Trots att det är kallt för årstiden och allt känns trögt och motigt så tar våren små små steg in i sommaren; det sker så omärkligt att man ofta knappast fattar och förstår och faktiskt ibland tvivlar på att det återkommande löftet kommer att uppfyllas.
Igår förmiddag till exempel, just när jag anlände till ateljén, sprack molnen upp en smula och en liten flik blå himmel visade sig. Mitt i det ljusa seglade två tornseglare, mina första för året. De snurrade ljudlöst runt över himlen, trevande, prövande; skulle detta hålla eller gällde reträtt.
Hundlokan börjar gå i blom. Det är ett säkert tecken på sommar, säger min vän Göran. I år köper jag det knappast. Men ändå, det sker, just nu
Ärtsångaren skallrar i grannens måbärshäck.
Talgoxe och skata ruvar sina ägg hemmavid.
Häromdagen, tämligen sent men slutligen ändå, kom de svartvita flugsnapparna till ateljéträdgården. Mindre än en dag tog det för dem, efter samarbete av hane och hona, att köra bort blåmesarna som redan låg på ägg därinne i holken. Ulla suckade över naturens grymhet och den "skandalöst" triumferande sångens hurtighet.
Rapsfälten står som vackrast över slätten. Åkerbönor, ärtor och lin tittar upp men delar av vårsåddens korn har gulnat av väta och köld.
Med körsbär och plommon blir det knapert också i år. Knappast en humla och ännu mindre av bin finns till hands när temperaturen ligger stadigt på eller under tio grader. Äpplen har ännu chansen att räddas, de är ännu bara i knopp, men för päronen som är tidigare verkar det också illa.
Jag åkte ner till Alvastra pålbyggnad igår kväll - till nattsångarnas paradis i bygden.
Två näktergalar sjöng och en gräshoppsångare. Rörsångare, sävsångare, törnsångare, lövsångare, svarthätta och rödhake hördes också men ingen kornknarr, gök eller göktyta.
Kärrsångare, flodsångare, rosenfink och busksångare återstår också att hoppas på.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar