För många år sedan köpte jag en snidad och målad träfågel, en salskrake, av konstnären Billy Hellsten.
Han var en av de första i Sverige som återupptog och förädlade det gamla hantverket att tälja vettar, d v s "lockänder" för jaktbruk.
Nu gör Billy i och för sig aldrig de här fåglarna för bruk ute i det fria fastän mera för spiselkransen som prydnad och konst och förebilden är USA och Kanada, där denna konstart alltid har varit stor och omtyckt.
Idag har det här med att tälja träfåglar blivit en allmän hantverksform. I stort sett i varje inredningsaffär kan man idag inhandla träfåglar av allehanda slag och kvalitet, ofta asiatiskt masstillverkade, men även många mera seriösa och kunniga "naturkonstnärer" har också detta i sitt utbud.
Men som sagt, Billy Hellsten var en av de första, om inte allra först.
Jag var på hugget alltså och inköpte den här salskraken redan på 80-talet i ett galleri i Falkenberg, tror jag, och den har varit en härlig prydnad i min ateljé alltsedan dess. Den har lockat till kommentarer, frågor om förvärv och ganska ofta har den utsatts för taktila eskapader.
För över ett år sedan blev frestelsen för stor för ett barn på besök, som önskade klappa fågeln och till och med hålla den i famnen.
Salskraken är av massivt lindträ och väger mer än man kan tro, och slät och hal är den nog också, så den damp i golvet med en smäll, med näbben före!
Därefter såg min vackra salskrake bedrövlig ut ända tills i höstas, då Billy besökte mig i min ateljé.
- Den där kan jag nog laga, sa Billy, och tog med fågeln hem till Floda i Västergötland.
Sen kom ett paket tillbaka med en lagad salskrake. Och numera är den åter en prydnad på plats i min ateljé.
Nu har jag återgäldat Billys vänlighet. Jag har också gjort en salskrake, en akvarell. Den tänker jag överraska honom med i ett paket som tack för hjälpen. Så kan det gå till oss konstnärer emellan, visst är det skönt!
Senare tillägg:
Min trogne bloggläsare Thord Wiman har lämnat en härlig kommentar till denna historia. Han berättar på sitt eget underfundiga sätt om sitt första möte med denna vackra and vid Tåkern
Välkommen att läsa i kommentarerna nedan!
Inlägg
Hej,
SvaraRaderaabsolut i en längtansfullt akvarellistiskt blånande aura vårlighetens stiligt utförda salskrake. Och jag minns med andan i halsen min allra första. Lämpligt nog i Tåkerna. Det var en tisdag, 18/4 - 2001.
Först till Väversunda det bar och tornet där i lite lä för den sydosta vinden. Sedan till Glänås. Om inte minnet mitt dummar sig. Möttes av en mink! Två bölande rördrommar (hur ser beståndet/beståndsutvecklingen ut i sjön?), två fiskgjusar, tranor och en mycket vackert ansatt och stämningsfull solnedgångshimmel. Idyllen stördes dock markant av väsnandes jordbruksmaskiner, ett vårtecken ändå, så gott som något!
Det kryllade med harar minns jag, riktigt otäckt åka bil efter skymningen. Smygkörning av guds nåde vidtog.
Salskraken då?
Jo, efter sömnens återuppstigande vingslag åter till Glänås. Möts nu av två minkar!! Bländas av lärkfalkens låga, hastiga jaktteknik. Förundras av grodornas vattenlekar och långsamma trygga lov genom en kontinuitet av vårar som är uråldrig. Om denna skapelsens underverk en dag skulle upphöra, en grodornas tysta vår vore här, tanken är outhärdlig!
Ny art: Pungmes - med förbrytarmask. En färgklick i den bleka vassen. Och en sällsam upplevelse. Förstås. En brun kärrhökhona är sånär att krocka med en förbirusande storskrakhanne (X2000) som samsas med min salskrake (NU!) i ockularet. Det är Tåkern det. Tänker jag. Mitt livs första salskrake med maka. Han är bländande vit i tåkernvattnets blåhet i solskenet. Sveriges vackraste fågel sa Linné själv om salskraken!
Sedan kom regnet och översköljde en nöjd, glad och tacksam fågelvän. En avslutande glimt/bild fick jag av salskraken liggande bredvid storskrakhannen. Där var han bra liten, vår minsta skrak.
Jag kunde konstatera: så många märkliga, gammeldagsa och spännande namn som (omger) är Tåkernbygdens.
Tack Thord för dina kommentarer som är underbara små betraktelser och upplevelser som du låter oss läsare få del av.
SvaraRaderaGebbe
Jo Thord, du har en konkret fråga.
SvaraRaderaRördrommarnas stam i Tåkern är ganska stabil. Antalet bölande hanar uppskattas till i det närmaste femtio exemplar och har så varit under många år tillbaka.
Under en serie av osedvanligt milda vintrar under början av 70-talet började allt fler rördromar övervintra i sjön. Det gick bra ända fram till vintern 76/77 då ett rejält vinterväder slog ut alla dem som var kvar. Stammen fick börja från en ny nivå på ca 25 revirhanar men är nu alltså uppe igen sen ett tag tillbaka på sitt maxtak 50. det är nog precis vad sjöns vassar räcker till för. Det är fullsatt helt enkelt!