Det är nära fullmåne ikväll och vinden har mojnat. Det glittrar i billjuset från kristaller i isen och snön, när jag kör, oändligt sakta, längs grusvägarna genom Lysings häradsallmänning i Holavedsskogens norra utkanter, alldeles söder om Ödeshög, min hemby.
Suget kom när månen gick upp och väckte min längtan efter ugglerop. Kunde det vara så dags, igen?
På kvällstur genom Lysings häradsallmänning.
Turen går söderut från gamla Riksettan vid Rök och Hejla, in mot skogen, över Ingvaldstorp och vidare till Eje. Där hade jag fantastiska upplevelser av häckande berguvar för flera år sedan, men nu är det helt tyst och dött i det gamla stenbrottet. Jag stannar på vägkrönet vid Göjeryd och hör en kattuggla, jovisst äntligen en uggla, ropa svagt på avstånd från någonstans vid Sättra ängar. Vid Perstorp svänger jag av in på den mindre vägen till höger, mot Lorabadet. Framme stannar jag för en kort promenad, eftersom jag tidigare år här har haft förnämliga upplevelser av både sparvuggla och kattuggla. Men kvällens tänkta promenad blir kort, eftersom vägbanan är ishal som en skridskorink; och inte hör jag några ugglor heller. Lorasjöns sydspets då? Vid Geviken? Där brukar ju pärlugglan alltid ropa. Men nu är det tyst som i graven. Det enda jag hör både här och lite överallt där jag stannar till under kvällen är ljudet av droppar som faller mot skarsnön under träden. Det låter som ljudet från en stillsamt trummande hackspett. Vägen går över tassemarkerna vid Svinmossen förbi gården Gransjömaden där en person jag känner bor kvar. Han är en av få innebyggare på skogen idag. Sen går färden tillbaka hemåt över tallmoskogen, där nattskärrorna spelar i sommarkvällen, bort till den lilla gömda skogsgölen Järplången där myggblomstren bor i vitmossan och när ljusen från boningar möter igen vid Bonderyd och Bro vet jag att jag strax är hemma. Sista biten går över Renemo och Sjögetorp vid Visjön och sen är jag ute på allfartsvägen igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar