10 september - Rönn och oxel

.
Under dagens fika tillsammans med Sverker och Lars avhandlades bland mycket annat släktet Sorbus - rönnar och oxlar.
Sverker överraskade oss nämligen med att lägga fram ett antal kvistar av sorbusarter från sin och Karins trädgård vid Svämb. De bar alla frukt i ett färgglatt spektrum och jag kunde förstås inte låta bli att göra ett litet vackert collage direkt där i kaféet.

Allt medhavt presenterades till namn och förekomst av Sverker, men allt var dock inte helt artbestämt taxologiskt sett eftersom ett par troliga hybrider alternativt exemplar kända endast med populärnamn också fanns med i samlingen. Men vackert så, eller hur!?

Släktet Sorbus, som alltså omfattar Rönnar och Oxlar finns på vår jords norra hemisfär och ett hundratal arter anges totalt från Nordamerika, Europa och Asien. 

Klippt ur Wikipedia:

Rönnsläktet (Sorbus)^[1][2] är ett släkte i familjen rosväxter,^[1] med cirka 100 arter som förekommer i tempererat klimat i Europa, Asien och Nordamerika. Flera arter förekommer naturligt i Sverige, däribland rönn (S. aucuparia) och oxel (S. intermedia). Släktet innehåller många arter som odlas som prydnadsväxter i trädgårdar.

På svenska kallas arter med parflikiga blad för rönnar och arter med hela blad kallas oxlar.

Lite förvillande för oss är dock angivningen av ca 100 arter i ingressen eftersom Wikipedia samtidigt presenterar ungefär 400 arter med vetenskapliga namn i den följande listan. 

Släktet är känt för att fortfarande, som man säger, vara i snabb och divergerad artbildning och flera  "småarter" som enbart finns i lokalt isolerade, endemiska bestånd i t ex Norge, tros ha uppstått väldigt sent under postglacial tid genom isolering, således kanske inte, i vissa fall, ha mer än 10 000 år på nacken (roten).

Har du tillgång till "Nordens flora" så vill jag rekommendera dig att bläddra fram sidorna med Sorbus-släktet för att själv studera alla dess småarters utseende och förekomst. Det är verkligen spännande.

Taggade av Sverkers initiativ idag har vi nu bestämt oss för att nästa tisdag, om vädret är lämpligt, göra en visit på Ombergs branta sydsluttning, där ett unikt träd av arten klippoxel växer i ensamt majestät. Jag har varit där förr men gör väldigt gärna ett nytt besök; det kan ju bli det sista för min del  eftersom platsen är minst sagt besvärlig att komma fram till.

Jag är väldigt nyfiken på att se om trädet bär frukt.

Rapport kommer!