onsdag 30 juli 2014

30 juli - Femton sekunders upplevelse från stugtrappen

.
Jag sitter på stugtrappen och kisar mot väster, över buskarna och bort mot Omberg, som grånar i sommarkvällens fuktiga dis.



Jag tänker på ingenting, eller möjligen ändå på att sommaren håller på att övergå i höst, när jag plötsligt hör ett väldigt bekant läte:

Det är ett gnälligt jamande "gäääk-gäääk-gääääääääk-gääääk".

Men trots att jag spanar allt vad jag orkar upp mot den bländvita himlen så ser jag den inte. Och mötet blir aldrig mer än dessa knappa femton sekunders upplevelse. Men ibland räcker det så, blir till och med fulländat just därför.

Det har blivit ganska många möten nu och alla olika, och detta är således ännu ett - med pilgrimsfalk vid Stugan. 

söndag 27 juli 2014

27 juli - En sommarvecka

.
Varmt som i en bakugn brukar man ju säga och just så har de senaste veckorna varit.
Inte orkar man hålla en hög nivå på skriveriet då. Istället fortsätter jag med mina små selektiva nedslag från sommardagarnas mångfald. 
Någon gång i augusti kommer jag nog att komma igång mera ordnat igen. 
Jag saxar alltså nedan några udda noteringar ur verkligheten. Allt annat runt omkring får ni fylla ut själva med tankens kraft.

Låt mig börja med att den här bloggen som jag kallar Naturlig dagbok under veckan som gick passerade 100 000 besökare. Det är väl värt ett hurrarop!

Två heldagar i Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby tillsammans med alla barn och barnbarn blev till en fantastisk upplevelse som jag varmt vill rekommendera för alla barn och vuxna barn. Det var ett helhetskoncept utöver det vanliga och alla fortlöpande teaterepisoder ur Astrids sagovärld höll väldigt hög kvalitet. 
Det blev även många möten med huvudpersonerna, alltid bjudsamma och vänliga, som hela tiden fanns för spontana möten runt omkring i parken.
Hit kommer vi med säkerhet att återvända!



Ett udda möte för mig skedde där, vid Gammelgårdens servering, när jag i humlerabatten upptäckte ett fång spontanblommande skogsknipprotsplantor. Jag undrade därvid högt, om någon annan möjligen skulle kunna ha gjort samma fynd.

- Jo säkert, svarade Jakob, nån mera naturnörd har väl satt sin fot här!



Vår paradisiska badplats vid Stava har fått flera besök av oss. En dag var det bara 12.5 grader och veckan senare hela 23. Så kan det variera i Vättern, vid vilket vi är vana.

Stranden här har undergått en stor förvandling det senaste decenniet. Jag minns mitt första besök i början av 70-talet. En av mina dåvarande skolelever föreslog en cykeltur hit sista veckan innan sommarlovet och jag visste intet därom. 
Vi gjorde turen dit, letade oss ner en längs en smal lummig stig uppifrån vägen där ingenting kunde anas och badade en hel dag innan vi åter cyklade hemåt den dryga milen. 
Stranden var stenig och smal, kanske blott 5 meter och skuggig ända fram till mitt på eftermiddagen och jag minns en stor skogslind som lutade sig ut över vattnet.

För knappt tio år sedan öppnade sig himlen en hel vecka för ihållande skyfall. Hela vägbanken däruppe, den gamla Riksettans turistväg mellan Ödeshög och Gränna, rasade en natt. Det hela betraktades som en smärre katastrof men dessbättre kom ingen till skada.



Numera är det öppen sikt ner till vattnet från vägen över hela rasbranten. Stranden har blivit bred och soligt synlig och alltfler människor har hittat hit. I år har det till och med varit svårt att finna parkeringsplats. 
Vårt tidigare så okända "paradis" har blivit allmängods. 



Letar men bland strandens stenar finner man snart spåren av det som hände; slipade klumpar av asfalt, en del med vägmålning kvar.



Barnbarnet Ella spenderade två dagar och mellanliggande natt tillsammans med morfar i Stugan vid Tåkern.
Det blev två kanotturer i Tåkerns kanaler med rörsångare, fiskgjusar, kärrhökar och skäggmesar samt en ung räv; massor med sländor och en snok.



Vedhuggning, tändande av spis, fotogenlampa och kakelugn med korvgrillning om kvällen och därefter en tidig morgon med fågelfångst och ringmärkning tillsammans med personal ur Tåkerns fältstation.



Våra två dagar tillsammans avslutades med konstskapande måleri på min målaraltan.

Jag köpte en cistros för tre år sedan. Den var klen och ynklig men blommade med några rosa "pappersblommor". Försäljaren var lite besviken över den och jag fick rabatt. Förra året blev ett mellanår - inte en blomma - och jag har undrat lite över vad som skulle bli fortsättningsvis.

De två vintrar som varit har jag haft den, precis som med många andra subtropiska arter, i min ateljé för säsongsförvaring. Jag håller sparsam temperatur i min galleridel och ganska ljust är det där även under mörkertiden. Den var rätt risig när den till slut fick komma ut ljuset igen i slutet av april och jag var tvungen att klippa ner och ur rejält.



Men nu!
Det är vårt vackraste blomster, vårt lilla cistrosträd, och det svarar upp mot varje tänkt förväntan och mer därtill, ty varje dag mellan gryning och tidig eftermiddag slår den ut sina rosa blommor över hela ytan.

- Idag är det tjugotvå, utropar Ulla.

Och tittar man närmare efter ser man att där finns knoppar till så det räcker för flera veckors ytterligare rik blomning.



Blommorna besöks av både blomflugor och humlor och själva går vi där och njuter av allt vi förmår. De doftar inte något särskilt men en medelhavssommar som denna, med temperatur runt trettio passar cistrosen perfekt och bladverket sprider i sommarhettan en kryddig doft som får oss att tänka på Grekland, Spanien och Italien.


På tal om blomster.



Kjell i en sky av fältvädd.

En blomstervandring med Kjell Antonsson blev det också för en vecka sedan. Den exkursionen har jag ju initierat tidigare i min blogg. 
Allt blev nu över förväntan utom möjligen publiken. Jag tror vi blev tio personer allt som allt och så Kjells och Lisbeths hund. Nog hade vi plats för fler, men alla ni som inte kunde komma får väl skylla er själva, ty om ni visste vad ni missade!

Idag har jag tittat till mina hösthallon. Jag skär ju aldrig ner dem helt på hösten och på så sätt får jag också en sommarskörd. Men detta år frös och torkade den bort nästan helt.
Men nu skjuter årsskotten fart och närmar sig två och en halv meter i höjd. Högst däruppe börjar de första slå ut och hallonhäcken surrar av insekter.

Några av getingarna som jag ser där är emellertid inte några getingar.



Hane av fjärilen hallonglasvinge.

De är fjärilar som härmar getingar för att lura till sig skydd och deras namn är Hallonglasvinge.

Varje år tar hallonglasvingarna bort ett antal årsskott av mina hallonplantor då de lägger sina ägg i rothalsen och där larven sedan äter ur märgen och därvid dödar skottet. Fjärilen betraktas säkert som ett svårt skadedjur av en hallonodlare men jag står ut.



Hallonglasvinge hona.

Hallonglasvingen är ett så vackert och intressant djur att jag gärna bjuder in den i min hallonodling. Där uträttar den ett naturligt gallringsarbete. Och hallon brukar vi få så att det räcker ändå.

tisdag 22 juli 2014

22 juli - Hemma hos bivargarna

.
Nu hänger jag varje dag en stund hos bivargarna; det går absolut inte att låta bli; det händer så mycket hela tiden och allt känns så spännande nytt. (Se nedan den 19 juli)

Några noteringar från idag till exempel.

1.
De halvstora hanarna finns överallt i kolonien. De flyger lågt och surfar runt i bohögarnas närhet. Jag noterar flera parningar just när honan kommer med byte och landar vid bohögen.





2.
Som ett mikrodelta ser bohålets nära landskap ut, sandhögen, ibland av grus, allt beroende på markens beskaffenhet, är  av ungefär två kvadratdecimeters storlek och ett par centimeter hög; en rejäl hög alltså eftersom honan gräver djupt, ända ner till 80 cm under backen och den är fårad av hennes medvetna arbete. När hon inte är där är själva bohålet ofta stängt och allt ser övergivet ut.



3.
När honan kommer med sitt byte, jag har endast sett honungsbin, tar hon ett par varv över kolonin och närmar sig sakta men målmedvetet innan hon landar på bohögen. Bytet hålls fast med de starka grävbenen, framför allt mellanbenparet,tätt mot kroppen och ligger med magen uppåt och vingarna på plats infällda med hjälp av det bakre benparet, allt för att underlätta den tunga transporten. 



4.
Hon landar och gräver fram ingången med honungsbiet under magen. Det tar några sekunder blott för henne att försvinna ner i sin bogång. Hon blir där borta under ganska lång tid, innan hon åter kommer upp.


5.
Flera gånger har jag sett små flygande insekter som följer en bytesbärande hona tätt "i hälarna". När hon landar är de alldeles bakom bakkroppen och om hon lyfter och flyger iväg en sväng följer de efter tätt intill.
Jag har uppfattat det som att det är frågan om någon slags parasitisk fluga som är ute efter att själva lägga ägg i bytet.


lördag 19 juli 2014

19 juli - Ett annat samhälle

.
Alldeles intill där jag bor i den nordliga utkanten av samhället Ödeshög i västra Östergötland finns det gott om sand i backen. Jag skulle kunna tänka mig att området kan benämnas som ett sandurfält; ett flackt och vidsträckt område av lagrad sand och grus som skapades bakom kanten på den smältande inlandsisen under glacial tid, ett tiotusental år tillbaka i tiden.
Idag är dock bara rester kvar av det ursprungliga fältet. Det mesta är genom ett århundrades häftig exploatering uppbrutet och bortforslat till byggen av vägar, fyllningar och betongindustri, och hela området är förresten stadsplanerat med avlopp, vatten- och elledningar färdigdragna.
Några nybyggda villor tror jag nu ändå inte att det blir på platsen i det närmaste taget. Det är inte hausse inom nybyggnationen i Ödeshögs kommun, om jag så säger, och idag är jag glad däröver beträffande detta specifika område.



Imorgon söndag har vi nämligen vandring hit; en blomstervandring ledd av biologen Kjell Antonsson, och man kan väl säga att jag har varit behjälplig med förslaget. För mer information om detta, se nedan i bloggen från den 18 juli.


*

Nu tar jag en sväng själv om kvällen dagen innan, för att bli lite mera förberedd, även jag. Det är naturligtvis spännande att se om området kan leva upp till de förväntningar som jag har gett.

Hemma igen. 
Det ser verkligen bra ut inför morgondagen. Det kommer att bli en fin vandring, jag lovar. Det mesta av torrängsblomstren finns på plats: rosettjungfrulin, fältvädd, harmynta, vildlin och harklöver och mycket mera.
Men det kommer att bjudas på ytterligare en spännande och överraskande upplevelse.

För många år sedan, upptäckte jag bivargar på besök i trädgårdens höstliga perenner. De satt där i solskenet i slutet av augusti och drack nektar och käkade pollen ur prästkragar och gullris hemmavid. 
Nu har det gått några årtionden utan nya upptäckter av denna vackra och intressanta stekel i vår trädgård. 
(Men, förra året besökte jag en lokal ca tio kilometer längre norrut, vid Jussberg vid Heda, efter tips av min vän Janne:
http://naturligdagbok.blogspot.se/2013/08/22-augusti-haftiga-steklar.html).



Klicka på bilden för större format och se hur flera bivargshonor är igång med grävarbetet i sina bohålor.

Men nu är det dags igen mina vänner! 
Ikväll var det nämligen full fart i ett stort bivargssamhälle. Jag försökte uppskatta antalet nedgångshål och kom fram till att där fanns åtminstone flera hundra inom ett tämligen begränsat område. 



Jag låg på mage och kikade på bivarghonornas idoga arbete. 
De försvann ner i sina hål, de med störst högar och alltså djupast komna var borta under ungefär en minut, och kom sen backande upp igen med benen skyfflande sand bakåt så att det sprätte ordentligt. Högarna som byggdes upp var spårigt kuperade och några centimeter höga samt upp till två kvadratdecimeter i omfång. 
Bobyggena syntes på långt håll eftersom bivargen gräver så djupa gångar, upp till 80 cm långa, att sanden ofta kommer ur sandlager med annan färg och struktur.



Nere i den djupa gången gräver bivargshonan ett antal sidoorter på skilda nivåer. Varje sådan gång avslutas med ett litet hålrum där hon lägger upp ett lager av, mellan fem och tio honungsbin, som hon fångar med sina kraftiga grävben och håller fast i ett nackgrepp med sina kraftiga käkar och förlamar med ett stick i mellankroppens nervcentra. De paralyserade bina, som alltså fortsätter att leva ett zombieliv, serverar hon som levande föda till den larv som kommer att kläckas ur det enda ägg som hon placerar där, varefter gömmet försluts. 
Bivargens hanar är ungefär hälften så stora som honorna. De drar runt tätt över bivargssamhället och håller sig framme och befruktar honorna då de återvänder med sina byten.
Varje hona producerar upp till ett tjugotal hålrum och ägg och fångar således mellan sjuttiofem och hundrafemtio bin.
Till nästa vår är sedan en ny generation bivargar på gång.

Låter inte detta oumbärligt spännande så säg? 
Välkommen imorgon för att uppleva med egna sinnen!

fredag 18 juli 2014

18 juli - Högsommar

.
Det har varit mycket tystlåtet här i min blogg, jag vet, jag har semester och då blir det så här glest med skriveriet. Det har varit familjebestyr åt olika håll, altanmålning, trägårdsskötsel, bad och grill.
Jag är förresten nyss hemkommen från en boulesejour i Växjö där jag spelade trippel veteran 65 under SM-veckan tillsammans med Arne och Ivan i laget. Vi kom till 16-delen men där åkte vi ut; otur och olyckliga omständigheter förstås; lutande banor, stenar och förargligt ojämnt grus och andra små förtretligheter, ja, ni vet!

Och inte orkar jag skriva något nu heller när klockan närmar sig åtta om kvällen. Jag får se hur det blir i morgon.
Men, för att det inte ska se alltför tomt ut lägger jag in en bild på en märkvärdigt färgad rölleka.



Nog vet jag och har sett förut, hur röllekorna ibland kan bli rosafärgade, men aldrig har jag väl sett en så här karminröd rölleka förr. Den växte vid dikeskanten vid Skedet bortemot Borghamn under Omberg och den är absolut vild; ingen rabattrymling menar jag.

Med den få ni faktiskt hålla till godo idag.

Kanske ses vi på söndag förresten. Vi, i Naturskyddsföreningen i Ödeshög, har en tätortsnära blomstervandring under ledning av biologen och medlemmen Kjell Antonsson då. Det vore väl nåt att gilla och att delta i!
Jag kommer att slita mig loss från ett födelsedagskalas, inte mitt utan min dotters, för någon timme. Jag vill också vara med.


BLOMSTERVANDRING I ÖDESHÖGS NÄRHET

Exkursionsledare: Kjell Antonsson
Söndagen den 20 juli, samling 10.00 vid Fabriksvägens östra del innan man kommer fram till Vadstenavägen, tvärgatan leder in till Dalgatan. I det området finns möjlighet att parkera bilar. Vandringen passar för både nybörjare och botanister. Tag på dig bra skor och kläder efter väder. Vandringen avslutas vid 12 – tiden.  Det finns överraskande mycket växter i tätortens närhet!

VÄLKOMMEN

ÖDESHÖGS NATURSKYDDSFÖRENING

onsdag 9 juli 2014

9 juli - Fortsättning från igår, Annorlunda tomtfåglar

.
Jag fortsätter min berättelse från igår, vilken handlar om märkliga fågelupplevelse från vår trädgård mitt i villasamhället i Ödeshög.

Under fågelsträckets höjdarveckor i början av maj var trädgården en dimmig morgon alldeles full av sjungande rödstjärtar; en annan lika dimmig majmorgon var det istället rörsångare som satt i häckarna runt om husknutarna och sjöng så det vibrerade. Detsamma har förstås hänt med både svartvita flugsnappare och framför allt rödhakar.

- Gunnar, kom! Skynda dig, sa Ulla en midvintermorgon när hon drog upp rullgardinen i sovrummet.



I den blåkalla snön kom ett gäng rapphöns traskande på rad. Jag tror att jag minns att de var ett tiotal och de hade siktet inställt på ett stort tuijabuiskage som stod lutat mot väggen i söderläge. Där kröp de under och vilade resten av förmiddagen innan de sedan gav sig iväg mot okända äventyr. Det har aldrig hänt därefter och numera är rapphönsen i stort sett borta från bygden, åtminstone från närområdet.

En majmorgon hoppade en blåhakehona omkring vid komposten och vid samma kompost har jag midvintertid haft svarthätta två gånger.

När vårt hus var alldeles nybyggt, det var våren 1980, var hela kvarteret och mer därtill en enda stor byggarbetsplats, och uppenbarligen en oemotståndlig plats för mindre strandpipare. Minst två par häckade under ett par år på de blottlagda ytorna i området och ungarna sprang omkring ända inne på vår tomt.
Jag njöt varje vår de där åren av strandpiparnas ljudliga spelflykter men min granne Lasse sa, troligen ändå mest på skämt, att han tänkte skjuta dom där fåglarna om de skulle fortsätta väcka honom om morgnarna i förtid. Snart nog var området dock alltför välbebyggt för mindre strandpipare.



En dag i maj för säkert tjugo år sedan passerade en brun glada rakt över tomten och många andra rovfåglar har jag sett: sparvhök förstås, men även duvhök, pilgrimsfalk, tornfalk, jaktfalk, ormvråk, bivråk, fjällvråk, fiskgjuse och havsörn.
Därmed har jag säkert glömt några ytterligare men brungladan tar nog priset ändå.



Den allra märkligaste fågelupplevelsen från tomten i Ödeshög ägde rum en varm sommardag för kanske femton år sedan.
Vi var ute i trädgården hela familjen eftersom vädret var så ljuvlig denna eftermiddag.
Plötsligt såg jag en fågel närma sig på himlen söderifrån på kanske femtio meters höjd. Jag trodde först det var en and eller en skarv, storleken och vingföringen var snarlik. 
Den kolsvarta fågeln närmade sig snabbt och passerade i perfekt profil. Det var en orrtupp!

Varför i hundan, skulle Emil ha sagt, genomförde en orrtupp dylika flyttningsmanövrer mitt i sommaren; flyga rakt ut över den vida Östgötaslätten? Siktet verkade vara inställt mot Omberg. Man kan verkligen undra vad det är som driver en ensam fågel att ta och genomföra sådana beslut. 

Oftast är det slumpen som avgör vad man ser eller inte. Som den där svettiga augustinatten ett år då jag sov med fönster och balkongdörr öppna och vaknade av ljud från havet.
Mitt i natten passerade nämligenett stort gäng tärnor på  väg söderut över landet. Där fanns både fisktärnor och säkerligen silvertärnor samt mera lättbestämt ett stort antal kentska tärnor.

Nu är inte allt kristallklart, ens för mig, det vill jag säga i sammanhanget. Det mesta missar man naturligtvis - alla härfåglar, biätare, aftonfalkar, stortrappar, gåsgamar, rödhuvade dykänder, sammetshättor, rödhuvade törnskator, vitnäbbade islommar och kungsfågelsångare har hittills, eventuellt, passerat utan min vetskap. Ty så är det förstås, att nästan allt kan hända och faktiskt händer utan att man har den blekaste aning om det.

Och ibland blir man ställd.
I häcken för någon dag sedan såg jag en sångare. Det finns ju många att välja på just nu när ungfåglarna börjar röra på sig. Jag tänker på lövsångare, trädgårdssångare, ärtsångare, törnsångare med flera arter.

Den här var enfärgad grå, så där som fåglar kan bli i ett snabbt förbiflyende ögonblick bland blad och skuggor; inget märkligt så långt alltså.
Det var bara det att jag såg hur den knyckte på stjärten med liksom långsamma och regelbundet pumpande sänkningar.


- Vad sjutton är det där för en sångare, ropade jag retoriskt till Ulla som satt i solstolen bredvid mig, men i samma stund var fågeln borta igen.

Den frågan kommer aldrig att bli besvarad. Bara den som vet lite mer om fåglar än vanligt  förstår vad jag menar och vet att det där med stjärtrörelser är viktiga grejer när det kommer till fåglar, framför allt hos sångarna.
Som sagt - ibland blir man ställd.

Tillägg den 18 juli.
Min trogne läsare "Ölandsvännen" har i kommentar nedan kommit med ett för mig nytt men uppenbarligen mycket gångbart förslag till vad det kan ha varit för sångare som jag såg i häcken.
Läs vår korrespondens nedan under kommentarer.

tisdag 8 juli 2014

8 juli - Annorlunda tomtfåglar

.
Jag har tänkt att jag någon gång ska gå igenom listan över alla fåglar som jag har sett på tomten hemma i Ödeshög respektive den vid Stugan vid Tåkern. Det är lite populärt nämligen, det här med tomtlistor. Kriteriet är att man ska ha varit på sin tomt och därifrån noterat fågelarten, inte att fågeln har befunnit sig innnanför tomtgränsen precis även om det kanske vore ett slags "ädeltomtkryss".

Jag skulle tro att jag ligger lite bra till, åtminstone med antalet observerade arter vid Stugan, mitt i fågelparadiset Tåkern, tidigare närmsta granne med Tåkerns fältstation. Sånt förpliktar nämligen!

Men även på hustomten mitt inne i samhället Ödeshög händer det bland allt det vanliga ibland spännande och överraskande saker.


Så fick jag till exempel ett nytt tomtkryss igår.
Talgoxarna som mot expertisens "rekommendationer" snart har en andra kull på vingar i holken i cembratallen levde plötsligt upp som sjutton mitt i den tropikvarma eftermiddagen, alldeles innan åskvädren drog in. Varningarna ekade över trädgården och de lät annorlunda. Hur jag än spanade efter katter och skator såg jag emellertid först ingenting, förrän, efter någon minut ungefär, då en hackspett lösgjorde sig ur skuggorna och landade på en torrgren i grannens prydnadslönn tio meter längre bort. Talgoxarna fortsatte att varna och förfölja.

Det var en mindre hackspett, en hane med smultronröd hjässa och sebrarandig rygg. Den satte sig lugnt obesvärad av uppvaktande mesar att hacka lite förstrött bland torrkvistarna men efter bara någon minut ytterligare for den vidare ut över slätten. Så märkligt!

Nu ringer hustrun precis om att det är dags att sätta på grillen. Jag får återkomma i ämnet ....

fredag 4 juli 2014

4 juli - Skönheten och odjuret

.
Kreta

Det blev en vecka av värme och sol när det som bäst behövdes. Jag laddade mitt batteri och känner nu åter livslust och stor arbetsglädje.

Uppe på bergssluttningarna i Lefka Ori, Vita bergen, doftar det kryddigt från alla blomster och örter. Olivträden breder ut en matta över landskapet men i vinklar och gipar och längs grusiga vägkanter vimlar det av fjärilar, bin och flugor.
Ulla och jag har stannat bilen och vi vandrar en stund med alla dofterna i näsan under en brännande vit sol.



Ett tjugotal makaonfjärilar dansar omkring oss. 



Även släktingen Podaliriusfjäril, förr kallad sebramakaonfjäril, finns där men redan på håll noterar vi skillnaden dem emellan genom den senares ännu elegantare seglingsteknik, där de extra långa svansarna på bakvingarna avleder virvlar och luftmotstånd varför den kan segla utan vingslag flera meter åt gången.



Anisen står tvåmeterhög och nästan obladad. Det är på den framför allt som larverna till dessa båda arter har betat. De flesta av växtens starkdoftande delar är gnagda och kapade av fjärilslarver; om inte av bönderna i sin jakt på ouzokrydda förstås.
Så får larverna i sig av anisens skarpa ämnen som blir till koncentrerat gift i kropparna - ett försvarsmedel av god dignitet.




- Titta, säger Ulla, så orädd den här makaonfjärilen är.

Vi kan krypa tätt intill och ändå sitter fjärilen kvar lojt och svagt fladdrande i den lätta vinden. Så märkligt tycker vi båda. Det ser verkligen underligt ut.
Jag smyger helt nära med kameran och tar bilder underifrån, från bara några decimeters håll, när fjärilen sitter på en fältväddsblomma och verkar suga nektar. Inte ens då märker jag anomalin. 
Den finns där nämligen; orsaken, den fördolda, men är så väl skyddsfärgad, precis som kameleonten, genom anpassad kroppsfärg efter blomman den väntat i. 
Det tar ett dygn för förändringen har jag hört och färgen varierar efter blommans färg från vit och gul, rosa, röd, blå eller till grön.

Först när jag tar upp fjärilen från blomman i min öppna hand ser jag den - spindeln. Det är en stor rosafärgad krabbspindel, som en smärre humla, med två hornspetsar på kroppssidorna. I min näve släpper den till slut sitt dödliga grepp, bettet i fjärilens huvud, och slänger sig rakt ner i vegetationen förankrad i en kraftig tråd och försvinner innan jag hinner reagera vidare.



Klicka på bilderna för att ordentligt kunna se krabbspindeln i blomman.
Den sitter nämligen där, krabbspindeln, nästan osynlig under blomman något till vänster, färgad exakt i blommans egen färg. Med ett snabbt bett har den alldeles nyss sprutat in sitt dödliga och digestiva gift och är nu på väg att suga ur allt ur makaonfjärilens dödsdömda kropp.

Det är lätt att dra paralleller till sagans värld: hotet, maskeringen, dödligt gift - odjuret och skönheten. Jag tänker emellertid inte falla i den gropen. Vad är skönhet i så fall och vad är odjur. I naturen kvittar det lika och en rosafärgad krabbspindel är väl i så fall lika skön i betraktarens öga som en makaonfjäril. Men sagolikt spännande är det ändå att få vara med om!