5 mars - Vid annan sjö

Jag står på plattformen vid Askövikens inre del i norra Mälaren och spanar ut över vass och röjda vattenytor. Jag är inte ensam. Ett tjugotal naturspanare är här. De har, väl klädda med kikare på magen och tubar över axeln till skillnad från mig som är uselt rustad med endast "fältjagare" och utan mössa och vantar men med nödvändig silverkrycka i näven, vandrat längs grusstigen mellan veketågstuvor och stängselstolpar, förbi översköljda strandängar, ut till gömslen bakom byggda palissader i vasslandet. Där kan måhända väntas överraskningar. 

Små samtal hör jag runt omkring mig hela tiden om allt som händer och inte händer: om grågässen, om varfågeln i sälgen där borta och om den ensamma bläsgåsen. Till och med "min egen sjö" kommer in i sammanhanget:

- Det där Tåkern, är det värt ett besök?

- Jo, absolut, svarar kvinnan framför mig, men vänta helst tills i mitten av april. (Så rätt tänkt)

Varfågeln i videt lyser som en fyr i ljuset.

- Var är tofsviporna? Inga änder än, så konstigt och ingen gärdsmyg som smattrar i diket. Kommer ni ihåg mongolpiplärkan i höstas. Oh, så härligt det är idag när lärksången stiger till väders. Det är sånt jag får till dels genom att luften är fuktig och kommunikativ.

Rickard och Bengt, lokala skådare, står tillsammans med mig och letar vårtecken. Rickard berättar om allt som finns att se och uppleva här. Han är uppvuxen på andra sidan, där borta i diset vid Fullerö, granne med Gunilla Wetterling förresten, säger han. Henne känner du väl? 

- Självklart! Och därmed kommer vi förstås in en sväng även på begreppet lodjursjakt, som Gunilla och jag, med många flera, djupt har engagerat oss mot.

- Det finns en spelande berguv där borta på berget, viskar han när vi har kommit tillräckligt långt i förtroendeutbyte, när jag har informerat om mitt gedigna Tåkernliv och en sista gräns därmed blir bruten. Den lever visst av kaniner.

Åt andra hållet, in mot land och Löfsta gård, vaknar solen till liv och sprider värme när grådiset lättar. Jag vänder mig om när jag hör typisk sädgåsklang ur luften, en Tåkernrelaterad reflex, inte helt rotad hos mina kompisar på plattformen varför jag nöds påpeka:

- Hörrni gubbar, det är sädgäss på gång, och så pekar jag mot ett par plogar som drar snabbt över skogsbrynet. De försvinner över landskapet i riktning mot Västerås och trolig resa vidare norröver, kanske mot Tämnaren i Uppland. Varför så bråttom? undrar jag.

Klockan är 12.00 mitt på dagen. Möjligen har de här flockarna lyft från Tåkern på morgonen efter ett snabbt morgonmål vid Ramstads åkrar och bestämt sig för att det var dags att dra vidare mot norr. Tre timmar är väl ungefär vad det borde ta att förflytta sig de 20 milen fågelväg med en hastighet på 80-90 km/h. Så tänker jag och gläds åt naturens förmåga att knyta ihop landskap.

Färdvägen för sädgässen, på väg till tajgazonen i framför allt Ryssland, är inlärd och traditionsbunden. Rastplatserna är inprickade och etapperna planerade men ändå flexibla med hänsyn tagen till väder och vind. Idag finns uppenbarligen inte behov av rast vid Asköviken. Vädret lättar och vinden är gynnsam. Plogarna som passerar tangerar bara den i förväg kända och möjliga hållplatsen och flytten går rakt förbi till nästa etappmål istället.

Visst är sådant spännande att fundera över, tänker jag och släpper härmed ut icke helt underbyggda idéer i etern.