18 mars - Längs vägen

Jag åkte till Motala idag för att köpa akvarellblock och träffa vännerna Claes och Lena som jag inte sett på tjugo år. Det fick bli en fika på Ubbes och samtal om livet som varit och passerat. Om framtiden visste vi intet att sia, men lovade varandra att ses lite oftare.

På vägen hem talade jag med Sven i mobilen. Han lovade vara till hands efter stormen om det skulle bli för långtråkigt i säng och rullstol, vilket nog ligger nära till hands. Vänner är väldigt bra att ha.

När jag kom till utsikten över Tåkern kunde jag förstås inte låta bli. I väster över Omberg och Vättern höjde sig en opak molnskärm, men sjön låg som en spegel och över Väversunda strandmad var himlen ännu blå och luftig. Jag svängde ner.

Det fick bli en akvarell på stående fot och när den var på pränt stannade jag till och sa hej till Ganno som firade sin systers födelsedag med fågelstudier vid Holmens dämme. Isen hade släppt och flera arter av änder var på plats. Sedan sist hade ett stort antal viggar anlänt och vid kanten borta vid skogen i solskenet blev jag förevisad nio kritvita ägretthägrar. Det där var ungefär allt och väl inte så pjåkigt heller. 

Ägretthägrar - en akvarellskiss.

18 mars - Oljemåleriet

Jag har ytterligare någon dag på mig att försöka avsluta någon av de oljor som jag arbetar med, innan det blir dags för operation av fot och långvarig vila och rehab. Rullstol väntar de första tre veckorna, vilket gör det svårt att kunna arbeta vidare i ateljén. 

Jag lägger upp en svit på en oljemålning som jag har dokumenterat i några olika stadier så att ni får ett hum om hur jag går till väga den här gången. Motivet kallar jag "Vårvatten", "Översvämning" eller något liknande och är fri fantasi från Tåkern med sina typiska flatbottnade ekor. Väl bekomme! 

Märk väl att en hel del arbete kvarstår. Båtarna är inte klara och inte heller speglingen från träden i vattnet samt lite finlir här och där; det där som till sist "gör det".

17 mars - Ett dolt budskap

Vintern är tillbaka en sväng. Lite snö, ungefär två centimeter, föll i natt; inte så mycket att tala om, men snöfallet fick mig att reflektera över just den vinter som snart är förbi.

Jag hade med en oljemålning på min senaste utställning i Linköping kallad "Lugnt flyter ån". Den såldes och lever numera ett eget liv med ett hemligt budskap som jag vill berätta om, eller åtminstone en dold händelse inbakad.

Ytligt ser ju motivet verkligen lugnt och rofyllt ut, men spanar man lite kan man se att ett djur har passerat förbi alarna och sneddat rakt ner i ån. Och ser man noga efter kan man upptäcka att skvalp och vattenringar ännu ligger kvar på ytan.

Det är ytterligare en liten berättelse om djuret utter som så länge gäckade mig, trots att jag så många gånger varit nära ibland bara en huvudvridning bort. Jag har berättat om detta tidigare och också illustrerat med några verk.

I vintras fick jag emellertid till sist se en utter, kanske inte som jag hade tänkt mig, men ändå. Den kom springande över riksvägen framför bilen när jag lämnade Motala och vi var långt från vatten. Men det var likväl en utter, min första.

14 mars - Några vårblomster hemmavid

Våren tågar på, ännu ganska kylig och till helgen kan det komma lite snö igen. Men det är precis som det ska vara. 

Idag noterade Ulla och jag vår första hästhov på "stället" och på södersidan av huset blommade våra blåsippor och krokusar för fullt.

Som sagt, våren tågar på.

13 mars - Nu även på Omberg

Hemkommen efter inskrivning till operation i Motala, en jobbig dag, fick jag tröst och glädje av detta meddelande i mobilen:

"Hej Gebbe,

Hoppas det är fint med dig! Vi fick en ny granne i går (se bifogad bild). Lite osäker, men visst är det en lappuggla? Vänligen Sabina Mansfield."

"Tror du det är en hona eller hane? Har fler bilder och en kort film. Såg den i måndags ungefär 7 på morgonen."

Jag har nyss tagit en sväng över Omberg, där Sabina bor med sin familj. Jag såg ingen uggla, men stolpen stod kvar, alldeles utanför huset. 

Lappugglorna verkar stå som spön i backen! Nu även på Omberg! Det är anmält till Artportalen och rapport har även gått iväg till Länsstyrelsen förstås. 

12 mars - Aktuellt oljemåleri

Jag är igång igen med mitt oljemåleri som legat i träda sedan i höstas. Då var det aktuellt inför den separatutställning som jag hade på Galleri R i Linköping i november och nu närmar sig Konstrundan Konst runt Omberg med stormsteg. 

Det känns mer stressat än önskvärt eftersom jag precis har fått tid för en ny operation av min trasiga vänsterfot. Det förra ingreppet gjordes hösten 2022 men misslyckades. Ett drygt år av konvalescens, problem och smärta ändade i att det blivit dags igen. Jag måste ju kunna gå. Den 21 mars ligger jag således åter på operationsbänken, sen blir det veckor med gips, ortos och långsam rehabilitering, igen!

Nog om detta.

Tillbaka till det trevligare ämnet - oljemåleri och Konstrunda. Jag försöker hinna med så mycket som går just nu och avsluta det som är möjligt innan inläggningen. Jag hoppas verkligen att vara med i arrangemanget, på något sätt ska det kunna gå, tänker jag.

Jag avslutar med att visa några verk som är på gång i olika stadium. Sen får vi alltså se. Varsågoda!

Upplägget ...

... och lite senare.

9 mars - Lappuggla i egen bygd

Nu har lappuggla åter setts i närheten av Ödeshög. Den 2 mars noterade Adam Hermansson en individ som satt i en al på en fuktig öppning/röjning vid sidan av vägen i skogsbygden någon mil söder om samhället.

Lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög den 2/3-24. Foto - Adam Hermansson.

Adam var vänlig nog att meddela mig om fyndet och senare samma dag såg han åter ugglan i området men eftersom jag var bortrest blev det inte av för mig att besöka platsen förrän någon dag senare.

Lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög den 2/3-24. Foto - Adam Hermansson.

*

Så sent som på 1980-talet var lappugglan en mycket ovanlig fågel i Sverige. Man visste inte mycket om artens häckningsbiologi och utbredning. I verket "Våra svenska fåglar i färg" från 1962 ansågs den inte ens vara årsviss som häckfågel i vårt land.

"Lappuggla" illustration B. Hallberg i Våra svenska fåglar i färg från 1962.

Min bokförfattarkompis Carl-Fredrik Lundevall och jag hyste på 1980-talet långt gångna planer på att sätta oss på ett tåg upp till fågelmålaren Mats-Åke Bergström. Med honom hade han ett samarbete genom  boken "Våra Vanligaste Fåglar" och Mats-Åke var just den person som visste hur man kunde lyckas få se den mytiska och rara lappugglan - "Den store grå i skogen". Men vi kom aldrig dit, andra ting kom emellan och snart nog blev Carl-Fredrik med ålderns rätt allt mera skröplig tills han en dag fann för gott att lämna livet och följaktligen allt det där med drömmar och upplevelser också. 

Ända in i dessa dagar tänker jag på Carl-Fredrik och hans hustru Elsie och på de drömmar om lappuggla som vi bar men som aldrig kom att uppfyllas. Så överraskad han skulle vara om han hade fått leva vidare in i dessa dagar. 

Noterbart är att lappugglan aldrig kom med i boken Våra Vanligaste Vilda Fåglar som Carl Fredrik och Mats-Åke arbetade med. Fågeln var nämligen så sent som 1988, då boken kom ut, ännu en väldigt ovanlig art i vårt land.

Något hände emellertid under 2000-talen, väldigt svårförklarligt men ändå så typiskt när det kommer till natur, där ingenting verkar vilja stå stilla. Från att ha varit en unik Norrlandsfågel, med en cirkumpolär utbredning i Tajgazonen, hos oss från Ryssland till norra Skandinavien, började den från 2000-talet dyka upp allt oftare söderut i vårt land. 

Utvecklingen har gått fort och idag finns häckningar av lappuggla i hela vårt avlånga land och för varje år upptäcks allt fler individer och häckningar, ända nere i Skåne och Halland.

Även Östergötland har fått del av lappugglornas uppdykande. Så minns jag t ex den överraskning som den trafikdödade ugglan utanför Skänninge skapade bland oss fågelkunniga för ungefär 15 år sedan. Andra individer noterades efterhand, bland annat vid en valltork, mitt på slätten utanför Motala. 

Den 24 april 2019 ringde Ronald Lillevars om en lappuggla som plötsligt satt på en stängselstolpe alldeles nära huset han besökte. Den berättelsen är värd sin egen historia och den har du här i en länk som finns under bilden på den lappuggla som Ronald fotograferade vid tillfället.

Ronald Lillevars bild av lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög 2019.

Efter mina senaste besök i området har ryktet spritt sig och igår fick jag ännu en uppdatering om lappuggla berättat för mig. Jag har ännu inte kollat upp meddelandet dock, att lappuggla sågs av ett par lokalboende också under 2023 i området.

Med alla dessa observationer under en följd av 5 år inom ett väldigt begränsat område är jag idag mycket benägen att tro att lappugglorna faktiskt häckar där någonstans. Täta granskogar finns det gott om, hyggen och öppna inägor samt fuktiga sankmarker dessutom. Allt ser ut att kunna passa perfekt för ett häckande lappugglepar.

Jag har lagt in observationerna i Artportalen och kommer att försök följa upp med fler besök. 

Lappuggla, akvarell av undertecknad.

Själv såg jag min första och hittills enda lappuggla i Västmanland norr om Skultuna där ett par häckade under åren efter 2015. Lyckan var fulländad. Jag hade kameran med den gången år 2017 men avståndet till fågeln var långt och bilden blev i stort sett oanvändbar, så jag fick göra den här akvarellen istället, en möjlighet jag har som konstnär.

9 mars - Min gamle far

Jag måste bara visa ett reportage i Corren om min gamle far och hans kortspelarkompisar.

Faksimil ur Corren den 9 mars 2024. Reporter Lina Gillman 

Min far, Acke Björkman, fyller 101 år den 17 maj och är i otroligt god form. Han läser ett par böcker i veckan, om historia mest men även biografier om intressanta personer. Han hänger med i världens nyheter, går dagliga promenader till affär och bibliotek, bor själv i en två i servicehuset Aspen i Linköping, där han har tillgång till mat vid behov men klarar allt annat helt utan hjälp.

Det här reportaget i dagens Corren berättar om kortspelarkompisarna, som träffas varje vecka för ett par omgångar. Min far Acke Björkman är äldst men ändå kanske piggast i gänget. 

5 mars - Vid annan sjö

Jag står på plattformen vid Askövikens inre del i norra Mälaren och spanar ut över vass och röjda vattenytor. Jag är inte ensam. Ett tjugotal naturspanare är här. De har, väl klädda med kikare på magen och tubar över axeln till skillnad från mig som är uselt rustad med endast "fältjagare" och utan mössa och vantar men med nödvändig silverkrycka i näven, vandrat längs grusstigen mellan veketågstuvor och stängselstolpar, förbi översköljda strandängar, ut till gömslen bakom byggda palissader i vasslandet. Där kan måhända väntas överraskningar. 

Små samtal hör jag runt omkring mig hela tiden om allt som händer och inte händer: om grågässen, om varfågeln i sälgen där borta och om den ensamma bläsgåsen. Till och med "min egen sjö" kommer in i sammanhanget:

- Det där Tåkern, är det värt ett besök?

- Jo, absolut, svarar kvinnan framför mig, men vänta helst tills i mitten av april. (Så rätt tänkt)

Varfågeln i videt lyser som en fyr i ljuset.

- Var är tofsviporna? Inga änder än, så konstigt och ingen gärdsmyg som smattrar i diket. Kommer ni ihåg mongolpiplärkan i höstas. Oh, så härligt det är idag när lärksången stiger till väders. Det är sånt jag får till dels genom att luften är fuktig och kommunikativ.

Rickard och Bengt, lokala skådare, står tillsammans med mig och letar vårtecken. Rickard berättar om allt som finns att se och uppleva här. Han är uppvuxen på andra sidan, där borta i diset vid Fullerö, granne med Gunilla Wetterling förresten, säger han. Henne känner du väl? 

- Självklart! Och därmed kommer vi förstås in en sväng även på begreppet lodjursjakt, som Gunilla och jag, med många flera, djupt har engagerat oss mot.

- Det finns en spelande berguv där borta på berget, viskar han när vi har kommit tillräckligt långt i förtroendeutbyte, när jag har informerat om mitt gedigna Tåkernliv och en sista gräns därmed blir bruten. Den lever visst av kaniner.

Åt andra hållet, in mot land och Löfsta gård, vaknar solen till liv och sprider värme när grådiset lättar. Jag vänder mig om när jag hör typisk sädgåsklang ur luften, en Tåkernrelaterad reflex, inte helt rotad hos mina kompisar på plattformen varför jag nöds påpeka:

- Hörrni gubbar, det är sädgäss på gång, och så pekar jag mot ett par plogar som drar snabbt över skogsbrynet. De försvinner över landskapet i riktning mot Västerås och trolig resa vidare norröver, kanske mot Tämnaren i Uppland. Varför så bråttom? undrar jag.

Klockan är 12.00 mitt på dagen. Möjligen har de här flockarna lyft från Tåkern på morgonen efter ett snabbt morgonmål vid Ramstads åkrar och bestämt sig för att det var dags att dra vidare mot norr. Tre timmar är väl ungefär vad det borde ta att förflytta sig de 20 milen fågelväg med en hastighet på 80-90 km/h. Så tänker jag och gläds åt naturens förmåga att knyta ihop landskap.

Färdvägen för sädgässen, på väg till tajgazonen i framför allt Ryssland, är inlärd och traditionsbunden. Rastplatserna är inprickade och etapperna planerade men ändå flexibla med hänsyn tagen till väder och vind. Idag finns uppenbarligen inte behov av rast vid Asköviken. Vädret lättar och vinden är gynnsam. Plogarna som passerar tangerar bara den i förväg kända och möjliga hållplatsen och flytten går rakt förbi till nästa etappmål istället.

Visst är sådant spännande att fundera över, tänker jag och släpper härmed ut icke helt underbyggda idéer i etern.