29 maj - Luktvickerns återkomst

.
På 1980-talet under några år blev luktvickern synlig i mitt Östgötska landskap. Överallt i Tåkern-/Ombergsbygden längs sydvända vallar och vid dikesrenar dök den rikblommande växten upp.
Den är nära släkt med den allmänna kråkvickern men har mycket kraftigare växt både av blommor och blad.
Blomklasarna är stora och långa, vackert tvåfärgade i lila och vitt och den doftar härligt.

Lika allmän som den var under något årtionde lika plötsligt blev den ovanlig. Den bara försvann. Av vilken orsak? Svaret är att jag inte vet. Jag har ställt frågan i nätverken men inte fått svar där heller. Jag tror att olika slags bekämpning från mänskligt håll mer eller mindre medvetet var orsaken. Den frodiga växten sågs kanske som för mycket och höggs ner eller sprutades bort. Kanske väderleken gjorde sitt till. Någon kanske vet.

Nu har jag till min glädje funnit ett område vid Höje på Omberg där luktvickern har dykt upp med riklig förekomst längs en avskild grusväg.
Jag njuter för fullt, följer upp beståndet och önskar den vackra växten ett mycket varmt välkommen åter.

28 maj - En sång från häcken

.
På morgonen sjunger en rörsångare från oxbärshäcken som omger vår tomt.
Vän av ordning må protestera att denna stenotypa varelse dristar sig till att slå sig ner i vår villaträdgård mitt i byn och till och med låter sig lockas att sjunga från en så udda plats. Rörångaren hör ju till vassvärldens specialiserade arter och Tåkern och liknande miljöer är dess hemvist och eldorado, så vad gör den här hos oss, i en cotoneasterhäck?

Jo, i skydd av nattens mörker har den kommit hit under en etapp från sydlig övervintring. Trött av febril andhämtning och långvarigt muskelarbete samt tvingad av morgonens farliga ljusning har den inte orkat riktigt ända fram, utan nödts att landa, ta en paus för att hämta kraft och energi. Det råkade bli just här i vår trädgård.

Det händer faktiskt varje vår, att denna extrema vassfågel tar rast på detta vis. Jag tror inte att det beror på att vi ligger mitt i Tåkerns inflygninglinje, jag har nämligen upplevt rörsångare sjunga på många udda platser under vårsträcket. Arten är idag en ganska allmän fågel, vassar finns ju lite här och där, och dess flyttning sker på bred front och i stora antal så neddroppet av trötta fåglar sker oftast mer eller mindre slumpartat i olika slags biotoper.

Detta är förstås helt OK för Ulla och mig. Till kaffekoppen på altanen kan vi således idag njuta av den knistriga sångens mirakel.

En annan femma är dock den att jag ibland undrat över risken att man någon gång slentrianmässigt kan ha missat en eksångare bland dessa rörsångare. Den risken är förstås oerhört liten men frågan eggar mig en smula. Fast det är förstås ett problem att fundera över mera för nördar.

Vidare kan jag berätta att talgoxarna i holken på husväggen har kläckt nu. Matning pågår och paret har vant sig vid att vi sitter där med tidning och fika.

- Men hör ni! Var är tornseglarna? För säkerhets skull frågar jag också sålunda:
- Men hör ni! Var är tornsvalorna? 

Man ser några enstaka då och då högt uppe i himlen. Men nog är det väldigt glest, tomt och tyst. Väljer de att strunta i Sverige och häckning i år?
De har ju ibland en tidspressad uppgift att få ut sina ungar i tid även normalt, så kanske att årets kalla majmånad har medfört att häckningen helt uteblir. 

Jag kanske skulle ta och bolla frågan vidare till experten i frågan, Susanne Åkesson, Lunds universitet. 

Jag återkommer.

26 maj - Ostmossen Omberg

.
Innan jag klipper gräset både hemma och vid Stugan och även innan jag sätter mig att betala alla räkningar hinner jag med att träffa Lars för en sväng upp till Omberg.
Det blir Ostmossen på östra sidan av berget som lockar oss denna sköna sommardag och vi börjar som vanan bjuder med kaffe och äggmacka medan rosenfinken, årets första för oss, sjunger ur en nygrönskad ek, också det som vanan bjuder.

Den fina rosenfinken sjunger för oss ur en ek, hallonröd om huvud och bröst fyller den gläntan med busvisslingar precis som han brukar under våra besök här även alla tidigare försomrar.

Sen vandrar vi ut under Ombergs sluttning till höger om den gamla racerbanan, i betet där endast vildsvinen huserat det senaste året, där gullvivor i alla nyanser och ungefär trehundra Sankt Pers nycklar blommar tillsammans med de första klasefibblorna i en ljusgul sky av lundstarr.

En ljusgul variant av gullviva

Normalfärgade och mörka varianter av gullviva.

Sankt Pers nycklar blommar flitigt i fållan till höger om vägen. Lars har nyss räknat till minst 300 exemplar. 
Ovanför området har granskogen huggits bort under vintern och nu hoppas vi på en utvidgning av betet även till denna yta. Det skulle bli förnämligt!

Vi vandrar omkring och räknar gullvivefjärilar på båda sidor om vägen. Sammmanlagt ser vi minst ett tiotal. Jag noterar även en parning och menar att det ser stabilt ut med populationen, som ändå är att betraka som mycket utsatt genom sin väldiga begränsning arealmässigt.

25 maj - Kartfjäril

.
Efter lunchen idag for Ulla och jag iväg till Åsabackarna söder om Väderstad för dagens vandring. Jag fick information nämligen via facebook, att Göran Assner med vänner nyss hade varit där och funnit och även filmat fyra kartfjärilar.

Även om jag själv hittills under de senaste åren allt starkare längtat efter att få se denna nykomling  hemma i Ödeshögsbygden, så tyckte jag att det fanns goda skäl att för en sån godbit hoppa över kommungränsen till grannen Boxholm under tiden man väntar.
Jo det är sant, kartfjäril är noterad i min egen kommun också, närmare bestämt på Omberg förra året, men inte av mig utan av vännen Janne Peterson. Jag tänker be honom i sommar, när tiden är mogen och hampflockeln blommar, att bli mig behjälplig med eftersöket på hemmaplan.

Och det blir en annan upplevelse eftersom sommargenerationen av kartfjäril är helt annorlunda mörkt tecknad. Det kommer att bli spännande att jämföra dessa två varianter som fram till ganska sent datum troddes vara två separata arter.

Men som sagt, inte kunde jag låta bli idag, vid ett så konkret tips, att åka den där dryga milen för att äntligen hösta in min egen första kartfjäril.
Ulla ville verkligen också följa med, så tillsammans vandrade vi runt i området strax efter att regnet hade slutat. Det var ännu blött och nederbördssvalt och fjärilarna låg lågt när vi kom men snart flög flera arter runt i solvärmen: puktörneblåvingar, aurorafjärilar, smultronvisslare och ängsnätfjäril. 

- Här sitter en, ropade jag till Ulla. 

I en liten videbuske satt en kartfjäril och samlade solkraft och ny energi. Den fläktade långsamt med vingarna men var ännu trög och stel efter morgonens regn och svalka, så vi kunde studera den både länge och nära. Det blev en känsloladdad stund för oss båda.

Senare såg vi ytterligare en kartfjäril och Ulla som gillar samtal mellan arter passade på att föra en liten dialog även med denna nya orädda vän. 

Här är en länk till en rörlig film av upplevelsen. 

Därefter firade vi vårt gemensamma jubileumsfynd med fika på närliggande Centralkonditoriet - förstås! Nu känner vi oss lite rikare och mycket lyckliga.

FAKTA ur Nationalnyckeln, Fjärilar - Dagfjärilar, 2005.

"Kartfjärilen är en expanderande art som i Sverige påträffades första gången 1982. ... Sedan 1992 har arten i Sverige stadigt vidgat sitt utbredningsområde och är nu en av Skånes vanligaste dagfjärilsarter med nordgräns i södra Halland, södra Småland och Blekinge".

Sedan 2005 när boken editerades har mycket således hänt och kartfjärilen intog Östergötland för ca fem år sedan med början i sydöst varefter en spridning succesivt skedde mot nordväst, vilken 2019 slutligen nådde min hembygd. Utvecklingen verkar fortsätta i samma omfattnning. Spännande.

24 maj - Ägretthägrar

.

På väg ner till Stugan vid Tåkern stannade jag till vid Alvastra pålbyggnad och lyssnade till en konsert av näktergalar.

Igår kväll kunde jag inte låta bli ytterligare en sväng ner till mitt Tåkern. Det var när regnbyarna hade dragit förbi och himlen lättade tillsammans med alla dimmor från fuktig vegetation som det blev en sån där nästan magisk afton.

Näktergalarna sjöng så det smattrade men det var mest för ägretthägrarnas skull som jag kom.

Ägretthägern är en art som är på väldig frammarsch i hela världen och även så i vårt land. Från Baltikum på andra sidan Östersjön har de kommit, allt fler för varje år och under sensommar och höst de senaste åren har man till och med kunnat se små flockar av dem vid Tåkern.

Denna vår har ett par slagit sig ner på södra sidan av sjön och nog ser det ut som att det kan bli en häckning i år. Tecken har funnits tidigare på att så har skett. Vi får se hur det blir, om de är mogna vuxna eller rekognonserande ungfåglar.
Vackert är det i vilket fall att få se dem i vårlig prakt och den slående vitheten känns absolut lite exotisk.

23 maj - Mötet

.
Helt oförhappandes (vilket härligt gammalt ord) blev det läge för ett improviserat möte ute på Tåkerns lugna vatten häromdagen. 
Det var en dag med sol och stilla vind, en eftermiddag lutad mot kvällen, som bjöd in till en efterlängtad kantotur på Tåkern och jag var självklart där.

Slamret vid sjösättningen, balansprovet vid starrkanten, tillsittningen av dynan, första paddeltagets droppande mot vattenyta och byxben och därefter låtandet att i tid och rum flyta iväg och därefter lika elegant och tyst som kanalens egen kvarstannade knölsvansfjoling styra iväg ut i den långa vassfåran mot sjöns ytor utan att hetsa till flykt. Så kan livet vara som bäst.

Rörsångarna skärrar, vattenrallen knorrar, rördrommarna råmar, gräsandsdrakarna snärper, sävsångarna hissnar, sävsparven ziper, skäggmesarna plingar och de bruna kärrhökarna seglar överallt som pappersvalor "vej ... vej".

Landets troligen största sammanhängande bälte av gul näckros finns i Tåkern.

 Utanför kanalens mynning öppnar sig sjön och här tar näckrosorna över. Än så länge är här lätt paddlat, värre blir det när vattenvegetationen fullt ut når ytan. Allt är emellertid lite sent i år och det är ganska tyst och tomt här ute. Jag saknar verkligen en skrattmåskoloni på plats. Den skulle göra underverk. 

Såsom det var en gång, tänker jag nostalgiskt.

Sprängört.

Jag smyger intill vasskanten för att njuta av närkontakt med några häckande skäggmesar. Här växer sprängörten. Stammen är uppsvälld och kamrad, vilket gör växten flytande. Knölen som liknar en sellerirot är dock inte ätlig utan istället i högsta grad giftig.
Det händer faktiskt att kor dör av att äta den när de betar vid sjökanten, men nu tror jag förstås att detta sker mera av misstag, som en effekt av ofrivilligt tramp, än av särpräglad matlust.

En kanot kommer glidande genom näckrosbältet utifrån sjön. Jag förstår redan på långt håll eftersom jag såg att en kanot saknades vid båtplatsen att det är Adam och Gerza. 
De har varit ute på inventeringsarbete och nu på hemväg.

Kanoterna glider ihop till ett märkligt möte mitt i Tåkern.

- Det är sent i år, säger de, och tyst. Tre vassångare bara och ont om både rörsångare och trastsångare. Men vi hade några skäggmeskontakter där ute. Vi var längst ut på "bågen" och där är vassen nästan inte kvar längre.
Och vattnet är grumligt, tillägger de, precis som man kan förmoda efter en vinter utan is.

- Jo du Gebbe, säger Gerza. Den här sjön är dynamisk, verkligen på själva eggen åt ena eller andra hållet.

Och jag håller med. Jag har ju 60 år i bagaget av närkontakt med Tåkern och har upplevt utvecklingen, sett med egna ögon hur den har förvandlats till något väldigt annorlunda mot förr. Och det har gått fort, särskilt mot slutet. 
Under de femtio åren har sjön grundats upp med knappt 10 %. Stora frodiga vassar har delvis krympt ihop till magrande skravel och halvöppna starr och videmader, som inte bär trastsångare eller ger mat åt vinterhungriga skäggmesar längre. 
Tåkern är sedan regleringen en damm där arter har försvunnit men också tillkommit; en sjö i sitt naturliga slutskede efter en 11 000-årig historia som bär en väldig amplitud av själva livets förutsättningar och förekomster genom åren.

Just så kommer en liten skalbagge krypande på min arm. Det är en liten jordlöpare, blott 3 mm lång, som har det vetenskapliga namnet Dromius sigma. Den är en av dem som lever vertikalt i vegetation iställer för horisontellt på backen och jag minns från min collectorepok på 60-talet att den var vanlig i strandzonens starrmader men aldrig uppträdde i bladvassbältet.

- Egendomligt att finna den här ute, två km från land, säger jag.

- Men du, svarar Adam och Gerza med en mun, starrmaden är ju här nu, alldeles bakom vassen där.

Så här kan Tåkerns vassar te sig idag. Här var bladvassen tre meter hög för 4 -5 decennier sedan. Idag har stora områden blivit till starr- och madland. 

Trastsångarnas och skäggmesarnas makalösa historia i Tåkern är på starkt nedåtgående numera och det finns all anledning att tala om det som sker med Tåkern i skrivande stund. Jag har ju länge och intensivt försökt initiera en ordentlig vetenskaplig genomgång av vasszonen under det senaste decenniet. 

Sådant är det vi ventilerar, idéer och möjligheter, på plats mitt i sjön.

Adam närmast och Gerza.

Och naturligtvis kan jag inte undgå att fråga mig för om Fältstationens nya möjligheter efter den husförsäljning som just skett.

- Vad händer nu? Vilka är idéerna och önskningarna? Vad vill ni?

Och den som frågar får svar. Men det får bli en annan historia.

20 maj - Surdeg

.
Man kan nog säga att jag var beredd att ge upp och hade det inte varit för min kära hustrus envishet i sammanhanget hade jag kanske missat några tusen på kontot.
Jag brukar inte berätta om sånt här på min blogg men lyckan jag känner idag över den stentyngd som släppt från mitt bröst är nästan en gudomlig upplevelse och värd denna notis.

Det handlar om några fakturor till Naturum Tåkern som släpat efter mer än ett år på diverse material och illustrationer.
I månadsskiftet april maj förra året ändrade Länsstyrelsen Östergötland sitt faktureringssystem, vilket naturligtvis kan vara förståeligt på grund av alla dessa fuskfakturor som översköljt myndigheter och företag från kriminell verksamhet, men jag var länge lyckligt bortskämd över att kunna skriva mina pappersfakturor på ett enkelt sätt vis tills det alltså plötlsigt tog stopp.

Inga mer pappersfakturor - nu gäller Vismas digitaliserade faktureringssystem, var meddelandet som förstörde min dag.

Några gånger har jag försökt, fått 72 timmars möjlighet från Länsstyrelsens ekonomiavdelning att logga in, anmäla mitt företag och börja fakturera.
Jag har försökt, suckat över uppgifter om momsregnr m m, gett upp, missat det alltför snäva tidsfönstret och därefter legat kvar på status quo.

Häromdagen sa Ulla, att nu måste du ordna det där, nu kan du inte skjuta på det en dag längre!
Någonstans inser även jag att det finns en förtroendegräns, så igår och idag har jag slutgiltigt börjat om med hela den omständliga processen och äntligen ...
efter några sega timmar har jag till slut lyckats - hela vägen in i mål.
Tack till hustru Ulla och Jenny på Naturum Tåkern för stöttning och envist engagemang! Kvinnokraften har segrat över manligt flegma.

Tre digitala fakturor har gått iväg idag och jag är FRI!

19 maj - Besök på en undangömd plats.

.
Under vår exkursion i temat Ombergs storgräs passade Lars och jag också på att besöka en undangömd plats på Omberg idag, vi smög nämligen fram till drakblommans egen lilla vrå, alldeles ovanför störtriskens stup högt ovan Vätterns vatten.

Blommande drakblomma vid Kråkeryd sommaren 2014.

Historien om drakblomma i Östergötland är i korthet den att Bert-Inge Nyström med sonen Bengt under letande längs Vätterbranterna i Ödeshögs kommun år 1970 återfann den oerhört sällsynta drakblomman vid Kråkeryd. Den hade då varit bortglömd under lång tid och många botaniker inte minst den numera bortgångne botanikern Lars-Åke Gustavsson hade ägnat många år åt envist men resultatlöst sökande. 

Länk till ett besök hos drakblommorna vid Kråkeryd

En annan enveten sökare efter natur är biologen Hasse Sandberg, numera verksam framför allt i Sörmland. Under en kanotfärd på Vättern under 1980-talet spanade han i kikaren in blommande drakblomma i Ombergs branter, men lyckades aldrig återfinna den från landsidan. 
Först senare, på 2010-talet återfanns arten blommande nära Oxbåset på Omberg av naturguiden Olof Rosenqvist. Ett mycket efterlängtat fynd.

Till den plasen nära Oxbåset tog vi oss idag, Lars och jag, längs en slingrande stig genom snår och stenskravel ovanför branta stup. Väl framme överraskades vi av att vildsvinnen tyvärr hunnit dit före oss under våren. De hade bökat upp en del av den platå som är drakblommornas eget viste. Ledsamt är detta men blir kanske naturligt accepterat på sikt att vildsvinen alltmer frekvent tar för sig av både det ena och andra på berget, drakblommor och Sankt Persnycklar är nutida exempel och man känner att fenomenet nog är här för att bli långsiktigt trots den ambition som tidigare fanns, att hålla Omberg "grisfritt".

En triangel av öppen brant mitt i busk- och träd-skiktet markerar platsen. Väldigt lokalt finner man här en mycket rik torrängsflora bestående av bland annat drakblomma, färgmåra, blodnäva, säfferot, getrams, lundtrav, harmynta, kungsmynta, vippärt, stenfrö, gullviva och oxbär.

Säfferot.

Vippärt.

Drakblomma. Om en dryg månad står den här sköna och rara växten i full blom. Då kommer jag att vara där igen.

Uppe vid vägen igen, där jag dokumenterar grusslokens först brodd på en klippkant, kan jag inte låta bli att njuta av den förföriskt vackra glansnävans rubinröda blomma lysande skönt ur skuggan.

18 maj - Äntligen lite värme.

.
Det har varit en riktigt kall vecka med friska nordliga vindar. Skurar av regn och hagel har vandrat över landskapet i form av vida och milshöga bymoln med kjolarna släpande under sig. 
Svalor, gökar, tornseglare, sångare och andra tropiflyttare har stannat upp söder om Östersjön under sin återvändsresa. Dem saknar jag.

Värsta vädret - igår.

Under tiden av kyla har jag tröstat mig med att jag sällan upplevt en så ren och frisk luft. Kristallklart och krispigt har jag kunnat se nästan in i evigheten, tänker jag, och har vädrat Coronahotade lungor med själva Arctis borealis som ett rent livselixir.
Trettiosex mm nederbörd har fallit över min lilla nyanlagda trädgårdsäng dessutom, inte fint som snus hela tiden, utan även piskande, dunkande men efterlängtat.

Det är verkligen en ytterst påtaglig skillnad idag mot igår.

Idag blev det plötsligt lite varmare. Vi har en vecka framför oss, sa meteorologen igår, med allt blidare väder. Sol, stigande temperatur och måttliga vindar förestår. Sommaren är på gång.
Åh så efterlängtat konstaterar Ulla och jag ger oss iväg på en Ombergspromenad i femton graders värme, det är skillnad det mot de åtta igår och vår vandring blir därför efterlängtat behaglig.

Vi finner årets första midsommarblomster i den varmaste sydsluttningen. Ofta är denna överblommad till midsommar i min hembygd och jag har hört folk undra över om det inte är dags för ett namnbyte därmed. Men vad man då glömmer är att Sverige är ett mycket avlångt land och lagom till festen blommar arten, som även kallas skogsnäva, prunkande och mycket rikligt i Norrländska ängen och skogsbackar och där, min vänner, är den dessutom vackrare än nere hos oss i söder, tycker jag, med en mycket vidare färgmässig variation, allt från vitt till purpur.

Vid dikeskanten vid Höje finner jag hobbar av redan höga exemplar av luktvicker. Åh, det känns länge sedan, tänker jag, och minns alla sydlänta backar i Ombergsbygden för några decennier sedan. På 80-talet färgade luktvickern verkligen mitt landskap. Vad som hände därefter vet jag inte, bestånden bara tynade bort och försvann efterhand.

Nu ser jag fram emot en efterlängtad återuppståndelse. 

17 maj - Rödstjärtens sång

.
När jag kliver ur bilen vid ateljén hör jag rödstjärten sjunga. Igen. Den sitter högt uppe i polishusets gamla radiomast med utsikt över hela byn. Första gången i år var för en knapp vecka sedan och tänker jag några år tillbaka kan jag minnas att det har hänt då och då; en favoritplats uppenbarligen, för just sjungande rödstjärtar.

Rödstjärtens sång sitter som en smäck i mitt huvud. Jag behöver bara höra det minsta lilla pip så reagerar jag. Det är något med tonen, något klangfullt dolskt, tillbakahållet men ändå genomträngande, något som når mig undermedvetet men direkt. Kanske är det det skorrande r-ljudet som ett vemodigt gurglande, surrandet som får mig att tänka på vildmark och går igen i ljungpipespel och dubbeltrastens sång.

Jag tänker på skärgårdsöar med gamla grå tallar, jag tänker på Gotlands tallhedar, jag tänker på fjällnära barrskogar, hällmarker och sommarljust nattskärresurr men också på gamla trädgårdar med kraftigt mogna lövträd och åkrökarna vid Mjölby hembygdsgård

Jag tänker på hålet i marknivå vid stenfoten under det gamla lokstallet i Mjölby, där rödstjärten nästan varje år häckade på samma plats och hur jag en gång stack in handen för att ta ut och för en stund beundra ett varmt och lysande turkosblått ägg; ett smycke skapat för det fördolda men slutligen avslöjat för mig.

Åh du härliga rödstjärt vad jag älskar dig.

15 maj - Skarvproblemet

.
Jo, jag skriver så i rubriken, ty få fåglar väcker sådan ilska, sådant hat och ibland till och med sådan sorg bland allmänheten som denna svarta, pampiga sjöfågel, och ibland så även hos personer som betraktar sig själva som genuina naturmänniskor. Av vilken orsak har det blivit så? Och varför är det så otroligt polariserat i debatten?

Anledningen till att jag nu vill skriva om detta är att jag vid besök i Brokind häromveckan såg en ca 300 individer stor flock av storskarvar ta höjd från Järnlundens skarvkoloni över Lilla Rengen. Flocken försvann uppåt i skyn och fåglarna seglade därefter vidare på stela vingar i plogformation österut. Jag kände att de var på väg till kusten knappa tio mil bort för fiske. 
Det var en mäktig syn som påminde mig om det jag har upplevt tidigare i Donaudeltat. Sedan några decennier tillbaka finns det även hemma hos oss.

Storskarv i häckningsdräkt - en väldigt vacker fågel.

Storskarven är en fågel som har tagit steget fullt ut i vårt land. Från att ha varit en i stort sett kustbunden art med spridd och gles förekomst på Västkusten (framför allt i Norge) började den hitta hit på allvar under 1980-talet då den spred sig längs Ostkusten med början i Kalmarsund och sedan vidare även in i landet till våra insjöar. Ursprunget är troligen en kraftig populationsökning på kontinenten och på andra sidan Östersjön på grund av minskat jakttryck och förändrade förutsättningar av näring - fisk.

Det har diskuterats raser i sammanhanget. Begreppet ras används ibland för att hävda att de skarvar som nu finns i vårt land inte hör hemma i vår fauna, kanske t o m är inplanterade och tillhöriga rasen "mellanskarv", Phalacrocorax carbo sinensis (sinensis = urpsrung i Kina). Hur det är med den saken är numera ämne för en hätsk diskussion påminnande om den infekterade vargdebatten. 
Raser är emellertid ett kinkigt ämne och det finns inga klara bevis för en uppdelning av storskarven i vårt land; det är bara förvillande konspirationsteorier, menar ornitologerna, syftande till att skaffa lagligt beslut om "utrotandet av en invasiv art". EU:s Fågeldirektiv hävdar också motsatsen och menar att även Sverige har ett ansvar för arten storskarv inom sitt lands gränser.

Länsstyrelserna som förvaltar arters skydd åt staten ger i vissa fall tillstånd till lokal och preciserad jakt och begränsning av skarvpopulationen genom borttagande av vissa nyetablerade kolonier meddelst prickning av ägg eller s k oljebestrykning under häckningstid, vilket kan sägas vara unikt och kontroversiellt ur etisk-moralisk ståndpunkt.

Faksimil ur Corren den 15 maj 2020 - debattsidan.

Det finns idag flera starka lobbygrupper som ständigt trycker på politikerna om ökad jakttilldelning och andra populationsbegränsande åtgärder. Ornitologer och miljöorganisationer protesterar lika ständigt däremot. Motståndarna fäktas från var sin sida om skranket och diskussonen består.

Skarven lever av fisk till 100%.  Den hotar våra bestånd av fisk och försvårar därmed vår utkomst säger fiskenäringen. Ornitologerna och miljöorgansiationerna hävdar istället att det är fiskenäringens överuttag kombinerat med fortgående miljöförändringar som är orsaken till de olika fiskarternas förändrade status och att det är denna utveckling, med minskningen av rovfisk som gädda och torsk i Östersjön, som har ökat utrymmet för småfisk som spigg samt "vitfisk", vilket i sin tur har gynnat skarvstammen

Här har jag tänkt att sätta in en bild som jag tog av skarvkolonien i sjön Järnlunden i Östergötland för några år sedan. Men just nu hittar jag den inte i mitt arkiv, men jag kompletterar så snart jag kan.

Människor som bor nära sjöar och kuster ser ett annat problem. Skarvkolonierna som kan bli ganska stora och täta förändrar själva naturen på boplatsen genom fåglarnas flytande vita och omfattande spillning (guano) som vitkalkar och bränner ner vegetation och till slut även kan döda boträden.
Öar där skarvar bor blir förstörda och fula hävdas det kanske med viss rätt. 
Framtiden för dessa gamla skarvtillhåll kan emellerid komma att utvecklas till det motsatta. Där skarvar har häckat kan naturen komma att bli till veritabla paradis med ymnig och frodig växtlighet  genom den kraftiga gödseleffekten, menar jag. Vissa av oss får väl se i andanom och glöm då inte vad jag sagt idag den 15 maj 2020..

"Skarvsäte" - en oljemålning som jag gjorde på 1980-talet och sålde på en utställning på Galleri Flamingo i Falkenberg. Det var då det. Idag hade den kanske varit svårare att sälja än det var på den tiden, före skarvens kraftiga uppgång.

Var står jag?

Jag tycker att jakt på skarv är rimlig och ska få fortsätta på ett ansvarsfullt sätt och med hänsyn tagen till EU-direktivet om fåglar.
Jag tycker att man endast i undantagsfall och efter noggran planering och med samsyn över länsgränser kan få utföra åtgärder mot nyetablering eller genomföra åtgärder i befintliga kolonier.
Jag tycker att profesionell grundforskning om skarvens diet och leverne skall ligga till grund för beslut om hur storskarv ska behandlas i vårt land och att man fram till dess bör ligga lågt även som politiker med att försöka skaffa "billiga populistiska poäng" i en redan infekterad fråga. 
Jag tycker att en genomlysande och bred information till allmänheten om arten storskarv är viktig.
Jag anser att skarven såsom en representant för en rik djurvärld har samma rätt till sina livsmöjligheter som vi människor.

14 maj - En raring under fötterna

.
Blommor kan vara magnifika i storlek, form, färg och doft, eller ytterst små och oansenliga: Var och en optimerar alltid möjligheterna utifrån sina egna behov och bryr sig inte alls om människans preferenser och tyckanden.
Många gånger är det emellertid extra spännande att spana efter det där lilla blyga, mer än att lite halvslappt bara njuta av det som är pråligt. Men detta kanske mera är nördarnas synsätt och förklaring.

Nåväl. Vid en av de mest frekventerade turistplatserna på Omberg, vid Ellen Keys Strands rastplats med storartad utsikt över Hästholmaviken och Vättern mot söder och alldeles under Ombergs branter, stannar hundratusen besökare varje år för att njuta av landskapet och ta en fika.

Platsen jag avser är markerad med ett rött kryss. Hoppas att du känner igen dig.

Då och då under våren händer det att de får se mig och eventuellt någon medföljare krypa omkring där bland borden på grässlänten eller liggande på magen med näsan ända ner i myllan spanande efter någonting. Men vad? har många undrat.

Jo förstår ni. Just här i den hårt tilltrampade och kortvuxna örtsvålen, utsatt för ständigt slitage och svår torka växer en liten sällsynt växt som heter vårvicker, Vicia lathyroides. Den är en minivarelse som man verkligen måste söka efter med lupp för att upptäcka, några centimeter hög blott och med en violett liten blomma på en halv centimeters längd.

Vårvicker i förstoring. Se hur luden den är för att klara torka och kyla.

Vårvickern är som sagt en sällsynthet i Sveriges inland men mera allmän längs våra sydliga kuster. Den hör helt enkelt hemma i kortbetade kuststrandängar men har blivit kvar som relikt på några platser efter inlandsisepoken för flera tusen år sedan. Visst är väl sådant spännande och värt att ligga på magen för.

Nästa gång du har vägarna förbi platsen kan du ju försöka finna på den lilla nättheten. Men du måste passa på nu under våren för när sommaren kommer har den redan gått över i frö och torkat bort. 
Hör av dig om du lyckas.

13 maj - Elegi över en död näbbmus

.
En död näbbmus ligger på grusvägen på Omberg. Det måste ha varit maximal otur för den att råka bli överkörd av en av de fåtaliga bilar som passerar just här. Livets olyckliga slump kan tyckas.

- Jag tror det är en vattennäbbmus, säger jag till Ulla, vilket känns lite udda eftersom endast ett mycket smått fuktigt dike löper längs vägrenen i det annars ganska torra området. 

Vattennäbbmöss har jag träffat på flera gånger i Tåkerns vattenrike där de känns mera hemma, så visst är jag lite undrande över min snabba artbestämning. Den får jag också äta upp senare kommer det att visa sig.

Vattennäbbmusen är konstrastrik med mörk, nästan svart ovansida och en markerad gräns till den vita undersidan. Det är detta som är grund till min artbestämning på plats, eftersom jag tycker den är färgad just så i det skarpa solljuset. Men, som tur är tar jag ett fotografi av liket.

(Det där att många vattendjur och vattenfåglar och de flesta fiskar har ljus till vit undersida och mörk ovansida såsom vattennäbbmusen, är en anpassing just till vattenlivet. Sedd underifrån gör den vita buken djuret nästan osynligt mot himlen och sedd ovanifrån blir den mörka ovansidan på samma sätt svår att upptäcka mot den mörka sjön för fiender och predatorer).

Jag har redigerat fotot, taget bort det utpressade tarmpaketet och diverse blodrester för att inte utmana några känsliga sinnen.

När jag jobbar med bildbearbetningen i förstorat läge ser jag att vattennäbbmusens typiskt höga "simsvans" saknas på den här individen och förstår att det är en vanlig näbbmus, Sorex araneus, jag har framför mig, en vanlig art och här i sitt rätta element. Och inte tycker jag heller längre att den är utmanande tecknad. Skönt med lite ordning på naturen alltså. 

Sex arter av näbbmöss har vi i vårt land. De är alla insektsätare med mycket hög ämnesomsättning och stor hjärna, närmare släkt med igelkottar än husmöss.
Tre arter är allmänna - vanlig näbbmus, dvärgnäbbmus och vattennäbbmus
Två är mycket ovanliga - mindre dvärgnäbbmus och taiganäbbmus 
Tillkommer lappnäbbmus som finns oregelbundet och tämligen ovanligt i nordliga skogar. 

13 maj - Några aktuella blomster.

.
Under dagens vandring runt Höje äng på Omberg noterar vi de löpande förändringar som sker i floran. Nu är sipptiden snart förbi och sommarblomstren är på gång. I stort sett alla lövträd har slagit ut förutom enstaka stora askar. Häggen är i full blom och körsbären börjar fälla sina kronblad.
Grönskan tätnar och dunklet tilltar i skogen. Våren mognar till sommar även om det just nu är ganska kallt med frost nattetid.
Det är just det, att minnas att våren fortgår trots bakslagen.

Här är några blomster från dagens vandring.

Häckvicker

Skogsförgätmigej

Spenört

Storrams

Tandrot

12 maj - Bakslaget

.
Det blir mer som aprilväder än likt maj månad, sa Nils i Väderleksrapporten igår. Så rätt han fick. Idag är det bistert och som alltid tänker jag mest på naturen, på fåglarna med ägg och ungar och insektslivet, pollineringen av fruktträd och blommor ...

Det värsta med de här bakslagen är om de blir långvariga. Den här veckan ut, sades det, men vi slipper ändå lindrigt undan jämfört med Svealand, där upp emot decimetern nysnö ska falla och Norrland, där jag läste att årets renkalvning kan komma att bli lidande på grund av djupt och seglivat snötäcke. 
Man har ju lärt sig efter 74 solvarv .... och snart kommer värmen tillbaka. Hoppas jag.

Vi hör altanmöblerna dansa tango över trägolvet, markiskapporna smälla som slaksegel på kryss och dånet av kornig nysnö som sköljer ner över samhället från byar som hänger likt mörgrå ridåer över bygden.
Sen med ens, men kortvarigt, glimt av en skygg sol och därefter porlande smältvatten i vågor över asfalten.

Allt är dock inte vad det ser ut att vara. Kastbyar har slitit loss tusentals kronblad från ett rikblommande gråpäronträd vid ateljén. Prakten har lagt sig tillrätta som snöflingor i gatornas väta och som små nätta drivor vid pussarnas fång.

Och där ville solen vara med en stund.