Dagarna efter midsommar känns en aning vemodiga innan man har vant sig vid och känslomässigt accepterat att ljuset långsamt försvinner bort igen. Och det känns lika märkligt, i år igen, att våren är över för den här gången, min 69 i ordning, och att högsommar råder och hösten knackar på bortom hörnet.
Hur många vårar har jag kvar att uppleva? Hur många lärksånger, sädesärlelängtan, tofsvipespel, fjärilsfladder och blå grodlek. Det har gått fort hit och jag kan rimligen snart börja räkna resten på mina fingrar.
Häromdagen slog den första dagliljan ut. Det känns som ett litet hösttecken faktiskt. Nu kommer plantorna att blomma en månad ytterligare och därvid är vi så småningom framme i augusti. Men nu ska jag inte ta ut något i förskott. Var tid är sin egen.
Bonden på Häggestad gård är värd en guldstjärna!
Ute på åkrarna vid Häggestad står säden blomsterfylld, som alltid, och jag och många med mig ägnar en tacksamhetens tanke till bonden där på gården som inte lider av sprutmani utan låter naturen och skönheten få vara med i samspelet. Finns en överlevnad kvar för sånt till nästa generation bönder? Jag hoppas men tvivlar.
Videfuks som jag fotograferade i april 2014.
Vid Stugan har näktergalssången tystnat för i år men bofinken och gulsparven sjunger återigen för att samla ihop resurser och kraft till ett andra försök. Stararna drar runt i flock och tornseglarna skriker under takteglet.
Jag har spanat efter vidfuks varje gång jag varit där nere vid Tåkernstranden men hittills har jag kammat noll. Jag undrar jag om den där sega kallperioden i maj knäckte larvsamlingar av arten. De borde nämligen ha funnits där efter alla observationer från våren. Själv såg jag fem videfuksar under april månad - då en ny art för mig och faktiskt i stort sett också för hela landet.
Jag läser i skrifterna att fjärilsfuksen är svårsedd under sommaren till skillnad mot om våren, då den är nästan först på plats. Under sommaren fortlever den i tysthet och kraftsamling, suger jästa saver och håller sig i skymundan inför höstens viktiga ingång till övervintring.
Vid vägarna ligger liken på parad längs renarna. Det är en förskräcklig massa djur som dödas i trafiken. Varje dag nya offer, i mängder. Många gånger har jag tänkt att man borde räkna dem alla. Längs en vägsträcka under en period. Det borde göras!
Även i Ödeshögs samhälle finner jag dödade djur, nya mosade igelkottar dyker upp varje vecka och jag fortsätter att undra över hur någon kan "lyckas" köra på en långsam igelkott inom hastighetsbegränsade villaområden; två i år bara i vår tomts absoluta närhet.
Ute på E4:an t ex, där hastigheten är maxad till 120 km/h men snitthastigheten i verkligheten ligger upp emot 140 km/h och med spetsfart långt därutöver, kan man ha större "förståelse", men det känns som fel ord förstås, för problemet med trafikdöda djur. På sträckan mellan Ödeshög och Linköping har jag i år sett många rådjur ligga med benen stela rakt upp i luften efter att ha kommit in på fel sida av viltstängslen och dödade grävlingar och en massa andra djur är "vardagsmat".
På tal om död.
Det är inte bara almarna, vilket jag har berättat om för någon vecka sedan, som har problem vid min Stuga.
I området runt sjön Tåkern finns många pilträd, knäckepilar mest, och de verkar alla samfällt ha drabbats av något som inte är bra för dem. Träden ser på avstånd nästan kala och gulbruna ut, inte alls så frodigt och tätt gröna som man är van vid under sommartid.
Då man tittar efter närmare ser man att många smågrenar, framför allt i nedre och inre delen av trädkronan har döda eller förkrympta blad och skott.
Uppe i topparna på träden ser jag emellertid att bladen de senaste veckorna börjar komma igen med friska gröna skott och blad.
Jag tror nog att det hela beror på att den kalla och besvärliga försommaren vilken varat in över midsommar, följde på en extremt tidig vårvärme redan i början av april. Tillväxten satte igång alltför tidigt, tror jag, och det kan komma surt efter sånt, säger moralisten i mig!
Men låt mig inte sluta så där, i moll och pessimism, sommaren har sin tjusning och sitt välbehag.
Jag tänker faktiskt njuta lite välbehag några veckor framöfver, tänker ta lite ledigt även från det här skriveriet i min blogg. Jag har några andra åtaganden att utföra, smått arbete hemmavid och annat sånt som kallas semester alltså.
Men jag vill gärna redan nu inbjuda Dig till ett möte.
Lördagen den 5 juli finns jag på plats som vanligt, med mitt stånd och hela min familj, på "Heda Gammeldags Marken".
Du finner mig vid kyrkomuren med mina målargrejor i min panamahatt och alla varor, beredd på spännande nya och "gamla" möten med min publik. Och, har du inte varit här tidigare har du en härlig överraskning framför dig. Och du som har varit där tidigare - vet redan vad jag menar! Välkomna! Vi ses!
Inlägg
Kära pappa, jag hoppas att du åtminstone får använda både fingrar och tår för att räkna dina återstående vårar. Vad skulle vi göra utan dig?! Älskar och behöver dig många många år till.
SvaraRadera