Efter en helg i hemmaarbetets tecken, dotter Karin och jag med intensivt trädgårdsröj och Ulla med inomhusstök, tog vi en paus på morgonen och vandrade runt Ödeshögs motionsspår.
Det var en sån där gudabelyst morgon. Frosten var ännu kl 9 bitande och solen stod lågt och sken intensivt.
Bugande höggräs i frost glittrade i ljuset så att det nästan värkte i ögonen och runt omkring oss föll de frostbitna löven knäppande och prasslande som ett tunt regn i stiltje eller som trevande mussteg i en timmervägg.
Hemma igen har jag bilden i mitt huvud och jag åker en kort stund till ateljén för att försöka få ur mig allt det vackra på papper men jag mäktar inte. Det är för krävande. Just nu i alla fall.
Allt som blir är bara stelt och grått. Jag ser det sköna när jag blundar men det kommer att krävas mycket mera av mig om jag vill få till det.
Bilden här ovan är ett gott exempel på att det inte alltid är så lätt och givet att transformera minne till verk. Kanske återkommer jag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar