15 april - En sväng på skogen bortavid.

.
Vid Vätterns sydvästra spets ligger Trånghalla i Jönköpings kommun. Där var vi hos goda vänner igår och medan fruarna åkte till Ullared för shopping passade Bertil och jag på att ta en sväng på skogen.

Vi körde upp över det våldsamt backiga landskapet, så otroligt väsensskilt från mina platta hemmamarker i västra Östergötland, mot gränstrakterna till Västergötland runt Habo och Mullsjö. Vitsippsmattorna bredde ut sig heltäckande i den Vätternnära lövskogsbården som karaktäriserar Jönköpingstrakten men blommorna slokade resignerat i kylan. 

Vätteros bland slokande vitsippor.

Regn och blötsnö hängde i luften och temperaturen sjönk ner mot kämpiga noll grader medan en hård vind från väster pinade oss när vi efter långsam färd på milsvida småvägar äntrade fågeltornet vid Tranbebo med utsikt över Risbodammens myrmarker och blånande skogar.

I en grantopp mitt i bilden sitter en femårig hona av kungsörn och spanar ut över terrängen. Klicka på bilden så finns kanske möjligheten att se den. Om inte får ni lita till mitt ord.

Det var knappt att Bertil stod ut ens fem minuter och hade det inte varit för kungsörnen som satt långt därborta i en grantopp, och som vi visades på av ett vänligt fågelskådarpar med tubkikare, så hade jag antagligen känt detsamma.

- Ni missade dock gladan som passerade alldeles innan ni kom, informerade paret och värmde sig med termosen.

Jag missade emellertid inte att dokumentera den rostiga gamla skördetröskan som stod inkörd i dungen runt en ödegård. Kan passa bra ihop med mina tidigare skrotbilsbilder från Töcksfors i Värmland, tänkte jag framsynt.

En fika på Lantz konditori i Mullsjö var nästa mål, där Bertil förstås, sin vana trogen i trakterna, träffade en god vän som informerade oss om: kommunala problem på Kärleksudden i Mullsjön, häckande storlommar, sin syn på skarvar, gässens förekomst och till slut, att storsillen just nu går till alldeles våldsamt i Helsingborg.

- Jag kom hem igår med nittåtta såna här, säger mannen och måttar. Dom är nu insaltade i en stor hink, men ni kan dessvärre inte få nån me er hem, för de måste ligga minst tre veckor för att bli till "salt sill".

Inte långt från Mullsjö ligger Sagerska godset Ryfors med, vad jag har för mig, Sveriges äldsta anlagda golfbana.

Stubbe med föryngring

"Siamesiska tvillingar - tall och gran"

Klibbticka

Gården satte tidigt av skog på undantag, så härligt framåttänkt, så nu finns här en fler hundra år gammelskog av sällsynt god biologisk kvalitet. Gammelskogen domineras av gran och tall och genom området som numera är naturreservat löper en vandringsled ända ner till "Pinnabroa" som går över ån Tidan. Vi tog den svängen också, i blötsnön som sipprade in i kläderna. 

Pinnebron över ån Tidan.

Det var tyst på skogen, gärdmygar knattrade dock tätt bland alla rotvältor och några knipor spelade i vattenblänket i ån, en strömstare flög ut ur dammfästet men någon forsärla såg vi aldrig den här gången.

Det är gudomligt skönt att efter en sådan promenad få sätta sig i en varm bil och långsamt köra hemåt genom skogen mot en lunch som väntar.

Jag iddes inte ens öppna bilfönstret i kylan, därför blev hybridgåsen en aning suddig. 

I närheten av Habos kulturhistoriskt berömda träkyrka, bromsade jag tvärt in för en annorlunda kanadagås som jag anande i ögonvrån. Den visade sig efter studium bli till en hybrid mellan grågås och kanadagås.

Tjäderhöna, akvarell av undertecknad.

Strax efter att vi passerat Domnån på gränsen mellan Småland och Västergötland, såg vi en tjäderhöna stå staty vid vägkanten. Hon var vårligt prydd i läppstiftsrött ögonbryn och vandrade endast makligt in i skogsdunklet och försvann.

Hemma om kvällen, vid brasan hos Bertil och Astrid fångade jag två spännande flygfän. Jag kunde på plats konstatera att det var frågan om en art av långhorning, en vedlevande skalbagge med långa antenner, och jag förklarade att de troligen kommit in med brasveden.

Idag har jag artbestämt baggarna hemmavid med hjälp av den osvikliga Nationalnyckeln.
De är två hanar, olika stora och olika färgade av arten vedspegelbock, Phymatodes testaceus.
Arten lägger äggen på torr och död lövved, gärna på ved upplagd under tak, kan jag läsa, och larvutvecklingen tar två år. Vedspegelbocken är inte ovanlig i södra Sverige men saknas norr om mellersta Svealand.
Kul att veta, tycker jag och undrar lite om Astrid och Bertil känner detsamma.

10 juni - Exkursion i Christers skog.

.

Vårt traditionella tisdagsfika hamnade i Siggeryd, hos vännen Christer, idag. Han hade dukat bordet uppe på bergknallen för Lars och mig, i solen och skönheten, mitt i ängens blomsterhav och sommartrevande fågelsång och med livet fullt av surrande insekter runt omkring.
Dock var det överraskande fåtaligt med myggor vilket vi tacksamt tog emot som en generös välkomstbjudning. Till och med jag klarade mig helt utan myggstift.

Christer är en enveten och inbiten skogskarl med naturen i finrummet, och han gav oss idag möjligheten att studera och beundra ett enastående stycke svensk skog.
Den typ av skogs- och ängsmark som vi vandrade igenom är det nämligen numera brist på i dagens Sverige, de är undantag från verkligheten och visar på "gammeldags" svensk kultur- och naturhistoria, kvarlevande eller snarare återskapad endast tack vare en mans idoga och kunniga arbete.

Och jag kan inte låta bli att tänka som så, att så här borde fler små skogsfastigheter kunna skötas och jag tror bestämt att många markägare runt om i landet skulle kunna vara intresserade.
Det kräver förstås kunskap förutom intresse. Kunnandet har Christer, gedigen sådan, såsom högt utbildad skogsman. 

Visst borde det finnas en öppning i vårt land för ett ökat inslag av annorlunda skött skogsmark mitt i allt producerandet. Christer och hans samsynare skulle kunna vara förmedlarna och utbildarna! Vilken rik skogsnatur vi skulle få!
Oh! vad jag önskar att skogsstyrelsen verkligen ville utnyttja alla slumrande resurser.

Den gamla åkern.

Korskovall - ett fynd som verkligen överraskade oss.

 Rödfransad björnspinnare.

En nyplanterad skogslind. Ett av Christers många projekt. Den behöver skydd från torka och bete. Här, i lä av det gamla vindfället, blir det perfekt, säger Christer.

Andra projekt handlar om att skapa nya vattenhål här och där i skogen, att restaurera torpets ursprungliga gamla källa, att låta det sanka gränsbetet få vara kvar utan nygrävda diken trots en ekonomisk tvingande delaktighet i gemensamt dikningsföretag, aktiva åtgärder för att bevara och utöka den ursprungliga artrikedomen, trädvård i form av hamling och beskärning, framtagning av ädellöv samt hävd av ängsytor och gamla åkerhak genom lieslåtter och skogsbete..

Skogen vårdas genom plockhuggning. 

Ett litet område är nyplanterat med gran och där känner Christer att han måste förklara sig. 

- Det där har jag gjort för kommande generation unga människor, säger han. Där finns möjligheten för dem att plocka ut lite större volym timmer av  t ex ekonomisk eller praktisk anledning och det finns ändå kvar utrymme att lämna merparten av gårdens övriga skog intakt.

Ängsblåvinge.

"Äkta" nattviol trivs, till skillnad från grönvit nattviol som vi också hittade många av, på de torraste partierna av ängen.

Rutig buskmätare såg vi många av.

Slåttergubbens hobbar finner vi här och där men ännu ingen i blom.

En prydlig pärlemorfjäril som tyvärr inte är så prydlig längre i sin slitenhet. Den har säkert levt en månad redan.

En av mina ögonstenar - Ögonpyrolan - blommade med ett femtontal plantor runt ett kärrhål i den mörkaste delen av skogen. Den symboliserar verkligen ett ljus i mörkret.

När vi nu vandrade runt i Christers skog noterade vi naturligtvis också en hel del fåglar.

Överallt följde oss gärdsmygarnas sång, bofinkars och rödhakars liksom trastarnas förstås. Två olika rödvingetrastar sjöng och vid gränsbetet huserade en kull dubbeltrastar och gröngöling ropade på avstånd.

Göken gol, som alltid  sa Christer, en stenknäck hörde vi också liksom flera svarthättor, trädgårdssångare, trädpiplärka samt mesar.

Nötväckan varnade och vi hittade en häckning av större hackspett i ett grovvuxet aspbestånd.

Tack Christer för att vi fick komma och besöka din älskade skog. Det blev en verkligt givande och sommarskön exkursion.

19 januari - I Ödeshög finns det på riktigt

.

Vid Tällekullen i det sydsvästra hörnet av Ödeshögs kommun finns vägskylten som ger mig associationer till ett modernt konstverk.

Vägen dit slingrar genom skog och lyckor och löper bitvis på en smal ås som meandrar genom landskapet. Det är väldigt vackert, och annorlunda.
Idag väljer jag den här trakten därför att den faktiskt känns lite extra besvärlig. Ibland kan det vara så.

Det är snö i luften och riktig vresvinter och nu gäller det att inte möta någon tänker jag i samma stund som en stor containertransport kommer mot mig i kurvan. Här finns absolut inte plats för möten; vägen är som sagt inte allmän och inga normala regler och försäkringar gäller och lastbilen är dessutom onekligen mer tillhörig än vad jag är i sammanhanget.

Jag måste backa, mer än hundra meter, på en smal kurvig skogsväg med snöiga och immiga rutor. Sådant blir nästan mer spännande än önskat. Men, det går till slut. Jag tränger mig in på en sidostickare och lyckas också ta mig loss igen, så småningom, snöskoveln har jag alltid i bagageutrymmet som tur är.

Vid Vantekullen, knappt en kilometer längre fram mot Smålandsgränsen, vänder jag tillbaka. Leif står ute på gårdsplan och mekar med sin nyinköpta traktor och undrar: "Vad gör Gebbe här i bygden en sån här besvärlig dag? Först dit bort och sen tebaks?"
"Snön och just besvärligheten", svarar jag, "Jag önskar mej lite övrigt i tillvaron".

Senare sneddar jag över skogen, tar en annan väg, ner mot Stava och Vättern, där lövskogen och fritidshusen möter upp och så inträder jag åter i det offentliga svenska vägnätet och därmed är besvärligheterna över och resan nästan slut och hur var det då med mina konstassociationer tidigare? Jo, så här ser de ut. Jag tänker förstås på Dan Wolgers välkända konstverk.

Såna verk finns alltså i Ödeshög, på riktigt, tänker jag och tycker att detta inte bara är ett uddlöst konstaterande utan faktiskt står för något ytterligare, ett tecken på det kulturella avståndet mellan stadens syn på landsbygden och landsbygdens realitet, om nu någon förstår hur jag menar.