vecka sedan ställde till med stora problem i USA, drar nämligen upp kontinentalvärme över Sverige. Det är bara att njuta av skön september.

Rikedomen av härlig natur finns också den på plats, det är mycket som blommar fortfarande eller till och med som bäst just nu. Jag själv har vandrat på några av ängarna redan och i morgon blir det en ny tur, denna gång till Svanhals äng nära Naturum. Kanske ses vi där!

Överallt i luften kacklar grågässens flockar över huvudet. Nytt all time high för arten är makalösa 29 000 exemplar och när då samtidigt 8 900  rastande tranor nyss har räknats in, förstår man att man aldrig blir ensam vid sin promenad. (Siffrorna är från Tåkerns fältstations räkning igår, den 5 september. se länk).

Tranparen med sina ungar, max två men oftast en, om ens det, är uppe och flygtränar varje solig dag nu i början av september. Familjen stiger i termiken till hög höjd under ljudliga kontaktrop och landar åter efter en kvart för rast och vila. Om ungefär en månad måste ungarna vara klara att orka med flytten söderut till Spanien. Det gäller att ligga i!

På strandängar med högre gräs hör man nu hela tiden ett fint knäppande, upprepat med någon sekunds mellanrum. Lätet är mycket försynt och subtilt och ska sanningen fram måste jag nästan luta örat ända intill virtuosen - spelande kärrgräshoppa, som är en av våra större arter, vacker i gulgrön stass med röda lår.

Orkidéerna har gjort sitt men står ståtligt kvar i långt gången grocess. Ängsnycklarnas höstståndare är färgade i gulbrunröda nyanser ...

... medan kärrknipproten svartnar alltmer som hösten fortskrider.

Ängsväddens tid är inne. Jag har nog aldrig sett en rikare blomning av denna trevliga växt än just nu på några av Tåkerns strandängar. Faktiskt är vissa partier helt färgade i en nyans av blått.

Ängsväddens blomstermattor drar insekter - blomflugor, bin och fjärilar i mängd.

Slåtterblomman är en skönhet i sin vita dräkt och får nog mången besökare att fundera ett par varv extra. Böj dig ner och dofta!

Den här majvivan har visst fått spatt. Den har irrat bort sig rejält i kalendern.

Passa på att ta en sväng in i skuggans vegetation, där mognar mängder av i år välmatade blåhallon att läska sig med -  Gotlänningarnas salmbär - finns rikligt också hos oss.