7 oktober - Sommarens sista dag

.
I morse var det frost för andra gången hittills i höst och idag kändes det som på riktig. 
Hans på fiket säger att det var minus 1,5 grader vid soluppgången och också hans gräsmatta var alldeles vit.

Sommarens sista utomhusbad är just genomfört, den 30 september i Flugebosjön.

Det får mig att tänka tillbaka en vecka. Den 30 september var nog den sista dagen med sommarkänsla för i år och jag badade faktiskt. Det är sant. Se bilden. Och, jag har vittnen - Janne och Sven var på plats.

Vi letade upp en spännande plats för vår utflykt och den gick till Bo Wastholms minutiöst skötta lövskog på stranden till Flugebosjön alldeles nära Smålandsgränsen i Ödeshögs sydligaste skogsbygd.
Det finns mycket att säga om denna pärla men jag gör det enkelt för mig nu genom att lägga in länken till ett tidigare skriveri här i min Naturliga dagbok, där jag berättar en historia som är bland det mest läsvärda jag gjort, enligt eget tycke. Hoppas att du tar dig tid.

http://naturligdagbok.blogspot.com/2012/11/22-november-bosses-skog.html

Vi är ute på sedvanlig "krypjakt", alltså letandes efter baggar och andra insekter i murkna trädstubbar, i multen lövförna och i varma solgläntor mellan alla hasselsnärjen, på en för Sven och Janne alldeles ny plats varvid såll och handkratta kommer flitigt till bruks.

Ostronmussling. 

Vi finner en hel del annat intressant i denna udda skogsbiotop, exempelvis flera spännande svampar och en hel del insekter av skilda slag. Bokspinnarens vackra larv kryper över vägen. Den är en kuriöst tecknad gynnare som hamnar i min fotosamling

Bokspinnarlarv.

Tjäderspillning.

På vägen upp till Boos skog vandrar vi in i ett utvuxet skogsparti vid Tranåsvägen. Området omfattar bara en knapp hektar men det räcker till för att finna färsk tjäderspillning, baserad på blåbärsdiet, 

... och på vägen finner vi även en trafikdödad mård.

Hemvägen går ner över Småland och där gränsen går mot Östergötland har östgötarna satt upp en informationsskylt av gammalt värde och slag. Det gällde uppenbarligen att hålla koll på de fattignupna grannarna i söder så att de inte tog med sig oknytt och ofog in till den rikare grannen i norr, och det inte för så länge sedan! 

5 oktober - I svampskogen med dotter Karin

.

Det var dotter Karin som absolut ville ut i svampskogen igår, själv var jag väl först sådär ... intresserad och hade nog tänkt mig att prioritera ett fortsatt gräsmattelyft i trädgården, men ärligt talat så var det även i detta just Karin som var den drivande kraften, så det blev arbete i flera omgångar och på olika vis. 

Det är skönt med döttrar som tar för sig och av sådana har jag tre stycken ovärderliga, det var nämligen Emma som tog första spadtaget med gräsmattan för någon vecka sedan när jag sa "att det där sparar jag nog till våren".

Alla foton nedan är tagna av Karin Björkman.

Gebbe i svampskogen, förevisande ett präktigt exemplar av fjällig taggsvamp. Foto Karin Björkman.

Nåväl. Det blev svampskogen ett par timmar under förmiddagen; gamla ställen varvade med helt nya i Holavedens allmänningsskogar söder om Ödeshög, där oändliga svampmarker breder ut sig, de flesta ännu outforskade i ämnet, åtminstone av mig trots 45 år i bygden.

Trattkantareller. Foto Karin Björkman

Vi hittade ganska bra med trattkantareller och en knapp liter vanliga gula. På min allra "säkraste" plats var det emellertid för torrt och där fanns bara några svartkantade småttingar, men när vi kom in i de stora mosskogarnas fuktigare domäner hittade vi några såna där härliga gömmor; ni vet, när man upptäcker den första, står still och sen sätter sig ner på knä och hittar mängder runt omkring på typiskt trattismanér.

Trattkantarell i min hand. Foto Karin Björkman

Mellan varven låg Karin på mest på mage i mossan för att bland många andra exempel slutligen ge upp sin väntan på att den svarta skogssnigeln på stigens kremla fotogeniskt skulle behaga sträcka ut sina antenner och istället koncentrera sig på att fotografera en röd flugsvamp ur rätt perspektiv eller försöka fånga skimret av tordyvlarnas skal i en präktig grävlingskit och slutligen utbrista i ett entusiastiskt "kolla pappa" över en liten skinnbagge med ett vackert hjärta på halsskölden som kryper omkring i svamphinken. Härligt!

Röd flugsvamp. Foto Karin Björkman

Grävlingskit med skimrande skal av tordyvlar. Foto Karin Björkman

En skinnbagge med ett vackert litet vitt hjärta på halsskölden kryper omkring i svamphinken. Foto Karin Björkman.

Oh vad det är härligt att känna att ett arv förvaltas på det bästa av sätt. Tack mina kära döttrar Karin, Emma och Hanna! Ni berikar mitt liv!

13 maj - Alldeles innan Konstrundan

.
Jo, imorgon startar alltså Konstrundan och håller på i fyra dagar. Se info och länk här till höger.
Välkomna!

Men egentligen vill jag berätta om att jag blev nödd att fara ner till Stugan i förrgår. Jag var tvungen att ta tag i gräsklippningen som blev ett segt äventyr med 2 dm långt och tjockt gräs, och annat.
Detta alltså mitt i min värsta koncentration på allt som ska vara färdigt till Konstrundan (så var jag där igen) men ändå på nåt sätt skönt att få undanstökat när det ändå måste göras.

Nu blev det lite glädje med det hela också. Det var en ganska skön dag så jag körde i skjortärmarna.

Över åkern utanför kom plötsligt en stenfalk förbi. Den drog som en lieman över spirande grödor, och då tänker jag kanske mest på dess form.
En stenfalk är nämligen en avancerad luftakrobat. Vindsnabb och elegant flög den tätt över jorden, och ungfågelfärgad som den var försvann den titt som tätt för mina motljusplirande ögon. Den skrämde upp ett gäng ljungpipare och tofsviporna skrek som galningar.

Vid min samlade kompost trampade jag runt och kikade efter snokar. Jag såg emellertid inga sådana men istället skrämde jag upp en ljusblekt fjäril som for iväg tvärs över trädgården och ut över halva betet.
Nog var väl det där en videfuks, tänkte jag, men så här sent om våren och så blaskigt blek.

Men kan ni tänka er. Från sin utflykt på flera hundra meter kom fjärilen tillbaka, visst är det märkligt med ett så fint lokalsinne, och landade på komposten igen. Jag stod alldeles blixtstilla för att inte skrämma den. Den kröp långsamt in i skydd under grästorven, slog ihop sina vingar och satte sig att vila, en sista gång måhända. Videfuks, en ny fjärilsbekantskap - inte mer än tre år gammal i bygden.

Denna videfuks var så otroligt blek och sliten att den knappt gick att känna igen, men, så har den ju varit i farten ända sedan de första dagarna i april och det där med en sista gång, som jag dristade mig till att säga här ovan, känns faktiskt adekvat. Den här fjärilen har gjort sitt. Nu hoppas jag att den lyckats få till en kommande generation som i så fall ger ett fjärde år här vid Stugan.

Rund toppmurkla är sällsynt förekommande på kalkhaltig gräsmark i södra Sverige.

Efter gräsklippningen ägnade jag mig åt svampplockning. 
När Peter Nilsson, han vertebratkonservatorn på Nordiska riksmuséet, som jag har skrivit om tidigare i min dagbok, var på besök för några år sedan informerade han mig om ett fynd av Rund toppmurkla som han hade läst om. Vi åkte till platsen och kikade tillsammans. Det var på Ombergs södra sluttning som jag alltså först fick se denna för mig nya "raritet".
Det kunskapslyftet gjorde susen, ty direkt därpå, bara två dagar senare, fann jag egna runda toppmurklor alldeles själv, märkligt nog hemma vid Stugan.

Under två kommande år därpå fanns inga att se men så i år växte där ett tjugotal exemplar återigen.
Jag läser om arten, att den är en alldeles utmärkt matsvamp, en av de allra mest smakliga som finns faktiskt, och den är inte alls giftig och behöver således inte förvällas.

Jag måste säga att detta nog blev en av mina allra godast svampmackor någonsin ...
... och Ulla nickar instämmande.

15 april - En sväng på skogen bortavid.

.
Vid Vätterns sydvästra spets ligger Trånghalla i Jönköpings kommun. Där var vi hos goda vänner igår och medan fruarna åkte till Ullared för shopping passade Bertil och jag på att ta en sväng på skogen.

Vi körde upp över det våldsamt backiga landskapet, så otroligt väsensskilt från mina platta hemmamarker i västra Östergötland, mot gränstrakterna till Västergötland runt Habo och Mullsjö. Vitsippsmattorna bredde ut sig heltäckande i den Vätternnära lövskogsbården som karaktäriserar Jönköpingstrakten men blommorna slokade resignerat i kylan. 

Vätteros bland slokande vitsippor.

Regn och blötsnö hängde i luften och temperaturen sjönk ner mot kämpiga noll grader medan en hård vind från väster pinade oss när vi efter långsam färd på milsvida småvägar äntrade fågeltornet vid Tranbebo med utsikt över Risbodammens myrmarker och blånande skogar.

I en grantopp mitt i bilden sitter en femårig hona av kungsörn och spanar ut över terrängen. Klicka på bilden så finns kanske möjligheten att se den. Om inte får ni lita till mitt ord.

Det var knappt att Bertil stod ut ens fem minuter och hade det inte varit för kungsörnen som satt långt därborta i en grantopp, och som vi visades på av ett vänligt fågelskådarpar med tubkikare, så hade jag antagligen känt detsamma.

- Ni missade dock gladan som passerade alldeles innan ni kom, informerade paret och värmde sig med termosen.

Jag missade emellertid inte att dokumentera den rostiga gamla skördetröskan som stod inkörd i dungen runt en ödegård. Kan passa bra ihop med mina tidigare skrotbilsbilder från Töcksfors i Värmland, tänkte jag framsynt.

En fika på Lantz konditori i Mullsjö var nästa mål, där Bertil förstås, sin vana trogen i trakterna, träffade en god vän som informerade oss om: kommunala problem på Kärleksudden i Mullsjön, häckande storlommar, sin syn på skarvar, gässens förekomst och till slut, att storsillen just nu går till alldeles våldsamt i Helsingborg.

- Jag kom hem igår med nittåtta såna här, säger mannen och måttar. Dom är nu insaltade i en stor hink, men ni kan dessvärre inte få nån me er hem, för de måste ligga minst tre veckor för att bli till "salt sill".

Inte långt från Mullsjö ligger Sagerska godset Ryfors med, vad jag har för mig, Sveriges äldsta anlagda golfbana.

Stubbe med föryngring

"Siamesiska tvillingar - tall och gran"

Klibbticka

Gården satte tidigt av skog på undantag, så härligt framåttänkt, så nu finns här en fler hundra år gammelskog av sällsynt god biologisk kvalitet. Gammelskogen domineras av gran och tall och genom området som numera är naturreservat löper en vandringsled ända ner till "Pinnabroa" som går över ån Tidan. Vi tog den svängen också, i blötsnön som sipprade in i kläderna. 

Pinnebron över ån Tidan.

Det var tyst på skogen, gärdmygar knattrade dock tätt bland alla rotvältor och några knipor spelade i vattenblänket i ån, en strömstare flög ut ur dammfästet men någon forsärla såg vi aldrig den här gången.

Det är gudomligt skönt att efter en sådan promenad få sätta sig i en varm bil och långsamt köra hemåt genom skogen mot en lunch som väntar.

Jag iddes inte ens öppna bilfönstret i kylan, därför blev hybridgåsen en aning suddig. 

I närheten av Habos kulturhistoriskt berömda träkyrka, bromsade jag tvärt in för en annorlunda kanadagås som jag anande i ögonvrån. Den visade sig efter studium bli till en hybrid mellan grågås och kanadagås.

Tjäderhöna, akvarell av undertecknad.

Strax efter att vi passerat Domnån på gränsen mellan Småland och Västergötland, såg vi en tjäderhöna stå staty vid vägkanten. Hon var vårligt prydd i läppstiftsrött ögonbryn och vandrade endast makligt in i skogsdunklet och försvann.

Hemma om kvällen, vid brasan hos Bertil och Astrid fångade jag två spännande flygfän. Jag kunde på plats konstatera att det var frågan om en art av långhorning, en vedlevande skalbagge med långa antenner, och jag förklarade att de troligen kommit in med brasveden.

Idag har jag artbestämt baggarna hemmavid med hjälp av den osvikliga Nationalnyckeln.
De är två hanar, olika stora och olika färgade av arten vedspegelbock, Phymatodes testaceus.
Arten lägger äggen på torr och död lövved, gärna på ved upplagd under tak, kan jag läsa, och larvutvecklingen tar två år. Vedspegelbocken är inte ovanlig i södra Sverige men saknas norr om mellersta Svealand.
Kul att veta, tycker jag och undrar lite om Astrid och Bertil känner detsamma.

16 januari - Att få en jätte på fall och hur lärdom går igen.

.
Häromdagen, den 12 januari, skrev jag om stormen Egons verkningar och visade en bild av ett jätteträd som fallit vid Gottorp inte långt från min Stuga vid Tåkern. Jag lovade att kolla upp vad för slags träd det handlade om, eftersom jag höll mig undan något den aktuella dagen. Men nu har jag alltså genomfört vad jag utlovat. 

Det är som jag trodde inte en ek utan istället en gammal ask som blev stormens rov. 

Redan på håll ser jag att kronans kvistar bär typiska askknoppar, de där som ser ut som rådjursklövar.

Det väldiga trädet har redan börjat huggas upp och röjning av området är startad, men det är klart att det tar tid att arbeta med så stora dimensioner och allt är därför långt ifrån färdigt.

Mycket ved att tala om blir det inte heller, den är nämligen alldeles vitrötad av svamp och man förstår lätt varför jätten kom på fall. Med en så väldig krona på spröd stam blev asken ett lätt byte och jag tror att den föll utan större åthävor och brak i den byiga stormen.

Nere mot roten är stammen alldeles uräten. Där finns nämligen ett fantastiskt myrbo och jag lyfter ut en bit, stor som en basketboll, vilken är lätt som balsaträ och med tunnätna väggar samt perforerad av hålrum och vindlande gångar.

Först tror jag att hästmyror har bott här, men så minns jag från ett besök i april 2014 hos min vän Sven Lennartsson i Mjölby, hur han visade mig ett lövträd vid Svartån där arten blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, hade byggt sitt bo och inser med ens att med det här välbyggda och tunnväggiga boet i stammens nedre del framför ögonen går artbestämningen som på räls.
(http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/04/6-april-nostalgisk-inramning-till-en.html)

Så lärde jag mig alltså något år 2014, som jag fortsättningsvis kommer att ha glädje av i mina naturstudier och dessutom förstår jag att vinden allena aldrig kan fälla ett jätteträd som detta. För sådana storverk krävs betydande insatser av både svamphyfer och gnagande insekter.

27 oktober - Trattisar

.
Klockan är strax över tre när jag trots vädret blir sugen på skogen fastän det redan har börjat skymma.

- Jag åker ut en sväng och plockar av lite trattkantareller till en svampmacka i kväll, säger jag till Ulla.

På plats kan jag förstås inte sluta i tid. Jag fyller tiolitershinken på tjugo minuter och plockar allt detta inom en area på 10 x 10 m. Nu har jag ett drygt kvällsarbete framför mig.
Jag som hade tänkt hålla igen i skogens mossa tänker som gumman som plockade kaffeved:
"Kan jag ta den kvisten så kan jag ta den och kan jag ta den så kan jag ta den... "

Det blir visst en rejäl svampmacka i kväll. Men först som sagt ett drygt rensarbete. Men att sucka eller klaga över sådant vore nedrigt förmätet!

12 maj - Tänk så mycket man inte vet, fastän så nära

.

Sprängticka, Inonotus obliquus

Den där glasbjörken vid Stugan har jag passerat tusentals gånger utan att reagera nämnvärt på den svarta svampen som spränger fram ur barken, lite mera för varje år.
Så var det tills häromdagen då Janne var på besök.

- Du har en fin sprängticka där på björken, sa han. Den kallas för "Chaga" och är mycket välkänd och användningsbar inom alternativ medicin, och man kan göra hälsobringande te och en massa annat av den också. Jag har sett den växa på björkar på flera platser här runt Tåkern, så det verkar vara speciellt bra betingelser för den i området.

Hemma i ateljén igen söker jag på ordet sprängticka och minsann, jag finner hur mycket som helst om denna svamp och dess rika användbarhet.

Jag saxar lite ur bloggen "Morotsliv" (http://www.morotsliv.com/2012/08/chaga-sprangticka.html):

"Chaga - kallas i Sibirien "Odödlighetens svamp", "Gåvan från Gudarna" eller "Gåvan från Himlen". Chaga har använts som medicinalväxt i Asien under flera tusen år för att stärka immunförsvaret".

"Sprängticka växer på björkar i Norra Europa, Norra USA, Canada och Ryssland. Den växer på björkens stam och är ganska kännspak, eftersom den har en närmast kolsvart skrovlig yta och är ljusare brun/orange inuti. Sprängticka växer på 1:5000 björkar".

"Om du vill göra en dekokt på Sprängticka ska du låta den koka någon timme i friskt källvatten. Du kan koka den färsk eller torkad, hel eller i bitar. Det räcker med en ca 3x3cm bit för att koka 1 liter te. Men ju fler gånger du kokat den, desto längre tid behöver du koka den varje gång och du kan återanvända den 5-6 gånger tills vattnet är så ljust så den inte ger ifrån sig så mycket godsaker längre".

"År 1958 fann man i vetenskapliga studier i Finland och Ryssland att Sprängticka gav effekt vid bröstcancer, levercancer, livmodercancer och magcancer, liksom i hypertoni och diabetes. 1973 gjordes en annan intressant rysk undersökning där Sprängticka visade sig hjälpa mot psoriasis i nästan 100% av fallen.

"Sprängticka är antibakteriell, antifungal, anticandida, antiviral, balanserar immunförsvaret och är därmed bra vid autoimmuna sjukdomar. Den sänker högt kolesterol och har dessutom en otroligt hög ORAC på hela 146.700! (Oxygen Radical Absorbance Capacity) som ger ett värde för hur mycket antioxidanter ett visst livsmedel innehåller per 100g.  

En bra sak att minnas är också att du inte kan överdosera Sprängticka".

Sprängticka, Inonotus obliquus

Jag har alltså en undergörare på tomten. En svamp värd nästan sin vikt i guld. Tänk vad mycket man inte vet, fastän så nära.
Men den här sprängtickan tänker jag vara rädd om och bevaka fortsättningsvis!

24 april - Murklor

.
Jo, jag vet!

Stenmurklan är en hälsovådlig svamp som man avråds från att konsumera numera. Den ska enligt senare års rön vara både kortsiktigt och långsiktigt giftig, bland annat cancerogen, och tillredningsråden för murklan har med ökande kunskap därför eskalerat i tid och omsorg med åren.

I min barndom hängde murklor på tork i köket varje vår. Det räckte för att avgifta dem, visste mina föräldrar då. 
Sen kom råden om förvällning. Fem minuters kok i vatten, bortslagning och avsköljning därefter var kravet.
Efterhand ökades förvällningsbehovet till två gånger 10 minuter med bortslagning och avsköljning däremellan och för något år sedan talades det till och med om tre förvällningar - hur mycket smak och doft finns kvar därefter?

Stenmurklan trivs bäst på hyggen. Den behöver fuktig bar jord eller sand för att svampens fruktkroppar ska trivas. Således finner man den ofta längs körskador efter avverkningsfordon. En rotvälta kan bli en naturlig plats för stenmurkla mitt i skogen.
Värme är förstås också en förutsättning för ett gott murkelår.

Idag har man dragit konsekvenserna av ökad lärdom till sin spets. Rådet är numera att inte plocka eller äta stenmurkla alls. Giftigheten varierar mellan de två arterna ljus stenmurkla och mörk stenmurkla och till och med mellan olika exemplar och sammantaget betraktas svampen som så giftig att man inte ska handha den med fingrarna, ens andas in lukten i bilen hem och absolut inte ångorna i köket från förvällningskoket. Och trots upprepade förvällningar menar man att farligheten likväl består.

Och ändå! Jag kan liksom inte låta bli om möjligheten dyker upp. 
Det är ju så gudomligt gott med tillagade murklor och så tänker jag att så farligt kan det väl ändå inte vara, människor har ju plockat och ätit stenmurklor under långliga tid och det med många gånger tveksamma omsorger och själv har jag hittills överlevt, liksom mina föräldrar, till dagens dryga nittio år.

Här blandas kvist och rot tillsammans med grus och jord. Ett lämpligt substrat för stenmurkla.

Jag genade över Lysings härads allmänning för ett par veckor sedan, efter det årliga besöket på bilbesiktningen i Tranås. Jag blev lite kissnödig och stannade vid ett årsgammalt och fult hygge. 
Just här, tänkte jag, plockade vi murklor vid vägkanten de allra första åren på 70-talet, då vi var nyinflyttade Ödeshögsbor, ibland tillsammans med vännerna Rolf och Christina, som redan kunde trakten. Och någonstans i en garderob har Ulla och jag kvar en superåttafilm som berättar om en av dessa härliga murkelutflykter tillsammans med barnen.

Här borde finnas murklor också idag tänkte jag och spetade ut mellan ris, stenar och stubbar.
Där var fullt av stenmurklor, överallt, men ännu ganska små. Jag väntar in ett kommande regn och påskveckans förutspådda värme, planerade jag.

Stenmurklan behöver näring för sin tillväxt. Det får den av all cellullosa som finns i kvistar, stubbar och rötter, helst på ett årsgammalt hygge där svampens hyfer hunnit sprida ut sig under jorden.

Igår eftermiddag var jag tillbaka. Något regn att tala om blev det ju aldrig men värmen borde ha drivit på.
Murklorna hade inte vuxit till sig som jag hoppats och många av dem var hårdtorkade.
Men det var gott om dem, överallt. Jag gick runt på en yta av några hundra kvadratmeter bara och plockade, eller egentligen skar av med min svampkniv, och fick ihop en papperskasse full på bara tjugo minuter. 

När kassen var full hade jag mer än tio kilo murklor med mig hem.

Från klockan fem igår eftermiddag till klockan nio om kvällen höll jag på med efterarbetet. Jag sköljde i rent vatten varje enskild murkla för att få bort sanden, rensade och skar ner utomhus i solvärmen i lä för den svala ostvinden på altanen, förvällningskokade vardera femton minuter två rejäla omgångar murklor i syltkitteln med köksfönstret på vid gavel och fläkten påslagen, slog bort kokvatten, sköljde väl i diskhon och kokade sedan ytterligare en gång svampen omgångsvis i mindre kärl under tjugo minuter. 
Det måste ta sin tid med murklor. Man får inte slarva.

Därefter paketerade vi i plastpåsar för frysen. Tio satser färdiga murkelpaket blev det till slut. Nu har vi så att vi står oss en bra tid framöver. 

Och ja! Vi unnade oss förstås en rejäl portion direkt. Gräddstuvade murklor rätt av bara med ett glas rött till; en smaksensation som går utöver det mesta.

12 november - Besök hos en gamling i nära urskog

.
- Det är vanskligt eller nog fel att använda begreppet urskog, men en kontinuitetskog är det i varje fall, säger Christer, och jag klassar den som ett mycket värdefullt stycke opåverkad skog av sällsynt slag i bygden.

Christer på plats i skogen.

Christer "fann" skogen under Riksskogstaxering för ungefär femton år sedan och lyckades då också något justera gränserna för en blivande avverkning i närheten.
Nu har området åter kommit upp på agendan i och med att Ödeshögs kommun ser över sin Naturvårdsplan och har anställt biologen Mikael Hagström som inventerare. Området finns inte alls med i tidigare planer så Christer och Mikael var på plats häromveckan för att kontrollera och uppdatera.

Detta  berättade Christer för mig och Lars förra tisdagen när vi satt på konditoriet under gängse tisdagsfika, och därmed var mitt intresse oundvikligt väckt.

"Dit vill jag följa med", sa jag till Christer. Och så igår, tisdagen en vecka senare och mitt i regnrusket, var vi på väg.

Vid Renemokärrets södra spets ligger en liten gård. Den är inte längre regelbundet bebodd.

Uthus och bodar är grånade och slitna. Detta är en bit Gammeldagssverige, inte alls långt från samhället Ödeshög, men väldigt avlägset i tid och rum från allt det moderna av idag. 
Även landskapet runt den gamla gården är tillbakavänt med plåttriga slåttermarker, igenväxta åkrar, odlingsrösen, plockskog, stensträngar, rester av grindstolpar och gärdsgårdar och knappt anade fästigar längs den uppdämda södra delen av Renemokärret. Här fanns också, berättar "guldgruvan" Åke på fiket, för länge sedan en kvarn och gården har fått sitt namn därav, åtminstone i folkmun - Kvarntorp.

Den skog vi är på väg till ligger nära och är en del av fastigheten, uppvisar samma ålderdomliga uttryck och öppnar sig framför oss under det numera femtonåriga hygget på höjden.
Allt är ursprungligt och opåverkat, med undantag av något enstaka uttag av vindfälle.

Vi har tagit av från grusvägen som leder upp till en vildsvinsglänta med automatisk matanordning och skyttekoja och svängt nerför en liten sluttning. Långsmalt i en terrängsvacka sträcker sig ett skogsbevuxet kärr norrut ett par hundra meter, större är det inte, något hektar bara.

Grön vitmossa tuvar sig mellan vattenstråken och det plaskar om våra stövlar när vi traskar in i området, Missnens vintergröna stammar ormar sig fram i blänket mellan bruna allöv och jag väntar mig när som helst att få en skymt av järpen som bara måste bo här.

Gul rottryffel - Scleroderma citrinum

- Det var den här svampen som väckte Mikaels biolognäsa direkt, säger Christer och pekar. Den är en bra indikatorart för orörda skogar och den heter rottryffel, gul rotryffel, tror jag, fortsätter Christer.

Mitt i området reser sig mäktiga urtallar. 

- Detta är verkligt resliga örntallar, säger jag, och kramar grånad krokodilbark och skådar upp mot högt satta kronor och grenar tjocka som anakondor. 
-Vilka träd! Såna här ser man sällan i dagens skog, eller hur?

Något örnbo finner vi emellertid inte. 
Skogen är tillbakalutat tyst i det strilande regnet. Allt som hörs är en kungsfågels tunna lock, en knackande hackspett samt en korp som ropar klangfullt ödsligt.

Några döda och döende granar står i en liten grupp för sig. Barkborrarna har hittat en inkörsport i området och troligen är det en stormfälld gran som varit först att drabbas. För hackspetten blir sånt viktigt. 

- Jo, det var tur att en provyta hamnade just här, säger Christer och visar på de röda markeringarna i barken runt omkring oss. Med tio meters radie runt en nedgrävd och osynlig aluminiumten under hans fötter har allt i trädväg räknats och artbestämts.

- Den här tallen, markerar Christer, bjuder på en väldigt stor överraskning. Den är nämligen hela 365 år gammal och är därmed en av de absolut äldsta jag har sett i Sydsverige, och jag har sett mycket skog under årens alla inventeringar ska du veta. 
Möjligen är detta den äldsta tallen i Ödeshögs kommun och den är alltså nyupptäckt och inte tidigare registrerad. 
Man kan inte alltid bedöma rätt av utseendet, fortsätter han. Den här grova tallen bredvid, visar han, som ser minst lika gammal ut, är ändå drygt hundra år yngre. Men det är klart, 250 år är även det en ansenlig ålder för tallar i dagens moderna skog.

Och det är just detta faktum, menar Christer, att man finner tillsynes jämnstora träd med stor åldersmässig spännvidd och även träd med stor diversitet, som gör att skogen uppfyller kriterierna för kontinuitetskog.
Och jag personligen, jag som inte är expert, jag skulle hellre vilja säga urskog om denna sköna plats.

Jag är överrumplad och lycklig och hemma igen värmer jag mig först med en skön dusch från kylan som krupit in under kragen och därefter forskar jag efter fakta, skriver detta och ser fram emot fler kommande besök. (Jag har inte alls gett upp om järpen och tänker att jag nog kommer hit redan kommande helg då ett "fågelrally" är på tapeten. Då gäller det att kommunvis se flest arter i Östergötland och ett besök här kan bli mitt värdefulla bidrag till laget och arrangemanget). 

En levande 365-åring, ännu i god form!

Jo, nog finns det mycket nytt att upptäcka och ta till sig, även från egen känd ficka. Och att jag nyss har kramat en 365-åring ger mig nytt perspektiv på mig själv och själva livet. 
En tillbakablick i historien ger oss följande:

Året är 1648, känt för alla skolelever av min generation såsom året för den Westfaliska freden. Sverige blev en stormakt i Europa, freden efter det Trettioåriga kriget var säkrad, Gustav II Adolf, vars dag en del nyss har firat, åtminstone med bakelse, har dött och hans dotter, drottning Kristina regerar ännu ett par år innan sin abdikering. 
Hur länge sedan känns väl allt sådant? 
Betänk då därvid, att den här tallen, som vi nyss har besökt, "föddes" det året! Nog fylls man av stor vördnad.
Och jag kan heller inte låta bli att tänka gott om det par, jag vet vilka de är, och flera generationer före dem, som genom sin livsstil har räddat allt detta åt oss och för framtiden; en oas av vild natur mitt i allt det produktivitetsinriktade