tisdag 30 oktober 2012

30 oktober - Anmälan boken "Fjärilssomrar"

.
Min gode vän, författaren Göran Bergengren, har gjort det igen; kommit ut med en ny läsvärd bok, som jag med stor glädje önskar anmäla.



Göran Bergengrens "Fjärilssomrar", 220 sidor personliga upplevelser av fjärilar i ett föränderligt landskap har kommit ut på Carlsson Bokförlag, med illustrationer av Nils Forshed.



"En fjäril är alltid en nyckel till ett landskap. I dess närvaro eller frånvaro syns tidens fors."

Nu har jag läst den, med eftersmaken sorg i hjärtat. Sorg över den tveklösa och snabba utarmningen av ett landskap och dess fjärilar, men också sorg över att jag inte längre har "en osprättad bok" kvar att läsa.
Men, det finns ju förstås anledning att återkomma, många gånger.

måndag 29 oktober 2012

29 oktober - Populär på nätet

.
Att var "populär" på nätet kan ha sina sidor. (Vitsigt!)
Jo, visst har jag många trevliga och välkomnade besökare på min hemsida och blogg men min synlighet och volym drar också till sig skumraskaffärer och lycksökare som önskar vara delaktiga i denna framgång.
Så till exempel får jag ganska mycket spam - minst ett tjogtal om dagen - som alla hamnar i min papperskorg, men som ändå måste raderas.
Likaså kommer "erbjudanden" och "luddigt tjafs" som detta nedanstående till exempel:



Ett ganska typiskt utskick, som är utformat som en faktura på något totalt onödigt inom kategorin sökmotortjänster, men egentligen är ett erbjudande (se det finstilta).
Konstnad - i runda tal 5 000 "bara". 

Det gäller att vara på sin vakt. Numera har jag lovat mig själv att aldrig mera, efter ett par tidiga misstag, gå med på några muntliga avtal via telefonen samt att hela tiden vara extremt vaksam mot "nya och underliga" fakturor/erbjudanden.

söndag 28 oktober 2012

28 oktober - Frost och lövfall

.
Efter en helg i hemmaarbetets tecken, dotter Karin och jag med intensivt trädgårdsröj och Ulla med inomhusstök, tog vi en paus på morgonen och vandrade runt Ödeshögs motionsspår.

Det var en sån där gudabelyst morgon. Frosten var ännu kl 9 bitande och solen stod lågt och sken intensivt.
Bugande höggräs i frost glittrade i ljuset så att det nästan värkte i ögonen och runt omkring oss föll de frostbitna löven knäppande och  prasslande som ett tunt regn i stiltje eller som trevande mussteg i en timmervägg.

Hemma igen har jag bilden i mitt huvud och jag åker en kort stund till ateljén för att försöka få ur mig allt det vackra på papper men jag mäktar inte. Det är för krävande. Just nu i alla fall.



Allt som blir är bara stelt och grått. Jag ser det sköna när jag blundar men det kommer att krävas mycket mera av mig om jag vill få till det. 
Bilden här ovan är ett gott exempel på att det inte alltid är så lätt och givet att transformera minne till verk. Kanske återkommer jag.

fredag 26 oktober 2012

26 oktober - O vilket Herrans väder

.
Det var igår. På eftermiddagen.
Först märkte jag att det var något med kajorna. De kom in över samhället i samlad tropp från åkrarna norröver mycket tidigare än vanligt, på hög höjd, pilsnabba och stressade, och tysta, vilket är i högsta grad ovanligt. Det var liksom en hispig stämning med deras beteende och jag funderade över vad som var fel.

Sen hämtade jag Ulla vid skolan och jag sa till henne:
"Känner du att det är snö i luften".

Himlen var ännu isblå och klar och vinden ganska lugn då vi åkte hemåt och såg ut över landskapet bort mot Omberg. 
Som inte fanns där längre.



Där Omberg brukar ligga, höjde sig istället en vägg, en lodrät mur som var mörkt gråblå överst och spökgul nedtill med svepande ridåer som välvde sig framåt. Jag har sett filmer från de väldiga sandstormar som reser sig över öknar. Precis så var det. Men inte med färgerna. Här gick det mest i blått och grått och umbrasvart.

"Har du sett", sa jag. "Vi kör bort mot Hästholmen och möter det hela, så får vi se vad som blir."



Längre än till Sjöstorp kom vi inte. Där stannade vi på parkeringsplatsen och förundrades. Det var ett dramatiskt naturskådespel av högsta dignitet. Jag vet mig aldrig ha sett något liknande. 
Väggen av snö kom emot oss med väldiga kliv, obeveklig och hotande. Allt grånade och mörknade som under en solförmörkelse. 
Solen försökte undkomma men uppslukades som i profetsiorna om jordens undergång.
Det var helt enkelt ett Herrans o-väder av sällan skådat slag. 
Med ens blev vi så små, vi ynka människor.

Sen flammade himlen upp i ett vitt sken. En blixt. Och därpå mullret som knappt orkade tränga genom vindens dån. Tordön mitt i snöstormen!



Idag på morgonen har himlen åter klarnat till isblått, eller kanske mera mot turkost. Vinden från norr är frisk och bitande. Det är ännu när jag skriver detta minusgrader och snön, trindsnö mest, som mjukt hagel, täcker ännu grönt gräs även om det mesta smälte bort efterhand i går kväll innan nattkylan anlände. 

Det är för tidigt redan, med vintern, men det brukar jag oftast tycka och det har hittills aldrig hjälpt.

torsdag 25 oktober 2012

25 oktober - En vacker mätare

.
En vacker mätarfjäril sitter på ett av mina ateljéfönster. Nyfiken av naturen som jag nu är kan jag inte låta bli att forska vidare. Vad är det för art?
Jag letar på nätet och finner följande sida med en förteckning av Sveriges ca 350 olika mätarfjärilar, med målade illustrationer av samtliga arter:

http://jenskiil.se/matare/

... och läser vidare:


Lindmätare Erannis defoliaria 
Allmän i Sveriges södra delar. Flyger slutet sept.–nov. Hanens vingbredd 30–41 mm.  med knappt synliga vingstumpar. Larven lever av diverse lövträd.

25 oktober - Ryska kråkor och rödinglek

.

Högt i himlen kommer kråkor i gles formation på väg mot söder. Väldigt diskret men målmedvetet sker en anonym bortflyttning av kråkor som jag för enkelhets skull kallar "ryska kråkor", men förstås, de kan lika väl vara finska eller nordsvenska och det de har gemensamt är, att de är just boreala och lämnar landet mot sydliga nejder för säkerhets skull.

Min hembygds egna kråkor bryr sig inte. De klumpar ihop sig och stannar vinter och ägnar inte sina "svikande" släktingar högt därovan en blick.

De här nordliga kråkorna försvinner mot söder för att återvända i mars och april, då de åter lika diskret kommer på samma höga höjd, men nu med näbben riktad norröver. En del av dem, dock betydligt färre nu än tidigare årtionden har jag förstått, beroende på klimatförändringar och sånt, har varit ända nere i sydligaste Frankrike men knappast söder om Pyrenéerna, eller, som de flesta av dem numera, längs Nordsjökusten i Holland, Belgien och Tyskland, där man kallar dem för "vinterkråkor", till skillnad mot de där inhemska, helt svarta kråkorna som vi inte har i vårt land.

Ja, det finns mycket att veta om man vill, även om det till synes triviala.

Jag noterar det här kråksträcket idag, då jag åker ner till Hästholmen för att axla ett utlovat ansvar, att hålla lite koll på den eventuella rödingleken i hamnen där, inför de restaureringsåtgärder, som är på gång efter Lars och mitt initiativ tidigare under året.


Tre rödingar ser jag i blankvattnet, troligen tre sökande hanar, innan vinden från norr plötsligt tilltar och vattrar ytan till osiktighet.
De simmar omkring i den yttre hamnbassängen. Det är dags. Jag anade det när jag såg de ulliga kondensmolnen över sjön i morse. Kalla nätter gör att vattnet kyls och rödingen, denna arktiska relikt, känner kärlekens lock och pock när temperaturen går under 11 grader.
Nu ska jag skriva rapport till berörda personer och myndigheter.


Hemma igen, alldeles när jag öppnar ateljéporten, hör jag ett väldigt kacklande. Högt över kyrktornet kommer stora flockar med gäss. Snön är på väg meddelar meteorologerna men det kunde man gott förstå utan deras hjälp om man blott känner till naturens egna tecken.

onsdag 24 oktober 2012

24 oktober - Med doft av snö

.
Idag kom sidensvansarna. Någon gång strax innan lunch. Så precis.
Full av berberisbär krockade en av dem i ateljéträdgården mot ett fönster och låg avsmimmad på trappen till bankhuset, där den påträffades av en kull dagisbarn från förskolan "Nyckelpigan" på utflykt.



Jag behövde aldrig ta hand om den. Just när jag skulle greppa den så flög den iväg och satte sig i päronträdet och då upptäckte jag att där satt ytterligare en handfull fåglar. 
Barnen blev förstås glada, liksom jag.

- Känner ni att det doftar snö, sa jag. Nu får ni skynda er tillbaka och måla sidensvansar och läsa mer om den.

tisdag 23 oktober 2012

23 oktober - Nattens änglar

.

Nu är de på väg -
Nattens änglar -
och jag vänder mitt regnvåta 
                                    ansikte 
eller är det tårar

upp mot
osynliga skuggor
och sugande läten.

Att dras med
innan snön kommer.
Endast lyfta vingarna och
                     flyga.

Så enkelt och lättfärdigt.

lördag 20 oktober 2012

20 oktober - En bildidé - "Det är höst för svensk glaskonst"

.
Medan jag väntar på att duggregnet ska upphöra såsom utlovat, så att jag kan ta med mig mina två Nobelakvareller ut på trappan  för fotografering, eftersom jag misslyckades igår kväll med inomhusfotograferingen trots rejält ljusstöd, på grund av att jag inte kunde lösa vitbehandlingen med godkänt resultat, vilket medförde att fotona antog en hemsk gulröd grundton och blev oanvändbara för kalligrafens vidkommande och som dokumentation, sitter jag en stund vid datorn och bläddrar bland några höstfotografier bara för nyfikenhetens skull och finner en bild från för exakt ett år sedan på en höstgul lönn, tagen på Omberg.

När jag sen därpå sitter och bläddrar runt i tidskriften "Konstvärlden" från 80- och 90-talen, av vilka jag har kompletta årgångar inne på toaletten, av förekommen anledning, finner jag bland mycket annat spännande och minnesväckande i Nr 5/98 en vacker annons om Orrefors hundraårsjubileum.


Jag lägger ihop min höstlövsbild från Omberg med 98 års originalannons för Orrefors hundraårsjubileum. 
Som bild betraktat är min variant vackrare än originalet, tycker jag. Men det hjälper ju föga i sammanhanget.

Det är höst för svensk glaskonst. 

Visst är det fruktansvärt sorgligt, ja nästan oförståeligt bedrövligt, att Orrefors glasbruk ska läggas ner.



torsdag 18 oktober 2012

17 oktober - Rika upplevelser under en kort "vårsväng" mitt i hösten

.
Nu har jag precis avslutat en av akvarellerna till Nobels ekonomipris. Jag behöver andas innan jag fortsätter med nummer två.
Alltså gör jag som jag brukar; tar en kort sväng ner över Slätten mot Tåkern och Stugan. Det får inte bli mer än en timma. 
Vad kan väl hända på en timma? Vilka upplevelser kan man få på så kort tid?



Det blåser "vårvindar" - frisk sydväst, vindkraftverkens rotorblad bågnar, bilen kastar i byarna och landskapet klistras mot underlaget.

Jag svänger in över Dags mosse och kommer fram vid Kälkestad lagård just som den första blåhöken kommer över stubben. Det är en hane och den lyser kritvit i medljuset. Jag följer den i kikaren när den fortsätter bort mot Norrö och backarna vid Heda.
Den beter sig som albatrosserna, som lirorna och andra stormfåglar: går lågt, inte mer än gräshögt i motvinden för att överraska lärkorna och gulsparvarna, svänger sen upp till ett par meters höjd snett åt sidan för att spana efter en fortsättning och dyker därefter åter ner till sitt lågsniffande. Det blir en bågformad framåtrörelse, ett sicksackmönster som osynligt ristas in i landskapet.



Den blå kärrhökhanen sicksackar sig fram lågt över landskapet.

Jag vet inte om det är tre olika exemplar som jag ser, kanske. Det blir i alla fall ytterligare två observationer under en timmes tid, av denna eleganta rovfågel.



Kråkorna duckar.

Lärkor kommer i småflockar, drillande, björktrastar hoppar omkring överallt i svartjorden och mängder med starar och vipor skymtar jag längre fram.
Plötsligt lyfter allt på en gång. Allt utom kråkorna som duckar i vetestubben med bara huvudena synliga, spanande. 
Viporna bildar ett eget moln och jag uppskattar antalet till upp emot tvåtusen fåglar. 



Klicka gärna in på bilden. Det här är en liten del av den stora flocken vipor.

Viporna tar hög höjd, upp under molnen; nästan så att de försvinner. Jag tänker nog först att det kan vara blåhöken men undrar ändå. Något mer speciellt måste det väl vara!



På långt håll hjälper knappast 300-telet på kamerahuset men allt blir ju förstås annorlunda i kikaren.

Strax får jag se den, pilgrimsfalken. Den sitter långt borta ute i potatisåkern, isbergsvit mot den mörka jorden med den svarta masken riktat mot mig i bilfönstret. Den vilar ut en stund efter ett uppenbarligen misslyckat jaktförsök. 
Det är en gammal fågel, kanske en av Ombergs egna, men alls inte säkert. Paren därifrån brukar nästan alltid jaga tillsammans i sina hemmamarker, det har jag upplevt många gånger, så eventuellt är detta en passerande individ.



Hemma i ateljén återskapar jag i minnet, synen av den vackra falken.

Plötsligt drar den iväg, skvätter upp lärkor och björktrastar men ägnar inte dessa en blick. Fågeln blir nästan självlysande, ljust skiffergrå som en Islandsjaktfalk i medljuset mot de svarta tiltorna. Jag försöker förtvivlat få in den i kamerans autofokus men allt går för snabbt.



Nästan med samma spetsiga driv som vindkraftverkens vingar far pilgrimsfalken fram i lufthavet.

Den tar höjd med vevande vingslag och axar upp till våldsamt tempo i medvinden och viner iväg som en armborstpil rakt mot min stuga som lyser röd bortom åkrarna.
Där spränger den i bitar en flock björktrastar som likt granatflisor splittras åt olika håll i panik.
Så försvinner falken ur mitt synfält.

Åh, dessa upplevelser av pilgrimsfalk. De skiljer sig från det mesta. Jag blir euforisk, och tänk, det händer hemma hos mig. Återigen. Detta trodde man väl aldrig för några årtionden sedan. 



Så var det där med "vårväder". Jo det känns faktiskt så. Vindarna från sydväst är milda och solen känns varm och vid Holmen blommar rapsen, eller om det är åkerkål, men nej, jag tror faktiskt att det är raps i alla fall. Tokigt!
(Kommentar från den 7 november: Nu är blomningen över, bortfrusen, och därvid konstaterar jag att rapsen i välmåga står kvar med kraftiga bladbuketter. Den doldes av de blommande plantorna tidigare, de plantor som jag då nu slutgiltigt kan artbestämma till åkerkål - ändå till sist).

Dags att dra hemåt igen, hem till en väntande akvarell åt Nobel. En timme går fort när så mycket händer.
Jag får faktiskt frågan ibland.

"Är det verkligen sant, allt det där du skriver? Jag får sällan eller aldrig vara med om sådant som du upplever mest hela tiden!"

Så jag tänker så här just nu, att jag sätter väl in de där fotona jag tog, misslyckade och fjärmade, som  sanningsdokument för den som möjligen tvivlar. 

tisdag 16 oktober 2012

16 oktober - Apropå tranflytten

.
Jovisst ja.
Jag har fått en förfrågan om hur det gick sen med den där förväntade tranflytten som jag skrev om den 10 oktober.
Jag förutspådde ju att Tåkerns alla tranor skulle lämna sjön vid lunchtid den dagen.



Jag hade fel, lite fel i alla fall. Tranorna hade nämligen "is i magen" ytterligare två dagar. Först på fredagen den 12 oktober hände det, men då hände det också med besked.

Ulla och jag satt i bilen på väg till Linköping vid lunchtid, då himlen fylldes av sydsträckande tranor som kom från norr och Tåkern, flock på flock passerade över oss hela vägen från Ödeshög till Mjölby. Nu är det över för i år. 



Men redan i slutet av mars är de första tillbaka igen. Det går fort dit.

16 oktober - Uppdrag Nobel 2012 i ekonomi

.

Kristallkronan i taket.

Igår var jag uppe på Kungliga Vetenskapsakademien, KVA, i Stockholm för att vara med vid tillkännagivandet av årets Nobelpris i ekonomi. Det är inte nödvändigt för mig, allt tillkännages ju även omedelbart i media, men jag tycker det är en ynnest att få vara på plats och i år är också sista chansen för mig att få deltaga som en bland andra inbjudna gäster.



Pressuppbådet är stort och internationellt.

Det blev alltså två pristagare i ekonomi i år och med det är även jag nöjd. Två är liksom lagom för min del av den totala arbetsinsatsen.



Jag har nämligen kort om tid kvar nu, att färdigställa konstverken till Nobeldiplomen, som jag gör på uppdrag för tredje året.
Redan den 25 oktober, om nio dagar således, ska kalligrafen ha konstverken från mig fysiskt i sin hand för sitt arbete med texterna så att allt blir samstämt färgmässigt och utseendemässigt.

Det säger sig självt att detta skulle kunna bli ett hopplöst stressigt och ångestladdat företag, och därför har jag i år, med så kort om tid, redan kommit ganska långt. Jag har nämligen två verk i stort sett klara i förväg; jag hoppades på det, två alltså, och fick rätt i min gissning. 
Nu har jag, under veckan som är, att "blott" avsluta för att få verken att lyfta till önskad nivå eller som jag har sagt tidigare :

"Uppdraget är att göra ett verk som jag hoppas blir ett konstverk men helst vill skulle vara ett underverk".

Härmed förstår alla också att det numera från Nobelstiftelsen inte är prioriterat att konstverken behöver ha någon direkt koppling till ämne eller pristagare. Det är med anledning av min konst jag är utvald och att tro att jag som konstnär, eller för den delen varje annan konstnär, skulle kunna skapa något som handlar om komplicerade prismotivationer eller/och att närmare lära känna och presentera själva pristagarna på en eller två stressade veckor, vore naturligtvis förmätet att tro.
Det har även Nobelstiftelsen insett.



Även om jag har stor frihet, tänker jag läsa in mig på pristagarnas gärning så gott jag kan. Till det är jag extra motiverad av förekommen anledning.

Nej, nu är det dags att ta tag i det hela. Veckan är bokad. Senast på måndag men helst redan på fredag måste jag posta materialet till Österrike, där finns kalligrafen.

torsdag 11 oktober 2012

11 oktober - Naturum Omberg som offrades

.
- Om vi tar svängen bort förbi Omberg, säger Lars, så kanske du skulle kunna ta ett kort på skylten som står där. Jag skulle så gärna vilja ha den som framtida dokument över, vad jag ser som, ett av årets mest tragiska beslut här i bygden när det gäller natur och miljö.



Det hjälpte således inte alls med kampen, alla protester, reportage i TV, radio och tidningar eller någonting annat; beslutet togs och verkställdes detta år 2012, att lägga ner det fina och mycket välbesökta Naturum Omberg vid Stocklycke.

När den enorma satsningen på Naturum Tåkern fullbordades gick luften uppenbarligen ur projektet Naturum Omberg. 
Framför allt Sveaskog och länsstyrelsen i Östergötland, samt i viss mån även Ödeshögs kommun kunde aldrig enas om fortsatt huvudmannaskap, ekonomi och drift. 
Många besvikna och förvånade ögonbryn höjdes. Ingen kunde väl på allvar tro att en nedläggning i realiteten skulle kunna komma att ske, ty strax innan hade Sveaskog storvulna planer på en nysatsning istället. Men ekonomi samt prestige myndigheter emellan och förändrad policy gjorde att alla idéer och tankar om satsning under loppet av ett år diametralt förändrades och när det tragiska beslutet togs kändes det som att diskussionen om svek och oförstånd var väldigt befogad.

Det enastående Naturum Omberg offrades och årets mest tragiska händelse för natur och miljö i länet och bygden, enligt många initierade, blev ett faktum.
Kunde man ha gjort mer? Hur kunde det gå så fel?

onsdag 10 oktober 2012

10 oktober - Markfrost och förväntad tranflytt

.
Det är första morgonen denna säsong med markfrost i vår trädgård. Det är så dags nu. Pelargonerna måste inomhus.
Det blåser också kylig nordväst och himlen är blå och klar som kristall.
Därför emotser jag det stora uttåget.
Idag är nämligen dagen det sker, tror jag, att Tåkerns alla höstrastande tranor lyfter och drar mot söder.
Jag brukar skriva om det skedda men idag spekulerar jag om det kommande.

För några veckor sedan slogs nytt tranrekord vid sjön - drygt 6 500 individer. Några av dessa har förstås redan flugit vidare söderöver men jag vet att många är kvar ännu.
Idag förmodar jag att de alla tar chansen och försvinner, samtidigt. De brukar vänta just på en dag som denna; en klar dag med termik och vind i ryggen.


Finns möjligheten för dig bör dagen vikas åt utomhusaktivitet.
Fram emot lunch tror jag att det smäller till. Det kan bli magnifikt med tusentals tranor samtidigt i moln över bygden på väg mot söder. Vi får väl se om jag får rätt.

måndag 8 oktober 2012

8 oktober - En oktobermorgon med örat på helspänn

.
Jag säger hej till Påsen, grannens gråa kastratkatt, som nickar igenkännande när jag kliar honom under hakan. Han sitter nästan alltid under vår stora tuija och filosoferar.
Sen låser jag upp brevlådan och tar ur morgontidningen och vänder i samma stund mitt ansikte uppåt mot gåssträcken som jag hör komma över himlen på hög höjd från norr.



Det är ett skränande kackalorum i vanlig ordning från dessa fylkingar av grågäss som lämnar Tåkern i mängd just nu.
Men det som dragit min uppmärksamhet till sig är skällande läten, nästan isigt klara "klü .. klü .. klü" med högarktisk klangfärg. 
Bläsgäss är med i sällskapen däruppe. Det är lätet, endast det, som avslöjar dem och återigen betonas örats betydelse vid fågelskådning.

Vid ateljén något senare sjunger gransångaren vänligt mjukt "sillt .. sillt .. salt .. sillt .. salt .. salt .. sillt .. sillt" från den gulnade men ännu täta syrenhäcken. Fågeln ser jag aldrig. Det låter nästan som en aning av vår och än en gång tackar jag mitt öra som alltid är på helspänn vad gäller fåglar.

8 oktober - Mäktig manifestation för Vättern

.

Igår kväll när himlen var ett fyrbåk
talade människorna runt Vättern;
samlades och berättade om oron för sin sjö
i en mäktig manifestation.

Det är en hård kamp som pågår;
en polariserad strid om Vättern och dess vatten.
Starka motkrafter finns:
försvarsindustri, flygvapen, gruvdrift och gasprojekt.

Mycket återstår innan sjön är räddad
åt kommande generationer.

Mångmiljonårig och unik borde Vättern vara
fri och respekterad
från otidsenlig exploatering och gammeldags beslut. 
Allt sådant måste få ett slut. Nu!
Det är hög tid att uppgradera Vättern till högsta 
möjliga bevarandenivå.
Vättern vill ha frid.



Människor samlades överallt runt Vätterns stränder, tände facklor och vårdkasar.
Själv var jag i Hästholmens hamn där jag träffade över tvåhundra gelikar, alla lika sammanbitna och engagerade. Det blev en annorlunda mix av folk med olika bakgrund, politisk förankring och skilda intressen som möttes under ett gemensamt mål - att rädda Vättern från hot och ytterligare exploatering.
Det vore väl märkligt om inte samhälle och myndigheter skulle ta intryck av sådan kraft och vilja.



I Hästholmen talade initiativtagaren Johan Elwing om projektet ARV - Aktion Rädda Vättern - om dess bakgrund och framtid och Birgitta Thörnqvist relaterade denna Birgittadag till både den heliga Birgitta och vårdkasarnas viktiga funktion i forna tider och om behovet att engagera sig, söka information och ta ställning. 



- Idag är det åter oro i bygden, låt kasarna brinna och klockorna ringa, sa hon och uppmanade åhörarna att lyssna efter Västra Tollstad kyrkas klockklang, som dock försvann i den hårda frånvinden.



Min vän och Omkulturbroder Hawkey Franzén framförde för första gången sitt nya verk om Vättern
 "EJ DANSAR TRANOR" (tillägnad vårt arv), som handlar om hoten mot den unika sjön. Det var så talande och fint framfört att applåderna smattrade och alla ville ha da´capo.
Härmed har Hawkey skapat ett viktigt och vackert musikverk för framtiden.



När jag vände hemåt flammade ännu vårdkasen på flotten i viken. Det gnistrade och sprakade och skenet speglades i Vätterns klara men mörka vatten. Det blev en kväll av mäktig manifestation.

Läs mer på följande länkar:

http://raddavattern.blogspot.se/

http://www.aktionraddavattern.eu/

http://www.facebook.com/RaddaVattern

fredag 5 oktober 2012

5 oktober - Möte med svampar

.
Vid ett kort besök på Sjötuna udde vid Tåkerns södra strand igår slogs jag av jag mängden av svamp av olika slag. Mycket av det hela har jag inte facit till men där fanns några som jag fotograferade och som jag finner vara värda en presentation här i min Naturliga dagbok. 
Och själva besöket som var tänkt att ge utdelning i form av en flock ägretthägrar blev i detta avseende misslyckat och rejält avkortat på grund av en tät och långvarig regnskur, (sagt i marginalen). Det fick bli lite svampersättning istället.



Det är nu på den tredje lokalen i bygden som jag har funnit vit hattmurkla, Helvella crispa, eller som Brusewitz kallade den i en av sina böcker, "den vita helvellen".
Det är en sällsynt murkla, gul till gulvit, av en skrynklig golfbolls storlek, om det nu finns sådana och första gången jag mötte den var för tjugo år sedan på Tranören vid Tåkerns norra strand, i strandbetet där. Andra gången var i naturbetet vid Stora lund vid Vättern och så nu här då i strandbetet vid Sjötuna, också vid Tåkern. Som synes verkar det här med naturbete vara en nödvändig faktor.

Det är en spännande svamp, tycker jag, ovanlig till färg och form och sen lite sällsynt också som extra krydda. Ätlig eller ej kvittar väl egentligen lika. Det är en svamp att avnjuta synledes på plats.



Skäggriskan är allmän och växer ofta rikligt tillsammans med björk som den samarbetar med i form av mykorrhiza. Den har en skäggig hattkant och mjölken är vit och pepprig. Det är med andra ord ingen svamp man äter. Jag har bitit i den och vet. Det svider som eld efter en stund. 
Här på stranden växer den tätt ihop med blodriskor som alla är svårt angripna av svampmyggor (maskar). Skäggriskan klarar sig från detta så där ser man vilken nytta den har av sin kraftiga buljong.
I gamla svampböcker står det att finnarna gärna äter den men då först efter nedsaltning vilket tydligen ska fjärna starksmaken. Undrar om det gäller än idag. 



Plasmodium av slemsvampen Vargmjölk. Skulle jag nu återvända efter några dagar skulle i princip just den här individen ha kunnat vandra vidare därifrån. Den kan nämligen röra sig med en hastighet av upp till 1 mm i timmen och det finns främmande arter av slemsvampar som kan förflytta sig med upp till 2 cm per minut.

På en tallstubbe växer en rosalila svamp; eller, egentligen en slemsvamp. Det är vargmjölk, (vilket spännande namn, eller hur).
Slemsvampar är inte svampar och inte heller varken växter eller djur. Idag för man in dem i ett eget rike. De har lite av både djur och växter i sig och kan kanske närmast beskrivas som påminnande om amöbor.
Fyra stadier genomgår slemsvamparna i sin utveckling.

1. Sporer som kläcks till ...
2. Könliga cellkroppar, gameter, som kan simma eller krypa och smälta ihop med varandra till ett ...
3. Plasmodium. Detta kroppstillstånd som saknar cellväggar, sinnesorgan, nerver mm består av många sammansmälta gameter. Det kan förflytta sig, långsamt men målmedvetet mot fukt och mat. Det omsluter, äter, bakterier, organiskt material och encelliga organismer och växer till sig och bildar efter detta ...
4. Fruktkroppar, som liksom riktiga svampar frisläpper sporer. Och så har det hela gått runt ett varv. 

Naturen är märklig i alla sina skepnader!

torsdag 4 oktober 2012

4 oktober - Kampen för Nationalnyckeln fortsätter

.

I slutet av förra året stod det klart att regeringens utsedda utredare kommit fram till ett kontroversiellt förslag gällande det som jag kallar "Ett svenskt nationalepos" - Nationalnyckeln. Detta unika och magnifika bokverk som är tänkt att presentera hela Sveriges fauna och flora i ett rikt och oerhört vackert illustrerat format har redan utkommit med femton band av vilka några kan nämnas som exempel:

Dagfjärilar
Blomflugor
Stövsländor
Stjärnmaskar
Mångfotingar
Bladmossor
Långhorningar
Steklar
Fiskar

Utredaren kom med ett förslag som går ut på att lägga ner hela bokprojektet och bara presentera materialet digitalt i råform.
Detta är naturligtvis ett enormt svek mot hela satsningen, Sveriges naturintresserade, biologer, illustratörer och mot alla de som idag har gått in som långsiktiga prenumeranter samt många fler.




Nationalnyckelns redaktion startade en namninsamling mot förslaget som på kort tid fick in många tusen protesterande men som också snart väckte regeringens ilska, då man betraktade redaktionen som part i målet.

Nu finns en "opartisk" protestlista och jag uppmanar alla mina läsare att sprida denna information så mycket som möjligt, till alla ni känner. Kampen för ett fortsatt utgivande av nationalnyckeln måste intensifieras; verkets fortsatta utgivning måste säkras! Detta är oerhört viktigt!

Läs mer om mitt skriveri under den 15 juli 2012, 16 juli 2012, 23 december 2011 och 17 november 2011, eller framför allt gå in direkt på länken här nedan och gör som jag nyss har gjort, skriv in dig i petitionen. Jag vädjar!

http://tinyurl.com/artprojektet

onsdag 3 oktober 2012

3 oktober - En blomma och en fågel

.
Jag ligger på knä och fotograferar av den lilla skära blomklockan vid grinden till ateljén. Det är en duvnäva och den har jag aldrig sett just här tidigare. Det är ingen ovanlig växt men här vid porten är den ny för mig.



Den är så skir och vacker med de flikiga bladen och blommans vackra och för nävor lite ovanliga klockform.
Inne i ateljén kommer jag att ta fram fotot och använda det som underlag för en liten möjlig akvarellskiss. 



Just när jag är på väg in hör jag kungsfågeln locka spetsigt och högt "sii   sii   sii" ur den hamlade linden. Det är den första sträckande kungsfågeln för min del denna höst.
Jag spanar efter den i det täta lövverket men den blir aldrig mer än en aning.
Den får hänga med in i ateljén den också, så får det bli två akvareller - en blomma och en fågel.

tisdag 2 oktober 2012

2 oktober - Halvvägs möte

.
Tillsammans med vännerna Monica och Bengt från Götene blir det ett kort besök vid Naturum Tåkern idag på förmiddagen. På vägen dit är vi med om ett halvvägs möte i form av en ung blå kärrhök från Norrland som möter sin motpol, Skånes egen rovfågel rödglada, på åkrarna vid Renstad gård mitt i Östergötland.



Ingen kan nog på denna bild artbestämma fågeln till en rödglada. Går det ens att se att det är en fågel?
Den är fotograferad i vindigt väder med 300 telet; knappast någon höjdare vid tillfället och jag har lagt in den här för att illustrera hur bra det kan vara att även ha tillgång till ett observant öga, öppet bildminne och skissande sinnelag.

Gladan gillar inte blåhökens intrång utan jagar iväg denna vidare bort mot Svanshals och landar sedan i det blanksvarta plöjet där den på grund av avståndet nu är helt omöjlig att åter artbestämma. 
Men innan dess har vi fått se de båda rovfåglarnas luftdans mycket fint i våra kikare.



Utskuren och renodlad blir min minnesbild av episoden ungefär denna. Skissens fördel mot fotots.

2 oktober - Höst med Nobelarbete

.
Det brusar ur lindarna vid församlingshemmet, granne med ateljén.
Det är upp emot 400 starar som sitter där i topparnas begynnande rost tillsammans med ett femtiotal björktrastar. De senare föresten, far mest oroligt runt mellan frukträd och rastplatser, medan stararna är av mer social karaktär och sitter tätt ihop och tjattrar och småsjunger.
Jag stannar upp och lyssnar. Det är verkligen en mäktig naturkör.

Ur gråpäronträdet vid parkeringsplatsen kommer ett plötsligt och klingande "tji-ink"; en björktrast som varnar, inte snarkande eller skränigt, bara ett lite utdraget men ändå snärtigt och klart "tji-ink".
Allt far omedelbart på vingar. Stararna därborta i trädtopparna uppfattar varningsropet lika snabbt som björktrastarna, tätar ihop sig och tar höjd medan de senare sprids åt olika håll.



Det är en sparvhök som slår till. Men den har inte en chans. Överraskningen som är ett måste har gått förlorad. Snart är allt tyst igen. Tillfället är över och jag går in. Det finns Nobelarbete att göra.



Jag har skrivit på kontraktet. Nobel närmar sig obevekligt. I år är sista omgången för mig. Jag skall göra konstverken till ekonomiprisdiplomen.
Jag  har gjort i tur och ordning: 

Kemiprisen - tre stycken - 2010
Fysikprisen - tre stycken - 2011
...
och måndagen den 15 oktober kommer jag alltså att närvara vid Kungliga Vetenskapsakademien för att vara med om tillkännagivandet av årets Nobelpris i ekonomi. Snart är det över för min del. 
Det har naturligtvis varit en fantastisk resa; en nästan oförståeligt stor ära och heder och jag är stolt och lycklig över allt detta. Men samtidigt ska det faktiskt bli skönt när det är förbi igen. Jag har gjort det. Steget är taget och det är dags att gå vidare. Jag fick ju till och med vara med om själva Nobelfesten - inget dåligt betyg på ett livsverk.

Men än är det inte riktigt dags att sucka ut av lättnad. Ett pris återstår ju. Och det kan bli tre konstverk även i år - i ekonomi.
Temat är klart för mig. Det har genom åren handlat om att presentera "mitt landskap" och det började med Omberg 2010, via Vättern förra året och kommer att avslutas med Tåkern i år. 
Nu är jag mitt uppe i arbetet. Det är redan bråttom. Mina verk måste i princip vara klara redan den 20 oktober och jag har inte tid att vara overksam fram till tillkännagivandet. Bilderna måste vara i stort sett färdiga redan då, annars kommer en ångestladdad tidsstress och den vill jag inte vara med om. Igen.



Som sagt, det blir något med Tåkern i år, så har jag tänkt och planerat och så skissar jag för fullt. Oljemålningen här ovanför kanske kan vara en slags modell hur jag funderar. Men mer än så får jag inte visa upp enligt kontraktet. Allt ska var hemligt och nytt till Nobelfesten i december.

När jag åter lämnar ateljén en kort stund något senare, varnar en gransångare "hyitt ... hyitt" från gråpäronträdet. Det är mycket som passerar; det mesta obemärkt.