Igår kväll mötte mig en rosenfinks envisa busvisslande när jag klev ur bilen vid Alvastra nattsångarlokal vid pålbyggnaden i södra Ombergs skugga.
Jag skrev ju om det häromdagen i en rapport därifrån, här nedan, att jag ännu väntade på rosenfinkens vissling och nu blev jag alltså sannspord med endast några dagars fördröjning. Så är det när man har lokalkännedom parad med god fågelkunskap.
Det låter kanske inte så ödmjukt att säga så, men faktum är att man kan kommer väldigt långt med erfarenhet och rotade kunskaper: rosenfinken är årsviss vid lokalen, tiden på året var exakt den rätta och sången känd och därmed blir allt så enkelt.
"Pi-pi-di pi-diyyy" eller som engelsmännen beskriver dess sång i ramsan "pleased to meet you" gäller som rosenfinkens enkla sång, med variationer förstås, men alltid lätt igenkänd för den som redan vet.
Och just detta, att fågellåten oftast mer än det visuella klargör och definierar, är det som den okunnige uppfattar som magi.
"Hur kunde du veta?" är en av de vanligaste frågorna man får när man berättar om fågellivet runt omkring under en exkursion med oerfarna naturbesökare.
Nu är det förstås inte alltid så enkelt. Rosenfinkhanen från igår kväll som sjöng så vackert och typiskt torde ha blivit ett mysterium för den "oinvigde" eller nybörjaren utan kunskap om ljudbilden.
Till slut fick jag syn på honom i en tät sälgbuske, där han hoppade omkring i lättsamt födosök kombinerat med intensiv sång. Nyanländ förstås, tänkte jag.
Det var nämligen en fjolåring. En så kallad 2 K-fågel (d v s en individ under sitt andra kalenderår) som sjöng där i busken och en ettårig rosenfinkhane är inte så mycket att komma med om man måste artbestämma den efter en fågelbok.
Denne var enkelt enfärgad i brungrått med lite mörkare strimmor på bröstflankerna, och något ljusare strupe som vibrerade med mörkare tvärband just när den sträckte upp huvudet och sjöng. Näbben var i motljuset helt mörk, nästan svart, och lika svart var det typiska "pepparkornsögat".
Efter en halvtimmas sång där från busken lyfte fågeln och försvann till en buske på andra sidan gläntan och under den flykten blev den till ännu mera "fågel grå".
Utfärgade rosenfinkar, hane och hona.
Det är således inte alltid så bjudsamt och lättvindigt att vara fågelskådare. Men å andra sidan är det väl också just detta som är hela tjusningen och utmaningen och som gör att ett helt liv faktiskt kan få en djupare mening.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar