Förra veckan, i torsdags, föreslog Ulla att vi skulle ta en sväng runt Ödeshögs motionsspår vid Skönatorpet. Sagt och gjort, även jag behövde frisk luft och morgonen var god, så vi knallade iväg 2,8 kilometer genom varierad skog och alldeles ensamma var vi.
Ja vi var inte helt ensamma förstås, fåglarna sjöng; lövsångare, gärdsmyg och bofink mest och dubbeltrasten kom snarkvarnande efter stjärten på en passerande sparvhök och ringduvorna tutade som alltid.
Men inte en enda gransångare hörde vi, sen ett par år tillbaka brukar de finnas här, inte heller någon svartvit flugsnappare och inte ens en enda grönsångare.
Den första kilometern som bär genom mera högstammig skog brukar nämligen hysa ett antal sjungande grönsångare och sången är vacker och lätt att känna igen: en accelererande snurrande silverslant på en marmorskiva brukar man säga och ibland blir denna ringande sång interfolierad av locklätet som upprepas och vävs ihop till en vemodigt sugande alternativsång: "tyy - tyy - tyy - tyy - tyy".
Jag trodde nog att de första grönsångarna skulle vara på plats eftersom de brukar komma någon vecka efter lövsångarna, men alltså inte.
Färgade i nylövens egna färger, med något stabbig kropp och vit mage, hängande vingar och svalformad lyrstjärt sjunger grönsångarna så det ringer i hela skogen.
I söndags, endast tre dagar senare således, gick vi där igen.
Nu var grönsångarna på plats, och inte dåligt heller. Vi räknade in nio sjungande hanar bara under den första kilometern.
Jag leker med tanken att fundera över hur det gick till någon av de där nätterna mellan våra två motionsvarv. Hur stora och kanske till och med artrena flockar av grönsångare kom in över himlen, droppande ner små sällskap av individer i lämpliga och kända biotoper och områden i vårt land. Det hade varit mäktigt att uppleva.
Enligt "Svensk fågelatlas" beräknas det svenska beståndet av grönsångare till ca 230 000 par, nästan en halv miljon individer således, med en sydlig och något östlig utbredning. Fortfarande är arten stadd i spridning norrut efter en tämligen sen invandring i vårt land.
Ortstroheten bedöms vara låg och populationen av grönsångare kan därför variera väsentligt under åren och också mellan olika lokaler.
Tankarna går vidare om sådant som sker i fågelvärlden, allt som vi ännu inte vet så mycket om, hur inte bara gäss och vadare och andra stora väl sedda fåglar kommer i flock över våra huvuden, utan att detsamma sker med enorma flockar av små tättingar framför allt under nätterna.
Jag menar, att när vi nu med egna ögon kan se flockar av bofinkar och trastar dra förbi dagtid under sträcktider, måste vi inse att även grönsångarna kommer i flock och ibland i stora och täta sådana, fast dolda i nattens mörker.
Det är en häftig tanke. Jo, det är mycket som vi inte vet.
Men fundera går ju bra och spännande är det att göra.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar