Vid Vätterns sydvästra spets ligger Trånghalla i Jönköpings kommun. Där var vi hos goda vänner igår och medan fruarna åkte till Ullared för shopping passade Bertil och jag på att ta en sväng på skogen.
Vi körde upp över det våldsamt backiga landskapet, så otroligt väsensskilt från mina platta hemmamarker i västra Östergötland, mot gränstrakterna till Västergötland runt Habo och Mullsjö. Vitsippsmattorna bredde ut sig heltäckande i den Vätternnära lövskogsbården som karaktäriserar Jönköpingstrakten men blommorna slokade resignerat i kylan.
Vätteros bland slokande vitsippor.
Regn och blötsnö hängde i luften och temperaturen sjönk ner mot kämpiga noll grader medan en hård vind från väster pinade oss när vi efter långsam färd på milsvida småvägar äntrade fågeltornet vid Tranbebo med utsikt över Risbodammens myrmarker och blånande skogar.
I en grantopp mitt i bilden sitter en femårig hona av kungsörn och spanar ut över terrängen. Klicka på bilden så finns kanske möjligheten att se den. Om inte får ni lita till mitt ord.
Det var knappt att Bertil stod ut ens fem minuter och hade det inte varit för kungsörnen som satt långt därborta i en grantopp, och som vi visades på av ett vänligt fågelskådarpar med tubkikare, så hade jag antagligen känt detsamma.
- Ni missade dock gladan som passerade alldeles innan ni kom, informerade paret och värmde sig med termosen.
Jag missade emellertid inte att dokumentera den rostiga gamla skördetröskan som stod inkörd i dungen runt en ödegård. Kan passa bra ihop med mina tidigare skrotbilsbilder från Töcksfors i Värmland, tänkte jag framsynt.
En fika på Lantz konditori i Mullsjö var nästa mål, där Bertil förstås, sin vana trogen i trakterna, träffade en god vän som informerade oss om: kommunala problem på Kärleksudden i Mullsjön, häckande storlommar, sin syn på skarvar, gässens förekomst och till slut, att storsillen just nu går till alldeles våldsamt i Helsingborg.
- Jag kom hem igår med nittåtta såna här, säger mannen och måttar. Dom är nu insaltade i en stor hink, men ni kan dessvärre inte få nån me er hem, för de måste ligga minst tre veckor för att bli till "salt sill".
Inte långt från Mullsjö ligger Sagerska godset Ryfors med, vad jag har för mig, Sveriges äldsta anlagda golfbana.
Stubbe med föryngring
"Siamesiska tvillingar - tall och gran"
Klibbticka
Gården satte tidigt av skog på undantag, så härligt framåttänkt, så nu finns här en fler hundra år gammelskog av sällsynt god biologisk kvalitet. Gammelskogen domineras av gran och tall och genom området som numera är naturreservat löper en vandringsled ända ner till "Pinnabroa" som går över ån Tidan. Vi tog den svängen också, i blötsnön som sipprade in i kläderna.
Pinnebron över ån Tidan.
Det var tyst på skogen, gärdmygar knattrade dock tätt bland alla rotvältor och några knipor spelade i vattenblänket i ån, en strömstare flög ut ur dammfästet men någon forsärla såg vi aldrig den här gången.
Det är gudomligt skönt att efter en sådan promenad få sätta sig i en varm bil och långsamt köra hemåt genom skogen mot en lunch som väntar.
Jag iddes inte ens öppna bilfönstret i kylan, därför blev hybridgåsen en aning suddig.
I närheten av Habos kulturhistoriskt berömda träkyrka, bromsade jag tvärt in för en annorlunda kanadagås som jag anande i ögonvrån. Den visade sig efter studium bli till en hybrid mellan grågås och kanadagås.
Tjäderhöna, akvarell av undertecknad.
Strax efter att vi passerat Domnån på gränsen mellan Småland och Västergötland, såg vi en tjäderhöna stå staty vid vägkanten. Hon var vårligt prydd i läppstiftsrött ögonbryn och vandrade endast makligt in i skogsdunklet och försvann.
Hemma om kvällen, vid brasan hos Bertil och Astrid fångade jag två spännande flygfän. Jag kunde på plats konstatera att det var frågan om en art av långhorning, en vedlevande skalbagge med långa antenner, och jag förklarade att de troligen kommit in med brasveden.
Idag har jag artbestämt baggarna hemmavid med hjälp av den osvikliga Nationalnyckeln.
De är två hanar, olika stora och olika färgade av arten vedspegelbock, Phymatodes testaceus.
Arten lägger äggen på torr och död lövved, gärna på ved upplagd under tak, kan jag läsa, och larvutvecklingen tar två år. Vedspegelbocken är inte ovanlig i södra Sverige men saknas norr om mellersta Svealand.
Kul att veta, tycker jag och undrar lite om Astrid och Bertil känner detsamma.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar