9 juni - Skolresa till Rökstenen

.
"AFT VAMUD STANTA RUNAR THAR 
EN VARIN FATHI 
FATHIR AFT FAIKIAN SUNU
SAKUM UKMINI THAT  ... "

Så börjar de första raderna på Rökstenen och så brukar jag börja berätta när jag guidar vid denna fantastiska klenod.

Nog hade jag som alla andra östgötska barn besökt stenen på skolresor och visst hade jag ännu tidigare varit där med mina föräldrar på en av familjens först bilutflykter i landskapet på 50-talet. 
Men på hösten 1971 kom jag denna sten mycket närmare än så. Jag började nämligen som nyutexaminerad mellanstadielärare min första tjänst i klass 3-4 i Röks bygdeskola. Dit hade jag sökt mig för att komma så nära Tåkern som möjligt och fick Rökstenen liksom på köpet.

Jag var stolt och begeistrad över att ha ett sådant kulturminne inom synhåll varje dag men samtidigt förvånad över den hemmablindhet som rådde i bygden.
En av de första dagarna i klassen gick vi över byvägen dit bort och det visade sig vara första gången för många av de barn som gick i klassen.

- Jamen, sa barnen. Den där stenen har vi ju sett varenda dag. De är väl inget å ha!

Jag blev därför glad i veckan som gick, att jag återigen fick chansen att berätta för barn om Rökstenen och alla dess kryptiska lurigheter, eftersom mitt barnbarn Ellas klass skulle göra en skolresa dit och undrade om jag kunde ställa upp med guidning.

Det blev så. Vi började vid Rökstenen, där samtidigt sju bussar från Östergötlands alla håll hade samma tanke. Vi vandrade ut till stenen och jag läste och berättade:

"Efter Vämod står dessa runor
men Varin är den som berättar,
fader efter förlorad son.
Jag säger: ett folkminne är det ..."

I Rök klev jag också på bussen och guidade vidare hela dagen över Heda, Alvastra och Omberg. Det blev en alldeles underbar dag tillsammans med härliga ungar och ett älskat barnbarn. Det kändes som ett viktigt ögonblick; förmedling av ett arv generationer emellan

Tillägg den 12 juni:
Idag fick jag en Dagens Ros i Corren från klasserna 3 A och 3 B i Kvinnebyskolan i Linköping. 
Tack!