4 april - Slättens enfald

.
Vårbruket är igång så smått. Det luktar gödsel och harven repar, men ännu sparsamt, lagret över tjälen där luften torkat ut jordytan. Det börjar kännas lite stressigt nu för slättens jordbrukare. Man längtar efter omstarten.

Vårbruk vid Svanshals nära Tåkern.

De enorma och öppna ytorna utanför Stugan vid en av Östergötlands absolut största gårdar, Renstad gård, vars produktiva åkermark numera dock är utarrenderad ligger äntligen snöfria. Men nattkylan har gått hårt åt höstraps och höstvete; brodd och bladrosetter är vitbrända och ruttnande. Hur mycket kraft och liv som är kvar i plantorna kommer att visa sig snart men jag tror nog att rätt mycket kommer att harvas upp och sås om i år.

Ute på flättjan går flockar av gäss och sångsvanar, fast de senare verkar mest faktiskt ligga och äta, enstaka tranor i par ser jag men knappast en vipa och ytterst få slånglärkor, ännu, är kanske bäst att tillägga, ty de kommer förhoppningsvis även i år att fylla på med gnälligt spel och vibrerande sång.

Men, det är ju inte som förr förstås. Jag minns min barndoms jordbruksbygd i Östergötland med ett heltäckande paraply av lärksång, kullar av rapphöns, voltande vipor överallt och intensivt storspovspel. Allt detta är över och förbi. Det nya rationella jordbruket av av idag är inte förenligt med ett rikt vildliv och jag tror knappast att det kommer tillbaka heller. Och fortfarande går det åt fel håll. Utarmningen ökar och sprider sig allt längre bort mot rationaliseringens periferi. Sålunda minskar storspovarna snabbt nu i Västerbottens ladrike, artens sista refug i landet och även på Ölands alvar.

Någon generation framåt och den tidens ungdomar kommer inte att veta vad jag just här och nu talar om - Vadå lärkor och tofsvipor? Vadå vårtecken?

60-talet vid Tåkern bjöd också på mängder av fasanar. Man såg flockar av dem vid matplatser vintertid och i vintervassen fanns spåren överallt. Jaktvårdsföreningen födde upp och planterade ut flera hundra av dessa främmande fåglar varje år - för jakten skull förstås.

Vi unga fågelskådare vid Tåkerns fältstation var inte alls förtjusta i detta. Man kan nog säga att vi faktiskt hatade fasaner; inte så mycket för dessas egen skull utan fastmer för att dessa utplanerade främmande fåglar orsakade intensiv "skyddsjakt" på våra inhemska rovfåglar såsom ormvråk, duvhök och till och med brun kärrhök. Ännu på 60-talet lade jägarkåren t ex ut kloralosförgiftade ägg för att komma åt fridlysta brunhökar och lite här och där vid Tåkerns strandängar stod burfällor för duvhöksfångst vittjade med tamduvor.
I detta faktum fanns de polariserade motpolerna mellan oss och dom i ett nötskal mitt i Tåkernbygdens rika natur. 
Fasanen kom att bli ett hatobjekt som projicerade frustrationens själva oåtkomlighet i det att jägaretablissemanget innehade en så stark traditionell ställning bland markägarna runt sjön. Vi fågelintresserade ungdomar som började besöka dessa marker hade helt andra värderingar och kunskaper och motsättningen blev total och långvarig.

Idag är även fasanen borta från bygden; nästan i alla fall. Det går inte längre att förena ett kostsamt utsättande av nya fasaner i en slättbygd som inte är lämplig mottagare. Var skulle en fasan kunna söka skydd på slätten idag? Var skulle en fasan kunna finna föda till sig själv och sina kycklingar i en så bortsprutad miljö? Det bara går inte!

Och tänk nu har det gått så långt med miljöproblemen men också med min egen utveckling mot vuxenlivet och ålderdomen att jag slutligen kan glädjas också åt en prålig fasantupp hemma vid Stugan mitt i slättens enfald. Och motsättningarna har stabiliserats på en acceptabel nivå. Idag pratar vi med varandra och till och med mer än så.