15 april - Resan till Kinda - "Mitt livs första mosippor"

.
Vägmotet på 34:an, där vägen går in till samhälllet Horn i allra sydligaste delen av Östergötland på gränsen till Småland, kallas lokalt för Hornkorset, det fick jag just reda på av Gerd på Liljeholmens folkhögskola i ett svar till det nyliga skriveriet om bombmurklan.
Och allt dettas hänger ihop, det jag skriver nu och det jag skrev igår, eftersom det är samma resa i samma vackra spännande Kindabygd och med samma goda vän, Lars Frölich, som personlig vägvisare det handlar om.

Nu är vi framme, vid Hornkorset, och går vid vägkanten där en sandig slänt på tio meters bredd reser sig upp mot tallskogen. I diket ligger plastflaskor och annat skräp, några kvarlämnade tallstockar och en hög med tallkvistar.
Det är en till synes mycket trivial plats; ett stycke typiskt människopåverkad mark alldeles invid en trafikerad väg mitt i skogen bara, och folket i bilarna som blåser förbi alldeles intill oss så att skjortorna fladdrar, bryr sig varken om oss eller de sällsynta naturalier som finns precis just här.

- Jag varnade dig, säger Lars, att det inte är en särdeles vacker plats det här, men du får stå ut en liten stund ytterligare och vänta in skönheten som snart kommer att uppenbaras.
Titta där borta, pekar han sedan efter en stund. Ser du under den där grånade tallen i sluttningen att där lyser något ljust och blommigt. Vi är framme!














Mina första riktiga mosippor.

Mosippor - en illustration som jag gjorde till boken "Sommen" år 1984.

Äntligen har jag mosippa i mina ögon på riktigt för första gången i mitt liv. 
Jag målade visserligen mosippor en gång. Det var år 1984, och en beställning till boken "Sommen" av Göran Bergengren och jag fick improvisera efter direktiv. Det är sånt man gör som illustratör.

Men här i Hornkorset är jag nu med om verkligheten och allt blir väldigt stort och avgörande. Jag har väntat länge på detta tillfälle.

Mosippa, Pulsatilla vernalis.

I brantens övre del, vid kanten av tallskogen och under en kraftledning, finns mängder av mosippeplantor på en sträcka av ungefär femton meter, men inte mer. In under träden påträffar vi ytterligare en handfull buketter med sen är det i princip slut.
Det är alltså ett mycket begränsat område det är frågan om, men där, är det å andra sidan ställvis tätt mellan individerna.

Av blommande plantor finns ett trettiotal och där finns både knoppar, nyutslagna blommor och några som börjat gå i frukt.

Mosippa i knopp, bland andra högblommande plantor.

Strategin är uppenbar. Det gäller att sörja för överlevnad och inte satsa allt på en gång. Därför är det en genetisk variation inom beståndet vad gäller starten för blomning. 
Detta är något som man också lätt noterar hos till exempel blåsipporna på Omberg, där de första slår ut  i mars och de sista mot slutet av april, trots att plantorna står nära varandra.

Mosippans bladrosett är tätt tryckt mot backen och vintergrön. Under snön väntar den ut vårens intåg. Hur lätt är det inte att den förbigås.

Då man kikar närmare mot backen finner man många fler exemplar som inte blommar alls utan är i form av bladrosetter, stora eller små. Vi finner att det finns en god potential för framtiden.

Jag ligger under någon timme på magen med kameran i flitigt arbete.  Ett trettiotal foton blir det till slut på dessa sköna blommor, från olika håll och ställning.
Färgen på kronbladens utsida är lätt purpurfärgad, från blålila till rosa, medan insidan är gulvit. Ståndarna är höggula och i mitten finns en gulgrön tofs av pistiller. Flera utslagna blommor är naggade och ätna. Av möss, insekter eller sniglar? Jag vet inte. 

Höjden är från fem upp mot femton centimeter och blomstorleken varierar en del. 
Hela blomman med stjälk och kronblad är i motljus så vackert silvrigt långluden, att man blir tårögd.

Ser du den ensamma mosippan, där nere till höger i bilden, så lätt att förbigå.

Vi vandrar in en bit i skogen och kan konstatera att det ensamma exemplar vid den lilla körvägen, det som Lars noterat vid tidigare besök ännu lever kvar. En utkanting.
Undringen är berättigad, ty mosippan, är en hotad art.

I Östergötland är mosippan rödlistad och utgående. Det vill säga, att den faktiskt tråkigt nog verkar vara på väg att dö ut.
Arten lever i sandiga tallskogar med kontinuitet i trädbeståndet eftersom den inte tål ett kalhygges utsatthet och torka. Å andra sidan kvävs den lätt av omgivande vegetation som högvuxna gräs och kraftig ljung. Förr i tiden var skogsbetets slitage på marken och de blottor som därvid skapades en förutsättning för mosippan, vilket gjorde arten mera spridd och allmän.

Även kattfoten är försvinnande och hotad idag. Åtgärder för mosippa hjälper även denna art på köpet så att säga.

Idag då djuren på skogen är ett minne blott krävs manuella naturvårdsåtgärder för att bevara mosippans status - röjning, markpåverkan och framför allt skogsbränning. Länsstyrelsen i Östergötaland gör säkert så gott man kan men det är klart att det är svårt att få pengar att räcka till när det handlar om kostsamma och slitigt sega mantimmar och det finns förvisso enormt mycket som pockar på åtgärder. I mosippans fall handlar det trist nog lite om en "konstgjord andning". Det känns så sorgligt att ens behöva tänka så!

Sålunda förvärras tillståndet för mosippan löpande. Av de nästan femtio lokaler i länet som var kända för några decennier sedan, både i de norra och södra skogsbygderna, återstår idag inte ens hälften. Och av dessa knappt tjugo platser är det idag endast tolv lokaler med fler än fem plantor. (Länsstyrelsen i E län).

Vi tar tid på oss. Det här är en stund för kontemplation och njutning, så vi sätter oss i solen med mosippornas väna ansikten vända mot våra ögon, och intar vår medhavda fika. Bättre än så kan livet inte vara.

Och tänk! Just då kommer en citronfjäril dansande i gläntan och sätter sig att suga nektar på den blomma som är oss närmast; så nära att jag måste luta mig bakåt för att få skärpa i min kamera.
Det känns som ett sakralt tecken.

*

Runt mosippornas blommande plantor prasslar det flera gånger framför våra fötter i ljungtuvorna och då och då ser vi en ljus liten ödlestjärt pila iväg över en sandig blotta. Vi är på besök inte bara hos mosippor. Här finns också sandödlor och om dessa tänker jag berätta nästa gång. 
Jag känner att det blir snart. Jag vill få det ur mig.