fredag 30 augusti 2013

30 augusti - Naturkonst

.

Bondsyrénen utanför ateljén har fått bladen i det marknära området trimmade av en insekt. Jag vet inte vad för slag, men dekorativt är det. 
Jag säger som jag brukar. Det är mycket man inte vet.

Senare kommentar:
Men oftast finns någon som vet. Hur kunde jag glömma vännen Sven. Se nedan under kommentarer och ta del hans kunskap. Tack så mycket!




En ännu senare kommentar:
Äh, jag känner att jag på något sätt också måste visa hur en sån där öronvivelrepresentant kan se ut, så jag letar lite på nätet för att skapa mig en uppfattning, varefter jag gör denna rekonstruktion fritt efter diverse förlagor. Ta det för vad det är alltså; en inte helt artriktig bild.
Det är en väldigt liten skalbagge, öronviveln, endast några mm lång, men tydligen ibland ett svårt skadedjur som ofta bekämpas med kemiska medel inom bland annat trädgårdsnäringen.
Så läser jag t ex att en art av öronvivel är svår på fuchsior. "De vuxna öronvivlarna äter från bladkanterna medan larverna lever på rötterna. En enda larv på rotsystemet kan döda en hel fuchsia"

Jag säger som tidigare:
Det är mycket man inte vet, men får man bara en god ingång (tack än en gång Sven) så går det mesta att ta reda på, och allt detta tack vare lite vacker "naturkonst".

Och så helt plötsligt, precis när jag nu skriver detta får jag en aha-upplevelse om att jag nog har sett och skrivit om detta tidigare, så jag söker i min sökruta och finner att så är fallet, men att det då handlar om att någon äter på mina brudorkidéer - en öronvivel igen, och Sven igen!
Se här: länk

30 augusti - Dukat bord

.
Dagboksanteckning: "Det har kommit något lite i natt i min nya regnmätare, födelsedagspresenten. Nivån indikerar 1 mm."




Jag pausar med en kort promenad mellan penselvarven som går över garagedörren. 
Väddklinten blommar vid trottoarkanten och jag stannar och kikar på bladlussamlingarna som nästan alla har en nyckelpiga som matgäst. Det är dukat bord. Vilket kalas! 
För nyckelpigorna gäller det att ladda energi inför vintersömnen, för bladlössen att sörpla sig fulla av kolhydrater och lägga vinterägg.

onsdag 28 augusti 2013

28 augusti - Tack till alla gratulanter från igår

.
Jag fyllde år igår. Inget storartat jubileum, bara en av de vanliga födelsedagarna i den allt längre raden.
Nu har jag blivit vederbörligt och varmt uppvaktad av familj, släkt och vänner. Allt är på plats således.

Själva födelsedagen tillbringade jag målandes på altanen vid Stugan. Det var ju så gudomligt vackert väder. En riktig indiansommardag med 23 grader och molnfri himmel. 
Men torrt. Nässlorna under asparna slokar och almarnas blad hänger. Men med dem vet man ju inte säkert, kanske är almsjukan på gång. Det visar sig i så fall till nästa år, hemska tanke.



Oljemålning - "Vandring i bokskog om våren" - 100  x 80 cm

Jag fick en idé häromdagen. Ett uppslag, kanske man säger, att möjligen kunna "placera" en av mina större oljemålningar i en offentlig lokal. 
Jag tog mod till mig och talade direkt med personalen om min tanke. 
Så, nu på tisdag morgon, är det bestämt, ska jag ta med mig verket och provhänga och därefter får vi se vad som kommer att hända. Jag har i alla fall tagit ett initiativ; ibland måste man även som konstnär göra så, vara ganska omsej och kringsej om något ska hända.

Jag behövde justera en del i målningen, tyckte jag. Det brukar vara så och kännas så när en tid har gått och jag fortfarande har verket i min ägo.
Det var det jag gjorde igår vid Stugan - justerade och förbättrade. Nu är jag färdig för den här gången

Under dagen igår, medan jag stod där och målade, tutade min mobiltelefon hela tiden. Meddelande efter meddelande droppade in via olika nätverk. Det var alltså en stor skara gratulanter som hörde av sig med små korta grattishälsningar, somligt även med bifogade bilder.
I morse kunde jag summera till drygt 120 personer. 
Fantastiskt!
Man måste bli imponerad. Mycket kan sägas om Facebook, Instagram ... och allt vad de heter, de här många gånger kritiserade digitala nätverken, men de fyller också en positiv funktion genom att vara ett enkelt administrerat socialt kitt.
Efter gårdagens massiva grattande måste jag erkänna att jag verkligen blev både överraskad och glad över de små hälsningarna.
Så härmed vill jag leverera ett stort TACK till alla er, som också läser denna blogg. Ni förgyllde min födelsedag ytterligare några snäpp!


tisdag 27 augusti 2013

27 augusti - På skogen

.
Kantarellerna lockar. De är min ambition idag eftersom jag väntar vänbesök till kvällen. 
Kanske står det några att finna runt Almatorpet?




En vagt anad stig leder in från grusvägens knaster. En rostig hink hänger på tork vid grindstolpen. Allt är bortrivet och övervuxet. Den synliga entropin härskar. 
Runt omkring finns goda svampmarker. Här har jag varit många gånger förut.




På skogen är det torrt. I den lilla skogsbäcken finns inte en droppe vatten och redan börjar gula löv dala ner från björkarna. Det knastrar när jag går.




Vildsvinen har bökat i gläntor och under grantätningar. Det är nytt sen tio år tillbaka. Grisarna förändrar verkligheten och jag tror mig förstå att här i skogen gör detta mera nytta än skada, och när jag säger så är det förstås alltid det mänskliga perspektivet man utgår i från; för naturen självt kvittar sådana resonemang förstås lika.




I en solglänta där mossan ligger orörd finner jag knärot. Två kvadratmeter domineras av gammelskogens egen orkidé och jag räknar till hela tjugotvå ståndare, överblommade visserligen, men likafullt vackra och nere i förnan breder de hjärtformade och ådriga bladen ut en nästan heltäckande matta som laddar för kommande års behov och skönhet.

En handfull älgflugor på ryggen får man stå ut med och en hink full med kremlor och soppar blir det ändå till sist, som lagas till stuvning i krustader när mina gamla barndomskompisar senare om kvällen är på besök. 
Kantarellerna får dröja ännu en stund i väntan på regn.

söndag 25 augusti 2013

25 augusti - Några fågelakvareller

.
Det var länge sedan jag gjorde några rena fågelakvareller, men så blev jag till slut lite sugen, i efterdyningen av utställningen "Fågelsträcket" som jag deltager i, i Falsterbo Konsthall under augusti månad ut och halva september.
De här tre kunde ju förstås ha platsat där, men det kan vara bra att ha lite hemma också.




fredag 23 augusti 2013

23 augusti - Lite som en uggla

.
- Vad är det för rovfågel som har liksom en ljus mask i ansiktet, frågar Bo, under morgonens sociala fikastund. Jag har sett nästan som en hel flock de senaste veckorna vid Gottorp.

- Bruna kärrhökar, svarar jag. Ungfåglar mest men även vuxna honor, och det är väldigt gott om dem just nu, inte minst vid Gottorp. Ungarnas mask är gulockra medan honornas är mera vit och sen är ungarna nästan svartbruna i färgen och honorna ljusare. Någon månad ytterligare kan de bli de kvar i bygden innan resan går ner mot Medelhavet och Afrika.




Jag fotograferade förresten häromdagen en av de där brunhökarna som håller till vid Gottorp. Jag kunde smyga på den intill tio meters håll i bilen innan den lyfte. Jag trodde därför att det var en orutinerad ungfågel men nu när jag tittar på fotona som jag tog genom vindrutan kan jag konstatera att det rör sig om en gammal hona. Ett ännu bättre tecken än fjäderdräktens färg är den citrongula vaxhuden på näbben, men den ser man förstås endast på nära håll.



Kärrhökarnas huvudform är rundad, nästan som hos en uggla. Den jagar också lite som en uggla med hjälp av en god hörsel. Öronen sitter något osymetriskt på var sida under och bakom ögonen, i den mörka "fantomenmasken" och två konformade fördjupningar i fjäderdräkten leder effektivt in ljudet från alla byten då fågeln i sakta mak flyger över på låg höjd.

Den bruna kärrhöken är verkligen Tåkerns "egen" rovfågel. Med ca 40 par som häckar i vassarna är Tåkern att betrakta som en av Europas viktigaste föryngringsplatser för denna annars ganska sällsynta art. 

torsdag 22 augusti 2013

22 augusti - Bivarg

.
Gode vännen Janne droppade in i ateljén igår eftermiddag och drog med mig ut på en liten sväng ner över Väderstad och Sättra i den vackra mellanskogsbygden söder om E4:an, efter att vi först förstås, har inmundigat en nästan nödvändig fika på Väderstads Centralkonditori.
Vi stannade på ett par platser där vi gick runt och surrade bland surrande insekter, Janne med fjärilshåven i högsta hugg och jag onödigt släpande på min kamera, för stunden nämligen överraskande utan laddat batteri.

Vid en grusig vägstump parallellt med motorvägen var det väldigt gott om arten liten blåvinge, ett tjugotal exemplar säkert, tillsammans med mängder av ängstrollsländor och några bålgetingar som jagade desamma, samt rikligt med spelande vårtbitare av tre arter. Och tänk, att vi faktiskt även hörde den stora gröna vårtbitaren, men bara om vi kom nära förstås. Detta föryngrade oss momentant en smula.

Janne kom till ateljén egentligen mest för att visa upp några steklar han hade påträffat vid Jussbergs grusgrop vid Heda och nu skakade han ur provröret fram några exemplar av desamma: bivarg, Philanthus triangulum.

Det är länge sedan jag upplevde bivarg i hemmabygden, säkert 30 år, men jag minns från 80-talet, när villaområdet där vi bor idag, i utkanten av Ödeshög, var under utgrävning och exploatering, att det ibland var verkligt gott om denna vackra och storvuxna rovstekel som uppenbarligen boade i grusgropar och sandhögar i närheten.
Men lika snabbt försvann populationen när marken åter snyggades till, gräsbesåddes och jämnades ut.

Idag om morgonen känner jag vibrationer av lust att återse bivargen och åker direkt iväg till Jussberg med längtan i sinnet. Vädret är bra för denna värmeälskande art, solen disar och vinden är mjuk. Det måste bli bra.




"Blodstekel" i gullris.

Jag vandrar på ett nivåhak under kanten mot åker och fornlämningar, just där allt gullris växer, såsom Janne beskrev det.
Blåvingar fladdrar upp och gräshoppor hoppar framför mig. Humlorna surrar ur väddklint och gullris och i nästan varje blomklase äter "blodsteklar" pollen och slickar nektar, de kallas så för att bakkroppen är röd och svullen, nästan som blodfylld, men förstås ändå inte.



Bivarg, Philantus triangulum

Det tar en stund innan jag finner den första bivargen, men efterhand ser jag flera. De sitter alla enskilt i gullrisståndarna och äter, både honor på runt 2 cm och nästan hälften så stora hanar. 
Jag smyger intill med kameran för att få fina närbilder, vilket inte är så lätt eftersom vipporna vajar i vinden, men man får anstränga sig och ha tålamod och till slut lyckas jag få några skapliga närbilder.



Bivargens bogångar ligger i en varm sandsluttning med skydd från nederbörd och kall vind. 
Om nu rätt sak vara rätt så är jag förstås inte hundra på att just dessa gångar är gjorda av bivarg. Där finns fler steklar att välja mellan. Men kanske.

Bivargen äter bin, helst tama honungsbin, som den fångar, biter i nacken och sticker ihjäl med sin gadd för att bära hem till sin sandgång där den lägger ägg på bytet för de blivande larverna att leva av. 
Varje sandgång kan härbärgera upp till en handfull larvceller, var och en med en handfull honungsbin som skafferi.
Bivargen är en s k solitär stekel, alltså motsatsen till social, vilket emellertid inte hindrar arten från att samlas till kolonier där betingelserna är de bästa, såsom här vid Jussberg i år.
Utbredningen täcker stora delar av södra Europa o Asien men i Sverige hör den hemma blott i den södra landsändan och uppträdandet är hoppigt i tid och rum.




Det latinska artnamnet "triangulum" har bivargen fått efter de tre traingelformade små gulvita tecknen den bär i pannan.

Nu är jag glad och lycklig. Bivargen är hemma igen.

onsdag 21 augusti 2013

21 augusti - Guld från skogen

.
Jag fyller hela hinken. Den rymmer tolv liter och jag kan inte förmå mig att sluta förrän den blir nästan mer än rågad. 

När den rödgula trumpetsvampen går till, gör den det nämligen oerhört ymnigt. I alkärr, sumpgranskogar eller i allmänt blöta skogstrakter växer den i symbios med trädens rötter på mossiga upphöjningar vid kärrkanter. Det är en tacksam svamp att känna till med andra ord eftersom den är en ypperlig matsvamp.
Smaken är lik kantarellens men med mera skog i om ni förstår hur jag menar, ganska lik trattkantarellens med vilken den också ofta förväxlas - och matmässigt spelar förväxlingen ingen roll.




Jag plockar fullt i min tolvlitershink på en dryg timma. Det är den enkla delen, och roliga. Sen bär det av hemåt med överraskningens glädje i bagaget inför hustrun.




Delar av skörden på diskbänken inför rensning.

Sedan kommer rensjobbet, den tristare och mera ryggsmärtande delen av projektet men den hjälps vi åt med. Ändå tar den andra akten lika lång tid som den första men då har vi å andra sidan fått sex stycken plastpåsar rejält fulla med läcker svamp som vi stoppar i frysen för kommande behov.

21 augusti - Ett albumblad från förr

.
Jag hade kaffegäster på besök i ateljén häromdagen, Sally och Sven-Olof kom från Linköping. Det händer ganska ofta, nästan varje dag att kunder dyker upp. Precis som det bör vara, som tur är, men min rekommendation är alltid att det är bäst att ringa i förväg för att komma överens om tid, ty jag är väldigt ofta på annan plats och arbetar; i min målarstuga till exempel eller allmänt ute i landskapet och hämtar inspiration.




Nåväl, vi hade en trevlig stund tillsammans och Sally och Sven-Olof överraskade mig med ett albumblad som gav nostalgivibbar. Tack för detta!
Där fanns nämligen kort från 1988, tagna vid Folkungakårens scoutläger Sjötunga vid Gränsö slott i närheten av Västervik. Våra döttrar var alla tre scouter i perioder och hustru Ulla dessutom scoutledare så hela vår familj var ofta på plats liksom den här gången även Sallys och Olofs familj.

Sjötunga scoutläger var nog ett av de blötaste jag minns. Jag bodde i tält i föräldrabyn och vaknade en morgon av att bokstavligt ligga i sjön. Hela familjelägret i en sänka utanför slottet var vattenfyllt upp till anklarna. Panta rei!




Kortet visar en del av matlaget i familjebyn och jag ser mig själv stå vid spisen rörande, ung och fräsch. Ulla finns i bakgrunden och mitt emot mig står vår dåvarande grannfru Gertrud, men vad de andra heter minns jag förstås inte.
Åren har gått, som alltid fortare än man någonsin förstått. Ibland blir man dock påmind.

tisdag 20 augusti 2013

20 augusti - Glada, efterlängtade och väntade nyheter

.
- Det måste har varit en glada, säger vännen Johnny som bor i Heda, då han ringer mig och berättar ganska upprymd efter sina upplevelser. Det var i förrgår. 
- Rovfågeln var så stor att jag först trodde att det var en örn, men så såg jag en djupt kluven stjärt och att den var väldigt svartvitspräcklig på vingarnas undersida. Den flög över väldigt nära, alldeles ovanför björktopparna utanför huset. Vad tror du? fortsätter han.




- Det låter absolut riktigt, svarar jag, det är bestämt en röd glada som du har sett och jag kan berätta för dig att det har varit väldigt många observationer av glada i området, framför allt runt Heda och ner mot Tåkern. Samtidigt har det totalt räknats till åtta olika individer och många fågelskådare på besök har sett några av dem lite här och där i området.

Därför kommer det sig att Ulla och jag tog  en sväng genom landskapet i går kväll men utan positivt resultat varför jag idag på morgonen kände mig manad att göra ett nytt försök. 

Jag ser tusentals grågäss i området, enstaka tranflockar och av rovfåglar  ...
1 havsörn
ca 10 ormvråkar
ca 15 bruna kärrhökar
1 tornfalk
1 sparvhök
1 duvhök
1 bivråk
1 fiskgjuse
...men ännu så länge inte en enda glada trots att jag genomkorsar bygden på både längden och tvären.

Inte förrän jag tänker mig hemåt igen, över Gottorps lagård, ser jag den hängande så där typiskt med låga vingar och sidvickande stjärt, och trots att det är väldigt långt håll först, så är jizzen så typisk att den inte går att felbestämma, ty i motsats till vråkar och kärrhökar som det finns gott om i området, så bara den
... gliiider och gliiider. 
Utan uppehåll pendlar den fram och åter mot sida till sida minutvis i taget utan ett enda vingslag. Så graciöst och lättviktigt. Gladan glider - därav namnet.



När jag kommer fram bakom Gottorps lagård har fågeln redan glidit iväg över Norrö gård och försvinner bort mot Heda. Men trots avståndet känns karaktären igen.

Det här känns som väldigt glada nyheter, efterlängtade och väntade!
I några år nu har antalet observationer av denna vackra rovfågel ständigt ökat i området från höst till vår. Jag själv har sett röda glador i Tåkernbygden varje år de senaste fem åren, tror jag.
Gladan är på fortsatt stark frammarsch upp över landet. Från att ha varit mycket sällsynt och kvarlevande endast med få individer i Skåne för ett antal decennier sedan kommer den allt närmare vårt landskap och för ungefär fem år sedan noterades den första häckningen i Östergötland några mil öster om Heda.

Som vi har funderat och undrat, vi fågelskådare i Tåkernbygd. När ska gladan börja häcka hos oss?
Nu har vi troligen svaret, ty antagligen är det så att åtminstone några av de fåglar som setts i Hedabygden den senaste veckan härrör från en kull ungar. 
Någonstans i trakten har där säkert funnits ett bo. 
Bygden är, som jag ser det, alldeles perfekt för glador. Den påminner väldigt mycket om Österlen i Skåne, där gladans förekomst är alldeles magnifik. 
I södra Tåkernbygden finns både intensivt och extensivt jordbruk, gödselstackar, träddungar, Ombergs bokskogar, åar, översvämningsmarker, torrängar, rika strandängar, fågelsjön Tåkern och väldiga åkerarealer. Allting är liksom klart och berett.

Är det nu så att de senaste dagarnas alla observerade glador är resultatet av en häckning i området så är detta således både en väntad och glad nyhet.
Och, med stor sannolikhet har gladan också kommit hit för att stanna samt tillväxa i population. Äntligen får man väl säga!

söndag 18 augusti 2013

18 augusti - Besök i Falsterbo

.
Jag är inte så pigg på morgonen som planerat och kommer ut till vindskyddet vid Nabben längst ner på Falsterboudden först när klockan närmar sig nio efter gårdagens långa nerresa och en natt med halvdålig sömn men utan spökerier på övervåningen till Falsterbo konsthall där jag har sovit i gästrummet efter att lämnat konstverk till utställningen som börjar nästa helg.



Falsterbo Konsthall är inrymt i det gamla stationshuset. Detta är klassisk mark från den tiden järnvägen gick hit ner och fraktade bland mycket annat kungligheter på väg till rekreation i Falsterbohus.
Faktiskt har jag också varit med om äkta spökerier då jag tidigare har övernattat här.
Det kan du läsa mera om här om du vågar.(länk)

Det är dags igen, för femte året, tror jag, för medverkan i samlingsutställningen "Fågelsträcket" och jag brukar passa på att ta en extra dag på plats.

Vernissage 
lördagen 24 augusti 12.00 - 17.00
Öppet  24 augusti - 22 september
tisdag - söndag 12.00 - 17.00

I år fyller Fågelsträcket 20 år. Det firar vi med
specialprogram och föreläsningar mm.

Jag har vandrat ensam ut längs golfgreenerna. Inga fler fågelskådare i sikte, det som sker i fågelväg sker nämligen tidigt om morgonen här nere vid fågelsträckets förnämsta altare i norra Europa och jag vet att jag är sent ute, för sent kanske, men jag tar det med ro, är ostressad och lugn och nöjd med det vanliga, på gränsen till det triviala om det kniper.
Och att jag precis har missat den utsträckande fältpiplärkan vet jag ännu inte om. Kanske hade jag skyndat stegen något om jag vetat.

Duggregnet hänger i luften men det är varmt, nära tjugo grader. 
Ute i sundet mullrar skeppen och försvinner in i dimbankarna vid vindkraftparken mot Öresundsbron flera mil norröver.
På de välansade men kaninskitsfyllda golfgreenerna kilar mängder med gulärlor omkring.
Ett glest moln av tornseglare hänger över udden tillsammans med svalor på jakt. Trädpiplärkor sträcker ut över havet medan enstaka unga brunhökar velar på gränsen till det nya och okända, kanske är någon av dem från Tåkern. Buskskvättor, lövsångare, törnsångare och enstaka törnskator skvätter upp framför mig ur vresrosbuskagen. Jag får sand i sandalerna, det hör till, och jag njuter av sandgräsfjärilar som virvlar omkring som vissna löv och alla gräshoppor som skuttar undan för mina steg.
Allt är sig likt nämligen: spovarnas visslingar, de kentska tärnornas amalganknirk och kustpiparnas vemod. Den ena hösten går in i den andra i upprepningens lagrade minnesväv.



- Jo, du är nog lite för sent ute typ, svarar de kontrakterade räkneproffsen vid vindskyddet, de som står där varje dag under hösten och klickar flyttfåglar, år efter år.
- Vi har varit här sedan klockan fem och har antecknat ungefär 5000 mindre korsnäbbar på sträck ...




... och här kommer en flock till, meddelas plötsligt, varvid alla kikare vänds rakt upp mot himlen, ty högt däruppe, alldeles under molnbasen på flera hundra meters höjd, kommer nu ytterligare några flockar av korsnäbbar helt ljudlöst på utsträck. 

En något tung finkflykt och kortstabbigt huvud noterar också jag, korsnäbbar alltså, men tills nu har de helt undgått mina egna spanande ögon eftersom jag varit långt ifrån synkroniserad med platsen och dagens förhållanden. Och det är inte heller färdigt med nyheter. 

- Den femte till sjätte nerifrån, något till vänster, ser spenslig ut. Kollar du i tuben!
- Jo, vänta, ... mmm... det är rätt. Den har vingband och då är vi väl uppe i nästan tjugo, eller hur.

Själv står jag där med min snart tjugo år gamla fältkikare Zeiss 7x42B, silversliten och trög, och förstår att det är enstaka bändelkorsnäbbar med i tåget. Hur skulle jag ha kunnat förstå detta. Det hela känns väldigt oväntat.
Mina redskap är inte helt tillfyllest och jag får helt enkelt lita på folket med bättre erfarenhet och teknik och tänker samtidigt att det måste verka som både trolleri och mysterium eller till och med påhitt för den alldeles oinvigde att kunna artbestämma fåglar så till synes lättvindigt.
Men så är det, jag vet och jag böjer mig inför landets förnämsta sträckräknare som nu står här parat på parad. Här råder Lex aves.




Två upplevelserika dygn har gått när jag vandrar tillbaka mot fyren. 
En tämligen lång hemresa väntar. Jag är nöjd och glad och jag har fyllt på mitt förråd av nya erfarenheter och upplevelser. 
Och bäst av allt var kustsnäpporna som landade på sandreveln framför mig när jag satt gömd bland täta bestånd av kustbaldersbrå, marviol och manshöga mållor. De var ännu i sommardräkt, en färggrann upplevelse i tegel och engelskt rött med reminiscens från arktisk tundra. 
Om detta återkommer jag!

Ikväll den 19 augusti, klockan är nu strax efter 22, går jag in på Artportalen http://svalan.artdata.slu.se/birds/inventeringar/falsterbo_str.asp och läser sträckfågelrapporten från Falsterbo från igår för att se hur dagen slutade, beträffande korsnäbbar. Resultatet är mycket intressant. Knappt 1% av korsnäbbarna blev artbestämda som bändlar. 
Det är tidigt på säsongen och  taigans egen korsnäbb med lärkträd som specialitet är redan på plats och jag undrar förstås hur det kommer att utveckla sig under hösten och vintern. 
Och tänk så mycket som försiggår "i det tysta". Det är som det är, att det mesta i naturen vet man inte om, trots allt man tror sig veta nästan allt.
Bändelkorsnäbb Loxia leucoptera

51 


Mindre korsnäbb Loxia curvirostra



6580 



En annan reflexion jag gör är över själva beteendet som sådant; varför det målmedvetna och koncentrerade utsträcket? Vart bär resan? Och varför denna hast?
Jomen, det finns mycket i naturen som är svårförklarat.
Som tur är.

18 augusti - Oftare död än levande

.
Vissa varelser i naturen ser man oftare döda än levande. Näbbmöss är sådana; kanske en på tio eller säkert färre än så ha jag sett vid liv av dessa Sveriges minsta däggdjur.
Den här krabaten till exempel låg av okänd anledning insomnad i sanden på Nabben vid Falsterbo, troligen rovdjursdödad och ratad.



Vanlig näbbmus, Sorex araneus

Absolut inte något märkvärdigt, men jag undrar en del över arttillhörigheten. Sex arter har man att välja mellan och valet står mellan vanlig näbbmus och vattennäbbmus.
Ett tag tror jag på den senare på grund av kontrasten mellan ovan- och undersida, men nej, nu när jag konsulterar litteraturen, förstår jag att vattennäbbmusen bör vara ännu mörkare, mera mot svart, på ryggsidan, det lutar således starkt över mot vanlig näbbmus.

Sålunda har jag härmed också avslöjat ett nyligt besök i Falsterbo. Anledningen till detta återkommer jag till.

torsdag 15 augusti 2013

15 augusti - KorvVilles planta, del I

.
Jag anar en känsla av höst. Men än surrar humlorna i nektarfyllda blommor och sover natt i det fria i skydd från regn och kyla under ett blad och en kvällsdoftande blomklase.




- Den heter KorvOlles planta, berättar Kjell och Lisbeth då jag är på besök i deras fina "visningsträdgård" på Dags Mosse. Vi har fått den av Nancy.
- Jag förstår, svarar jag. Men KorvOlles planta heter den inte. Den kallas KorvVilles planta, och jag kan berätta hela historien om varför.

Men egentligen börjar allt redan långt tidigare. Historien är komplicerad och vindlande, nästan som en Torgny Lindgrenskröna, men den är alldeles sann och nu samlar jag kraft för att äntligen berätta den.



Vid Nordiska Akvarellmuséet på Tjörn under en resa med Ödeshögs konstförening.

Det är 2006 om hösten, och vi är på resa till Nordiska Akvarellmuséet i buss med Ödeshögs konstförening och tar paus på en rastplats i Småland. Solen lyser och vi är lyckligt nyfikna på vad resan kommer att bjuda. Allt har börjat så bra.
Bredvid oss vid bordet sätter sig Nancy och hennes make Roland. Jag känner henne bara lite på avstånd eftersom hon är ganska nyinflyttad; en trädgårdsfantast och konstnär med blommor som specialmotiv, tror jag mig veta, så jag ber henne berätta mer om sig själv och sin verksamhet och hon svarar, att hon närmast kommer från Åkers Styckebruk i Södermanland, varvid Ulla direkt studsar upp och kontrar med att där bodde minsann hennes farmor och farfar, så Åkers Styckebruk är en plats som är oss mycket välbekant.

 - Ja, det är märkligt det här med Sverige och svenskar, eller kanske inte ändå; Sverige är ju ett så litet land och innevånarna så få, säger jag funderande. Det är nog ganska typiskt, att börjar man berätta om något eller någon, kommer nästan alltid märkliga anknytningar och relationer fram i ljuset
Och för att liksom befästa mitt påstående berättar jag om ett annat nyligt möte där Åkers Styckebruk kommit på tapeten.

"Vi satt på restaurang i Grännas hamn, Ulla och jag, när ett gäng medelålders motorcyklister tågade in och undrade om det var okej att de slog sig ner vid vårt bord, det enda där platser fanns kvar.
Visst svarade vi och i samma andetag undrade jag om de möjligen kom från Sörmland, en slutledning jag drog efter dialektens karaktär.
Jajamen. Vi är från Åkers Styckebruk, blev svaret.
Är det också möjligen så att ni brukade käka korv hos KorvVille i korvkiosken vid järnvägsstationen förr i tiden, undrade jag.
Absolut. Där hängde vi mycket i vår ungdom.
Då bör ni veta att det var min farfar som var KorvVille, berättade Ulla mycket stolt."


Sådan var episoden som jag berättade för Nancy där vid rastplatsen på väg till Tjörn.
Men! Detta är ju hur märkligt som helst, utbrister nu Nancy häftigt. Jag har nämligen en blomma hemma i min trädgård som jag kallar "KorvVilles planta" och genom mina kontakter i hembygdsföreningen i Åker, där jag har arbetat i många år idéellt med muséet, har jag stött på KorvVilles namn väldigt ofta och som minne av honom och bruksorten fick jag alltså med mig en stickling av blomman med hans namn. Den växer numera frodigt hemma hos oss i trädgården.

Så kommer det sig att vi en vecka senare är hemma hos Nancy och Roland för att titta på deras fantastiska trädgård och "KorvVilles planta". Det blir kaffe och rundprat och sen gräver Nancy helt sonika upp en torva av växten som gåva.

- Plantera den med gott om utrymme runt omkring eftersom den blir väldigt frodig, som ni kan se, rekommenderar Nancy.



KorvVilles planta växer numera framför vårt köksfönster.

KorvVilles Planta växer numera med vällust i vår trädgård. Den är planterad i rabatten vid huset under köksfönstret, vilket, har det visat sig, inte är någon optimal plats, ty utan frejdig ans utgör den en påtaglig risk för kraftig igenväxning och hindrande av utsikt. Men vacker är den och drar humlor och fjärilar gör den.




Det är helt enkelt en fantastisk blomma och vi är väldigt stolta och glada över vårt eget exemplar av KorvVilles planta, inte minst Ulla, vars farfar på ett så härligt sätt har kommit att leva vidare i vår trädgård.

Och snart kommer jag att  skriva om fortsättningen. Det finns nämligen mycket mera att säga om den växt vi kallar "KorvVilles planta". Där finns naturligtvis ett riktigt namn och en uppsjö av spännande fakta att berätta vidare om.
Det blir del II det!

tisdag 13 augusti 2013

13 augusti - Kvarlämnad raritet

.

Nu på hösten förstår jag bättre hur svarthö har fått sitt namn. 

Jag vandrar i Ombergslidens orkidékärr och ser de spridda bestånden här och där, sammanlagt ungefär ett tiotal kloner, som utmärks av sin ovanligt svarta färg mitt i allt det ljust gröngula och därför lätta att se. 
Men individerna är ändå inte många totalt, kanske ett hundratal fröställningar finns allt som allt i hela det begränsade området.
Detta är en restpopulation av ett arktiskt blomster; svarthöet är en överlevare, kvarlämnad efter den senaste nedisningen som släppte greppet för nästan 10 000 år sedan. Hur kan sådant ske?




Endast så här, i några få kalkrikkärr i Östergötland och så på Gotland finns den kvar; annars bara i fjällkedjan, där man kan säga att den i dag har sin naturliga hemvist.
Svarthöet är således vad man kallar en relikt - en kvarlevare från en annan tid av arktisk karaktär. Styrkan i artens genetiska förutsättningar och viljan att leva kvar måste förstås räknas den till godo men också att kalkkärrens kvävebrist missgynnar de flesta tänkbara konkurrenter. 
Svarthöet snyltar på gräs och starr. Den är en så kallad halvparasit och just detta faktum har kanske mest av allt hjälpt till, eftersom den får en klar fördel av snyltandet.
I detta faktum finns en klar parallell, menar jag, till fjälltätörtens likaledes reliktartade förekomst på Gotland, vilken kompletterar bristen på kväve med att fånga levande insekter på sina klibbiga blad istället.

Jag berättade om allt detta för gruppen jag guidade häromdagen: orkidéerna i all ära och glans, men att de överträffas i sällsynthet och egenart av det till synes simplare svarthöet, en snyltrotsväxt i lejongapsfamiljen med det latinska namnet Bartsia alpina.

På nära håll, då jag går ner på knä, ser jag med kisande ögon för skärpans skull, rakt in i den glänsande svarta fruktställningen. Frukterna är bukigt mogna. Fröna därinne är en förutsättning för fortbestånd men ändå, trots tiotusen års historia bakåt i tid, känner jag en liten glipa av oro över detta kvarlämnade sköna blomster. Det handlar nämligen om ett långsamt vikande bestånd som än mer också hotas en varmare värld.




Se det nästa gång vid ditt besök. Det är det värt, svarthöet

13 augusti - Det naturliga sötsuget

.
Det är uppenbarligen naturligt att vara sötsugen. Vilken tröst för mitt tigerhjärta!
Se bara på den här skalbaggen. I regnet och kylan på en spång genom Ombergslidens orkidéreservat har den behov av energi i form av kolhydrater som den hämtar ur ett halvjäst körsbär.
Man riktigt ser hur den njuter, tycker jag.




Arten är gulröd blombock, som jag en gång lärde mig heter Leptura rubra, men som i alltings omklassificering numera har döpts till Stictoleptura rubra. Man måste ju peta lite!
Den är vår största art inom familjen och samtidigt en av de vanligaste, åtminstone i hemmatrakterna.
Jag läser att den inte så ofta besöker blommor, i varje fall inte lika ofta som många i släkten, men se med söta körsbär är det annorledes.

måndag 12 augusti 2013

12 augusti - Skörd

.
Som man sår får man skörda, men också, som man sprutar får man skörda.


Skördetröska vid Väversunda.

Den har varit igång en liten tid nu, skörden. Den börjar som alltid med tidigpotatis och därefter höstraps, sedan följer korn och råg, vete, ärtor, lin, diverse grönsaker och havre och sist avslutas allt med åkerbönorna sent om hösten, ända in mot november. Så går det runt årsvarv på årsvarv på den ensartade Östgötaslätten.

Där finns inte mycket utrymme för ogräs och kink. Normalt sprutas det mesta bort. Ibland ser man en gip som missats i blåklintsblått och vallmorött. Det blir ögongodis och uppmärksammat.


En ensam åkermolke i vetehavet.

På åkrarna runt Stugan missas emellertid inte mycket. Ibland säger en bild mer än tusen ord.

söndag 11 augusti 2013

11 augusti - Regnig Ombergsvandring

.
Då jag rekade vandringen i fredags var vädret behagligt och soligt.
Men väder styr man som bekant aldrig över och idag kl 10:00 då jag vid Borghamns vandrarhem tog emot den drygt tjugo personer stora truppen ur Jönköpings vandrarförening, som bokat mig för en Ombergstur, var vädret mindre nådigt, eller kanske snarare rent ut sagt bedrövligt; av värsta slag faktiskt.




Nu är det som det är. Det är bara att bita ihop, täta till och ge sig iväg. Åskan mullrar över berget och regnet är ihållande och tungt då vi vandrar upp över Bockkyrkogården till Ombergs fornborg. Där svänger vi av söderut längs förkastningsbranten mot Ombergsliden, en sträcka på cirka tre kilometer, som börjar stigat och lättgånget men slutar i moras och täta snår innan allt, till stor glädje och lycka, åter öppnar sig vid orkidékärret under skidbacken.

Ingen klagar och tåget blir ibland ganska utdraget. Allt är sjöblött; om utifrån eller inifrån kvittar lika och i skorna kippar det och bubblar av luftigt vatten.
Men kaffet smakar desto bättre.
Efter denna nödvändiga andningspaus, är det från början planerat att vi ska fortsätta mot Ostmossen och därifrån vidare uppför branterna för färd längs Vallgatan tillbaka till Borghamn.
Men vi nöjer oss med ett besök vid Mariadöttrarnas kloster och tar sen pilgrimsleden, en grusad väg, tillbaka istället. Och därmed blir alla nöjda. Strapatserna har tagit kraft och tålamod.

Vandringen tar ändå tre och en halv timma allt som allt. Hemma väntar ett hett karbad. Så efterlängtat.

tisdag 6 augusti 2013

3 augusti - Dagliljor; ett test med min iPad.

.
Jag testar lite med att blogga med min iPad. Tekniken blir här viktigare än innehållet men så småningom hoppas jag att balansen återupprättas.

I trädgården har jag två vackra dagliljor. Den ena fick jag av Pelle, blomsterhandlarn, 1980 då vi flyttade in vårt nya hus. Den växer numera frodigt och voluminöst i rabatten under köksfönstret och bildar där en vrå för igelkotten att föda fram sina ungar i.
Idag när jag tänker mig ett foto, noterar jag att den precis har blommat över för i år. Alla de ljusoranga blommorna är vissnade.
Därför går jag nu över till daglilja nummer två och foto blir det inget.


Daglilja nummer två.

Daglilja nummer två är låg och tät och bär enormt stora, höggula blommor och knoppar som små bananer. Den väntar in sommaren och blommar som bäst just nu, i månadsskiftet juli - augusti.
Jag minns inte längre var den kommer ifrån.
Nu breder den ut sig i vällust runt min vanskötta damm.


Daglilja nummer tre.  
Nummer tre dök uppför tre år sedan. Den har rotat sig väldigt väl i skuggan av nummer två. Jag förmodar att den är en spontan korsning av ettan och tvåan. Jag finner den så spännande och vacker att jag bestämt mig för att döpa den till Ulla efter hustru. Nu finns där två blomsterullor i trädgården, en clematis och en daglilja.

6 augusti - Rekonstruktion av tidigare skriveri

.
Jag har investerat i en iPad; en sån där mini, en halv A4. Det är ett experiment som jag tänker ge mig på, att föra anteckningar till bloggen direkt på plats, åtminstone ibland som omväxling.

Under uppstarten av "paddan" har jag fått nödvändig hjälp av Jacob, min ena dotters man. Han är helt enkelt suverän på att ordna med sånt; har tålamod som en snigel (jag hoppas ni förstår min berömmande metafor), kunskap som en uggla och är en mycket god pedagog. Utan hans hjälp hade jag stått och stampad i evighet.
Men nu verkar det mesta vara på plats och igår testade jag med att skriva en liten historia om dagliljorna i vår trädgård. Det strulade med bildöverföring och lite annat, så jag var tvungen att radera ibland och börja om och skriveriet är ännu inte publicerat.
Först när det kommer på plats, vet du kära och tålmodiga läsare, att jag lyckats med mitt första iPad-inslag. Får se när det lyckas - det är nytt för mig det där med molntjänster och synkroniseringar.

Under det där första trevande arbetet kom jag olyckligtvis och klumpigt att radera även det senaste inslaget i min blogg som handlade bland annat om Jacobs och min andra måg Jorges, stora hjälp med att iståndsätta hela den nya fasta datorn med all sidoutrustning som jag införskaffat till ateljén efter en massiv datorkrasch i juni månad. Helt ouppkopplad har jag alltså varit nu i två månader, skrämmande skönt!
Mycket av det jag trodde var nödvändigt och livsviktigt har gått i spillror, t ex hela min adresskatalog till alla kontakter via epost. Det flesta filer har jag dock lyckligtvis och framseende sparat på en extern hårddisk, vilket således rekommenderas härmed av en som numera vet.
Och! Snälla du som läser detta, sänd mig gärna en ny uppdatering av din e-post så att jag kan nå dig om du vill bli nådd.

Alltså gör jag nu en form av rekonstruktion av den raderade artikeln, eller kanske mera ett slags återberättande, som jag börjar med en bild av Jacob vid den havererade maskinen där han försöker rädda vad som räddas kan av min hårddisk och dess innehåll, (vilket tyvärr senare, skulle det visa sig, vara helt kört, trots ett par dagars körning.)


Så här ser den ut bilden på Jacob i arbete med min gamla dator i ateljén.

Sen hade jag med tre bilder på smådjur i det där raderade kåseriet.
Det handlade om ett par smärre insektsupplevelser och en, kanske något mera, skrämmande spindeldjurserfarenhet från en varm sommar 2013 med barn och barnbarn.


Större aspvedbock, Saperda carcharias.

Den här bilden visar en långhorning som heter Större aspvedbock, Saperda carcharias, som kom krypande på sandstranden vid Södra Jernevid, vid Vättern söder om Vadstena en smällhet sommardag i juli.
Barnbarnen blev exalterade och imponerade, så även jag, den var nämligen stor som en liten barnanäve.

Vid Stava, vid Vättern en mil söder om Ödeshög, har vi vårt eget lilla badparadis i en undanskymd vik. Där finns en klapperstensstrand med mjukpolerade småstenar och kristallklart vatten i paritet med Kroatiens bästa stränder (numera vet jag att jämföra) och, åtminstone tidigare, med en sällsynt solitud och själaro.
Efter det stora vägraset 2007 har stranden emellertid öppnat sig och blivit bredare. Lummigheten är borta och utsikten från turistvägen omfattar nu även denna från början så gömda vrå. I och med detta har också passerande turister hittat hit. Det får man stå ut med och kanske glädjas åt, att dela med sig måste väl betraktas som av godo?, men det är klart, de sköna nakenbadens tid är över!


Brun sandjägare, Cicindela hybrida.

Nerför den solbelysta och starkt lutande rasbranten tågade vi på rad hela storfamiljen för ett par veckor sedan, då jag såg en "stor fluga" svepa iväg framför mig och landa några meter längre fram.
En sandjägare, det förstod jag direkt av det typiska beteendet, men inte den vanliga Gröna sandjägaren, Cicindela campestris. Den upptäder tidigare på säsongen i maj och juni och den här var inte heller grön utan mera metalliskt brunfärgad.
Till slut lyckades jag med att smyga mig på den för att få ett dokumenterande foto genom min mobilkamera. Det kändes viktigt nämligen eftersom jag tror att detta fynd är det första för Ödeshög och västra Östergötland och även mitt första av arten i Sverige. Visst är det härligt med sådana upplevelser!

- Pappa, säger Karin, kan du se efter här vid armhålan vad jag har som sitter där. Det kliar lite och jag kan inte komma åt att se ordentligt själv, det är så litet. Kan det vara en fästing, tror du?

Det är en fästing, av minsta slag; ett litet dammkorn stort och ljust genomskinligt gulgrönt. Det är en fästinglarv; det första stadiet efter äggkläckning, vilken normalt suger sin första måltid av blod på små marklevande smådjur såsom sorkar och möss och inte av vuxna människor. Men, därmed finns heller ingen smitta av vare sig Borelia eller TBE att sprida eftersom den är "vit som snö", och alltså helt ofarlig.


Fästinglarv

Jag plockar bort den med en pincett, ett litet pilljobb och lägger den på tidningen på bordet, där jag sen dokumenterar med min mobilkamera.
Så ynka liten är den att jag knappt hittar den i sökaren och i motsats till senare fästingstadier och vuxna djur har den endast sex ben istället för åtta, men det förstås går knappast att se när streckkoden på papperet där den ligger död blir svulstig i jämförelse.