29 januari - Vänner man minns

De två senaste veckorna har ännu några människor i min omgivning gått vidare till drömmarnas land.

En vana som kommit med åren är att jag även tar del av dödsrunorna i tidningen under morgonkaffet. Jag vet att jag har det här gemensamt med många i min ålder. Jag kommer nu att nämna ett par personer vid namn, något som jag inte brukar göra, men undantaget är fyllt av saknad, värme och erkännande. Så många i vänkretsen nästan samtidigt blir väldigt tungt.

Ulla Langström var alltid på plats vid varje Konstrunda allt sedan starten runt sekelskiftet. Hon var en varm och lågmäld kvinna som alltid uttryckte beundran för min konst. Tack Ulla för alla dina besök!

Rolf Maller, läkare och Rotaryvän. En vänlig och fin man med stor repertoar och brett intresse också för konst, även för min. Årlig besökare på Konstrundan tillsammans med hustru Marianne..

Ulrik Lohm var en kunnig naturmänniska bosatt på gården Hånger på andra sidan Tåkern. Han visste det mesta om folk och folkliv vid fågelsjön sen gamla tider, samlade litteratur i ämnet, undervisade doktorander vid Linköpings universitet i Tema Vatten och blev med tiden en vän till mig om än lite på avstånd, allra först genom vårt gemensamma engagemang i att en planerad stor Riksväg 40, för nu ganska många år sedan, aldrig kom att dras mellan Omberg och Tåkern. Vilken kamp och vilken seger Ulrik!

Lars Croon blev en stor "samlare" av mitt måleri. Vid varje utställning kom han glad, beundrande och mycket vänlig. Och alltid köpte han med sig något till sitt hem i Malmslätt i Linköping. Jag var där hos honom, levererade en stor akvarell och såg då att väggarna var fyllda inte bara av min konst utan med verk ur många händer. Han hade förutom konsten också ett stort intresse i scouting och i ämnet Nordamerikas indianer.

Den stora akvarell som han inhandlade, en slags fågeldagbok över ett upplevt år, hade han en hemlig plan för. 

- Jag ska donera ditt fantastiska konstverk till Naturum Tåkern när de snart kommer att öppna. Jag tycker verkligen att den hör hemma där och om de inte kommer på det själva tänker jag ordna med det, berättade Lars för mig.

Stort tack Lars för din generositet!

25 januari - En kvällstur genom skogen

Det är nära fullmåne ikväll och vinden har mojnat. Det glittrar i billjuset från kristaller i isen och snön, när jag kör, oändligt sakta, längs grusvägarna genom Lysings häradsallmänning i Holavedsskogens norra utkanter, alldeles söder om Ödeshög, min hemby. 

Suget kom när månen gick upp och väckte min längtan efter ugglerop. Kunde det vara så dags, igen? 

På kvällstur genom Lysings häradsallmänning.

Turen går söderut från gamla Riksettan vid Rök och Hejla, in mot skogen, över Ingvaldstorp och vidare till Eje. Där hade jag fantastiska upplevelser av häckande berguvar för flera år sedan, men nu är det helt tyst och dött i det gamla stenbrottet. Jag stannar på vägkrönet vid Göjeryd och hör en kattuggla, jovisst äntligen en uggla, ropa svagt på avstånd från någonstans vid Sättra ängar. Vid Perstorp svänger jag av in på den mindre vägen till höger, mot Lorabadet. Framme stannar jag för en kort promenad, eftersom jag tidigare år här har haft förnämliga upplevelser av både sparvuggla och kattuggla. Men kvällens tänkta promenad blir kort, eftersom vägbanan är ishal som en skridskorink; och inte hör jag några ugglor heller. Lorasjöns sydspets då? Vid Geviken? Där brukar ju pärlugglan alltid ropa. Men nu är det tyst som i graven. Det enda jag hör både här och lite överallt där jag stannar till under kvällen är ljudet av droppar som faller mot skarsnön under träden. Det låter som ljudet från en stillsamt trummande hackspett. Vägen går över tassemarkerna vid Svinmossen förbi gården Gransjömaden där en person jag känner bor kvar. Han är en av få innebyggare på skogen idag. Sen går färden tillbaka hemåt över tallmoskogen, där nattskärrorna spelar i sommarkvällen, bort till den lilla gömda skogsgölen Järplången där myggblomstren bor i vitmossan och när ljusen från boningar möter igen vid Bonderyd och Bro vet jag att jag strax är hemma. Sista biten går över Renemo och Sjögetorp vid Visjön och sen är jag ute på allfartsvägen igen.

24 januari - Då jag ringmärkte skäggmesar

Jag var hemma hos min gode vän Christer Elderud igår och jag fick ta del av hans enormt digra förråd av fotonegativ. Jag är nämligen på jakt efter bilder från skäggmesmärkningen vid Tåkern under 1970-talet.

Christer, utbildad fotograf och journalist, har varit medlem i Naturfotograferna i stort sett från första början och hans bilder och reportage om framför allt natur har varit en viktig del i Tåkerns fältstations arbete. Jag och alla i vårt gamla gäng har Christer att tacka för mycket också när det gäller personlig utveckling och presentation.

Generös, som Christer är och alltid har varit, öppnade han sitt arkiv och vi letade fram ett femtiotal negativremsor från den tiden.

Jag själv med en ringmärkt skäggmeshane i Tåkerns vintervass 1976.

Idag har jag för första gången gett mig på att direktframkalla foton via scannern i min ateljé. Det blev ett foto från Tåkerns vintervass 1976 då jag nyss har ringmärkt en vacker skäggmeshane som ett första, men ändå lyckat, försök.

21 januari - I enklaste laget

Det var bara för att komma ut och se mig omkring som jag lämnade ateljén en stund just när eftermiddagen slocknade. Jo just, jag behövde tanka bilen också. 

Från Hästholmen körde jag vidare mot Väversunda, svängde av mot kyrkan och tog krökarna bort mot Lövängsborg och Holmens dämme innan jag sneddade hem i mörker över Dags mosse.

Holmens dämme i vintrigt kvällsljus.

Vid Tåkernkanten hann jag stanna till en kort stund för att fästa det ytterst enkla motivet framför mig - "snöig is, tunn vassbård och skymningsmörk skogsudde". Jag hade en bil i hasorna och fick bara någon minut på mig. Det räckte precis men blev förstås inte mycket att yvas över. 

Flera rådjur var på vift i landskapet och på vägen vid Dags mosse satt en hare på vägen. Den var inte så villig att ta språnget ut över snövallarna så jag fick lite tid för studier. Ögat lyste illrött i billjuset

Sammantaget blev det ett par akvarellskisser från kvällens utflykt - av det enklare slaget.

18 januari - Årets lodjursjakt i Östergötland

Inlagd artikel från Corren den 20 januari 2024

Det har blivit en rejäl kapning av antalet lodjur som får skjutas under licensjakten i Östergötland 2024 jämfört med 2023 års tilldelning på 28 lodjur bara i vårt eget län. Förra årets jakt väckte berättigad anstöt bland breda folklager och Gunilla Wetterling och jag skrev ett inlägg och initierade ett upprop via Corren och kunde till slut lämna in en lång lista med namnunderskrifter mot jakten på lodjur till Länsstyrelsen. Insändare dök upp i alla regionala tidningar i snabb följd. Se nedan ett av flera skriverier i Naturlig dagbok.

Gebbes Naturliga Dagbok: 9 februari - Upprop mot lodjursjakten. (naturligdagbok.blogspot.com)

Alla inläggen behandlade den bedrövliga och i många stycken oetiska troféjakten på ett av vårt lands mest älskade och skyddsvärda däggdjur. Merparten av den stora allmänheten var besvikna och förbannade. Licensjakten på lodjur kom sålunda under luppen över hela vårt land. Protesterna blev allmänna och allvarliga och de flesta krävde helt enkelt ett slut på företeelsen. 

Efter alla protester 2023 är det lätt att förstå att Naturvårdsverket och i förlängningen alla länsstyrelser fick kalla fötter och huvudvärk inför 2024 års tänkta licenstilldelning i kommande lodjursjakter. I Östergötland har man till slut landat på 4 djur istället för föregående års 28 st. 

Faksimil ur Corren från veckan som är.

Detta är ett steg åt rätt håll menar nog de flesta, även om många och också jag, tycker att fyra lodjur är fyra för många. Men okej då, kanske kan man tolerera en symbolisk tilldelning även på denna vackra representant för våra fem stora. Därmed blir inte allt bara svart eller vitt och den traditionellt så starka jägarkåren, trots varande i minoritet, får ändå något för sitt lystmäte.

Det känns som att naturen och förnuftet till slut har gått segrande ur striden. Så här måste det bli också i fortsättningen, det är något vi måste fortsätta att jobba för. Inga steg tillbaka nu! 

Men vargjakten den bedrövliga, den fortsätter ... men den kampen är nog svårare.

17 januari - Akvarellen lockar

Jag längtar efter att måla akvarell igen eftersom hela hösten gick i oljemåleriets tecken. Nu letar jag bland skisser och foton i mitt digra arkiv och bestämmer mig för att lägga upp en höstvintersvit från Dags mosse, som lockar mig med det "fula" efter allt ljust och färgrikt som jag arbetade med senast. Platsen bjuder verkligen in till dylikt måleri; ett fantastiskt område för sugna konstnärer att söka motiv ur.

Långt ifrån färdigt ...

Det här kan nog vara något åt det hållet, tänker jag och arbetar vidare.  Hur det kommer att bli som färdigt, och om, blir en senare fråga. Den som lever får se. Det hoppas vi på!

15 januari - Fjärde vintern, var ska det sluta?

Vilken vinter vi har! Idag är det åter bistert kallt och smockat med ny snö. Det är fjärde snönläggningen för säsongen och då menar jag med rejäla omgångar av flera decimeters djup och med töväder däremellan. Var ska detta sluta? Ännu är vi ju bara i mitten av januari.

Inte en fågel har visat sig vid matningen idag. De ligger lågt och dolt för att klara sig när nordanvinden sveper ner med storm i byarna och piskar luften med stickande snö. Däremot har kanadagässen, som alltid försöker sig på övervintring i bygden med Vätterns öppna vatten inom nära räckhåll, idag till slut gett upp. Plog efter plog har dragit söderut i den starka medvinden. 

Dagen idag har gått i snöskottningens tecken och överallt i nätverken berättar folk om detta. Det är mäktiga drivor runt hus och hemman och många bestämde sig tidigt på morgonen för att undvika vägar och gator och stanna hemma resten av dagen trots väntande arbete. Alla Ödeshögs skolskjutsar ställdes in och även den stora farleden E4:an var ofarbar då det var som värst.

Först nu, för en halvtimme sedan, när skymningen så sakta börjar komma har snöröjningen klarat av drivorna hemma hos oss, så att jag kan ta en sväng till ateljén. Vinden mojnar nu och himlens töcken lättar. 

Temperaturen faller snabbt. Prognosen utlovar rejält med minusgrader för de kommande dagarna.

11 januari - Subtila vårtecken

Än är det långt till vår men ljuset är på väg tillbaka, så snabbt att det märks från vecka till vecka. 

När jag kliver ur bilen i ateljén flyger två korpar över himlen i typisk parflykt. Där finns vårkänslor så det verkligen smittar, så jag stannar en stund mot väggen, i solen, och njuter medan de voltar, skorrar och klonkar förbi högt i det blå.

Sen går jag ut med sopor och då sjunger blåmesen från de översta kvistarna i en av trädgårdens hamlade lindarna. Vilken härlig början på en vinterdag.

10 januari - Exotiskt hemmavid

Ett besök på Tåkerns is är i vår familj ett absolut måste. 

Tåkerns is täcks av frostrosor.

Det sker varenda vinter sedan evinnerlig tid, minst ett par gånger per år, att vi med skridskor eller skidor på fötterna eller blott i varma kängor, med barn och barnbarn eller utan, i sol under blå himmel eller i grått vinterdis, i djupt eller tunt snötäcke och alltid i skönt varmfodrad klädsel, neddragen mössa och tjocka vantar, ger oss hän i upplevelsen.

Alltid med färdkost av något slag: kaffe, te och choklad med mackor eller korv och ibland med ryggan packad för korvgrillning vid en vedbrasa i någon läad vassvik, där vi njuter sittandes på sedvanligt ihopvikt vassmatta à la Gebbe. Bättre än så blir inte livet.

Juletids sista lussekatter sitter fint precis som jag själv gör på min hopvikta vasstron, helt torr och varm om ändan. 

Att vandra genom Tåkerns täta, stora och 3- 4 meter höga vassfält är oerhört spännande. Vintern gör det möjligt att nå ända in i Tåkerns annars så gömda och svåråtkomliga livsrum.

Så in i vassen ... 

Mängder av spår leder över snötäcket, in och ut ur vassarna, från fåglar, rävar, rådjur, fältharar, minkar, utter ibland, möss, sorkar och näbbmöss samt idag också från vildsvin.

Här har ett vildsvin passerat.

Här finns skäggmesarna som man kommer väldigt när vintertid. Idag såg vi endast enstaka och dessvärre också en slaktplats i en videbuske i vassen. Varfågeln hade lyckats knipa en skäggmeshane vars fjädrar nu låg utspridda i snön.

Vid varfågelns slaktplats. Fjädrarna avslöjar bytet - en skäggmeshane.

Och vi säger varje gång, att den här var den bästa av dem alla. Vi känner hur lyckliga vi är som har detta så nära inom räckhåll. Att känna Tåkern har blivit ett stort privilegium för oss och vi vet att detta är exotiskt i ordets sanna bemärkelse.

Vi utgick idag från naturum Tåkern.

Har du inte prövat detta tidigare så vill jag meddela att det nu är helt perfekt. Utgå gärna från naturum Tåkern med skidor, skridskor eller i bara kängor, det kvittar lika vilket, ty isen ligger där slät och stabil, 15 cm tjock idag, under ett tunt snötäcke. Allt är som gjort för en unik upplevelse.

9 januari - Skiss om kvällen

Jag gör en runda runt Omberg och sydvästra Tåkern när skymningen anländer och ser en älgtjur beta vid Broby och två gärdsmygar som far in under ett mot marken lågt liggande uthus vid ett hemman på Dags mosse; så långt har dessa alltså lyckats överleva. Solen går ner alldeles orange över Hästholmen och temperaturen har stigit till 2 grader plus. Det och ett par snabba akvarellskisser var väl allt som finns att berätta om dagens "äventyr". 

Jag märker att ljuset allt snabbare är på väg tillbaka nu. Det känns som om dagen är minst en kvart, kanske en halvtimme, längre än som mörkast. Skönt att konstatera.

3 januari - Omberg nu och då

Nu känner man av vårt arktiska grannskap. Vintern är här såsom när jag var barn, med kyla och ostliga snövindar. Det är nästan att man har glömt bort hur det var bara för några decennier sedan, när skidor och spark var vintermåsten och snö och is på gator och trottoarer var självklar vardagsmat.

Vi har blivit bortklemade och avvanda med tilltagande klimatuppvärmning, anser jag. Media varnar för katastrofväder med braskande rubriker och vädervarningar i olika färg. Löjligt nästan, säger jag, vis av ålder.

Under turen upp över Omberg på nyårsdagen tog vi tillsammans med vänner en stående fikapaus vid Sjövägen med den kända utsikten norröver bort mot Västra väggar och Mullskräerna, troligen den mest fotograferade av alla. Det var härligt friskt och njutbart.

Där var nyröjt, för utsiktens skull och man kunde se bergsbranterna blåna bortöver och vindbyarna vandra över vattnet. Allt var helt tyst; inte ens korpen ropade denna dag.

Den utsikten inspirerade mig medan jag gjorde illustrationerna till vandringsleden "Det istida Omberg". Den tycker jag att du ska avnjuta detta år och varför inte någon vinterdag som denna. Stigen utgår från Stocklycke parkering och är markerad med vitt. Förstås!

2 januari - Två triviala vinterskisser

Säsongens tredje snövinter är här, alla med rejäla töväder däremellan och nu sjunker temperaturen ner mot bisterkyla. Ur den klarnande kvällshimlen faller lätt snö då jag tar min tur genom Tåkernbygden. Jag har med mig skissboken och akvarellutrustning; kör så långsamt som det går på den isiga grusvägen över Dags mosse, stannar, spanar och kryper vidare på ettans växel. Jag släpper över tre närgångna rådjur, kliver sen ur och studerar en brunfärgad djurväxel tvärs över väg och humusmörka diken; den gav mig nämligen felaktiga vibbar om utter, men det var blott blötmagade vildsvin som passerat. 

Mörkret kommer, men kanske, tycker jag ändå, några minuter senare än förut, eller så är det just det att jag vet. Snön ljusar i alla fall upp när jag sätter mig tillrätta med rutan nervevad åt passagerarsidan och vänder mig ut mot slätten - beredd med papper och penna. 

Två triviala landskap på horisontalen fäster jag på bokens rynkiga blad. Just det vanliga och nästan fula lockar mig ikväll; det och det borttonade luftperspektivet över den platta slätten när kvällsgrånaden ökar. Så får det bli, snabbt och enkelt. Så har även 2024 fått sin början. Jag är igång.