29 maj - Blodnycklar

Får man korn på en fullfärgad blodnyckel så vet man. Så "besudlad" av blodstänk i mörk purpurfärg rakt igenom bladens över- och undersida, blommornas stödblad samt hela övre halva av stjälken, är ingen annan orkidé. Sen finns det förstås hybrider inom komplexet "ängsnycklar", där både vaxnycklar och blodnycklar m fl arter ingår; artbildningen pågår framför våra ögon. Men som sagt, ser man en riktig blodnyckel blir man plötsligt bombsäker.

Blodnycklar i  knopp.

Som den här i knopp, som jag målade av sittande på Väversundas vidsträckta strandmader i närheten av Lundtorp häromdagen med myggor i nacken. Den stack upp sitt purpurmörka huvud bland ljusa ängsnycklar och skära majvivor. 

Här är jag! Den kunde mycket väl kallas purpurnycklar.

29 maj - Rockentrav

På banvallen där Kustpilen går rakt genom Brokinds samhälle, växer som sig bör Rockentrav. Det står så nämligen i Nordens flora, om än uppräknat först på sjunde plats i ordning:

"Ganska vanlig på ... Torrbackar, hällmark, rasmark, bryn, åsar, vägslänter, banvallar, grustag, gravhögar, sydberg, ruderatmark".

Rockentravens växtplats på banvallen genom Brokind.

Det är en pampig växt på sitt sätt, upp till en meter hög eller mer, men hoptryckt och smal med en klase ganska stora gulvita blommor i toppen på en blågrön stängel. Av någon anledning tänker jag på min vän och forna lärarkollega Solveig Redin när jag idag möter den här arten och jag tror att det kommer av att vi någon gång i början på 1980-talet tillsammans ledde vår klass ut på exkursion i naturen och att hon då berättade för oss alla och att jag, som på den tiden var mest intresserad av fåglar, antagligen blev så imponerad att jag minns det hela idag, 50 år senare. Eller, så kan det ha varit på en exkursion, som vi gjorde i vår Naturskyddsförening i Ödeshög redan under 1970-talet, som det hela hände, att Solveig berättade. 

Ja, minnen kan vara både ostyriga och märkliga.

Rockentravens vackra blomklase.

Jag har alltid funderat över det där namnet - Rockentrav - och nu fick jag anledning att söka vidare för att täppa till ett hål.

"Rocken" kommer antagligen av det tyska Rauke eller/och holländskans rokette, läser jag på Wikipedia. Det betyder senapskål och ger en hint om växtens skarpa smak. Det latinska släktnamnet Turritis betyder torn, vilket kommer av artens smala och höga form medan artnamnet glabra betyder kal/glatt. Tidigare var släktnamnet Arabis vilket avslöjar artens ursprung.

Och därmed vet jag och kanske även du lite mer om denna växt. Äntligen!

27 maj - Den fina ängshöken

En av de "förnämsta" av rovfåglar finns också i vårt landskap fastän väldigt sällsynt och knappast ens årsvisst. Jag avser ängshöken, eller som den tidigare kallades mindre kärrhök. Den gillar ängs- och alvarmarker och påträffas med större säkerhet på Öland Sedan några år tillbaka har ett eller två par blivit regelbundna häckfåglar i jordbruksbygden utanför Linköping. Där häckar de i åkermark omgiven av beteshagar, vatten och lundholmar alldeles nära täta trafikstråk och bebyggelse. 

På väg till dotter Karins familj idag, åker vi genom området där ängshökarna håller till. Även idag såsom nästan varje gång vi passerar, ser vi också ängshök. 

Ängshök en hane.

Den här gången är det hanen som visar upp sig för oss. Den jagar lungt och ostressat med högt vinklade vingar likt en papperssvala och landar därefter på en stängselstolpe där den putsar sig och spanar runt. Avståndet är långt dit ut, men jag tar en rejäl titt i min "handjagare" och präntar ner min minnesbild i skissboken innan vi far vidare.

25 maj - Vad kommer att ske med Tåkern?.

Jag tar mig ut genom kanalen. Paddlar långsamt och dropptyst. En grågåskull svänger ut framför mig och jag ger dem gott om tid att simma iväg, komma undan och gömma sig. Två årthanar lyfter ur tuvlabyrinten som skapas av vasstarr och bunkestarr. Honorna ligger gömda därinne, dit jag inte får eller vill komma. Jag är en ovälkommen gäst.

Överallt blåser rördromarna. De ger sig visst aldrig. Med olika klang och tonläge berättar de om sin förmåga och kanske även ålder.

Mitt i kanalen stannar jag upp för ägretthägrarna som lyfter framför mig. Ser du dem?

Nykläckta  guldtrollsländor och fyrfläckiga trollsländor följer min varliga framfart tillsammans med åtskilliga rödögda flicksländor som saxar fram tätt över vattenytan, sätter sig att vila på näckrosblad för att sen fara vidare i sin jakt på mat och kärlek.

Rödögd flickslända.

Nu har jag paddlat och vandrat i Tåkerns vassar i femtio år och dessförinnan besökt sjön regelbundet i ytterligare minst tio år. Då kan man väl säga att man känner sin sjö nästan som sin egen ficka. Men, tro mig då på mina ord när jag säger att jag inte gör det. Tåkern är i sitt sista stadium av en sjös varande. Om några hundra år kommer Tåkern att upphöra vara en sjö. Med en uppgrundning av 1 mm per år, 1 m per tusen år, blir den gamla sjösänkan, ursprungligen cirka tio meter djup till slut ett minne blott, för gott. Den långsiktiga utvecklingen är obeveklig och kristallklar.

Även allra längst ut i sjön, utanför de gamla ståtliga vassarna i sydvästra delen, "Raddera" kallade av ortsbefolkningen, har vassen krympt ihop eller försvunnit, svärdsliljor, torrbankar och starrbälten börjar breda ut sig och allt fler videbuskar tar över.

Inte bara videbuskagen breder ut sig, nya alar slår rot även långt ute i sjön. De kommer inom några årtionden att bli stora träd. Att också björkar börjar växa långt ute från land, är ett tecken på att problemen kan vara än större; vattenhållningen med alltför låg amplitud är troligen orsaken därtill, enligt min åsikt.

Dessutom är det så att processen med torrläggning accelererar mot slutet så de där återstående hundraåren, jag nyss nämnde, är med stor sannolikhet alldeles uppåt väggarna överdrivna. Det går långsamt förvisso, i människoåldrar räknat, men  allt fortare då växterna till slut invaderar det grunda varma vattnet. Sanningen är att jag tycker mig se hur slutet utvecklar sig redan nu.

Där vassen för bara 15 år sedan var tre till fyra meter hög och så tät att man kunde räkna till 300 strån per kvardratmeter bildas nu snabbt öppna och torkande bottnar där vassen tynar bort och ersätts av dybankar, gräs och starr. Idag kan jag sitta ner i kanoten och se långt bort i området över låg och tunn vass. Otroligt!

Vid inventeringar som gjordes här under 1970-80-talen kunde man från varje punkt i en 4 km lång punktruttsslinga räkna in mellan 2 - 5 sjungande rörsångare, och nästan lika många sävsparvar och vattenrallar. Skäggmesar fanns överallt och trastsångarna var  inte alls ovanliga. 

Häromdagen i perfekt väder noterade jag endast tre sjungande rörsångare, lika många buskälskande sävsångare samt blott två sjungande sävsparvar på hela den första kilometern färd samt en handfull vattenrallar, men noll skäggmesar och heller inte en enda trastsångare. Alarmerande! 

Men jag hörde förstås två sjungande vassångare, en nykomling i Tåkern sedan cirka tjugo år tillbaka. I dessa områden där vassen förr var mäktigt hög häckar idag både tranor, enkelbeckasiner och tofvipor, vadarna rastar här vår och höst liksom allt fler ägretthägrar. Det mest är nytt men inte livlöst, bara annorlunda. Och detta är värt att poängtera; Tåkern är inte apå något sätt en död fågelsjö; tvärtom; den är bara så annorlunda mot det "gamla" Tåkern jag en gång lärde känna.

Ägretthägrarna, de vita blir även de mörka mot en solnedgångshimmel.

Och som nykomling mot från förr är havsörnen numera en allmän syn. Här jagar en ungfågel fräsande uppflog.

Regleringen av sjön med kvarhållande av vatten sommartid och utsläpp av högvatten under våren för att undvika de översvämningar som var vanliga förr i tiden har möjligen något hindrat den allt snabbare utvecklingen mot torrläggning och snabb sjödöd. Men säker på det är jag verkligen inte. Kanske har allt blivit till motsatsen.  En sammanfattning: De friska vassarna tycks tvina bort allt fortare och etablering av ny vass har problem med bete av grågås.

Med typiskt gnälliga läten dyker plötsligt två svarttärnor upp tillsammans med ett  tjogtal fisktärnor som precis som alltid varnar i god tid.  Alla hör de säkert hemma i den lilla skrattmåskolonin som jag anar några hundra meter längre ut och som jag undviker att komma nära. 

Men, jag saknar gråhakdoppingarna och svarthakedoppingarna som förr var allmänna i det här området. 

Skäggmesarna finns här och där i ruggar och bunkar. Men de smyger under häckningen, här en hona som undrar om mitt besök så nära boet.

Jäsande mattor av grönalger täcker stora ytor.

Ibland fastnar kanoten som i sirap. Stora täta mattor av grönalger jäser upp mot ytan och kväver det mesta. Sjöns vatten följer lufttemperaturen och när jag sticker ner handen är där mer än badvarmt. Algblomningen blir tidig och mäktig.

Grågåsbetad vass. Fåglarna biter av broddarna en bit under vattenytan för att komma åt märgen. Det hela resulterar i värsta fall i att vassen hindras i sin spridning och förtätning.

När solen sänker sig över Omberg vänder jag stäven inåt och möter tusentals gråsgäss och ansenliga mängder tranor, alla icke häckande fåglar, som kommer tillbaka för nattro från åkermarken i landskapet. Överallt ute runt de yttersta vassbunkarna ser man grågässens massiva betning av vasskott. Mina vänner Adam och Gerza ser gässens påverkan som ett stort hot mot Tåkerns vassar och har presenterat flera rapporter om detta nya fenomen.

Mitt gamla Tåkern är sig inte likt! Nästan allt är annorlunda mot då på 1970-80talen då jag trodde mig veta och kunna. Det har jag lärt mig med ålderns rätt, att inget är statiskt, allt är föränderligt. Inte minst i en sjö Som Tåkern i slutfasen av ett långt sjöliv.

När det kommer till Tåkern måste vi bestämma oss för vad som ska ske, vad vi människor vill med sjön. Att något måste göras, forskas på och åtgärdas, menar jag är självklart och i hög tid. Sen får vi väl se, eller egentligen andra, då, när jag är historia och sjön fortsätter mot sin död.

 

24 maj - Hos Sankt Persnycklarna på Omberg

Kvällen är ljum, ljus och vän, som gjord för en liten utflykt. Idag igen! Nu går färden till norra Omberg och beståndet av Sankt Persnycklar. Det är det som blir, inget annat, ett besök hos en av våra orkidéer, den som blommar först om våren, samtidigt med Adam och Eva.

Jag sätter mig vid grusvägskanten i  gräset och tecknar. Först ett stort exemplar med mörkt blodröd blomstängel och starkt fläckade blad. Jag gör det i naturlig storlek i skissboken, börjar nerifrån med bladfästena och vandrar uppåt med ritstiftet och kan notera att jag slutligen inte får rum med hela exemplaret. Så kan det gå!

Sankt Persnycklar, akvarellskiss.

I buskkrattet bredvid mig snor törnsångaren runt och sjunger sin typiska ramsa, en  artspecifik kortsång med knorr - "trúpeti trúpeti trúpi". Sen blandar den ut repertoaren med längre strofer där inblandade fågelläten slinker med, varvade med ljusa passager och räckor av småljud och då blir den stundom lik en kärrsångare på rösten, men det är bara tillfälligt för snart kommer ramsan med knorren och berättar hela sanningen.

I samma område sjunger även en trädgårdssångare. Jag tänker nog att de båda arterna kan konkurrera en smula, men trädgårdssångaren håller sig på sin kant, något längre bort bland buskarna.

Ännu en Sankt Persnycklar. Akvarellskiss.

Under tiden har jag börjat skissa av ett annat exemplar av Sankt Persnycklar. Denna är betydligt ljusare än den första, gulgrön i tonen, nästan så där anemiskt om du kan förstå hur jag menar. Svaga och få fläckar finns på bladen, men inte på undersidan, vilket är typiskt för arten. Den är bara hälften så hög som den första och har en kort blomställning med mera klarröda blommor, dryga 10 st i kolven.

När jag är färdig åker jag hem. Vid Stocklycke möter jag vännen, fotografen Barbro som kommer nedför backen på sin trehjuliga cykel. Med kameran i högsta hugg är hon på väg till Västra Väggar för att zooma in fiskgjusar.

Omberg bjuder!

23 maj - Efter Konstrundan; Dagar på Tåkern

Det har varit tyst i min Naturliga dagbok en stund. Konstrundan under fyra dagar skördade tid och kraft. Mycket folk var det, många möten och trevliga samtal. Ekonomiskt är jag hemma och har resurser att fortsätta ännu ett år, så det är inte detta och knappast heller motivationen men möjligen orken som fallerar stundtals. 

Det är den jag bygger upp igen med "Dagar på Tåkern".

För att uppdatera er alla lägger jag in ett foto från Tåkern igår kväll, då jag satt i en kanot i kanalen utanför min målarstuga och njöt av stillhet och ro just som vassångaren surrade som bäst, havsörnen jagade, ägretthägrarna steg mot solnedgången och två svarttärnor passerade med gnäll i pipan.

Jag har alltså varit ute ett par gånger redan, dagarna efter konstrundan och jag tänker återkomma snart med fler och djupare rapporter. 

18 - 21 maj - Välkomna på KONSTRUNDA 2023

Torsdagen den 18 maj till och med söndagen den 21 maj kl 11 - 17 är Ateljé Gebbe öppet för besök. Konstrundan 2023 startar nu! Alltid Kristi himmelsfärdshelg och för drygt tjugonde året.

För dig som inte varit hos oss tidigare kan jag berätta att Ateljé Gebbe och konstnären Gebbe Björkman finns centralt vid Ödeshög torg, i backen upp mot kyrkan. Du kan knappast missa det, särskilt inte under Konstrundan då skyltar och flaggor finns överallt.

Ateljén är stor och ljus med galleridel och verkstad. Under Konstrundan är du välkommen att titta in i alla skrymslen och vrår.

Vi tar emot er med glädje och värme och hoppas att ni får en rofylld och upplevelserik stund tillsammans med mig, konstnären Gebbe, hustru Ulla och någon av våra tre döttrar Hanna, Emma, Karin och kanske några barnbarn på köpet. Vi är alla glada att få hjälpa dig tillrätta och svara på dina frågor. 

Du kommer att finna många ny verk. I år har jag satsat extra mycket på oljemåleriet och kan presentera målningar också i stora format. Akvarellerna har fått stå tillbaka lite detta år, mest beroende på en prioritering, då jag har genomgått två stora operationer under 2022-2023 och alltså inte hunnit med allt som jag önskat.

Än en gång vill vi nu hälsa er varmt välkomna också till Ateljé Gebbe, Nr 2, på Konstrundan under 2023.

För mer information finns här länken till Omkulturs hemsida där du kan ta del av hela vårt arrangemang.

länk

12 maj - Inför Konstrundan 2023

Nu är det nära. Jag är klar. Jag har målat färdigt alla de verk som jag planerat för, nästan, jo, nu kan jag inte göra mer, orkar inte, har inte tiden. Nu återstår allt det det där praktiska med inramning, som är på gång, hängning, listor, städning av det sista mm mm...

På torsdag den 18 maj öppnar vi våra verkstäder och ateljéer för Konstrundan 2023 som sen håller på fyra dagar till och med den 21 maj, varje dag kl 11 - 17.  Invigning på Ödeshögs torg kl 10 den 18/5. Varmt välkomna!

Klicka på bilden så kommer du till Omkulturs hemsida där du kan söka vidare på Konstrundan 2023 och få all information du kan behöva.

Jag upptäckte egentligen alldeles för sent att mina egna foldrar hade tagit slut men  hann precis få tryckt nya lagom till Konstrundan, genom ett snabbt samarbete med Ödeshögs eget tryckföretag "By Wind".

Vi ses!

9 maj - Besök i ateljén

Lördagen den 6 maj var sju medlemmar ur konstföreningen i Östergötlands Arbetsförmedling på besök i min ateljé. Under ett par år har vi haft kontakt, Åsa Volcinius och jag, men sjukdom och pandemi har kommit emellan. Nu äntligen blev det av.

Sju glada och intresserade kvinnor kom med nyfikna frågor och bröd till kaffet. Nästan tre timmar hade vi glädjen av varandra. Det blev en hel del av både skratt och allvar.

Medlemmar ur Arbetsförmedlingens konstförening på besök i Ateljé Gebbe.

Välkomna åter till Konstrundan var mitt budskap till damerna. Då är allt ni nu tittat på ramat och klart.

6 maj - Hur är det med sädesärlorna?

För första gången sedan jag kom till Ödeshög och min ateljé mitt i centrum under 1970-talet, springer ingen sädesärla i flugjakt på gräsmattan utanför. Varje vår har hanen kvittrat (jo, sädesärlorna kvittrar faktiskt) från något av taken runt omkring. Men inte i år. En svit på femtio år är bruten!

Jag förstår det där med omsättning, slump och tillfälligheter och det är kallt för årstiden, flugorna kanske inte är så många att de räcker till. Kanske håller ärlorna sig kvar vid sjökanten. Möjligen inväntar de ännu vårvärmen. Men detta känns långt ifrån troligt. Vi är ju ändå inne i maj när boet skall vara byggt och äggen lagda, ruvade och snart färdiga för kläckning - normalt sett alltså.

Överallt runt om i samhället brukar det vara sädesärlor lite här och där; på torget, på hustaken, på gräsmattor och i trädgårdar, men i år har jag faktiskt inte sett sädesärlor mer än ett par gånger, i hela "bynn" sammanlagt. Har det hänt något?

Förresten upplevde jag en "brist" på sädesärlor i samhället redan förra året. I år tycker jag att det är snäppet sämre ändå.

Jag har inte koll på läget nationellt. Jag vet inte hur statistiken över beståndet ser ut för arten, om det är något tillfälligt eller en pågående negativ trend, eller för den delen att jag kan vara alldeles fel ute. Hoppas att jag får svar genom mitt upporop på Facebook,

Min intuition och min långa erfarenhet säger mig att något kan vara fel. Hur är det egentligen med sädesärlorna?

Senare på dagen:

Efter ett upprop på nätet (Faceboook), har många svar inkommit, flera personer meddelar att sädesärlorna är på plats som vanligt, men fler ändå säger att de har minskat eller helt saknas. Så blir en naturlig reaktion, ett antingen eller. Känslan sammantaget blir att de flesta har  uppfattat att arten minskat generellt under åren.

Jonas Grahn, svarar att en minskning av beståndet faktiskt har skett. Han hänvisar till statistik som nyligen publicerades i en fågelövervakningsrapport från Naturvårdsverket.

Sädesärlans minskning ses i statistiken. (Svart kurva = standardiserade rutter, röd kurva = fria punktrutter). En klar minskning ses. Beståndet är nästan halverat mot situationen för 15 - 20 år sedan. Det är detta jag har haft på känn!

När en art minskar gör den inte det överallt samtidigt. De optimala habitaten besätts i det längsta, medan de "magrare" reviren slås ut efterhand. Med sädesärlor gäller till exempel att det är positivt med närhet till vatten. Ofta kan man upptäcka ganska sent, för sent ibland, att en art kan ha en nedåtgående trend eller i värsta fall till och med pvara på väg mot en långsamt försvinnande. Storspovens öde från att ha varit en allmän fågel under min barndom till dagens bortdöende är ett sådant exempel. Mot slutet kan det gå fort och helt plötsligt står man där med alla frågor. Månne tofsvipan och enkelbeckasinen är på väg åt samma håll?

Ännu senare på dagen:

Tro det eller ej, men just när jag skrivit allt detta klart och är på väg att lämna ateljen. Vad finner jag då på gräsmattan utanför? Två sädesärlor, ett par! Åh, de har anlänt hit denna dag, sent men ändå, nu är de äntligen här igen. Var det alltså så, att det var kylan som var kruxet. Födan för en möjlig häckning tröt. Kan det leda till en missad kull i år?

Kontinuiteten med häckande sädesärlor vid ateljén fortsätter ett år till! Så skönt!

5 maj - Vi fejar ateljén

Det blev en nödvändig utryckning idag. Den gick till ateljén som behövde all den ans som stod att få. Efter operationen i höstas hade jag inte en chans att få in alla mina fantastiska träd och blomster för vinterförvaring. Det mesta frös och vintern kom. In kom allt till slut men alldeles för sent. Rehabilitering av min opererade fot pågår ännu, så under resten av året var det omöjligt att få ut "skräpet" igen, allt det som har torkat, dött och förtvinat när omsorgen aldrig gavs. Halva ateljén var till slut fylld av torkade löv, jord, mögel, bråte och ohyra som klistrade in hela golvet.

Nu fanns ingen återvändo längre. Jag hade, för väldigt länge sedan, bokat in ett konstföreningsbesök och de, Östergötlands Arbetsförmedling i Linköping, kommer sju personer imorgon eftermiddag; mitt i all min målarstress och till ett galleri långt ifrån presentabelt. De är mycket välkomna förstås, tro inte något annat, men besöket kräver åtgärder, bastanta och kvicka!

Ulla blev min räddning. "Vi hjälps åt i morgon", sa hon. Så räddades situationen och även jag fick nya krafter. Nu har Ulla putsat alla fönster och lister, dammsugit, tvättat toalett och tvättställl, röjt disken i köket, tagit ut alla sopor och bytt handdukar med mera med mera. Hennes engagemang gav mig ork att hyra släpkärra, lasta och köra bort med allt skräp, hänga upp tavlor, ordna med tryckning av ny folder och mängder av annat.

"Va bra", sa hon, "att vi kunde göra så mycket redan nu, att vi är färdiga med mer än hälften av allt som ska göras till Konstrundan". Vilken klippa hon är min hustru!

Imorgon kommer mina gäster till en skinande ren galleridel i min ateljé. Jag sätter på kaffe och thé i lugn och ro. Jag kan koppla av.

Andra glädjeämnen uppenbarade sig plötsligt när fejandet var färdigt.

Mina fina kaktusar har börjat blomma i ateljéns skyltfönster. Vi är alla redo.

3 maj - Våra glödsandbin

Igår hände det. Igen. När solen stabiliserade väderleken och vinden mojnade, var det så dags. "Våra" glödsandbin hade vaknat också i år. Som lysande röda rubiner for de omkring i solskenet.

Glödsandbi, hona - akvarell ur skissboken.

I den blommande krusbärsbusken vid vår trädgårdskompost var det med ens full fart. Minst fem honor och ett par hanar var på gång i spektakulär uppvisning bland blad och blommor. Snabba ruscher kombinerades med återhämtning på en solig plats följt av nektarsök och återkommande parningsflykt.

Jag är så glad över dessa glödsandbin. De är stora och håriga, perfekta pollinatörer helt enkelt och de är på plats tidigt och tåligt, för att ta hand om blomning och fruktsättning bland buskar och träd. Utan dem skulle nog inte vårt extremt tidigt blommande spaljépäronträd ge så rik skörd.

Det är en ny art för vår bygd. Det är inte mer än sex år sedan som det första exemplaret påträffades i Östergötland och jag är stolt över att kunna berätta att det faktiskt var jag som var upptäckaren. Det har jag berättat om tidigare i Naturlig dagbok och om du skriver in "glödsandbi" i sökrutan får du flera uppslag.

Glödsandbiet är under fortsatt snabb och stadig spridning norrut i vårt land. En märklig historia egentligen som vi nog får tacka klimatuppvärmningen för.

Ut och spana. Man kan knappast ta fel!

2 maj - Rapport från Bergslagsskogar

Nu är vi åter hemma efter tre dagars besök hos Ullas gamla mor i Västerås. Det blev för mig en skön paus från oljefärger, halvfärdiga dukar och många måsten. Idag är jag åter tillbaka i ateljén och nu har jag förhoppningsvis fått den nya kraft och inspiration som jag behöver för att kunna avsluta det som återstår inför Konstrundan som närmar sig aggressivt. 

Under lördagen i Valborgsmässohelg tog jag en tur uppåt skogarna mellan Skultuna, Västerfärnebo och Ramnäs precis såsom brukligt. Solen sken men luften var kall och naturen andades försenad vår. Under natten som följde var frosten tillbaka, kylan och därefter regnet kom att inrama hela helgen denna sena vår.

Ornäsbjörken är alltid först när det kommer till lövsprickning bland björkar.

Vid passagen över Svartån vid Skultuna kyrka stannade jag. Jag ger aldrig upp min ambition om utter och äntligen, tänkte jag, när jag såg svallvågorna komma fram under bron, att det kunde vara dags. Det var dock "bara" en bäver, som kom lugnt simmade fram med strömmen. Jag satt där i godan ro mitt på bron, glömsk för annat och ritade i min skissbok, ända tills en bil signalerade häftigt över den avstängda framfarten. 

Jag var inte riktigt färdig och försökte meddela dem i bilen bakom att "en bäver simmar där nere. Titta får ni se." Men de var helt ointresserade och jag fick ge mig och köra fram för att lämna passage. De var nog redan trötta på bävrar och jag lite trött på visad otålighet.

Mellan Slagårda och Bovallen stannade jag en stund och samtalade med ett ungt par, Enola och Mathis från "Brittany" i Frankrike. "Vet jag var det är"? De hade en liten husbil och stod med kikare om halsen spanande ut över det skogskärr där lappugglan brukade jaga vattensork för några år sedan. Ofta kan man undra över hur kunskaper sprids, hur de hade kunnat hitta dit. Någon lappuggla var emellerid inte på plats, det har den inte varit på några år, vad jag förstår och det kunde jag berätta om. Intensivt skogsbruk alldeles intill var säkert en av bidragande orsaker till att ugglorna tyvärr försvann. Vi talade så gott det nu gick på knagglig franska från mig och knagglig engelska från dem om svenska ugglor. De var förresten långsamt och etappvis på väg till norra Norge och förstod inte att jag tyckte det var kallt för årstiden. Detta var ju "Suede".

Det är gott om rådjur som betar på de öppna markerna runt storgården Slagårda, en ormvråk flyger över och möts av varnande tofsvipor, som häckar på de leriga och fuktiga jordarna. Jordbruket är mycket mindre intensivt och senare på gång än hemma på slätten, här finns ännu sanka partier som inte är täckdikade, vilket ger lärkor och tofsvipor en möjlighet att finnas kvar och till och med lyckas få fram avkomma, vilket är en nästan total omöjlighet hemmavid.

En trädlärka lyfter vid skogskanten och dubbeltrastarna sjunger.

Genom hårt brukade skogar kör jag sakta med öppet sidofönster för att lyssna av biologin men också för att grusvägen är oändligt full av djupa potthål. Vargparet som fanns här men som av outgrundlig anledning fick skjutas, finns alltid i mina tankar längs den här avskilda vägen. Jag slutar nog aldrig att hoppas.

Ingen annanstans som här i dessa hårt plågade skogar har jag sett så svåra angrepp av granbarkborre. Hela partier av granar på över fler hektar står döda, torra och röda. Hyggena är stora och all ny skog är rakt igenom endast fyrtio till femtio år ung eller yngre. All utvuxen gammal skog är numera borta. Rester av den fanns kvar när jag började åka i bygden för femtio år sedan, men nu ser jag endast någon enstaka gammeltall - lämnad mest för det dåliga samvetets skull. 

I det tilltagande dunklet ser jag en rörelse vid dikeskanten. Jag smyger framåt med bilen och noterar att det är en morkulla. Den hukar och gömmer sig i gräset, men när jag stannar och inte tycks ge upp, sträcker den på sig. Med sina stora ögon iakttar den mig och så lyfter den till slut och försvinner in i skogens famn.

När jag kommer ut på den stora asfalterade vägen är det nästan alldeles mörkt.

Jag ser en rörelse hundra meter längre fram vid vägrenens buskkratt. Där är höga ben med vita strumpor och de rör sig precis den lilla aning i dunklet vid billyktornas sken, som behövs för att jag ska förstå att sakta ner. Det är älgar, två fjolingar, nyss utsparkade ur den moderlig vården, som försöker dölja sig så gott det går under skymningens trygghet. Jag stannar och tittar på dem. De är kvar och står helt stilla, men jag kan ändå knappast se dem. De mörkt svarta kropparna och konturerna försvinner i dunklet, det är mest hasorna som visar att de är kvar. Men så får de plötsligt fart i benen, tar några kliv och skutt inåt mörkret och försvinner från vägens farliga närhet. Här hade min käre svärfar gärna velat vara med!

Jag blinkar ett par varningens signaler till den bil jag strax möter på vägen vidare hemåt. Min lilla tur i Bergslagsskogarna är över för den här gången.