fredag 26 april 2013

26 april - Ett offer för konsten

.
Det är väl inte så mycket att skriva om egentligen, men det påverkar menligt min insats i Konstrundan, det har nämligen inte blivit alls så mycket oljemåleri vid Stugan som det var tänkt. Jag ligger långt efter planerade mål.

Jag äter penicillin igen. Den här gången en saftig 14-dagars kur för misstänkt urinvägsinfektion. Kanske var jag för snabbt på efter förra omgången, då jag tog en tiodagars dos mot bihåleinflammation.
Det var fruset och kallt då jag stod där på den skuggvända altanen i pinande blåst och kämpade trots att jag var matt och huttrig.

Vi får se hur det blir nu. Det går som det går. Men imorgon försöker jag nog igen. Det är ett offer för konsten.

onsdag 24 april 2013

24 april - Rapport från Bulgarien - trädsovare

.
Vännen Johan är åter i Bulgarien och forskar vidare om arten balkanflugsnappare. Han är på god väg att bli suverän expert även på denna fågel som är nära släkt med våra svartvita flugsnappare och halsbandsflugsnappare. I och med dessa studier börjar Johan få ett stabilt grepp om hela artkomplexet, och känner man Johan närmare, såsom jag gör, hade man naturligtvis inte kunnat tänka sig något annat.

Vårvintern 2011 följde jag med honom ner till Bulgarien då han skulle dit för att förbereda holkuppsättning i kustens lövskogar. En liten rapport från den spännande resan har jag lämnat tidigare i min blogg.
Länk

Ett trevligt inslag i Johans forskning vid Svarta havskusten är att han sänder mig rapporter då och då och även små delikata uppgifter, vilket jag tar som ett stort privilegium och ödmjukt tackar för.
Se t ex följande om skorpioner: 
Länk

Ett överraskande och till och med ganska besvärligt möte för Johan har det för oss främmande djuret trädsovare, Dryomis nitedula, kommit att bli. Det är en art som tillhör släktet sovmöss, av vilket vi också har en representant i Sverige, nämligen hasselmus.
Redan förra året sände Johan rapporter och bilder och önskade fakta i frågan.

Här är två bilder på trädsovarens bo med ungar som Johan har fotograferat i holkar för balkanflugsnappare.



Jag saxar ur Bjärvalls/Ullströms "Däggdjur", 1985:


Igår kom ett nytt meddelande från Johan:


"Den här lilla mördaren bara GARVAR åt mig när han just käkat upp min 7:e balkanflugsnapparhanne. Vad gör manför eländet är fredat. 
Annars 17-18 grader. Vår med gök, grönsångare och mellanspett.
Ha det 
Johan"

Ja, vad gör man, även som forskare, mer än nödgas acceptera att naturen följer sina egna lagar och regler. Och själv skulle jag gärna vilja se en sån där trädsovare. Det tycks mig vara ett spännande och vackert litet djur och allt vet man nog inte heller om dess liv och leverne, ty Johans uppgifter tycks ju peka på ett klarare animaliskt inslag i artens kosthåll än vad som möjligen är känt sedan tidigare.

Tack Johan för spännande rapporter och fantastiska bilder!

måndag 22 april 2013

22 april - Mindre större vattensalamander

.
Jag lyfter bort stenarna runt det som en gång varit en liten rabatt vid stugväggen. De blev en gång, före min tid, målade vita och är nu rejält överväxta och svåra att lyfta ur jorden men med min välkända envishet och en skottkärra som transportör, blir jag färdig till slut och vippar av lasten bortom komposthögen. 
Allt var nog tänkt för tulpaner och dylikt men numera finns bara kirskål och nässlor och till sådana blommor behövs ingen rabatt.



Under den sista stenen ligger en liten svartgrå varelse och vrider sig. Jag tar upp den i min hand. Den är kall och fuktig. Det är en unge av större vattensalamander.

Större vattensalamander verkar inte finnas i själva sjön Tåkern, det har flera undersökningar visat, och antagligen beror detta på trycket från predatorer såsom gädda och doppingar.
Men i strandnära diken och dammar finns ibland både större och mindre vattensalamander. 
Inte mer än femtio meter bort från dagens fynd vid stenfoten ligger just lämpliga små dammar i kobetet och den här ungen kommer säkert därifrån och kommer att ta sig dit om något år igen, som könsmogen. Men tills vidare lägger jag tillbaka den på plats vid stugväggen

22 april - Råbock med bekymmer

.
Den stod vid Gottorp och tittade på mig igår kväll när jag åkte hem från Stugan. Jag satt i bilen bara trettio meter bort med nedvevad sidoruta och kikade på den. Så annorlunda orädd, tänkte jag.
Sen började den gå. Och som den gick! Inte normalt med språng och hopp som rådjur plägar. Nej, den här råbocken gick sakta och spetigt med höga knälyft och sträckta "vrister" på frambenen. Och uppåtsvängda klövar. 



Uppåtsvängda klövar. Det är något med klövarna, tänker jag. De är båtformade och långt utdragna. Förväxta helt enkelt.
Jag förstår till slut. Råbocken kan inte gå normalt. Den spetar omkring som vore den med i en nordkoreansk militärparad och så måste den bete sig, med nödvändighet, för att inte fastna i vegetation med framfötterna. På så sätt tar den sig fram några meter åt gången och stannar sedan igen och spanar mot mitt håll. Det känns inte bra.
Men annars förstås, ser den ju ut att vara i god form; välformad och fet och med pampig hornkrona på gång.

Jag talar med Bosse på fiket idag på morgonen. Han har sett den han också. 

- Jag talar med Carl, säger han, så får vi se hur det blir. Vi måste nog ta bort den ändå.

- Ja det blir väl bäst så, svarar jag. Alternativet att söva den och klippa klövarna känns väl inte alltför realistiskt precis. 

Tillägg den 1 maj:
Bosse meddelar mig att råbocken nu är skjuten. Den hade nästan 20 cm förväxta klövar på framfötterna och kunde endast med stor möda antingen "speta" fram eller ta ett skutt i taget. 
En följdfråga är ju hur det har kunnat bli så här. 
1. En ond cirkel med en smygande start.
2. Genetisk defekt.
3. För lång och stationär vistelse på för mjuk mark. Rådjur kanske inte ska vara i det öppna åkerlandskapet där inga slitande stenar och trädrötter finnes.

22 april - "Mina" snokar är på plats

.
Jag har spanat intensivt. Ganska frekvent har jag lämnat penslarna vid staffliet och tagit en runda på tomten med ögon på helspänn. Igår var det dags. Nu är årets första snokar äntligen på plats vid Stugan.

Jag har under flera år dokumenterat dem med kameran och igår lyckades jag fånga två stycken på bild. Det är ett sätt för mig att lära känna individerna. (Se faktaruta om mina snokar vid Stugan i spalten till höger).
Liksom tidigare år noterar jag direkt att det finns anlag för fläcklöshet, snokens typiska gula nackfläckar saknas, i delar av "mitt" bestånd, vilket är en naturlig variation. Redan en av de första två jag ser är således helsvart.



Det blir spännande att se hur många individer som jag lyckas finna i år. Populationen maxade för tre år sedan med åtminstone tjugo olika snokar i trädgården. Därefter kraschade beståndet och sommaren 2011 såg jag bara en snok. I fjol blev det några fler och idag, den 22 april, således de första två för år 2013.
Det är spännande att se hur fortsättningen blir.

torsdag 18 april 2013

18 april - Görans fågel

.
Vi åker ner mot skogen Christer, Kent och jag, för att fira vännen Göran som fyller år just denna dag. 
Han bjuder på lammfärspaj, melodypotatis och rårörd egenlingonsylt och tårta på det. Fest sålunda.
Och därpå diskuterar vi, som alltid, ämnen som rör Tåkernmiljön och fågellivet.



Hemvägen går över nyss snöfria steniga beten längs ån i dalen. Det är ett landskap för stenskvättor och är det någon fågel som får mig att tänka på Göran så är det nog denna. 18 april är även, nästan på dagen, rätt datum för artens ankomst till skogsbygden.
Görans fågel, måhända.

onsdag 17 april 2013

17 april - Ketchupeffekten

.
Så skönt det är att åka ner till Stugan igen.



Jag kör över slätten där nysådda gärden pumpar upp vattenånga ur djupt tjälad mark. Dimmorna lägrar sig över bygden, men bara någon timme in i dagen har solen bränt bort all fukt ur luften och himlen klarnar åter.

Jag kånkar med en stor vattendunk, tre oljedukar och lite övrigt innan jag börjar med att sätta på kylskåpet och lasta in lite skaffning. Därefter tänder jag upp i köksspiseln. Jag är beredd på att det ska ryka in med all den kalluft som beckat fast i skorstenspipan under en vinters lopp, och ryker in gör det trots alla mina åtgärder, det kan liksom inte undvikas, det hör våren till.
Därefter går jag in i "storstugan" och tänder även kakelugnen för att värma bort alla gammal vinterluft där och först när det är gjort går jag ut och sätter mig i stolen med ryggen mot väggen och värmer också själen en stund. Jag kisar mot en vårlöksplanta där en nässelfjäril, årets första liksom det mesta blir denna dag, lyfter och dansar iväg som ett torrt löv.



Vårlöken blommar och rapsbaggarna är på plats.

Det är makalöst.
Här har man gått och längtat efter vår och så kommer sommaren direkt. Arton grader varmt kommer det att bli fram emot eftermiddagen och solen skiner från blå himmel trots SMHI:s tidigare regnprognos. 

Jag försöker måla på mina oljor men det tar emot. Jag har inte rutinen klar och kanske inte heller den riktiga motivationen. Det är så mycket runt omkring att uppleva. Livet har vrålstartat. Nässelfjärilar och citronfjärilar dansar i solen, flugorna surrar och brunhökarnas gnällspel sipprar ner från högt ur himlen och jag kan inte låta bli att vilja vara med överallt där det händer.



Sädesärlan, den efterlängtade och försenade, finns naturligtvis på plats på taknockens tegelpannor. Hon hälsar mig välkommen, tämligen orädd och bekant med mig redan från första stund. Där är inte bara hanen förresten som brukligt är de första dagarna, utan även honan. 
De har tydligen kommit samtidigt och nu far de mellan hustaket, trädgrenar, åkerns vattenpölar och trädgårdens löviga gräsmatta som skottspolar, ivrigt sjungande och vippande, medan jakten på andra, passerande ärlor, är stenhård och konsekvent. Det här är "mina egnaärlor. Det här är vårt gemensamma ställe.

Grågäss, kanadagäss, två bläsgäss och flockar med tranor bilder en stadig ljudkuliss och längre in i bakgrunden spelar vipor och lärkor över åkrarna och ur träden på gården sjunger bofinkar, steglitsor, starar, mesar och duvor medan kajorna kivas i trädtopparna. Allt finns där och lite till, de fyra skossnäpporna som nervöst far runt och "tjinkar" och enkelbeckasiner förstås samt rördromarnas tutande utifrån sjön.


Mindre hackspett, hane.

Från storäspet mot dasset till smattrar det som ur en kulspruta. Där har den mindre hackspetten hittat en torrtopp högt upp att hamra med. Ett tjugotal knatter per gång presterar han, den hallonkrönta, alltmedan han mellan varje separat salva putsar sina ryggfjädrar. Sen drar han iväg en stund för att åter vara på plats efter en halvtimma med ny revirmarkering. 


Mindre hackspett, hona.

Plötsligt upptäcker jag även honan. Hon är mera diskret av sig; tyst och försynt mejslar hon idogt fram insekter ur trädbark och små torrkvistar. 
Paret är på plats i år igen, men den här gången betydligt närmare mig vid min målaraltan. Detta är en ynnest för "utvalda" att få uppleva!

Jag läste i "Svalan" om det makalösa fågeltåget som drog in vid syd- och västkusten dagen innan. Inte bara vårfåglar som ärlor, trastar, stenskvättor och rödhakar var med som passagerare utan även sommarfåglar, tropikflyttare som lövsångare, rödstjärtar och alla tre arter svalor ingick i det mäktiga insträcket mot kusten. Det är en kraftig varmfront med högsommarvärme som skickar upp fågelsträcken vidare norröver.
Det är detta som gjort även min dag vid Stugan vid Tåkern så enastående. 



Och i detta finns till slut en ännu större överraskning i beredskap denna makalösa dag, ty helt plötsligt sjunger en lövsångare ur alridån ner mot sjön. Tre strofer hör jag tydligt och klart, inte fler, men det räcker mer än nog och aldrig att jag har noterat lövsångare så tidigt förut. 
Det blir en vårdag med ketchupeffekt att minnas för framtiden.

måndag 15 april 2013

15 april - Förberedelser inför konstrundan 2013

.
Tiden rusar iväg mot Konstrundan 2013. Tre och en halv vecka har jag kvar att få allt i ordning, Kristi himmelsfärdshelg är det som gäller, 9 - 12 maj, och då ska allt var städat, ramat, hängt och först och främst färdigmålat.



Akvareller har jag målat under hösten och hela vintern. På den fronten är jag väl förberedd.

Jag har längtat efter den här dagen, då vårvärmen anländer. Med den i ryggen bär det iväg ner till oljemåleriet vid Stugan. Första dagen för säsongen blir troligen i morgon. 
Jag har ett antal påbörjade oljor "på lager" från i höstas och jag hoppas hinna med att avsluta ett par stycken av dem åtminstone, fast segdraget har det varit och sent blir men något nytt lär det ändå bli!



Idag kom kollegan och vännen Kennet Strannerklint till ateljén. Han är medlem och fotograf i vår förening OMkultur. Han har det också körigt. Han ämnar nämligen göra en film färdig till konstrundan, om föreningen och dess medlemmar och nu blir det bråda dagar att få allt på plats. Att få ordning på och hitta tider till drygt trettio kulturarbetare i ett tidspressat läge är verkligen ingen dans på rosor.

Kennet börjar hos mig idag. Ca 1 minut klippt och redigerat material per "skalle" kommer det att bli till slut  och filmen kommer att presenteras till Konstrundans öppnande. När han är färdig här bär det direkt av till Lasse och Moa. Men innan dess hinner vi ändå med en kopp kaffe. 

En liten påminnelse till sist. Glöm nu inte att boka in Konst Runt Omberg 9 - 12 maj i år. Mer information finns i spalten till höger.

Välkomna!


fredag 12 april 2013

12 april - Vårregn och tussilago

.

Det regnar. Det måste vara ett halvår sedan, någon gång i höstas kanske, som det hände senast.
Det är inte mycket. Inget tätt regn, och det föregicks av ett gräsligt storflakigt snöfall på morgonen så att det blev vitt på backen en liten stund igen hos koltrastarna som skvätter bland löven. 
Då är det gott att veta att bakom fronten från söder gömmer sig vårvärmen. Äntligen!

Imorgon har jag bestämt träff med sädesärlan; på taket till hyreshuset här utanför ateljén kommer hon (varför hon förresten - det är ju en han egentligen) att sitta och kvittra i morgon eftermiddag och jag ska vara där för att hälsa välkommen. Så säker är jag!

Återanvändning är väl bra. Om det blir rätt.
"Dagens dikt" i Corren häromdagen var författad av Birgitta Svensson, som jag troligen inte känner. En vacker liten dikt om vårens första späda lilla tussilagosol i dikeskanten.



Faksimil ur Östgöta Correspondenten den 8 april 2013.

Jag tror dock att poeten Birgitta blev aningen besviken på redaktören. Han hade nämligen återanvänt en liten illustration som jag har gjort (utan överenskommelse om ersättning fast det tänker jag nog strunta i) av en tussilago - förväxt, tanig och ful!

Man förstår genast varför min tussilago är så förväxt, tanig och ful om man tittar på originalkonceptet "Våren i skuggan" som var mitt eget bidrag till Corren en gång för ett antal år sedan. 
Länken är här nedan - bläddra neråt i vänsterspalt så kommer du att hitta kåserriet.
Och till sist, förlåt Birgitta, men felet är alltså inte mitt. Så kan det nämligen gå om inte haspen är på.

http://www.gebbe.com/tidningsintro.htm

Telegram mottaget kl 16.00 dag som ovan:

Stop. På grund av envis 0-gradig blasksnö som ligger som en propp framför oss under uppfärden meddelas härmed en trolig något försenad ankomst. 
Förvänta er således inte ett möte i morgon såsom tidigare överenskommits. Det kan ta någon dag extra. Hälsningar Sädesärlan. Stop

onsdag 10 april 2013

10 april - Var det möjligen influensa, Jackson Pollock?

.
Det pågår ett krig i det lilla. Ett krig mellan onda och goda celler i det universum som utgör min kropp, alias Gebbe, men som förvisso är en mängd andra alias dessutom, okända för mig själv egendomligt nog.

Just nu lutar det väl över åt de för mig goda cellerna, tror och hoppas jag. Åtminstone känns det som att själva influensaviruset har börjat ge sig nu efter en veckas ätande. Men å andra sidan så har deras angrepp i mina övre andningsvägar förorsakat skador som bakterier passar på att utnyttja som inkörsportar. 
Ja, det är inte nådigt vad min kropp måste stå ut med och bjuda på.

Jag vill inte att det ska behövas antibiotika men kanske att jag till slut måste ge upp motviljan.



Jackson Pollock, hette han den vildsinte amerikanen och konstnären som målade så där nytt och modernt på 40- och 50-talen, ni vet han som med kludd och kladd och snirklar och stänk och droppande och rinnande och till och med med skräp och skotramp och allt därutöver som fanns till hands skapade unika konstverk som på sin tid var tämligen oförstådda. 
Dessa verk, som idag förresten är nästan ovärderliga, ja åtminstone är goda för många miljoner dollar, betraktades på sin tid alltså som ytterst extrema och avantgardistiska och som helt utan kontakt med det föreställande och sågs därför av många människor, kanske de flesta, som rent nonsens.

Men jag undrar jag, när jag nu försöker illustrera det inre krig som just utkämpas innanför min hud och i mitt huvud. Det jag målar var absolut tänkt som föreställande, faktiskt. Och ändå blir det ju ganska nära (förlåt) det som Jackson Pollock målade en gång i tiden. 
Vad hade han i sitt huvud? I sitt universum? Var det möjligen influensa, Jackson Pollock?

Senare tillägg: 
Läs gärna den trevliga kommentaren nedan som Thord Wiman har skrivit. Han hänvisar också till möjligheten att ta del av animerade filmer som visar hur en virusattack kan gå till. 
Det är spännande resor in i det okända mikrokosmos som en människokropp är.
Nedan har du länken till flera varianter. Tack för hjälpen Thord.

Och därefter också ett  stort tack till min trogne läsare "Ölandsvännen" som bidrar med personliga synpunkter på det här med kopplingen mellan sjukdom och bilder. Också i kommentarerna nedan.

flu attack! how a virus invades your body

tisdag 9 april 2013

9 april - Vårkrankhet till trots

.
Så kom den ifatt mig, influensan, som jag har slingrat mig undan tidigare i vinter då den har varit på besök i min närhet. 
- Men äsch, lite sådan sjukdom måste man stå ut med, tänker jag. Det finns betydligt värre krassligheter.
Segt är det ändå och matt blir man och ont i ryggen får jag och näshålan är fylld med tjockt blodblandat sekret som stelnar till stora skorpor och total nästäppa varje natt så att luften tar slut. Men mer kanske du inte vill veta förresten, jag låter det stanna därvid, så att jag inte låter gnällig och alltför personligt utlämnande eller äckligt närgången

Igår orkade jag ändå upp och ut några timmar med tjock jacka och mössa på. 
Jag fick således ett ryck och skottade bort den envisa snödrivan utanför staketet eftersom man kan förvänta sig sandsopning snart. Men jag tog det försiktigt i omgångar. 
Sen gick jag ett varv i trädgården och kollade in krokus och annan blomster som så sakteliga trugar sig upp ur ännu tjälad jord.
Då kände jag att jag längtade till Omberg och tänkte att det kan väl inte vara värre att ta en första liten promenad där istället.



Vitsippan har börjat blomma i brantbackarna vid Älvarum, det konstaterade jag redan dagen innan då Ulla tjuvstartade mitt återfrisknande genom att ta mig med på en tur som i stort blev bakom bilglas och som jag delvis sov mig igenom. Men blåsippor såg vi gott om och lite lungört och alltså årets första vitsippor. 

- Hur är det med huggormar, tänker jag nu. 
Jag har ett ställe på Omberg vid Väversunda, där den gamla asfalterade men smala vägen bär rakt upp till topps från kanten av Ostmossen; där man hade backtävlingar med motorforden på femtiotalet. Där har jag sett huggormar tidigare år. 
Jag har bestämt mig och åker iväg.



Det ligger snö kvar i diket på båda sidor och det är ännu för tidigt för huggormar, åtminstone ser jag ingen trots att jag stirrar oavlåtligt med mina värkande ögon i skarpljuset.


Men blåsipporna börjar lysa och nötväckorna kör med fotbollsdomartema i sin sång, korparna skorrar ur himlen och jag hör de första bofinkarna snärta till från skogskanten. Ringduvorna far runt på smällande vingar och blåser flaska. Ett par talgoxhanar kämpar om revir framför mig. De sjunger intensivt och jagar varandra i snåren. Hasselns hanhängen har börjat mjukna och förlängas och då jag tittar nära ser jag även de första karmintofsarna sticka ut ur några honknoppar.



Det har röjts längs backen, asktelningar, asp och slånkratt har kapats och lagts åt sidan. 
- Det blir nog bra när det satt sig, tänker jag och är ändå glad över de få slånbuskage som fått vara kvar
Det finns små bon där nämligen; flera sångarnästen med utplattad form, "slarvigt" byggda av gulvita spretande grässtrån, men jag ser också ett rundare format bo längre bort. 



Det är ett sommarbo av hasselmus. Ah, suckar jag av glädje - hasselmus - en favorit som jag alltid älskar att träffa på. Och det gör jag ändå ganska ofta. Det är alltså inte någon helt ovanlig djurart i trakten. Men sett den levande har jag bara gjort två gånger i livet hittills.
Mest blir mötena som dagens, i form av ett välbyggt runt bo av gräs och blad i en tät buske, funnet på någon meters höjd under vinter eller tidig vår och förstås alltid tomt, vilket är lätt förklarat, då det är i stort sett omöjligt att upptäcka i tät sommargrönska då hasselmusen själv är på plats, ty under vintern sover den nämligen djupsömn i en betydligt mera skyddad och otjälad miljö, långt nere i backen mest, och där vaknar den inte förrän i maj månad, den vill ha varmt och garanterat frostfritt. 
Men vi är snart där också.

torsdag 4 april 2013

4 april - Slättens enfald

.
Vårbruket är igång så smått. Det luktar gödsel och harven repar, men ännu sparsamt, lagret över tjälen där luften torkat ut jordytan. Det börjar kännas lite stressigt nu för slättens jordbrukare. Man längtar efter omstarten.



Vårbruk vid Svanshals nära Tåkern.

De enorma och öppna ytorna utanför Stugan vid en av Östergötlands absolut största gårdar, Renstad gård, vars produktiva åkermark numera dock är utarrenderad ligger äntligen snöfria. Men nattkylan har gått hårt åt höstraps och höstvete; brodd och bladrosetter är vitbrända och ruttnande. Hur mycket kraft och liv som är kvar i plantorna kommer att visa sig snart men jag tror nog att rätt mycket kommer att harvas upp och sås om i år.

Ute på flättjan går flockar av gäss och sångsvanar, fast de senare verkar mest faktiskt ligga och äta, enstaka tranor i par ser jag men knappast en vipa och ytterst få slånglärkor, ännu, är kanske bäst att tillägga, ty de kommer förhoppningsvis även i år att fylla på med gnälligt spel och vibrerande sång.

Men, det är ju inte som förr förstås. Jag minns min barndoms jordbruksbygd i Östergötland med ett heltäckande paraply av lärksång, kullar av rapphöns, voltande vipor överallt och intensivt storspovspel. Allt detta är över och förbi. Det nya rationella jordbruket av av idag är inte förenligt med ett rikt vildliv och jag tror knappast att det kommer tillbaka heller. Och fortfarande går det åt fel håll. Utarmningen ökar och sprider sig allt längre bort mot rationaliseringens periferi. Sålunda minskar storspovarna snabbt nu i Västerbottens ladrike, artens sista refug i landet och även på Ölands alvar.

Någon generation framåt och den tidens ungdomar kommer inte att veta vad jag just här och nu talar om - Vadå lärkor och tofsvipor? Vadå vårtecken?



60-talet vid Tåkern bjöd också på mängder av fasanar. Man såg flockar av dem vid matplatser vintertid och i vintervassen fanns spåren överallt. Jaktvårdsföreningen födde upp och planterade ut flera hundra av dessa främmande fåglar varje år - för jakten skull förstås.

Vi unga fågelskådare vid Tåkerns fältstation var inte alls förtjusta i detta. Man kan nog säga att vi faktiskt hatade fasaner; inte så mycket för dessas egen skull utan fastmer för att dessa utplanerade främmande fåglar orsakade intensiv "skyddsjakt" på våra inhemska rovfåglar såsom ormvråk, duvhök och till och med brun kärrhök. Ännu på 60-talet lade jägarkåren t ex ut kloralosförgiftade ägg för att komma åt fridlysta brunhökar och lite här och där vid Tåkerns strandängar stod burfällor för duvhöksfångst vittjade med tamduvor.
I detta faktum fanns de polariserade motpolerna mellan oss och dom i ett nötskal mitt i Tåkernbygdens rika natur. 
Fasanen kom att bli ett hatobjekt som projicerade frustrationens själva oåtkomlighet i det att jägaretablissemanget innehade en så stark traditionell ställning bland markägarna runt sjön. Vi fågelintresserade ungdomar som började besöka dessa marker hade helt andra värderingar och kunskaper och motsättningen blev total och långvarig.

Idag är även fasanen borta från bygden; nästan i alla fall. Det går inte längre att förena ett kostsamt utsättande av nya fasaner i en slättbygd som inte är lämplig mottagare. Var skulle en fasan kunna söka skydd på slätten idag? Var skulle en fasan kunna finna föda till sig själv och sina kycklingar i en så bortsprutad miljö? Det bara går inte!

Och tänk nu har det gått så långt med miljöproblemen men också med min egen utveckling mot vuxenlivet och ålderdomen att jag slutligen kan glädjas också åt en prålig fasantupp hemma vid Stugan mitt i slättens enfald. Och motsättningarna har stabiliserats på en acceptabel nivå. Idag pratar vi med varandra och till och med mer än så.

onsdag 3 april 2013

3 april - Mot blå himmel

.
När jag går och putsar i trädgården med räfsa och piazzavakvast, som förresten inte alls är gjord av piazzava utan av plast, bland ris och löv och skottar upp en skottkärra full av fröskalsrester under fågelbordet, går fågelsträcken hela tiden mot norr över mitt huvud i den lysande blåhimlen och jag känner en glädje så stor och djup att mina ögon tåras över att åter få vara med om detta levande drama. 

Nästan enbart är det stora fåglar som passerar över rymden dessa dagar. Det är endast de som klarar av de kvardröjande stränga vinternätterna och markens envisa tjäle, medan lärkor, bofinkar och tofsvipor, för att inte tala om sädesärlor nöds vänta ytterligare en tid.



Vårens första tranor kommer högt där uppe. De är fyra stycken och de skruvar runt på en kilometers höjd rakt över Ödeshögs centrum, där asfalt och huskroppar skapar en lämplig varmluftsbubbla att stiga i. Jag noterar dem först förstås tack vare lätet, annars hade de troligen passerat obemärkt.



Även sångsvanarna som kommer i en utdragen båge mot azurhimlen har annonserat sin passage i förväg så att jag redan är beredd. Tjugo stycken bländvita fåglar med dragning åt neapelgult i huvudändan sveper vidare under så livliga trumpetstötar att det riktigt ekar mellan villornas väggar.



Mera försynt, men ändå tillräckligt tydligt för att jag ska vända min blick uppåt, märks ormvråkens avlägsna gnäll. Först en och strax därefter ännu fågel, ljuskantade mot solen, glider förbi mot norr. Det är längtan i lätet, och förväntan. Jag känner på samma sätt.