torsdag 30 april 2015

30 april - Dagsverser av en kompis.

.
Det är många som känt sig kallade att skriva små dikter till tidningen. Jag har gjort det, mest i min ungdom, men även ännu så sent som för något år sedan, Stig Dagerman och Alf Henriksson gjorde det till stor konst och en av mina härliga boulevänner i Linköping gör det frekvent.

Att bli publicerad kan vara en morot i livet och blir lätt ett måste. Många gör det i form av återkommande insändare, en del har det som jobb faktiskt, att skriva, både författare och journalister.
Det är verkligen bra, tycker jag, att redaktionerna öppnar sidor för dialog med publiken och det är viktigt, ty jag tror att läsarnas egna sidor är bland de mest uppskattade i tidningen.

Min boulevän, som heter Håkan, överraskade mig häromdagen under träningen med att stoppa ner ett konvolut i min väska.Kuvertet innehöll ett antal dikter, dagsverser, som han har fått publicerade i Corren och nu ville att jag skulle ta en titt på.

Så här tänker jag, att varför inte visa ett par av dikterna också i min blogg, så att ännu fler få ta del av dem, så jag hör efter med Håkan om det är OK.

- Visst, säger Håkan, du får göra med dem vad du vill.

Alltså säger jag härmed varsågod! Gott nöje! Tack Håkan!




tisdag 28 april 2015

28 april - Volvos Värde Varar

.
Det finns en del slogans från förr som fastnat för evigt i mitt minne:

"Ta en toy"
"Surfvitt"
"Volvos värde varar"
"Säg Marabouuu".



Här har jag illustrerat en av dessa. Originalet kommer att visas först under Konstrundan 14 - 17 maj 2015 i Ateljé Gebbe.
Välkomna!

måndag 27 april 2015

27 april - Vårens framsteg

.
Årstiden förändras aldrig fortare än just nu. Våren tar väldeliga kliv framåt varje dag och det är som vanligt, jag suckar varje vår, stört omöjligt att hinna med i svängarna. Redan om två veckor är tornseglaren här och ristar in sommarens absoluta tecken mot ljushimlensom en av de sista flyttfåglarna på plats.



Med den tidiga trädgrönskan hos alm, lönn, kastanj, al, björk och bok var lövsångare på plats redan för en vecka sedan och just nu droppar svartvita flugsnappare ner från natthimlen varje gryning. 



Gräset är klippt vid Stugan. 
Grågässen vaggar omkring med sina nykläckta gässlingar vid Tåkerns strandmader redan, allt tidigare för varje år.
Sädesärlan kvittrar på takåsen, potatisen är satt, och tranorna ruvar.


Till och med rapsen har börjat blomma och kommer inom en vecka att färga hela slätten gul
och ladusvalorna dansar över Tåkerns vass och runt Hästholmens båtskjul.

Och jag, jag sitter inne och grejar med alla måsten till konstrundan, ordnar annonser och infomaterial till en stor Rotarykonsert och våndas över de sista korpbilderna som aldrig tycks komma i hamn samt en deklaration som hänger över mig som repet från en galge.
Suck!

fredag 24 april 2015

24 april - Uggledun

.

Ejderdun i bolster och kudde
ger traditionellt och empiriskt betraktat
  den yppersta förutsättningen
 för sömn av god kvalitet.
Tänk då att få luta sig tillbaka
och somna i en bädd av
uggledun 
med en mjukhet som
vida överstiger även ejderns
väl kända status och norm
och som bär i sin struktur
det absolut ultimata
av själva nattlighetens
eget signum.

onsdag 22 april 2015

22 april - Ett bokverk i min hylla

.
1992 utkom Lars Jonssons bokverk "Fåglar i Europa" som var en revolutionerande och komplett bestämningsguide för fåglar i hela Västpalearktis inklusive Nordafrika och Mellanöstern.
Boken var en genomarbetad och uppdaterad sammanställning av tidigare utkomna böcker från Lars Jonssons huvud och hand, en serie som kallades "Fåglar i naturen", där han på ett helt nytt sätt hade målat fåglar, personliga fåglar som andades liv och lust till skillnad från tidigare illustrationer i bestämningslitteraturen där arterna var av planschkaraktär.


Min alldeles sönderlästa bok ur Lars Jonssons serie, del 1 av "Fåglar i naturen", från 1976.

Om inte Lars Jonsson var bekant innan, blev han med ens känd över hela världen - en "guru" för alla fågelskådare.
Mycket har hänt sedan dess inte minst med Lars Jonssons övergripande konstnärsskap, där fåglar ännu dominerar motivvalet; utställningar på Valdemarsudde, en mängd böcker och artiklar, en tung karriär i USA samt berömdhet i genren över hela jordklotet, är en del av det jag tänker på.
Själv skulle jag vilja beteckna Lars Jonsson som en av landets största konstnärer genom tiderna alla kategorier.
En slump gjorde honom till fågelmålare men konstnärskunnande finns egentligen för vilken möjlig fåra som helst.

1992 träffade jag Lars Jonsson på Grafiktryckarna i Nacka. Han liksom jag var där varje år för att tillsammans med litografitryckaren John Åkerlund arbeta fram grafiska blad.
Jag gjorde i sammanhanget en kungsfiskarlitografi till Östergötlands läns ornitologiska förening och jag minns Lars Jonsson försiktiga kommentar om mitt pågående verk, där han påpekade problemet med proportioner.

Lars Jonsson var nervös de här dagarna, inte så mycket för sitt pågående litoarbete som för att han väntade på det första provtrycket på den nya boken "Fåglar i Europa".



En morgon kom han med boken i näven. (Lars har stora nävar).
Han hade bläddrat igenom primören under natten och nu ville han att jag skulle göra detsamma. Jag tog stolt och glad med boken till mitt logi och bläddrade och läste fascinerat sida efter sida. Vilken upplevelse!
Jag hade synpunkter, ty där fanns förvisso en del fel i namnangivelser, några stavfel samt annat smått såsom en missfärgning på en sida med mera som brukligt är med det allra första trycket, men jag var alldeles tagen av den totala skönheten som boken andades och detta intryck förmedlade jag förstås också till Lars själv, som därmed kände sig tryggare och tycktes slå sig till ro en smula.

- Stort tack för hjälpen, sa Lars. Du får boken, den allra första.



Det var stort och är nog en av de finaste gåvor som jag någonsin har fått.

fredag 17 april 2015

17 april - Päronblom

.

Längst upp under södervänt takhäng, har vårt spaljerade päronträd, tätt tryckt emot väggen, börjat blomma idag. Visst är det fantastiskt!

onsdag 15 april 2015

15 april - En sväng på skogen bortavid.

.
Vid Vätterns sydvästra spets ligger Trånghalla i Jönköpings kommun. Där var vi hos goda vänner igår och medan fruarna åkte till Ullared för shopping passade Bertil och jag på att ta en sväng på skogen.

Vi körde upp över det våldsamt backiga landskapet, så otroligt väsensskilt från mina platta hemmamarker i västra Östergötland, mot gränstrakterna till Västergötland runt Habo och Mullsjö. Vitsippsmattorna bredde ut sig heltäckande i den Vätternnära lövskogsbården som karaktäriserar Jönköpingstrakten men blommorna slokade resignerat i kylan. 



Vätteros bland slokande vitsippor.

Regn och blötsnö hängde i luften och temperaturen sjönk ner mot kämpiga noll grader medan en hård vind från väster pinade oss när vi efter långsam färd på milsvida småvägar äntrade fågeltornet vid Tranbebo med utsikt över Risbodammens myrmarker och blånande skogar.



I en grantopp mitt i bilden sitter en femårig hona av kungsörn och spanar ut över terrängen. Klicka på bilden så finns kanske möjligheten att se den. Om inte får ni lita till mitt ord.

Det var knappt att Bertil stod ut ens fem minuter och hade det inte varit för kungsörnen som satt långt därborta i en grantopp, och som vi visades på av ett vänligt fågelskådarpar med tubkikare, så hade jag antagligen känt detsamma.

- Ni missade dock gladan som passerade alldeles innan ni kom, informerade paret och värmde sig med termosen.



Jag missade emellertid inte att dokumentera den rostiga gamla skördetröskan som stod inkörd i dungen runt en ödegård. Kan passa bra ihop med mina tidigare skrotbilsbilder från Töcksfors i Värmland, tänkte jag framsynt.

En fika på Lantz konditori i Mullsjö var nästa mål, där Bertil förstås, sin vana trogen i trakterna, träffade en god vän som informerade oss om: kommunala problem på Kärleksudden i Mullsjön, häckande storlommar, sin syn på skarvar, gässens förekomst och till slut, att storsillen just nu går till alldeles våldsamt i Helsingborg.

- Jag kom hem igår med nittåtta såna här, säger mannen och måttar. Dom är nu insaltade i en stor hink, men ni kan dessvärre inte få nån me er hem, för de måste ligga minst tre veckor för att bli till "salt sill".

Inte långt från Mullsjö ligger Sagerska godset Ryfors med, vad jag har för mig, Sveriges äldsta anlagda golfbana.



Stubbe med föryngring


"Siamesiska tvillingar - tall och gran"



Klibbticka

Gården satte tidigt av skog på undantag, så härligt framåttänkt, så nu finns här en fler hundra år gammelskog av sällsynt god biologisk kvalitet. Gammelskogen domineras av gran och tall och genom området som numera är naturreservat löper en vandringsled ända ner till "Pinnabroa" som går över ån Tidan. Vi tog den svängen också, i blötsnön som sipprade in i kläderna. 


Pinnebron över ån Tidan.

Det var tyst på skogen, gärdmygar knattrade dock tätt bland alla rotvältor och några knipor spelade i vattenblänket i ån, en strömstare flög ut ur dammfästet men någon forsärla såg vi aldrig den här gången.

Det är gudomligt skönt att efter en sådan promenad få sätta sig i en varm bil och långsamt köra hemåt genom skogen mot en lunch som väntar.



Jag iddes inte ens öppna bilfönstret i kylan, därför blev hybridgåsen en aning suddig. 

I närheten av Habos kulturhistoriskt berömda träkyrka, bromsade jag tvärt in för en annorlunda kanadagås som jag anande i ögonvrån. Den visade sig efter studium bli till en hybrid mellan grågås och kanadagås.



Tjäderhöna, akvarell av undertecknad.

Strax efter att vi passerat Domnån på gränsen mellan Småland och Västergötland, såg vi en tjäderhöna stå staty vid vägkanten. Hon var vårligt prydd i läppstiftsrött ögonbryn och vandrade endast makligt in i skogsdunklet och försvann.

Hemma om kvällen, vid brasan hos Bertil och Astrid fångade jag två spännande flygfän. Jag kunde på plats konstatera att det var frågan om en art av långhorning, en vedlevande skalbagge med långa antenner, och jag förklarade att de troligen kommit in med brasveden.



Idag har jag artbestämt baggarna hemmavid med hjälp av den osvikliga Nationalnyckeln.
De är två hanar, olika stora och olika färgade av arten vedspegelbock, Phymatodes testaceus.
Arten lägger äggen på torr och död lövved, gärna på ved upplagd under tak, kan jag läsa, och larvutvecklingen tar två år. Vedspegelbocken är inte ovanlig i södra Sverige men saknas norr om mellersta Svealand.
Kul att veta, tycker jag och undrar lite om Astrid och Bertil känner detsamma.

måndag 13 april 2015

13 april - Avtryck, uttryck och intryck

.
Jag gör en återkoppling till tidigare arbete och presenterar ett resultat.
Östergötlands läns ornitologiska förenings tidskrift Vingspegeln 1/2015 har i veckan skickats ut till samtliga medlemmar och prenumeranter med mitt original på kungsfågel som omslag. Det blev väl ganska ok, kanske lite blåstick och för mycket svärta samt en aning för hård beskärning, men jag är garvad och van efter många års samarbete med tryckerier och har lärt mig att stå ut.



Omslaget


Originalet

Nu har jag precis sänt iväg nästa omslagsoriginal till tryckeriet. Beställt var en svarthuvad mås; en art som jag dessvärre aldrig såg i Roxen förra året och vilken artikeln kommer att handla om, men å andra sidan noterade jag den redan på 70-talet vid Tylön i Halland, där en individ häckade i par med en skrattmås. Därefter har jag noterat arten många gånger under mina resor söderut i Europa.

Möjligen blev min målade svarthuvade mås en aning fet, men det får gå det också.

lördag 11 april 2015

11 april - Apropå gårdagens upplevelse av loppor

.
Barnbarnet Naemi ringer på morgonen och berättar att hon igår eftermiddag under utflykt i skogen med dagis blev loppbiten precis som morfar. (Se under 10 april).
Det är första gången för henne och både spännande och lite otäckt.

- Det är sju röda klimärken på magen, berättar hon och de kliar jättemycket morfar.



Många människor av idag tror säkert att loppor är nästan utrotade och att det är ett gammalt hygienproblem från förr.
Och visst är det delvis sant, ty den art av loppa, människoloppa kallad, Pulex irritans (vilket härligt vetenskapligt namn), som är anpassad just till oss har nästan försvunnit från ett modernt och städat hem eftersom den benlösa larven lever av smuts i springor och vrår.

Men i skogen kan man lätt bli loppbiten. Människoloppan trivs nämligen också på andra djur som räv till exempel och det finns loppor och löss för nästan varenda djurart som finns.
Många av de där artanpassade lopporna, som fågelloppor t ex kan mycket väl försöka sig på att suga blod också från människor, vilket alltså hände mig igår och kanske också Naemi, men de kan inte överleva någon längre tid på oss och tur är väl det. Eller hur Naemi! 


fredag 10 april 2015

10 april - Skator, loppor och vårblomster

.
Jag fick hjälp av Lars i förrgår att såga ner den malplacerade cembratallen  i vår trädgård.
Skatorna har häckat där fyra år i rad och jag har blott av denna enda anledning sparat den fastän den skuggat vår altan och sänt sina rötter ut över hela trädgårdslandet och dränerat det på vatten och näring och ljus.



Det var ur en av vinterns få snöattacker som chansen uppstod. Den tunga blöta snön knäckte flera grenar så att skatboet började rasa och när en storm därefter drog in under natten blev talltoppen omöjlig för skatparet.
De försvann faktiskt temporärt helt och hållet från vår trädgård och jag såg dem inte på nästan en månad. Jag tror att de befann sig i boet när det hela hände och att det så att säga uppstod "panik i sängen" den där natten med ett abrupt övergivande som följd.

Resten av vintern togs vår trädgård med kompost och fågelmatning  och allt över av en flock ungskator om sju eller åtta individer. De huserade runt som riktiga busungar i tomrummet efter de vuxna. 

Nu har skatparet, men jag vet förstås inte om det är "vårt" gamla par, byggt i våra närmaste grannars äppelträd, vilket jag är mycket glad över. Jag har bett om lugn och ro och husfrid för skatornas skull och numera är det således åter ordning och reda i grannskapet och ungskatorna är puts väck.



Alltså passade jag på att be Lars om hjälp. Han kom med motorsågen samma dag. Vilken kompis!
Ett par timmars arbete blev det och idag har jag haft ett fortsatt svettigt jobb med att frakta bort alla grenar, Lars fick stammen till ved. Det blev tre kärror ris till kommunens kompost och nu är det städat och rent i trädgården igen, och solen skiner på altanen, trädgårdslandet får ljus och det känns som en liten nytändning på tomten. 
Stubben fick bli hög, medvetet, kanske ska jag plantera en slingrande klematis där eller ställa en kruka med blommor på toppen. Vi får se hur det artar sig.



En blommande hansälg, (klurigt ord som kan bli felläst)

Ser ni förresten att cotoneasterhäcken där bakom stubben går i grönt. Jajamen! Våren tuggar på och måbärshäckarna i området är än grönare och i ett vindskyddat skogsbryn såg jag redan för en vecka sedan att häggens knoppar var gröna och fingerledslånga. Och videt, det blommar för fullt, där finns mängder av humlor och vildbin, gula av pollen.



I de bästa av sydlägen har de första maskrosorna redan slagit ut, men det kommer nog att förnekas av min fru Ulla om jag berättar, eftersom hon alltid menat att maskrosen är en sommarblomma. Detta faktum är vi alltså inte riktigt överens om, som synes, och kanske håller jag tyst ännu ett litet tag.


Vid entregången till min ateljé lyser det förunderligt blått. Där finns en bård av pyttesmå blå blommor som lyser som av himmelsfärg i den mest utsatta jordremsan bredvid betongstenarna.
Häromdagen, det var tidigt på morgonen, blev jag uppmärksam på det där. Då var det nästan som en liten minirabatt längs gången och jag tänkte att jag nog borde fotografera det hela. 
Idag när jag ger mig mera tid är det redan något mindre blått och det är också svårt att i bild göra det hela rättvisa, ty blomningen börjar redan dra förbi. Torkan skyndar på och utmanar till opportunistiskt stressbeteende hos tidiga veronikor.



Jag tror att växten heter åkerveronika, men helt säker på det är jag inte. Kanske kan det vara den betydligt sällsyntare luddveronika istället. Det är trångt mellan de små veronikorna i systemet och variationen är stor inom arterna också.
En del kallar dem för ogräs men det skulle aldrig komma ifråga för mig att säga så om ett så skönt litet blomster, nog är det väl värt ett bättre epitet än så.

Jo just. Det var det där med den svettiga risbärningen av idag. Som fågelringmärkare, med många tusen fågelkroppar i min hand genom årens lopp, har jag alltid varit mer utsatt än alla mina fågelskådarkompisar för fågelloppor och löss. De brukade kalla mig för känslig och de verkade visst aldrig att drabbas. 
Och visst, jag vet, jag har alltid varit extra känslig och utsatt för blodsugare. Sött blod, sa man visst förr i tiden, och sötast blod av alla har tydligen just jag.
Flest loppor och löss finns det i fågelbon. Där kan det verkligen krylla av kryp, vilket gör att jag inte så gärna ger mig till att rensa fågelholkar, som man kanske bör, efter fullbordad häckning.

I den där nedtagna cembratallen fanns fyra skatbon och nog tänkte jag på att åtminstone det senast använda boet troligen skulle härbärgera en mängd oangenäma blodsugare. Jag var emellertid tvungen att famngreppa både infernaliskt hopsnärjda kvistar och grenar samt fyra flera kilo tunga redesklumpar av lera fyllda med trasor, fjäder och gräs. Vilket mäktigt arbete, av skatorna menar jag.

Efter förrättat värv la jag direkt alla svettiga och smutsiga kläder i tvättmaskinen och hoppade i ett varmt bad. Jag hann nästan undan men inte riktigt.
Det hade nämligen redan börjat klia på båda benen. Och nu, när jag sitter här i ateljén och skriver flera timmar senare, börjar det minsann klia igen, på båda underarmarna och benen. Små röda förhöjningar syns i skinnet. De dyker upp som en kliig hotspot och vandrar sen vidare längs en rutt på huden med ideliga hållplatser för nya bett och jag känner igen det, det är så typiskt, det är loppa.

Hur i helsike, tänker jag och kommer på anledningen efter en stund. Det är skorna. Jag har samma rymliga kängor på mig, de som jag hade under förmiddagens risbärning och skatbofrakt. Rackarns också!



Nu går jag ut på trappan och slår ur dem ordentligt. Jag får hoppas det hjälper.

onsdag 8 april 2015

8 april - Vårtecken vid Linköping

.
Jag kan inte låta bli att lägga in ett några nya härliga vårtecken i min Naturliga dagbok, trots att jag egentligen är för trött för att skriva något ikväll. Att vara barnvakt en hel dag tär nämligen mer än förväntat på en åldrings krafter. Och ändå var barnen så generösa och mjuka som möjligt är, och ändå var vi ute mest hela tiden i vårsolen denna underbara dag; vid Sättuna vid Roxen, med vipspel och havsörn och i Tinnerörområdet med åkergrodors lek och nyvakna snokar.




Och mest spännande av allt, vi mötte en av de absolut vackraste huggormar som jag någonsin skådat, på exakt samma plats i en dikesslänt längs grusvägen vid Rosenkällasjön, som förra året, till stor glädje och upphetsning för både barnen och mig.

tisdag 7 april 2015

7 april - Ett nedslag hos prins Eugen

.
Ulla och Lars och jag drog iväg till Stockholm förra tisdagen. Det blev en spännande dag med tre nedslag i kultur & natur.

1. Valdemarsudde med stor utställning av och kring prins Eugen

2. Thielska galleriet för lunch och studier av fast utställning

3. Naturhistoriska Riksmuseet för inlämning till analys och konservering av tre änder, två snatteränder och en knipa.

Det finns en hel del att skriva om allt detta, men idag stannar jag endast upp en smula kring ett enda konstverk av prins Eugen som jag undrade över, där på Valdemarsudde.

Det gäller en oljemålning som har titeln "Jagande skyar" vilken
är målad från prinsens sommarställe Örberga vid Vättern söder om Vadstena. Detta är en av prins Eugens många och suveräna kvällshimmelsstudier, i vilka han var som allra bäst enligt min egen åsikt.



Jag åker till platsen i landskapet. Det är inte så långt hemifrån. Det var igår.
Jag undrar över den där lilla udden som sticker ut bakom gårdsdungen vid Vätterstranden. Jag har mina aningar och känner att jag är nyfiken på att få det hela klart för mig.



Fyrstensberget, så kallas platsen, precis som jag anat. Här har jag varit ett par gånger tidigare på besök.
Udden är en sista rest av en gammal geologisk formation av skiffer som kallas Visingsöformationen och ordet fyrsten kommer av de svavelkisbollar som ligger inlagrade i det skiviga och vittringsbenägna mineralet.


Svavelkis användes förr i tiden tillsammans med flinta för att slå gnistor, man slog eld, och platsen besöktes och utnyttjades säkert redan under stenålderstid.

fredag 3 april 2015

3 april - Blåsippeblom

.
Jag kan bara inte att låta bli att försöka ge mig på det här med blåsippemåleri varenda eviga vår. Det är ju så otroligt vackert och samtidigt så utmanande.
Jag har sagt det förut, att det faktiskt inte går att göra blåsippans färgspektrum rättvisa i måleriet oavsett teknik och underlag och vilken nyans det än må vara i själva blomfärgen alltifrån mustigt kadmiumrött till saftigt himmelsblått eller t o m kritvitt och allt däremellan.

Det har med den för oss människor osynliga ljusvåglängden ultramarin att göra; det tror jag åtminstone alldeles bestämt, rent empiriskt utan att ur vetenskaplig aspekt säkert veta.
Det finns nämligen ett alldeles speciellt ljus i blåsippeblomningen, en nyans, en air, som lyfter skådespelet till en självlysande nivå i skogsdunklet.
I färglådan saknas pigmentet ultramarin, kunde aldrig finnas, och en målning av blåsippor tenderar därför att plattas till i färgskalan alldeles oavsett ambitioner och kunskap om lära och teknik.

Ändå dristar jag mig varje vår till att åter försöka och hur kunde jag låta bli, jag som älskar det.
Här kommer två skissartade försök i akvarell på knänära distans.





Glad Påsk förresten!

Senare tillägg:
Min trogne följare Thord Wiman har också ägnat en stunds aktivitet åt dessa fagra blå blomster. Läs Thords kommentar nedan.

torsdag 2 april 2015

Indien 4. - Först till Rakning

.
Jag brukar alltid passa på att frisera mig när jag är ute och reser. Nog för att det är betydligt billigare än dyra Sverige, i det avseendet är vi kanske värst i hela världen, men mest vill jag för att det är spännande och utmanande; att se hur man gör, vad man lägger till och hur det slutligen blir.

I Varanasi i Indien av alla platser slog jag till den här gången. Mohammed Abbas, vår eminente inhemske guide, som ordnade allt, verkligen allt, letade upp en salong mitt i smeten bland kor, sopor och cykelrickshaws. Butiken var fin, mycket finare än vad jag varit med om tidigare i Indien, antagligen Varanasis bästa och detta förstås av pur omtanke från Mr Abbas sida, som ville mig det bästa som fanns att få.

Resevännen Håkan Larsson följde med som sällskap och dokumentator. Han har således tagit alla foton av eventet, som jag visar här nedan.


Plaza hette frisersalongen och tiden var beställd, så det var bara att slå sig ner och njuta av stunden.


Abbas var som sagt mån om mig och var med och översatte alla mina önskemål in i minsta detalj.


Bredvid mig i stolen satt en lokal kund som nog var lika intresserad av sin stolgranne som av sig själv i spegeln.


Mr Abbas håller stenhård koll på frisörsarbetet och kommer med små råd och instick då och då.


Frenetiskt tobaktstuggande och därav helt rödtandad, började min frisör att med rakkniv skära ut profilkanten runt nacke och öron för att därefter korta håret angivna 1, 5 cm.


Ögonbryn och öron fick också sitt. Sådant ingår på en frisérsalong i Indien. Alldeles självklar är även hårmassagen med starkt doftande spritbemängd pomada samt kraftiga bankningar och slag mot ryggen samt intensiv knådning av ansikte, armar och nacke.



Här få nacken sin beskärda del av behandlingen.


Sist av allt beställde jag en rakning med supervass rakkniv, varvid Håkan önskade mig lycka till och lovade att hälsa hem vid behov.
Det gick vägen! Värre har jag varit med om.


Och slutresultatet gladde oss alla varefter viåter trädde ut i solen och värmen, jag som en ny människa.

Tack Håkan för din dokumentation!