18 juni - Besök hos drakblomman

.
Jag brukar ta mig dit varje år. Oftast någon vecka senare än så här. 
Platsen är som en öppen katedral och man blir känslomässigt påverkad som av en immateriell, nästan gudomlig, närvaro. Så skön är helhetsupplevelsen av området, av de rika klippängarna balanserande över Vätterns blåa, värmestabiliserande vatten, den oerhört rik floran, alla fjärilarna samt det goda klimatet med det rika måttet av soltimmar.

(Det var botanikern, filosofen och diktaren, den alldeles för tidigt bortgångne Lars Åke Gustafsson som återupptäckte det gamla fyndet, som fanns angivet för "Vätterbranterna söder om Ödeshög" från för länge sedan.
Han gav sig inte! Han vandrade milsvitt ett par år längs branterna från Stava i söder till Omberg i norr och letade efter den sällsynta och svåråtkomliga växten - drakblomma.
Det var på 70-talet, tror jag, som han till slut fann platsen och jag minns det väl. 
Vi kände nämligen varandra, hade gemensamma intressen utgående från Tåkerns fältstation, och en dag hände det till slut.)

Så skrev jag igår den 18 juni men jag hade fel. Lars Åkes sökande i Vätterbranterna efter drakblomma hann förekommas av andra. Jag fick ett mejl på eftermiddagen igår från fotografen Bengt Samuelsson där han berättar följande:

Lars Åke Gustavsson var nog en av landskapets största botanister och många upptäckter kan tillskrivas honom, men inte upptäckten av drakblommeklippan söder om Ödeshög. 
Någon vecka in i juli 1970 upptäckte  Bert-Inge Nyström och sonen Bengt drakblomman och drakblommeklippan. LÅG skriver det själv på sidan 230 i hans skrift Stäppängar i Östergötland. 

Äras den som äras bör....

hälsningar
Bengt Samuelsson

Idag är det den 18 juni 2014 och mycket har hänt sedan dess. Branterna är naturreservat som tur är men området är tyvärr väldigt kringskuret av nybyggda sommarhus som i sin tur har blivit till permanentbebyggelse, vilket egentligen aldrig var meningen från första början. 

Så var det inte då, på 70-talet och tidigare och mycket av klippängarnas övre, fuktiga och friska delar, med ormtunga och orkidéer, är därför borta i gräsmattor och rabatter och naturreservatet är dessutom, finner jag idag igen, svårt att nå eftersom man får "tränga sig fram" mellan villor som på något sätt har annekterat mer än lagligt. 
Den lilla orangemärkta vandringsleden som för in i och genom reservatet syns inte från grusvägen, den uråldriga Holavedsvägen, man måste veta eller chansa och detta är naturligtvis oerhört olyckligt! Här måste länsstyrelsen i Östergötlands län åtgärda med det snaraste.

I månadsskiftet juni - juli brukar jag alltså ta mig hit, varje år. I år således något tidigare än vanligt.

Det är en rik blomning, inte bara av drakblommor. Klippängsfloran prunkar i färg och form:
brudbröd, rosettjungfrulin, jungfrulin, färgmåra, blåklockor, brudbröd, fibblor, ormbunkar, timjan och kungsmynta.
Överallt flyger fjärilar omkring och humlor och bin i mängder.

Jag går ner över berget, längs en något friskare, vattenförande, spricka, spetar på klippblock och hasar längs berg och balanserar till slut över stupet där varje liten klipphylla har ett eget bestånd av drakblommor.
I år är det friskare blomning än jag sett på många år. Det är definitivt ett mycket bra år för drakblommor år 2014 och jag gläder mig storligen åt skönheten i dessa illblåa blomsterbuketter.

Drakblomman, Dracocephalum ruyschiana, tillhör familjen kransblommiga växter dit plister, dån, jordreva och många andra vanliga arter räknas.
Men drakblomman skiljer sig från sina släktingar genom att istället vara sällsynt. Den finns på endast två platser i Östergötland i Ödeshögs kommun, på några torrängslokaler i Falbygden i Västergötland, en fyndplats vardera på Öland respektive Gotland samt i Osloområdet i Norge. Det är allt som finns i Norden.

Det är inte utan att man är lite stolt över detta, som östgöte och framför allt som Ödeshögsbo. Och det är verkligen ett privilegium att känna till området så väl och att ha så nära till att man kan besöka denna vackra och sällsynta blomma varje år.

Senare tillägg: Thord Wiman, en trogen läsare av Naturlig Dagbok, har lämnat en kommentar nedan angående det stora dokumentära värdet av natur&kultur som finns att finna i den östgötska författaren Carl Fries samlade bokverk. Thord undrar samtidigt om jag möjligen har läst någon av böckerna i serien.

Mitt svar är, det har jag. Böckerna finns i min bokhylla och jag läser i dem regelbundet. 
Utvecklingen, eller vad vi nu ska kalla den, står aldrig stilla. En annan man jag kände; Inge Juberg i Svanshals vid Tåkern, gav ord till denna tanke: "Det går aldrig bakåt".

Egendomligt, nostalgiskt och aningen ledsamt känns det idag år 2014 att jag kan betrakta det NU, som en gång för nu ganska länge sedan var Carl Fries egen tid, som ett många gånger svunnet naturparadis jämfört med dagens ensartning, artutdöende och marginaliserade och teknifierade monokulturlandskap. 
Hur mycket rikare var det alltså inte i den forna tid som Carl Fries jämförde med i sitt tänkande bakåt i tiden. Jag tänker på detta ofta, hur vi är och barn av vår tid, aldrig kan vara något annat och aldrig kan förstå bakåt. 
Det hela är naturligtvis både en tröst och en sorg.