22 april - Ett bokverk i min hylla

.
1992 utkom Lars Jonssons bokverk "Fåglar i Europa" som var en revolutionerande och komplett bestämningsguide för fåglar i hela Västpalearktis inklusive Nordafrika och Mellanöstern.
Boken var en genomarbetad och uppdaterad sammanställning av tidigare utkomna böcker från Lars Jonssons huvud och hand, en serie som kallades "Fåglar i naturen", där han på ett helt nytt sätt hade målat fåglar, personliga fåglar som andades liv och lust till skillnad från tidigare illustrationer i bestämningslitteraturen där arterna var av planschkaraktär.

Min alldeles sönderlästa bok ur Lars Jonssons serie, del 1 av "Fåglar i naturen", från 1976.

Om inte Lars Jonsson var bekant innan, blev han med ens känd över hela världen - en "guru" för alla fågelskådare.
Mycket har hänt sedan dess inte minst med Lars Jonssons övergripande konstnärsskap, där fåglar ännu dominerar motivvalet; utställningar på Valdemarsudde, en mängd böcker och artiklar, en tung karriär i USA samt berömdhet i genren över hela jordklotet, är en del av det jag tänker på.
Själv skulle jag vilja beteckna Lars Jonsson som en av landets största konstnärer genom tiderna alla kategorier.
En slump gjorde honom till fågelmålare men konstnärskunnande finns egentligen för vilken möjlig fåra som helst.

1992 träffade jag Lars Jonsson på Grafiktryckarna i Nacka. Han liksom jag var där varje år för att tillsammans med litografitryckaren John Åkerlund arbeta fram grafiska blad.
Jag gjorde i sammanhanget en kungsfiskarlitografi till Östergötlands läns ornitologiska förening och jag minns Lars Jonsson försiktiga kommentar om mitt pågående verk, där han påpekade problemet med proportioner.

Lars Jonsson var nervös de här dagarna, inte så mycket för sitt pågående litoarbete som för att han väntade på det första provtrycket på den nya boken "Fåglar i Europa".

En morgon kom han med boken i näven. (Lars har stora nävar).
Han hade bläddrat igenom primören under natten och nu ville han att jag skulle göra detsamma. Jag tog stolt och glad med boken till mitt logi och bläddrade och läste fascinerat sida efter sida. Vilken upplevelse!
Jag hade synpunkter, ty där fanns förvisso en del fel i namnangivelser, några stavfel samt annat smått såsom en missfärgning på en sida med mera som brukligt är med det allra första trycket, men jag var alldeles tagen av den totala skönheten som boken andades och detta intryck förmedlade jag förstås också till Lars själv, som därmed kände sig tryggare och tycktes slå sig till ro en smula.

- Stort tack för hjälpen, sa Lars. Du får boken, den allra första.

Det var stort och är nog en av de finaste gåvor som jag någonsin har fått.

18 oktober - Besök på en bilkyrkogård i Värmland

.
Goda vännerna Yngve och Gunnel önskade oss med på en resa till Töcksfors i sydvästra Värmland, bara fem kilometer från norska gränsen i fredags, för att besöka en plats full av gamla skrotbilar utspridda i naturen. Yngve är ungefär lika intresserad av och kunnig om bilar som jag om fåglar. Därav förslaget som snabbt vann laga kraft hos Ulla och mig, ty hur skulle man kunna säga nej till en så spännande resa.
Fler än tusen bilar vid gården Båstnäs (Bösnäs på töcksmarksmål) ligger nämligen huller om buller i skog och hagar, på berg och i våtmarker. Inget är inhägnat, allt är ännu privat och tillfälligt.

Det har regnat väldigt mycket strax innan vi anländer och allt är fuktigt och bitvis vattendränkt.

Kan detta vara nåt? tänkte nog jag först och kanske också somliga av er, gammalt rostigt skräp och rejäl miljöförstörelse, och visst finns det förstås delade meningar om företeelsen. 



















Vi är framme vid Båstnäs gamla bilskrot - Gunnel, Ulla, Yngve och jag.

Miljömyndigheterna i Årjängs kommun ser säkert inte positivt på det skrotnisseföretag som förevarit på platsen och nu, när den aktiva delen sen ett par decennier är ett avslutat kapitel och har blivit till en kvardöd verksamhet, ville man nog röja opp i eländet. Marken och vattnet i området är säkert minst sagt hälsovådligt. 

Men, faktum är att platsen har blivit en oerhört välbesökt vallfartsort för både bilintresserade och diverse konstnärstyper från hela landet, ja, varför inte säga hela Europa och världen. Fyra stora böcker har skrivits om företeelsen, alla med konstnärliga avsikter, och på vandrarhemmet där vi bor har de flesta gästerna tänkt sig att ta vägen in mot V:a Fågelvik till bilkyrkogården, berättar föreståndaren. Ett turistiskt spektakel har det hela blivit även om avsikten från början var nästan det motsatta.

Båstnäs, i huset i bakgrunden bodde skrotbilssamlarna själva, bröderna Ivarsson.

Vid Ryd i Småland tog man steget fullt ut och kulturminnesbevarade en liknande plats full av gamla skrotbilar för ett antal år sedan.
Denna har dock, efter vad Yngve förstått, blivit så välbesökt att den blivit sliten och delvis förödd och färden vändes alltså istället mot Värmland igår där ett än större antal skrotbilar ligger utspridda i naturen utan skydd eller bestämmelser så att man verkligen måste ta det varligt och gå på egen risk.

Mycket finns att säga om det hela. Jag blev tagen av omfattningen, slagen av den bedagade skönheten, "döden" vi alla har framför oss, noterade det hela som en fantastisk konstinstallation, såg miljöproblemen och också den direkt farligheten med allt skräp, glas, rost och vassa föremål utspridda i terrängen samt en myckenhet av rinnande vatten rakt igenom området med säker urlakning ner i sjösystemen som otvivelaktig följd. Men också naturens sega och nedbrytande, nästan förlåtande krafter att ta tillbaka initiativet. 

Och det är väl just där i kollisionen mellan förfall och nytt liv som en slags skönhet också spirar. Naturen tar tillbaka vad den en gång tyckts ha förlorat.

Koltrasten har boat just här och fler fågelbon än så fann jag bland rostig plåt och krossat glas

Jag undrar jag hur länge allt detta kan få komma att bli kvar och i så fall på vilket sätt.
Men nu har jag iallafall haft lyckan att få uppleva det hela och jag är helnöjd. Faktum är att jag har fått en rejäl dos av konstnärlig inspiration och nu återstår det  bara att se vad som kommer ut av detta för egen del, säkert blir det något både av helhet och detaljer.

Detalj

Detalj

Detalj

Detalj

22 september - Selfie

.

Så modernt - att ta en selfie - så jag gör det jag också!

Jag har faktiskt försökt måla idag också men stormbyarna sliter i mina kläder och framför allt i mina dukar så att de hoppar och vibrerar som hade de eget liv.

Jag gör nya ansträngningar och flyttar in på framsidan av huset, i lä. Men regnet kommer jag inte undan ändå, det smiter runt hörnet som hade också det eget liv och önskan om förtret.

Långkallingar, tre lager tröjor och oljerock på det samt yllemössan neddragen över öronen hjälper ändå inte och till slut måste jag ge upp. Det får bli en annan dag.Vissa dagar lämpar sig faktiskt inte för oljemålning i det fria. Det är nog bara Michael Ancher som har klarat det, han stod i ur och skur året runt bland Skagens klitter och målade fiskare och sjömän.
Honom är det jag tänker med berömvärdhet på när jag drar hemåt igen.

27 maj - Inför Konstrundan 2014

.
Det har inte blivit så mycket skrivet i min Naturliga dagbok den senaste veckan.
Konstrundan 2014 står för dörren och det är rackarns mycket att ombesörja. Där finns förklaringen!

På torsdag den 29 maj öppnas dörren till Ateljé Gebbe och du är varmt välkommen hit till mig mitt i Ödeshög. 

Torsdag  - söndag den 29 maj - 1 juni, kl 11 -17. 

Hela programmet och alla deltagare, kartor m m hittar du under nedanstående länk , sök vidare till "Konstrundan":

www.omkultur.se

Välkommen till en konstrunda utöver det vanliga i skön Ombergsbygd!

Och nu blir det väl inte så värst mycket mer skrivet under några dagar framöver heller. Bara så att du vet och  förstår.

6 maj - Vårprimörer och lunch på slottet

.
Aldrig förut har vi ätit rabarberpaj så tidigt som i år.
Premiären brukar vara runt första maj men i år blev det redan till påsk, i mitten av april och idag den 6 maj är rabarbern helt utvuxen.

Rabarberpaj är en delikatess som jag skulle ha svårt att klara mig utan. Den där lite stelt kladdiga massan som skapas i kontakten mellan socker, rabarbersaft, smör och vetemjöl är gudomlig med vaniljsås eller vaniljglass till. Det vattnar sig i munnen nu när jag skriver.

Nässselsoppa är en annan sån där vårdelikatess jag inte vill vara utan. Två gånger har det blivit av i vår men nu börjar nässlorna redan bli för stora. Det är redan över för i år.

På tal om ingenting annat.
Nu bär det alldeles snart iväg till Linköpings Slott till en kulturmiddag med två landshövdingar. Det är dags för landshövding emeritus Rolf Wirténs kulturprisutdelning med tillhörig lunch. I år är turen kommen till konstnären Stina Opitz att få ta emot diplomet och pengarna. Jag fick detta, stolt och glad och överraskad, redan för ett antal år sedan. 

30 april - Näbbigt värre

.
För många år sedan köpte jag en snidad och målad träfågel, en salskrake, av konstnären Billy Hellsten.
Han var en av de första i Sverige som återupptog och förädlade det gamla hantverket att tälja vettar, d v s "lockänder" för jaktbruk.
Nu gör Billy i och för sig aldrig de här fåglarna för bruk ute i det fria fastän mera för spiselkransen som prydnad och konst och förebilden är USA och Kanada, där denna konstart alltid har varit stor och omtyckt.
Idag har det här med att tälja träfåglar blivit en allmän hantverksform. I stort sett i varje inredningsaffär kan man idag inhandla träfåglar av allehanda slag och kvalitet, ofta asiatiskt masstillverkade, men även många mera seriösa och kunniga "naturkonstnärer" har också detta i sitt utbud.
Men som sagt, Billy Hellsten var en av de första, om inte allra först.

Jag var på hugget alltså och inköpte den här salskraken redan på 80-talet i ett galleri i Falkenberg, tror jag, och den har varit en härlig prydnad i min ateljé alltsedan dess. Den har lockat till kommentarer, frågor om förvärv och ganska ofta har den utsatts för taktila eskapader.

För över ett år sedan blev frestelsen för stor för ett barn på besök, som önskade klappa fågeln och till och med hålla den i famnen. 
Salskraken är av massivt lindträ och väger mer än man kan tro, och slät och hal är den nog också, så den damp i golvet med en smäll, med näbben före!

Därefter såg min vackra salskrake bedrövlig ut ända tills i höstas, då Billy besökte mig i min ateljé.

- Den där kan jag nog laga, sa Billy, och tog med fågeln hem till Floda i Västergötland.

Sen kom ett paket tillbaka med en lagad salskrake. Och numera är den åter en prydnad på plats i min ateljé.

Nu har jag återgäldat Billys vänlighet. Jag har också gjort en salskrake, en akvarell. Den tänker jag överraska honom med i ett paket som tack för hjälpen. Så kan det gå till oss konstnärer emellan, visst är det skönt!

Senare tillägg:
Min trogne bloggläsare Thord Wiman har lämnat en härlig kommentar till denna historia.  Han berättar på sitt eget underfundiga sätt om sitt första möte med denna vackra and vid Tåkern
Välkommen att läsa i kommentarerna nedan!

29 oktober - Hötorgsnatur till salu

.

Hötorgsnatur till salu brukar vara gångbart och jag kan inte alltid freda mig från sammanblandning eftersom även jag har gjort någon tavla med rådjur i vinterskrud. Det kan vara ett dilemma - att skilja agnar från vete, (säger jag utan att fördenskull anse mig sitta på hög häst) ty av betraktaren krävs i sammanhanget kunskap om både natur och konst.

Den store gamle naturkonstnären Harald Wiberg berättade att han en gång fick besök av en man som kom med en "Harald Wiberg-tavla" med älgar i solnedgång och undrade över värdet.
Det var bara det, suckade Harald, att hornen satt bakom öronen och bakbenen var knäade åt fel håll!
Sånt säger väl allt, fortsatte Harald men insåg, liksom jag idag, att alla ändå inte förstår problemet, ty mycket av det här med natur, också i konsten, är endast tolkningsbart för den som redan är insatt.
Och "Rådjur i snö" är ändå alltid "Rådjur i snö" - nästan alltid!

För att inte tala om "Domherrar i vinterskrud" - den ena tavlan värre än den andra och om sådant sa en annan stor naturmålare, konstnären Lars Jonsson, att han för sitt liv inte kunde förstå hur så mycket bedrövligt dålig konst med fågelmotiv kunde finna sin omsättning. Men det är förstås en annan historia.

6 maj - Rara fåglar och annat

.
Så kom då äntligen försommarvärmen. Det kändes som "på tiden", minst sagt. Det blev en endaste målardag vid Stugan under denna vår då jag samtidigt kunde njuta av projektet utan att frysa eller blåsa bort. Just denna, den allra sista dagen, ty så är det, idag var sista chansen för mig att avsluta några oljor om jag ville ha med några nya över huvud taget till Konstrundan som startar om torsdag, blev magnifik.
Knappt målningstorrt är det som blev färdigt förstås och blott ett fåtal av alla mina planerade verk kom till avslut. Surt känns sånt men verkligheten och yttre omständigheter har satt ett tänkvärt stopp för egensinniga yverier.
Men alltså, denna allra sista målardadag under vårsessionen, har varit fantastisk.

Näktergalen sjöng så det knakade där borta vid vallen just som häggen spände ut sin skira grönska, rävungar lekte kull vid grytet borta vid ån, duvhöken passerade två gånger med kråkskrän i hasorna, snokarna var överallt och de första rörsångarna och sävsångarna klang ur vassen. 

Det blir som det blir. Nu är det till att rama allt, städa galleriet, bära hem vinterblommorna som trängts i ateljén alldeles för länge, hänga verken, skriva listor och slutföra mängder av smått därtill. 

Lite annorlunda fågelupplevelser har jag haft i veckan. Redan den 1 maj fick jag information om en kärlekskrank tjäderhöna som bjöd ut sig åt alla och envar som besökte bensinstationen vid Östgötaporten och eftersom hon ännu var kvar där bland bilar, människor och bensinpumpar i söndags så lastade Ulla och jag henne i bilen och körde upp till skogs vid Skönatorpet, där vi släppte av henne.

Då passade jag på att ta några "äkta" vildmarksbilder av henne poserande i terrängen. Sen fick hon vara ifred och med det hoppas jag att hon stannar kvar i sitt rätta element.

I onsdags hämtade jag vännen Christer i Bjälbo för transport till Kulturlunch med två landshövdingar på Linköpings slott, det har jag visst nämnt som hastigast tidigare. Därvid blev jag också en härlig fågelupplevelse rikare, ty redan kvällen innan hade Christer fått nys om en härfågel på besök i grannskapet och jag hoppades att den skulle kunna vara kvar även för mig.
Det var den!

Jag stannade vid kyrkan och där satt den och spelade livligt från en grantopp. 
Po-po-po-po ... po-po-po-po ... po-po-po-po lät den kontinuerligt och ljudligt, fyrstavigt och sällan femstavigt men aldrig trestavigt som sången ofta anges i litteraturen. 
Jag tog några bilder. De blev i suddiga i mesta laget. Men se Christer han lyckades bättre lite senare och fick följande fantastiska närskott.

Härfågel - foto Christer Elderud.

Och nu lånar han även ut detta foto till min Naturliga dagbok. Jag och publiken tackar och bugar.

En fågel till!

Häromdagen berättade jag om vännen Johans projekt med balkanflugsnappare i Bulgarien. Det saknades något tycker jag men nu kommer en komplettering. Johan har nämligen skickat den här härliga bilden på en hane av balkanflugsnappare som han fotograferat alldeles nyss.

Som alltid är Johan generös nog att dela med sig och låta mig få publicera denna unika bild i min Naturliga dagbok, för vilket jag förstås är mycket tacksam. 
Nu tänker jag som så, att för den som vill testa något nytt, bjuder jag in till möjligheten att tala om vad det är i utstyrseln som gör denna flugsnapparhane till en balkanflugsnappare. Det är inte så lätt kanske. Varsågod att börja, skriv gärna direkt i kommentarsfältet.

26 april - Ett offer för konsten

.
Det är väl inte så mycket att skriva om egentligen, men det påverkar menligt min insats i Konstrundan, det har nämligen inte blivit alls så mycket oljemåleri vid Stugan som det var tänkt. Jag ligger långt efter planerade mål.

Jag äter penicillin igen. Den här gången en saftig 14-dagars kur för misstänkt urinvägsinfektion. Kanske var jag för snabbt på efter förra omgången, då jag tog en tiodagars dos mot bihåleinflammation.
Det var fruset och kallt då jag stod där på den skuggvända altanen i pinande blåst och kämpade trots att jag var matt och huttrig.

Vi får se hur det blir nu. Det går som det går. Men imorgon försöker jag nog igen. Det är ett offer för konsten.

15 april - Förberedelser inför konstrundan 2013

.
Tiden rusar iväg mot Konstrundan 2013. Tre och en halv vecka har jag kvar att få allt i ordning, Kristi himmelsfärdshelg är det som gäller, 9 - 12 maj, och då ska allt var städat, ramat, hängt och först och främst färdigmålat.

Akvareller har jag målat under hösten och hela vintern. På den fronten är jag väl förberedd.

Jag har längtat efter den här dagen, då vårvärmen anländer. Med den i ryggen bär det iväg ner till oljemåleriet vid Stugan. Första dagen för säsongen blir troligen i morgon. 
Jag har ett antal påbörjade oljor "på lager" från i höstas och jag hoppas hinna med att avsluta ett par stycken av dem åtminstone, fast segdraget har det varit och sent blir men något nytt lär det ändå bli!

Idag kom kollegan och vännen Kennet Strannerklint till ateljén. Han är medlem och fotograf i vår förening OMkultur. Han har det också körigt. Han ämnar nämligen göra en film färdig till konstrundan, om föreningen och dess medlemmar och nu blir det bråda dagar att få allt på plats. Att få ordning på och hitta tider till drygt trettio kulturarbetare i ett tidspressat läge är verkligen ingen dans på rosor.

Kennet börjar hos mig idag. Ca 1 minut klippt och redigerat material per "skalle" kommer det att bli till slut  och filmen kommer att presenteras till Konstrundans öppnande. När han är färdig här bär det direkt av till Lasse och Moa. Men innan dess hinner vi ändå med en kopp kaffe. 

En liten påminnelse till sist. Glöm nu inte att boka in Konst Runt Omberg 9 - 12 maj i år. Mer information finns i spalten till höger.

Välkomna!

10 april - Var det möjligen influensa, Jackson Pollock?

.
Det pågår ett krig i det lilla. Ett krig mellan onda och goda celler i det universum som utgör min kropp, alias Gebbe, men som förvisso är en mängd andra alias dessutom, okända för mig själv egendomligt nog.

Just nu lutar det väl över åt de för mig goda cellerna, tror och hoppas jag. Åtminstone känns det som att själva influensaviruset har börjat ge sig nu efter en veckas ätande. Men å andra sidan så har deras angrepp i mina övre andningsvägar förorsakat skador som bakterier passar på att utnyttja som inkörsportar. 
Ja, det är inte nådigt vad min kropp måste stå ut med och bjuda på.

Jag vill inte att det ska behövas antibiotika men kanske att jag till slut måste ge upp motviljan.

Jackson Pollock, hette han den vildsinte amerikanen och konstnären som målade så där nytt och modernt på 40- och 50-talen, ni vet han som med kludd och kladd och snirklar och stänk och droppande och rinnande och till och med med skräp och skotramp och allt därutöver som fanns till hands skapade unika konstverk som på sin tid var tämligen oförstådda. 
Dessa verk, som idag förresten är nästan ovärderliga, ja åtminstone är goda för många miljoner dollar, betraktades på sin tid alltså som ytterst extrema och avantgardistiska och som helt utan kontakt med det föreställande och sågs därför av många människor, kanske de flesta, som rent nonsens.

Men jag undrar jag, när jag nu försöker illustrera det inre krig som just utkämpas innanför min hud och i mitt huvud. Det jag målar var absolut tänkt som föreställande, faktiskt. Och ändå blir det ju ganska nära (förlåt) det som Jackson Pollock målade en gång i tiden. 
Vad hade han i sitt huvud? I sitt universum? Var det möjligen influensa, Jackson Pollock?

Senare tillägg: 
Läs gärna den trevliga kommentaren nedan som Thord Wiman har skrivit. Han hänvisar också till möjligheten att ta del av animerade filmer som visar hur en virusattack kan gå till. 
Det är spännande resor in i det okända mikrokosmos som en människokropp är.
Nedan har du länken till flera varianter. Tack för hjälpen Thord.

Och därefter också ett  stort tack till min trogne läsare "Ölandsvännen" som bidrar med personliga synpunkter på det här med kopplingen mellan sjukdom och bilder. Också i kommentarerna nedan.

flu attack! how a virus invades your body

23 mars - Illustrationsarbete

.
Jag har alltmer "renodlat mig" i riktning mot den "fria konsten". Tidigare i min verksamhet har det blivit oerhört mycket illustrationsarbete till bland annat tidningar, tidskrifter och myndigheter; sammanlagt rör det sig om tusentals teckningar och akvareller under årens lopp.

Förra året tog jag emellertid ett aktivt beslut när Länsstyrelsen hörde av sig med förfrågan om att göra nya skyltar och informationstavlor till Tåkerns naturreservat; ett mångårigt projekt för framtiden, som jag trots viss lust ändå tackade nej till. Detta hade förstås ekonomiskt tryggat en del av mitt fortsatta liv, men jag känner att jag nog är färdig, på riktigt.

Nu vill jag ägna mig på heltid åt konstskapande. Jag har kanske tjugo möjliga år framför mig, om det vill sig väl och går mig i händer, att måla oljor och akvareller. Där vill jag utvecklas. Där vill jag lägga min själ och empiriska kunskap.

Illustration till artikel i kommande nummer av Vingspegeln, tidskriften för Östergötlands Ornitologer..

Små undantag kommer att ske. Som nu till exempel, när Adam som är redaktör för tidskriften Vingspegeln, hör av sig och vänligen ber mig om en illustration till en liten artikel av min vän Göran - "Stuten, korpen och höken - en kort historia om rundgång".
Jovisst! svarar jag. Sånt gör jag gärna. Det är ett helt och hållet ideellt arbete.

Nu är den klar. Jag har precis sänt över den via datorn. Jag hoppas att du får lust att ta del av artikeln, i nästa nummer av Vingspegeln.

21 mars - Isdygn och blåsippor

.
Jaha, så har man då lärt sig ett nytt ord - isdygn.
Enligt meteorologen är det beteckningen för ett tillstånd med minusgrader över hela landet under ett dygn. 

Isdygn hör högvintern till och när vi kommer fram mot vårdagjämning blir fenomenet förstås sällsynt; så sällsynt att vi är nära ett nytt rekord just nu. Hela veckan ut finns nämligen chansen, eller skulle jag snarare vilja säga risken, för att det faktiskt blir så.
Huvaligen! Inget rekord att längta efter tycker jag och gräver stel om fingrarna efter den första blåsippan i lövmattan vid Turisthotellet på Ombergs södra sluttning istället.

Jag har gett mig den på att åtminstone försöka, ty just här lutar backen 45 grader rakt mot söder och det är lä för nordanvinden och bitvis snöfritt och finns någon blåsippa tillstädes så finns den precis här.

Jag märker att någon gått före mig, petat med fingrarna och föst undan pinnar och vissenlöv och skrapat fram mörk fuktig jord runt vinterbrända blåsippsblad. Spåren leder mig rätt och snart ser jag den där förunderliga blå färgen som är liksom obeskrivligt självlysande av ultraviolett lyster.
Det är verkligen inte mycket att hitta, bara en aning blått, och jag måste böja mig ner ända till backen för att kunna se det lilla som ändå är. Men blommande blåsippa är det likväl, i sin småttighet.

Kortskaftad och anspråkslös är årets första blåsippa. Men efterlängtad så det värker.

Det är något visst med årets första blåsippa. Den förkroppsligar all längtan av egentlig vår som jag bär inom mig. Det är just blåsippan och nässelfjärilen och humlan och sädesärlan som är mera tillförlitliga i sammanhanget, betydligt bättre än tofsvipa och sånglärka som ofta flyr från sina löften. 

Jag hämtar akvarellpappret jag har med mig, ur bilens baksäte, ett 600 gram grängat arches-papper med råkant. Jag håller det i handen och med en mjuk blyerts drar jag upp linjerna snabbt och enkelt och börjar sen lägga på färgen i stråk, linjer och stänk, med den gråskala som blir av guldockra i ljus och ultramarinblått i skuggor.

I detta läge återvänder jag emellertid hem till ateljén för att fortsätta eftersom fingrarna trotsar min vilja.

Nu, ligger akvarellpapperet där på arbetsbordet och lockar. 
Henning Mankells "Minnet av en smutsing ängel" med Angela Kovács som uppläsare, cd nr 5, snurrar i disken och jag fortsätter att måla ut min längtan och kärlek. 
Får se om det kommer att hålla hela vägen. Det vet man aldrig förrän efteråt men det är en lovande början, tycks det mig.

19 februari - Lite konst också

.

Det har blivit mycket skriverier om natur den senaste tiden men ambitionen med min Naturliga dagbok är ju att den även ska spegla verksamheten inom konstens område.

För att ingen ska tvivla på att jag faktiskt också målar mellan de frekventa naturvarven presenterar jag mitt senaste färdiga verk: en tämligen stor akvarell (ca 80 x 60 cm på 600 g Archespapper med råkanter), ett motiv från Tåkern i aftonstämning.
Sista? penseldraget för en kvart sen!

19 januari - I Ödeshög finns det på riktigt

.

Vid Tällekullen i det sydsvästra hörnet av Ödeshögs kommun finns vägskylten som ger mig associationer till ett modernt konstverk.

Vägen dit slingrar genom skog och lyckor och löper bitvis på en smal ås som meandrar genom landskapet. Det är väldigt vackert, och annorlunda.
Idag väljer jag den här trakten därför att den faktiskt känns lite extra besvärlig. Ibland kan det vara så.

Det är snö i luften och riktig vresvinter och nu gäller det att inte möta någon tänker jag i samma stund som en stor containertransport kommer mot mig i kurvan. Här finns absolut inte plats för möten; vägen är som sagt inte allmän och inga normala regler och försäkringar gäller och lastbilen är dessutom onekligen mer tillhörig än vad jag är i sammanhanget.

Jag måste backa, mer än hundra meter, på en smal kurvig skogsväg med snöiga och immiga rutor. Sådant blir nästan mer spännande än önskat. Men, det går till slut. Jag tränger mig in på en sidostickare och lyckas också ta mig loss igen, så småningom, snöskoveln har jag alltid i bagageutrymmet som tur är.

Vid Vantekullen, knappt en kilometer längre fram mot Smålandsgränsen, vänder jag tillbaka. Leif står ute på gårdsplan och mekar med sin nyinköpta traktor och undrar: "Vad gör Gebbe här i bygden en sån här besvärlig dag? Först dit bort och sen tebaks?"
"Snön och just besvärligheten", svarar jag, "Jag önskar mej lite övrigt i tillvaron".

Senare sneddar jag över skogen, tar en annan väg, ner mot Stava och Vättern, där lövskogen och fritidshusen möter upp och så inträder jag åter i det offentliga svenska vägnätet och därmed är besvärligheterna över och resan nästan slut och hur var det då med mina konstassociationer tidigare? Jo, så här ser de ut. Jag tänker förstås på Dan Wolgers välkända konstverk.

Såna verk finns alltså i Ödeshög, på riktigt, tänker jag och tycker att detta inte bara är ett uddlöst konstaterande utan faktiskt står för något ytterligare, ett tecken på det kulturella avståndet mellan stadens syn på landsbygden och landsbygdens realitet, om nu någon förstår hur jag menar.

17 december - Himlen är inte alltid blå

.
"Ja to de ä ftredje gåggen i fvinter som ja ä föskyd". 

Det är tungt och grått.
Jag åker ner till Stugan i slask. Bäst att passa på att se över huset innan kylan åter tar fart.

Två ormvråkar räknar in mig vid passage och i restvetet strax innan Ramstadbron är tättingsamlingen ännu stor och där går också minst fem fasaner. Jag sitter länge och försöker räkna och artbestämma de oerhört rastlösa och stressade sparvarna och finkarna.
Det är en klar minskning av antalet jämfört med för en dryg vecka sedan men ännu får jag ihop till ungefär 300 fåglar; gulsparvar mest men även rätt många pilfinkar, ungefär fem sävsparvar och för första gången en snösparv samt fortfarande en handfull bofinkar och bergfinkar.

På hemväg igen, strax ovanför Väversundaviken, vänder jag mig ut mot Tåkern. Sjöbäckenet är dunkelt och osiktigt. 
När man var liten målade man alltid himlen blå. Men idag är himlen inte blå. Idag är den grå med dragning åt den mystiska färgen Caput mortum (dödskallefärg) som går mot brunt och violett.
Miljarder små dimdroppar i luften där nere bryter mot mig var sin liten stråle av ljuset från Tåkerns mörknande vassfält. Himlen speglar markens färg och i det här fallet vassens färg. Så ter sig himlen smutsig och mörk; mörkare och smutsigare än vad man ville tro när man strävar efter att fästa allt på ett akvarellpapper.

Vid Hästholmen åker jag ner till hamnen och skådar ut över Vättern.
Samma upplevelse här, att himlen speglar markens färg - i detta fall sjöns mörkblå vatten.

Så är det! Samma himmel men med olika färg beroende på underlag och överlagring. Kanske  måste det till en förkylning för att bry sig om sådant.

13 november - Överlämning av konstverk

.
Nu bär det av upp till Kungliga Vetenskapsakademien vid Frescati i Stockholm. Jag åker inom en halvtimme. Allt är packat och klart.
Något nervös är jag allt och skriver därför av mig lite oro och rastlöshet.
Jag ska lämna ifrån mig de två konstverk som ska pryda diplomen i Nobelpriset i ekonomi 2012.
Jag har gjort två akvareller med Tåkernmotiv.

Jag kan eller får inte visa dem här, allt är hemligt och ska vara så, ytterst välbevarat, fram till överlämningen den 10 december.
Men jag berättar gärna att de ingår i min från första början planerade trilogi "Berättelsen om mitt landskap", där jag startade med "Omberg" 2010, fortsatte med "Vättern" 2011 och nu avslutar med "Tåkern" 2012.
I och med årets beting är uppdraget över för min del.

Men, över är det alltså inte riktigt ännu. Idag ska jag presentera mina två verk, förklara och motivera. Och jag har även skrivit en liten presenterande text, en text som kommer att översättas till pristagarnas hemspråk. Det är inför detta "examensprov" som jag ändå är lite nervös.

Efter idag återstår glädjen över att ha fått vara med under hela detta projekt. Ett privilegium utöver det mesta. 
Och ännu har jag kvar att uppleva den stora Nobelbanketten söndagen den 9 december. Det blir det sista. Sen får jag leva på minnen från hela denna fantastiska resa.

28 oktober - Frost och lövfall

.
Efter en helg i hemmaarbetets tecken, dotter Karin och jag med intensivt trädgårdsröj och Ulla med inomhusstök, tog vi en paus på morgonen och vandrade runt Ödeshögs motionsspår.

Det var en sån där gudabelyst morgon. Frosten var ännu kl 9 bitande och solen stod lågt och sken intensivt.
Bugande höggräs i frost glittrade i ljuset så att det nästan värkte i ögonen och runt omkring oss föll de frostbitna löven knäppande och  prasslande som ett tunt regn i stiltje eller som trevande mussteg i en timmervägg.

Hemma igen har jag bilden i mitt huvud och jag åker en kort stund till ateljén för att försöka få ur mig allt det vackra på papper men jag mäktar inte. Det är för krävande. Just nu i alla fall.

Allt som blir är bara stelt och grått. Jag ser det sköna när jag blundar men det kommer att krävas mycket mera av mig om jag vill få till det. 
Bilden här ovan är ett gott exempel på att det inte alltid är så lätt och givet att transformera minne till verk. Kanske återkommer jag.

20 oktober - En bildidé - "Det är höst för svensk glaskonst"

.
Medan jag väntar på att duggregnet ska upphöra såsom utlovat, så att jag kan ta med mig mina två Nobelakvareller ut på trappan  för fotografering, eftersom jag misslyckades igår kväll med inomhusfotograferingen trots rejält ljusstöd, på grund av att jag inte kunde lösa vitbehandlingen med godkänt resultat, vilket medförde att fotona antog en hemsk gulröd grundton och blev oanvändbara för kalligrafens vidkommande och som dokumentation, sitter jag en stund vid datorn och bläddrar bland några höstfotografier bara för nyfikenhetens skull och finner en bild från för exakt ett år sedan på en höstgul lönn, tagen på Omberg.

När jag sen därpå sitter och bläddrar runt i tidskriften "Konstvärlden" från 80- och 90-talen, av vilka jag har kompletta årgångar inne på toaletten, av förekommen anledning, finner jag bland mycket annat spännande och minnesväckande i Nr 5/98 en vacker annons om Orrefors hundraårsjubileum.

Jag lägger ihop min höstlövsbild från Omberg med 98 års originalannons för Orrefors hundraårsjubileum. 
Som bild betraktat är min variant vackrare än originalet, tycker jag. Men det hjälper ju föga i sammanhanget.

Det är höst för svensk glaskonst. 

Visst är det fruktansvärt sorgligt, ja nästan oförståeligt bedrövligt, att Orrefors glasbruk ska läggas ner.

16 oktober - Uppdrag Nobel 2012 i ekonomi

.

Kristallkronan i taket.

Igår var jag uppe på Kungliga Vetenskapsakademien, KVA, i Stockholm för att vara med vid tillkännagivandet av årets Nobelpris i ekonomi. Det är inte nödvändigt för mig, allt tillkännages ju även omedelbart i media, men jag tycker det är en ynnest att få vara på plats och i år är också sista chansen för mig att få deltaga som en bland andra inbjudna gäster.

Pressuppbådet är stort och internationellt.

Det blev alltså två pristagare i ekonomi i år och med det är även jag nöjd. Två är liksom lagom för min del av den totala arbetsinsatsen.

Jag har nämligen kort om tid kvar nu, att färdigställa konstverken till Nobeldiplomen, som jag gör på uppdrag för tredje året.
Redan den 25 oktober, om nio dagar således, ska kalligrafen ha konstverken från mig fysiskt i sin hand för sitt arbete med texterna så att allt blir samstämt färgmässigt och utseendemässigt.

Det säger sig självt att detta skulle kunna bli ett hopplöst stressigt och ångestladdat företag, och därför har jag i år, med så kort om tid, redan kommit ganska långt. Jag har nämligen två verk i stort sett klara i förväg; jag hoppades på det, två alltså, och fick rätt i min gissning. 
Nu har jag, under veckan som är, att "blott" avsluta för att få verken att lyfta till önskad nivå eller som jag har sagt tidigare :

"Uppdraget är att göra ett verk som jag hoppas blir ett konstverk men helst vill skulle vara ett underverk".

Härmed förstår alla också att det numera från Nobelstiftelsen inte är prioriterat att konstverken behöver ha någon direkt koppling till ämne eller pristagare. Det är med anledning av min konst jag är utvald och att tro att jag som konstnär, eller för den delen varje annan konstnär, skulle kunna skapa något som handlar om komplicerade prismotivationer eller/och att närmare lära känna och presentera själva pristagarna på en eller två stressade veckor, vore naturligtvis förmätet att tro.
Det har även Nobelstiftelsen insett.

Även om jag har stor frihet, tänker jag läsa in mig på pristagarnas gärning så gott jag kan. Till det är jag extra motiverad av förekommen anledning.

Nej, nu är det dags att ta tag i det hela. Veckan är bokad. Senast på måndag men helst redan på fredag måste jag posta materialet till Österrike, där finns kalligrafen.