13 maj - Alldeles innan Konstrundan

.
Jo, imorgon startar alltså Konstrundan och håller på i fyra dagar. Se info och länk här till höger.
Välkomna!

Men egentligen vill jag berätta om att jag blev nödd att fara ner till Stugan i förrgår. Jag var tvungen att ta tag i gräsklippningen som blev ett segt äventyr med 2 dm långt och tjockt gräs, och annat.
Detta alltså mitt i min värsta koncentration på allt som ska vara färdigt till Konstrundan (så var jag där igen) men ändå på nåt sätt skönt att få undanstökat när det ändå måste göras.

Nu blev det lite glädje med det hela också. Det var en ganska skön dag så jag körde i skjortärmarna.

Över åkern utanför kom plötsligt en stenfalk förbi. Den drog som en lieman över spirande grödor, och då tänker jag kanske mest på dess form.
En stenfalk är nämligen en avancerad luftakrobat. Vindsnabb och elegant flög den tätt över jorden, och ungfågelfärgad som den var försvann den titt som tätt för mina motljusplirande ögon. Den skrämde upp ett gäng ljungpipare och tofsviporna skrek som galningar.

Vid min samlade kompost trampade jag runt och kikade efter snokar. Jag såg emellertid inga sådana men istället skrämde jag upp en ljusblekt fjäril som for iväg tvärs över trädgården och ut över halva betet.
Nog var väl det där en videfuks, tänkte jag, men så här sent om våren och så blaskigt blek.

Men kan ni tänka er. Från sin utflykt på flera hundra meter kom fjärilen tillbaka, visst är det märkligt med ett så fint lokalsinne, och landade på komposten igen. Jag stod alldeles blixtstilla för att inte skrämma den. Den kröp långsamt in i skydd under grästorven, slog ihop sina vingar och satte sig att vila, en sista gång måhända. Videfuks, en ny fjärilsbekantskap - inte mer än tre år gammal i bygden.

Denna videfuks var så otroligt blek och sliten att den knappt gick att känna igen, men, så har den ju varit i farten ända sedan de första dagarna i april och det där med en sista gång, som jag dristade mig till att säga här ovan, känns faktiskt adekvat. Den här fjärilen har gjort sitt. Nu hoppas jag att den lyckats få till en kommande generation som i så fall ger ett fjärde år här vid Stugan.

Rund toppmurkla är sällsynt förekommande på kalkhaltig gräsmark i södra Sverige.

Efter gräsklippningen ägnade jag mig åt svampplockning. 
När Peter Nilsson, han vertebratkonservatorn på Nordiska riksmuséet, som jag har skrivit om tidigare i min dagbok, var på besök för några år sedan informerade han mig om ett fynd av Rund toppmurkla som han hade läst om. Vi åkte till platsen och kikade tillsammans. Det var på Ombergs södra sluttning som jag alltså först fick se denna för mig nya "raritet".
Det kunskapslyftet gjorde susen, ty direkt därpå, bara två dagar senare, fann jag egna runda toppmurklor alldeles själv, märkligt nog hemma vid Stugan.

Under två kommande år därpå fanns inga att se men så i år växte där ett tjugotal exemplar återigen.
Jag läser om arten, att den är en alldeles utmärkt matsvamp, en av de allra mest smakliga som finns faktiskt, och den är inte alls giftig och behöver således inte förvällas.

Jag måste säga att detta nog blev en av mina allra godast svampmackor någonsin ...
... och Ulla nickar instämmande.