29 februari - Jag hann aldrig ringa till Janne.

Rullgardinen åker upp, sängvärmen har gjort sitt och jag tittar ut över trädgården. Ingen snö är kvar. I rabatten där nere anar jag gult från vintergäck och snödropparnas små ruggar, som blänker mot bar jord. Pilfinkarnas tjatter från schersminen hörs genom rutan. Det är tidig vår - två veckor före normaltid, den alldeles nya normaltiden, säger Åsa på SMHI.

- Det blåser rejält idag, säger jag till Ulla, men det är nästan lite solljus mellan molnen.

En grå fågel med vita vingband glider snabbt förbi på stela vingar. Den kommer från grannens trädgårdslönn och försvinner in i äppelträdets mörka ris. Med sömnens ännu omornade ögon förstår jag först inte vad det är. Fågeln är ju större än trädgårdens sparvar. När den breder ut stjärten vid landning, lyser det knallgult i änden. Aha!

Blicken löper bakåt, upp till lönnens grenverk. Där sitter svaret i form av ett gäng sidensvansar. Jag har inte sett några sedan förra året, någon gång i november eller december och blir därför överraskad.

- Det sitter sidensvansar i grannens träd, meddelar jag hustrun, ännu i sängen. Så märkligt!  Maten är ju slut, inga äpplen, inga rönnbär, inga häckoxbär ... ingenting finns väl att äta.

Snart dalar de ned mot vårt äppleträd, den ene efter den andre. Allesammans försvinner till slut in i apelns grenkratt där de bökar runt efter något.

Då förstår jag äntligen. Det är mina mistlar som lockar. De är ute efter mistelbären. Men hur har de kunnat finna dem. Så ynka, lokalt och så dolt som varan erbjuds.

Mistelhonan blommar, och möjligen får misteln hjälp med pollineringen av små flugor som svärmar runt blommorna i mängd. I så fall är fenomenet nog nyupptäckt, eftersom misteln sägs vara vindpollinerad. Jag har berättat om detta tidigare i Naturlig dagbok.

De senaste åren har de två största exemplaren av mina insådda mistlar blommat. De två råkar vara en hane och en hona och de sitter på var sin sida i astrakanen. I år lyckades de med pollineringen och mistelhonan satte mycket frukt.

Mistelhonan bär gott om kart i augusti månad.

För några veckor sedan pulsade jag ut genom snön till äppelträdet, för att kolla läget. Många bär hade mognat och var opakt pärlvita och mjuka. Jag klämde sönder några stycken och smetade av kärnorna på nya grenar i ett annat träd.

Jag hade ju tänkt ringa till Janne eftersom jag lovat honom att komma och ta för sig av bären till sin trädgård i Vadstena. 

Men nu blev läget plötsligt annorlunda. Eftersom jag aldrig ringde medan tid fanns hann sidensvansarna före! Inte ett ynka bär finns kvar - renrakat!

Janne får vänta tills nästa år. Det vilda fick förtur denna gång.