torsdag 26 september 2019

26 september - Besök i ateljén

.
Min gamle Tåkernvän Tomas (tvåa från höger) ringde igår och undrade om jag kunde ställa upp som stand in för besök av en liten Hantverksförening från Örebro. 
Klart att jag ställer upp bara det går att ordna praktiskt, var mitt svar.



Idag var de här. Det blev ett kort intermezzo på väg till en annan plats för gruppen och i väntan på passning hemmavid av annan sort av hantverk för mig. Men det blev trevligt ändå trots denna tidsbegränsning.
Jag passade förstås på att bjuda in dem alla till Heda Gammeldags marknad nästa år - alltid den första lördagen i juli månad.



foto - Tomas Bergkvist

onsdag 25 september 2019

24 september - Det unika "lilla" på Omberg

.
Idag riktade vi vår utflykt mot Omberg efter den sedvanliga fikastunden på konditoriet i Ödeshögs centrum. Christer befann sig i stadium av flyttkaos och hoppade av i sista stund, men Lars, Sverker och jag åkte iväg denna vackra "indiansommardag" till Stora Klints branter på bergets södra sida för att göra ett tappert försök, inte på det stora turistiska Omberg, utan vid det unika "lilla". Det avsedda målet var nämligen bland annat den klippoxel, Sorbus rupicola, som biologen Thomas Fasth mycket överraskande upptäckte för något decennium sedan.



På väg ner för Stora Klint påpekar Sverker att det inte kommer att framgå hur brant det är om man tar foton nerifrån. Men ändå ...



På väg upp har vi så nått platsen där sluttningen äntligen planar ut. Det känns skönt att kunna andas normalt igen.

Vandringen ner till trädet är väldigt brant och utmanande och den med nödvändighet följande uppstigningen lårvärkande och andnödsframbringande och trots att vi har varit där tidigare så är vi överens om att vi måste fortsätta,  smida medan järnet är varmt, ta chansen en gång till och allt man intalar sig, ty nästa år kan det vara för sent om åldern plötsligt tar ut sin rätt.



Här är den unika och sällsynta klippoxeln, (mitt i bild). Vi är oerhört imponerade av Thomas Fasths insats att mitt i denna tvärbranta grönska kunna se de subtila skillnader av mönster och färg som indikerar klippoxel; en inventeringsinsats av Guds nåde!

Efter mycket kasande och snubblande når vi till sist gläntan vid klipphällen mitt i branten där klippoxeln har funnit fäste och kämpat sig upp till ungefär fem meters höjd utan störning från omgivande trädskugga. 
Det är ett finlemmat träd med spännande rot och stam. Såsom vi noterade redan förra gången vi var här, Lars och jag, verkar det som att trädet har fått börja om från början någon gång efter ett troligt brott i knähöjd, varvid en ny bukett stammar och grenar, de grövsta tjocka som lår, har rakat iväg uppåt mot ljuset och gett trädet nytt liv.



Lars och Sverker vid Ombergs unika klippoxel.

Det var som vi önskade, Klippoxeln har blommat rikligt under sommaren och är nu full med bärklasar. Bären är röda till gulröda och lyser vackert i ljuset. Vi jublar åt denna apomiktiska mångfald.



En bärklase i närbild med de för klippoxel så typiska helbräddade, något sågtandade blad som är bredast över mitten.



Utbredningskarta för klippoxel enligt Mossberg/Stenberg "Nordens flora" 2018. Huruvida den där lilla pricken som befinner sig lite nordost om Vättern ska vara Ombergsfyndet eller ej återstår kanske att ta reda på.
Jag ser förresten på kartan att Bornholm är representerat. Så också i mitt fotoalbum. Se bild nedan på en klippoxel som jag fotgraferade på Bornholm under ett besök där 2016.


Vi diskuterar "vår" klippoxels möjliga ålder men konstaterar att vi egentligen inte har så stort hum om detta, men hoppas på att här återstår många goda år. Vi finner dessutom två små nya telningar, troligen fruktsatta, växande alldeles under moderplantan, vilket ger extra gott hopp om en ljus framtid. 



Två nya plantor på väg.

Ombergs kippoxel kommer säkert att överleva oss tre med råge och vid detta, kanske vårt sista besök, vill vi alltså önska god tur till kommande besökare med uppföljningar medan vi fortsätter mot nästa spännande plats på berget.



En "skälsten" vid Stocklycke Söderänge. Numera framröjd ur döljande buskage.

Det är nämligen så, att Lars under sina Ombergsvandringar för något år sedan fann en gränssten, en skälsten, söder om Stocklycke, inväxt i krattet under en sval, grovstammig bokskog. Han förstod att detta var markeringen för en gräns, en rågång mellan ägor, och konsulterade arkeologen Anders Persson, som trodde sig förstå att Lars äntligen funnit den tidigare beskrivna, men i nutid borttappade "Söderängen" tillhörande Stocklycke gård.

Vid en nylig exkursion i området, vilken jag tyvärr inte kunde delta i, återbesökte man området och fann resterna av ett tidigare beskrivet torp från sent 1600-tal inte långt från nämnda skälsten; ett vackert och unikt fynd må man väl säga, efter så många år av bortglömdhet.



En hög med jord och sten är allt som finns kvar av eldstaden till det gamla torpet.

Bland tät hassel, mitt i en skog av äske och övervuxen av blåsippor, måbär och kirskål hittade Lars och arkeologen Anders Persson det sen länge eftersökta torpet nära Stocklycke, strax intill skälstenen, i ett område som betecknas som Stocklycke Söderäng. 



Att det är rester av en eldstad och därmed ett försvunnet torp kan man förstå av mängden tegelskärvor i spishögen, men det är också endast det som återstår och sådana tecken är minsann inte alltid lätta att tyda.

Jo visst ja. Jag har tidigare, då vi samlade erfarenhet av skogslindens årsplantor, funderat över den nygrodda askens utseende.



Här Gebbe har du en årsplanta av ask, pekar Sverker.

måndag 23 september 2019

23 september - I brist på taigasångaren

.
Det kan finnas många skäl till att gå upp vid solnedgången men nog tyckte jag att det fanns fler av dem då jag var yngre. Nu för tiden känns den arla sänghalmens värme och mjukhet förföriskt skön och håller  mig kvar trots att tanken ofta finns där, att ge sig ut just när naturen vaknar. Så där som jag gjorde med lätthet förr.

Men i morse blev det av.
Jag åkte ner till Stora Lund vid Vättern och vandrade runt på klippängarna när solen gick upp i en skön morgonstund med svagt nordligt drag över sjön och med daggen glittrande i gräset.
Jag drömde nämligen om taigasångare i natt och på så sätt fick jag idén. Även om bilden av arten i drömmen blev väldigt fantasifull var det ändå just detta som fick mig att ta språnget ur madrassen. Det kändes nästan som ett tecken från skyn.



Taigasångaren, släkt med, men mindre än lövsångare och gransångare, tycks kunna bli en ny svensk häckfågel på sikt, enligt forksningen. En begynnande spridning västerut, visar sig nämligen i en snabbt ökande passage över vårt land under september månad. Från att ha varit mycket ovanlig bara för ett par decennier sedan ses den numera regelbundet under höststräcket och redan börjar rapporterna strömma in för året. Och snart förväntar man sig alltså meddelande om det första häckningsfyndet i vårt land.

Stora Lund söder om Ombergs fång och med Vättern som barriär och stranden som ledlinje brukar vara platsen för trevliga studier av höstfåglar på sydsträck. Jag behöver ju bara nämna sammetshättan som dök upp för ett par år sedan för att man ska förstå digniteten av lokalens möjligheter, och min vän Peter, han har faktiskt sett det mesta av fågelliv genom årens lopp på sitt älskade "Alviks ängar".

Jag har gjort försök förr men idag skulle en taigasångare sitta fint på hemmaplan.
Så, tänker jag.

Men icke!
Resultatet uteblir åter igen. Det blir ingen taigasångare vid Stora Lund den här morgonen heller för mig. Det får åter vänta tills en annan gång.
Men morgonen är ändå underbar och jag njuter av varje sekund. Se bara på bilderna!



Olvon.





tisdag 17 september 2019

17 september - Det nästan onåbara är det jag vill nå.

.
En del av spänningen för mig som naturintresserad är det där som gäckar, det som är nästan onåbart, det som man trånar efter att få uppleva och som sedan blir kvar bland minnets höjdpunkter.
Många ornitologer av idag tar genvägar till det målet, tycker jag. Det har nästan blivit synonymt med själva begreppet fågelskådare, det som man refererar till i media, det som visas i tidningar och i skrifter, att fågelskådning är detsamma som att nästan obegränsat fara runt med kort anspänningstid för att "kryssa" nya arter på tomten, i kommunen, i länet, i landet, i Europa, i WP eller i hela världen, att slå nya rekord i den egna listan och att tävla mot andra.

Sån är inte jag och därvid skiljer jag mig ganska markant från den gängse bilden av skådare och också från själva bilden av vad fågelskådande är. Detta får jag ständigt förklara för människor jag möter som bara hört och sett om en artkryssande form av ornitologi.
Jag njuter av det som bjuds i stort eller smått, i trivialt eller sällsynt, nära eller långt borta och i fördjupat kunnande om företeelser och sammanhang. Men jag vill att allt ska vara eget på något sätt. Jag vill helst vara på plats själv eller tillsammans med någon, i just den stunden det hela äger rum.
Dessa tillfällen kallas på fågelskådarnas språk för ädelkryss - och det är till detta jag sjunger sysselsättningens lov.

Jag far aldrig iväg för att se en fågel som hittats av andra. Blott två gånger, men säkerligen finns det ett par till som jag har glömt eller förträngt, har det hänt att jag har gjort undantag. Det första var på 1960-talet, då jag hängde med ett gäng till Ottenby för att "hänga in" Sveriges första observation av silkeshäger. (Det var fint och upphetsande). Det andra hände under 1980-talet då jag tillsammans med en kompis åkte till Tenhult söder om Huskvarna för att uppleva biätare, häckande för första gången i vårt land. (Det var väldigt stort)!

Jag vill nu inte verka helt rabiat. Alla gör ju sitt eget val. Jag har gjort mitt, att inte "dra". 
Jag försöker hysa god förståelse, utan att moralisera över dem som brådstörtat åker iväg någonstans för att se något sällsynt och spännande nytt. Men ibland kan jag inte låta bli att tycka att det går för långt. Att kryssa utan en djupare mening känns för mig andefattigt och meningslöst. (Samla frimärken eller kapsylser tycks enklare). Jag hoppas emellertid att intresset för artkryssande så småningom kan leda in till något djupare och möjligen nyttigare, till det som jag skulle vilja definiera som ornitologi, fågelskådning.

Det blev en lång ingress. Nu till ämnet.

De senaste veckorna har luften varit het för ornitologerna. Vårt land har nämligen invaderats av aftonfalkar.
Aftonfalk är en vacker liten rovfågel som normalt häckar på stäpperna österut i Ungern, Bulgarien, Kazakstan och Uzbeckistan med flera länder. 
I år har flera tiotals individer observerats i vårt land, de flesta österut såsom på Gotland och Öland men även Västkusten har berikats med små flockar av främst unga aftonfalkar till glädje för många fågelskådare och detsamma gäller även Östergötland.

Länk till bilder på aftonfalkar.

Jag har sett aftonfalk tidigare. På 1970-talet hade vi ett par invasionsvågor som nådde ända fram till Tåkernbygden. Jag minns att vi kunde räkna in en handfull av dem sittande på dåtidens telefonledningar över åkrarna mellan Renstad och Väversunda. 
Jag har bevarat detta med stor glädje i mitt minne.

I år hade jag ganska lätt kunnat ta chansen att återuppleva aftonfalk i hemlänet, men då hade jag varit tvungen att ge mig iväg t ex till Kindabygden. Det har jag inte gjort. Hur tänker jag istället?

Jo, jag har idogt rest runt i min egen bygd, Tåkern- Ombergsbygden på spaning. Många resor har det blivit där mina ögon varit på helspänn inför ett möjligt, nästan förväntat och mycket efterlängtat möte. Jag har kollat varje silhuett -  kajor och duvor och andra kandidater.



Lärkfalken har skojat med mig varje gång..

Gott om tornfalkar har det blivit och lärkfalkarna har skojat med mig varenda gång. Inte en enda aftonfalk har dock tagit sin skepnad ur silhuetten och nu är chansen förbi; aftonfalkarnas resa mot Afrika är snart helt genomförd.
Aftonfalken ville alltså inte vara med mig i år men den förväntan som lever kvar och som jag lägger i uttrycket "nästa gång" är det som ändå väger tyngre än det man skulle kunna kalla ett misslyckande.

Det nästan onåbara är nämligen det jag vill nå!

söndag 15 september 2019

15 september - Vid trottoarkanten

.
För några decennier sedan lade Ödeshögs kommun, precis som alla andra kommuner runtom i Sverige, en budget som innefattade även ogräsrensning längs gator och trottoarer.
Jag minns en tid med hemska glyfosfater som sprutades över all oönskad grönska varje år och när det giftet blev ökänt och förklarat "non grata" övergick man till ättika,  skållhett vatten eller bränning med gasolgas. 
Ett stort antal persontimmar lades ner på dessa uppgifter med motsvarande mängd slantar i budgeten.



Nu finns inte ekonomiska resurser för sådan "lyx" längre, i alla fall inte i en kommun av Ödeshögs litenhet, och egentligen har kommunerna nog avhändat sig själva frågan, tror jag, genom att lägga över ansvaret för trottoarernas skötsel på intillliggande tomtägare; ett smidigt sätt att tro att man gör sig av med ett problem utan att egentligen bli av med det alls, ty inte har en normal tomtägare resurser och kunskap att kunna rensa bort det svåra ogäset. Snöröjning och halkbekämpning är väl okej att begära hjälp med, fastän inte heller detta sköts speciellt bra, men ogräsbekämpning är säkert mer än vad som kan begäras, menar jag.

Förhållandet har medfört att vi numera har en rik flora längs gator och trottoarer. Några exempel bland många andra är: taggsallat, sumpfräne, höstfibbla, liten blåklocka, kanadensiskt gullris, kanadabinka, trampört, gråbinka, maskros, småsporre, gul fetknopp och rölleka.

Och det var just till den sistnämnda arten jag ämnade komma. 
Nära vårt hus är trottoaren väldigt frodigt grön och mitt i den grönska finns en fin svit av olikfärgade röllekor. Jag upptäckte den häromdagen när jag var på väg till ateljén och passade på att ta några fotografier.
Dessa röllekor är ett klassiskt exempel på att många vit-, röd- eller blå-blommande växter kan växla i färg mellan dessa alternativ och alla toner däremellan  Jämför till exempel med blåsippa.
Men förhållandet gäller endast i den färgskalan; är gult inblandat finns inte fmöjligheten, vilket kanske kan vara bra att veta.

Nåväl. Nu visar jag den vackra sviten av olikfärgade röllekor från ett tio meter långt parti av en  trottoarkant vid Norra vägen i Ödeshög. Vackrare än så här har jag nog inte sett röllekor. Varsågod!



"Normalfärgad" vit rölleka.


Mättat karmosinröd rölleka.


Rosafärgad rölleka.

lördag 14 september 2019

14 september - Rester av en sommar som försvinner

.
Även om solen värmer i lä känner man igen hösten när den kommer och dagarna blir allt kortare. Snart är vi mitt i höstens dagjämning och som alltid sörjer jag hur snabbt en sommar passerar.
Det låter lite floskligt, jag vet, men saknar ord för att uttrycka känslan bättre än så, just nu.

Som en mjuk avrundning av sommaren som försvinner presenterar jag några sköna observationer från senaste veckan.



Bålgetingarna håller ut betydligt längre under hösten än sina mindre släktingar. Ännu är det full fart i holken.


En eldsnabbvinge landar i syrenbusken. Alldeles nära står idag i ensamt majestät en ståtlig ask, eftersom alla Kvarnstugans almar är borta. Kanske har den här hanen landat efter en "våt"parningssejour högt där uppe i askens bladverk. Så ska det enligt källorna gå till.


Finkflocken bland solrosens fröståndare utanför Stugan växer för varje dag. Än så länge dominerar grönfinkar bland de två hundra individerna, men nyss såg jag också en flock om tjugo steglitsor. 
Det ska bli intressant att följa utvecklingen in mot vintern.


En fräsch och fin nässelfjäril är redo för övervintring. Snart försvinner den för gott in i något prång och slocknar, för att åter vakna, något blekare, och möta våren i efterlängtad marsmånads brånad.


Tranorna samlas i tusental runt sjön Tåkern. Deras rop bildar en mäktig ljudkuliss när jag sitter i stugväggens kvardröjande solvärme. Stugan anar du faktiskt i bakgrunden!


tisdag 10 september 2019

10 september - Rönn och oxel

.
Under dagens fika tillsammans med Sverker och Lars avhandlades bland mycket annat släktet Sorbus - rönnar och oxlar.
Sverker överraskade oss nämligen med att lägga fram ett antal kvistar av sorbusarter från sin och Karins trädgård vid Svämb. De bar alla frukt i ett färgglatt spektrum och jag kunde förstås inte låta bli att göra ett litet vackert collage direkt där i kaféet.



Allt medhavt presenterades till namn och förekomst av Sverker, men allt var dock inte helt artbestämt taxologiskt sett eftersom ett par troliga hybrider alternativt exemplar kända endast med populärnamn också fanns med i samlingen. Men vackert så, eller hur!?

Släktet Sorbus, som alltså omfattar Rönnar och Oxlar finns på vår jords norra hemisfär och ett hundratal arter anges totalt från Nordamerika, Europa och Asien. 

Klippt ur Wikipedia:


Rönnsläktet (Sorbus)[1][2] är ett släkte i familjen rosväxter,[1] med cirka 100 arter som förekommer i tempererat klimat i EuropaAsien och Nordamerika. Flera arter förekommer naturligt i Sverige, däribland rönn (S. aucuparia) och oxel (S. intermedia). Släktet innehåller många arter som odlas som prydnadsväxter i trädgårdar.
På svenska kallas arter med parflikiga blad för rönnar och arter med hela blad kallas oxlar.

Lite förvillande för oss är dock angivningen av ca 100 arter i ingressen eftersom Wikipedia samtidigt presenterar ungefär 400 arter med vetenskapliga namn i den följande listan. 
Släktet är känt för att fortfarande, som man säger, vara i snabb och divergerad artbildning och flera  "småarter" som enbart finns i lokalt isolerade, endemiska bestånd i t ex Norge, tros ha uppstått väldigt sent under postglacial tid genom isolering, således kanske inte, i vissa fall, ha mer än 10 000 år på nacken (roten).
Har du tillgång till "Nordens flora" så vill jag rekommendera dig att bläddra fram sidorna med Sorbus-släktet för att själv studera alla dess småarters utseende och förekomst. Det är verkligen spännande.
Taggade av Sverkers initiativ idag har vi nu bestämt oss för att nästa tisdag, om vädret är lämpligt, göra en visit på Ombergs branta sydsluttning, där ett unikt träd av arten klippoxel växer i ensamt majestät. Jag har varit där förr men gör väldigt gärna ett nytt besök; det kan ju bli det sista för min del  eftersom platsen är minst sagt besvärlig att komma fram till.
Jag är väldigt nyfiken på att se om trädet bär frukt.
Rapport kommer!

torsdag 5 september 2019

5 september - Omslag till Vingspegeln 2/2019

.
Nästkommande omslag till tidsskriften Vingspegeln, östgötarnas egen tidning om fåglar och fågelliv, är beställt och levererat. 
Kommer i din brevlåda snart!



Det blev en kohäger och anledningen till detta står att finna i skriften.

onsdag 4 september 2019

3 september - På besök hos buskvicker och ärtvicker på Omberg

.
Under början av 1980-talet gjorde jag tillsammans med vännen Hasse Sandberg mina första trevande försök att förkovra mig i den svenska floran.
Jag var fram till dess en tämligen inbiten fågelskådare med visst intresse också för insekter som skalbaggar och dagfjärilar, medan växterna däremot inte fallit mig på läppen något särdeles.
Hasse kom att betyda en hel del för mig i den förändring som skedde i och med att vi gjorde vandringar tillsammans uppe på Omberg där han visade mig flera udda och ibland väldigt rara arter varvid mitt intresse blev oåterkalleligt väckt för det floristiska. 
Som tur var, säger jag idag.



Det nymornade intresset gav jag uttryck för i en häftad bok som gavs ut 1984 med stöd av Ödeshögs kommun. Jag kallade den "Tolv Ombergsväxter" och den bestod av akvareller av tolv intressanta arter med tillhörande korta texter.
Hela upplagan är sedan länge slutsåld men jag har som tur är ett par beläggsexemplar kvar i mitt förråd. 



Det blev lämpligt igår att leta fram ett exemplar då vi under vårt sociala tisdagsfika bestämde oss för att fortsätta upp på berget för att se hur det stod till med två mycket sällsynta växter. Det var Lars, Sverker och jag och växten ärtvicker, som var en av de tolv i boken, stod främst i vårt program för dagen.



På vägen upp till krönet ovan rasbranterna där ärtvickern finns svåråtkomligt och skyddat passade vi på att göra ett besök på platån under nämnda rasbranter, där dess släkting buskvickern växer.

Terrängen är nästan djungellikt frodig med nedrasade klippblock, rik örtvegetation, buskar och lövträd. Här har inte någon mänsklig påverkan skett på länge, om än någonsin och man känner stor vördnad och respekt för det vilda naturområdet.



Trolldruva



Svartbräken (Bergspring)

I två områden à ca 100 kvadratmeter vardera växer buskvickern, men endast här och de återkommer år efter år utan någon större synlig spridning.



Plantorna är slingrande ubredda längs marken och i små buskar och grenverk upp till ungefär en meters höjd. Bladen är ärtlikt parvis motsatta och ovalt rundade med klängen i spetsen, allt i en friskt grön nyans som faktiskt ger ett intryck av blåbärsris när de ligger tryckta mot marken vid ett hastigt påseende, vilket kanske kan vara bra att känna till vid inventeringsarbete.



Buskvicker.

Plantorna har gått i frukt och baljorna hänger i små klasar, bruna till färgen, och de innehåller tre till fyra frön, ärtor, i mörkbrun nästan svart färg.



Balja och ärta av buskvicker.

Tidigare under sommaren har buskvickern blommat med en vackert karmosinröd färg, vilket jag här visar i form av en akvarellskiss. I ljusdunklet under urskogstaket blir de till spännande och annorlunda färgklickar.




Blommande buskvicker, akvarellskiss.

Vägen upp till ärtvickerns tillhåll på krönet över branterna är lite kämpig att gå. Här uppe är det en betydligt torrare miljö än nere hos buskvickern. Skogstry, ask, rönn och skogslind växer här med ibland en riklig undervegetation av blåsippor samt glest spridd förekomst av skogsknipprot. På ett litet område, blott ett par hundra kvadratmeter stort,  finner vi ett trettiotal plantor av ärtvickern i solgläntorna som öppnar sig mot slätten i öster. Här har de vuxit "sedan urminnes tider".



Sverker och Lars vid en planta av ärtvicker.


Klängande ärtvicker med Östgötaslätten i bakgrunden är en exotisk upplevelse.

I utseeende och form kan man, alltför snabbt och lättvindigt ta plantorna för kaprifol eller skogstry. De stora parvis motsatta bladen med klängen är gröna i en något gulbrun nyans, väsentligt skilda från buskvickerns mörkare apparation.



Ärtvicker.

Ärtvickern är i frukt. Det verkar ha varit ett gynnsamt år för arten, ty det är gott om knippen av baljor som hänger på upp till nästan två meters höjd.
Färgen på frukt och frö är ljusare än hos buskvicker. 



Ärtvickerns frukt går i en ljusbrun nyans och fröet, ärtan är brun.


Blommande ärtvicker, akvarellskiss.

Och så är det detta med sommarens blomning. Återstår inget annat än att förmedla den genom en enkel akvarellskiss precis som med buskvickern. Inget skall lämnas utanför.

För att ytterligare förstärka bilden av Ombergs rikedom av växter avslutar jag med ett foto av den ytterst sällsynta men ganska oansenliga orkidéen Kal knipprot, som vi sökte upp i bokskogen vid Stocklycke på berget innan vi slutligen åkte hemåt efter en härligt rik resa i florans tecken.


Orkidén Kal knipprot.