.
Bara för någon vecka sedan fick jag det glädjande beskedet att jag fått med ett konstverk till den prestigefyllda och jurybedömda "Höstsalong 2015" på Edsvik Konsthall i Sollentuna. En oljemålning.
I lördags var det vernissage men då hade jag tyvärr ej möjlighet att närvara, men tänker mig förstås att se utställningen så fort jag få tid.
Igår kom ett nytt positivt meddelande. Jag kommer att vara med på Katrineholms Konsthalls jurybedömda "Decembersalong" med ett verk; den här gången i form av den stora akvarell som jag kallar "Volvos Värde Varar"
Det är mycket som meddelats mig nästan slag i slag; för en konstnär upplyftande ting att känna sig stolt över, nämligen deltagande i två jurybedömda utställningar inom loppet av någon vecka. Fantastiskt!
torsdag 29 oktober 2015
tisdag 27 oktober 2015
27 oktober - Älgflugegissel
.
- Nämen Gebbe, säger Lars när vi som vanligt diskuterar över en kopp kaffe på fiket. Så kan du inte säga som naturmänniska, att det förekommer moln av älgflugor. Nog kan även jag ha ett par stycken på mig efter varje besök i skogen; men inte moln omkring mig.
- Nej, kanske inte moln, svarar jag, men mängder är det av dem i alla fall nästan vart man än går i skogen numera. I alla fall upplever jag det så. Något måste uppenbarligen ha hänt om det nu är klimatuppvärmingen med milda vintrar, förändrat skogsbruk eller hjortdjursstammarnas bestånd. Och jag lider verkligen av det och ibland nödgas jag nästan springa tillbaka till bilen och söka skydd. Svampplockning är inte längre lika trivsamt eftersom älgflugorna tycks älska mig och mitt blod och med det kan det ju vara olika, precis som med mygg och knott, fortsätter jag min argumentation.
- Jag minns när det hela började, flikar Christer in. Det var 1985. Under alla år av skogstaxering som jag gjorde innan, på 70-talet och i början av 80-talet, fanns aldrig några problem med älgflugor. Det började på sommaren 1985 och sen verkar det bara ha blivit allt värre på något sätt.
Det kliar ännu i hårsvallet bak på skallen, i nacken mest och sen ner mot axlarna och skuldrorna efter två på varandra följande dagsbesök i skogen med nödvändig flugjakt både på plats direkt utomhus och därefter vidare i hemmet.
Igår kväll när jag kom hem, ännu kliande huvudsvålen, hoppade ett par stycken uppenbarligen av mig - till Ulla - som energiskt och plötsligt började klå sitt huvud och sedan ropade halvhysteriskt efter min hjälp eftersom ett sånt där litet "monster" vinglöst låg och sprattlade vid tvättstället.
- Är det en älgfluga? Har du tagit hem älgflugor? Usch nu kliar det på hela kroppen!
Jag har först under senare tid förstått att den något subtila men kännbara klådan i huvudet efter skogsbesöken kan bero på lusflugor och deras bett. Det trodde jag aldrig tidigare, att de ville suga blod av oss människor.
Jag trodde mig veta att de inte kunde dra nytta av mänskligt blod för äggläggning och att vi på det sättet var skyddade mot bett, men numera vet jag, både av boklig kunskap och inte minst empiriskt att jag hade delvis fel. De bits och betten kliar.
Och, de kastar faktiskt av sig vingarna när det har etablerat sig på kroppen, precis som de gör i älgpälsen. Men de kan inte överleva mer än några dagar och de lägger inte ägg. Men försöker gör de, bits och suger blod, och det kliar.
Personligen upplever jag älgflugorna som ett aber i skogen. Någon tycker kanske att jag överdriver, men jag gillar inte utvecklingen.
Utflykten till skogen har vänts till flykten ur skogen idag.
Åtminstone av denna anledning kan jag tänkas stå ut med en riktigt hård vinter. Om detta sen hjälper är ju en annan sak. Man kan verkligen undra över allt som händer i naturen och vårt tillkortakommande med lämpliga förklaringar.
Se vidare artikel av Maria Backman i Göteborgsposten:
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2520710-algflugan-blodsugare-in-pa-bara-skinnet
- Nämen Gebbe, säger Lars när vi som vanligt diskuterar över en kopp kaffe på fiket. Så kan du inte säga som naturmänniska, att det förekommer moln av älgflugor. Nog kan även jag ha ett par stycken på mig efter varje besök i skogen; men inte moln omkring mig.
- Nej, kanske inte moln, svarar jag, men mängder är det av dem i alla fall nästan vart man än går i skogen numera. I alla fall upplever jag det så. Något måste uppenbarligen ha hänt om det nu är klimatuppvärmingen med milda vintrar, förändrat skogsbruk eller hjortdjursstammarnas bestånd. Och jag lider verkligen av det och ibland nödgas jag nästan springa tillbaka till bilen och söka skydd. Svampplockning är inte längre lika trivsamt eftersom älgflugorna tycks älska mig och mitt blod och med det kan det ju vara olika, precis som med mygg och knott, fortsätter jag min argumentation.
- Jag minns när det hela började, flikar Christer in. Det var 1985. Under alla år av skogstaxering som jag gjorde innan, på 70-talet och i början av 80-talet, fanns aldrig några problem med älgflugor. Det började på sommaren 1985 och sen verkar det bara ha blivit allt värre på något sätt.
Det kliar ännu i hårsvallet bak på skallen, i nacken mest och sen ner mot axlarna och skuldrorna efter två på varandra följande dagsbesök i skogen med nödvändig flugjakt både på plats direkt utomhus och därefter vidare i hemmet.
Igår kväll när jag kom hem, ännu kliande huvudsvålen, hoppade ett par stycken uppenbarligen av mig - till Ulla - som energiskt och plötsligt började klå sitt huvud och sedan ropade halvhysteriskt efter min hjälp eftersom ett sånt där litet "monster" vinglöst låg och sprattlade vid tvättstället.
- Är det en älgfluga? Har du tagit hem älgflugor? Usch nu kliar det på hela kroppen!
Jag har först under senare tid förstått att den något subtila men kännbara klådan i huvudet efter skogsbesöken kan bero på lusflugor och deras bett. Det trodde jag aldrig tidigare, att de ville suga blod av oss människor.
Jag trodde mig veta att de inte kunde dra nytta av mänskligt blod för äggläggning och att vi på det sättet var skyddade mot bett, men numera vet jag, både av boklig kunskap och inte minst empiriskt att jag hade delvis fel. De bits och betten kliar.
Och, de kastar faktiskt av sig vingarna när det har etablerat sig på kroppen, precis som de gör i älgpälsen. Men de kan inte överleva mer än några dagar och de lägger inte ägg. Men försöker gör de, bits och suger blod, och det kliar.
Personligen upplever jag älgflugorna som ett aber i skogen. Någon tycker kanske att jag överdriver, men jag gillar inte utvecklingen.
Utflykten till skogen har vänts till flykten ur skogen idag.
Åtminstone av denna anledning kan jag tänkas stå ut med en riktigt hård vinter. Om detta sen hjälper är ju en annan sak. Man kan verkligen undra över allt som händer i naturen och vårt tillkortakommande med lämpliga förklaringar.
Se vidare artikel av Maria Backman i Göteborgsposten:
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2520710-algflugan-blodsugare-in-pa-bara-skinnet
söndag 25 oktober 2015
25 oktober - Kväll på Omberg
.
Surmossevägen. Till höger höjer sig en skarp brant bevuxen med bok, lärk och ädelgran och till vänster ligger Surmossen och där bakom reser sig berget med den gamla fornborgen Borggården på toppen. Det är dit jag är på väg.
Jag kände sug efter berg häromkvällen. Det händer ibland och det går oftast att göra något åt det, så jag åkte iväg för att vandra en stund i solnedgångens allra sista strålar längs Surmossevägen nedom fornborgen mitt på Omberg, där skog är satt på undantag i det igenvuxna gamla kärret. Det är en plats för sparvuggla nämligen och jag tänker mig något åt det hållet.
Jag svänger av in på den "Gröna vägen" under Borggården och det är då det händer - sparvugglan noterar mitt intrång i reviret och börjar ropa. Så blev en tanke möjlig och överraskande verklig.
Nu är det inte det sugande vårlätet sparvugglan ropar ut i kvällsljuset. Det som ljuder ett par gånger över skogen är istället det man brukar kalla artens höstläte:
"tjo - tju- tjy - tji"
En ramsa med tonhöjningar i terssteg med liksom pressat stämläge, genomträngande och överraskande annorlunda.
Jag ser aldrig utövaren. Sparvugglan sitter gömd i vegetationen alldeles där stigen går upp mot själva fornborgen. Två gånger ropar den sin ramsa och därefter är allt åter stilla i skogen, endast mesarna sisar en smula i det sista ljuset.
Vägen hem går över Hästhagen ner mot Stocklycke. Månen stiger över berget och hagen där kor betar istället för hästar.
Jag känner stor glädje över en lyckad utflykt denna underbart vackra oktoberkväll.
Surmossevägen. Till höger höjer sig en skarp brant bevuxen med bok, lärk och ädelgran och till vänster ligger Surmossen och där bakom reser sig berget med den gamla fornborgen Borggården på toppen. Det är dit jag är på väg.
Jag kände sug efter berg häromkvällen. Det händer ibland och det går oftast att göra något åt det, så jag åkte iväg för att vandra en stund i solnedgångens allra sista strålar längs Surmossevägen nedom fornborgen mitt på Omberg, där skog är satt på undantag i det igenvuxna gamla kärret. Det är en plats för sparvuggla nämligen och jag tänker mig något åt det hållet.
Jag svänger av in på den "Gröna vägen" under Borggården och det är då det händer - sparvugglan noterar mitt intrång i reviret och börjar ropa. Så blev en tanke möjlig och överraskande verklig.
Nu är det inte det sugande vårlätet sparvugglan ropar ut i kvällsljuset. Det som ljuder ett par gånger över skogen är istället det man brukar kalla artens höstläte:
"tjo - tju- tjy - tji"
En ramsa med tonhöjningar i terssteg med liksom pressat stämläge, genomträngande och överraskande annorlunda.
Jag ser aldrig utövaren. Sparvugglan sitter gömd i vegetationen alldeles där stigen går upp mot själva fornborgen. Två gånger ropar den sin ramsa och därefter är allt åter stilla i skogen, endast mesarna sisar en smula i det sista ljuset.
Vägen hem går över Hästhagen ner mot Stocklycke. Månen stiger över berget och hagen där kor betar istället för hästar.
Jag känner stor glädje över en lyckad utflykt denna underbart vackra oktoberkväll.
fredag 23 oktober 2015
23 oktober - Det viktiga tillvaratagandet
.
Vi försöker så gott vi kan att ta till vara på så mycket som möjligt i vår trädgård. Hösthallonen till exempel plockar vi ännu och lägger i små burkar för frysen, liksom bönorna, morötterna och finklippt persilja. Löken hänger på tork, smågurkorna är inlagda och avslutade och de amerikanska blåbären, rabarbern och krusbären sedan länge uppätna. Plommon, äpplen och körsbär blev det magert med i år men av spaljépäronens myckenhet delade vi på det allra sista nyss, Ulla och jag, vid presskonferensen om den viktiga uppgörelsen om migrationspolitiken vid TV:n.
Ibland får man dock mer eller mindre dåligt samvete. Såsom för några år sedan då jag på komposten slängde ungefär 150 kg ruttnande plommon efter det att vi ätit så mycket vi mäktade och hade delat med oss till släkt och vänner av resten efter det att Ulla gjort så mycket marmelad och sylt som man tänka kunde.
Det ligger några stora squash på boulebordet i trädgården. Jag ser dem, igen, när jag idag såsom varje dag spadar bort den stinkande katthögen från grusbanan, usch!
Jag har tänkt på de där förvuxna och stenhårda frukterna med lite lättångest några veckor nu, ty jag lade dem just där, synliga och pockande på uppmärksamhet.
Vi har ätit av de fina små spröddköttade frukterna under sommaren många gånger, squashröra med pinfärsk rödlök som grilltillbehör är en höjdare, men till slut är det ju ändå några som blir kvar och dyker upp när bladmassan ruttnar bort.
Idag sker det.
Jag plockar in två av bjässarna, skalar bort det hårdhudade ytterlagret och kärnar ut, varefter jag klyftar upp köttet i små bitar, det blir två kg, som jag kokar tio minuter i syltkitteln.
Därefter burkar jag allt och häller på nykokt, kryddig ättikslag och vips och tämligen enkelt har vi nu insyltad squash till vinterns köttgrytor.
Och jag har lite mindre dåligt samvete.
Vi försöker så gott vi kan att ta till vara på så mycket som möjligt i vår trädgård. Hösthallonen till exempel plockar vi ännu och lägger i små burkar för frysen, liksom bönorna, morötterna och finklippt persilja. Löken hänger på tork, smågurkorna är inlagda och avslutade och de amerikanska blåbären, rabarbern och krusbären sedan länge uppätna. Plommon, äpplen och körsbär blev det magert med i år men av spaljépäronens myckenhet delade vi på det allra sista nyss, Ulla och jag, vid presskonferensen om den viktiga uppgörelsen om migrationspolitiken vid TV:n.
Ibland får man dock mer eller mindre dåligt samvete. Såsom för några år sedan då jag på komposten slängde ungefär 150 kg ruttnande plommon efter det att vi ätit så mycket vi mäktade och hade delat med oss till släkt och vänner av resten efter det att Ulla gjort så mycket marmelad och sylt som man tänka kunde.
Det ligger några stora squash på boulebordet i trädgården. Jag ser dem, igen, när jag idag såsom varje dag spadar bort den stinkande katthögen från grusbanan, usch!
Jag har tänkt på de där förvuxna och stenhårda frukterna med lite lättångest några veckor nu, ty jag lade dem just där, synliga och pockande på uppmärksamhet.
Vi har ätit av de fina små spröddköttade frukterna under sommaren många gånger, squashröra med pinfärsk rödlök som grilltillbehör är en höjdare, men till slut är det ju ändå några som blir kvar och dyker upp när bladmassan ruttnar bort.
Idag sker det.
Jag plockar in två av bjässarna, skalar bort det hårdhudade ytterlagret och kärnar ut, varefter jag klyftar upp köttet i små bitar, det blir två kg, som jag kokar tio minuter i syltkitteln.
Därefter burkar jag allt och häller på nykokt, kryddig ättikslag och vips och tämligen enkelt har vi nu insyltad squash till vinterns köttgrytor.
Och jag har lite mindre dåligt samvete.
tisdag 20 oktober 2015
20 oktober - En doft av vinter
.
När varfågeln anländer till sitt viste vid Tåkern är vintern alldeles bakom hörnet.
Detta hände idag och stämmer väl med normaliteten.
Den satt spanande, vackert i toppen av en död björk ute på Dags mosse alldeles nära gråhusen och den var omgärdad av ett skimrande ljus och i sin siluett mot himlen liknade den först, på långt håll, en skata.
Det andra som hände klingade vinter. En flock med tjugoen vitkindade gäss kom nämligen över sjön från norr, tvärade mot Ombergs fond och landade bland grågässen på stubben, ännu ropande.
Min dag blev gjord med minnet förankrad.
Senare tillägg: Camilla Linusson har levererat en poetisk kommentar till mitt skriveri om varfågeln. Hon är också vänlig nog att låta mig presentera den här i min blogg som en kommentar. Tack Camilla!
När varfågeln anländer till sitt viste vid Tåkern är vintern alldeles bakom hörnet.
Detta hände idag och stämmer väl med normaliteten.
Den satt spanande, vackert i toppen av en död björk ute på Dags mosse alldeles nära gråhusen och den var omgärdad av ett skimrande ljus och i sin siluett mot himlen liknade den först, på långt håll, en skata.
Det andra som hände klingade vinter. En flock med tjugoen vitkindade gäss kom nämligen över sjön från norr, tvärade mot Ombergs fond och landade bland grågässen på stubben, ännu ropande.
Min dag blev gjord med minnet förankrad.
Senare tillägg: Camilla Linusson har levererat en poetisk kommentar till mitt skriveri om varfågeln. Hon är också vänlig nog att låta mig presentera den här i min blogg som en kommentar. Tack Camilla!
VARFÅGELN
Skarpa skrik
skär genom luften
skrämmer bort
de största rovfåglar
försvaret är robust
ingen kommer nära
som en bandit
gömmer han sig bakom
ögonmasken
spetsar sina byten
på törnetaggar
varet värker
i hans bröst
kylan tränger djupt
köldmissiler rakt i såren
vinterns tid har åter vaknat
vänder tillbaka
som varje år
behöver solen för att leva
orkar aldrig flyga längre
än till trygghetszonens gräns
måndag 19 oktober 2015
19 oktober - Viktigt tema!
.
Nyss målad. Fotograferad just precis om kvällen i ateljén, mörkt vriden och ojämn i färgerna på grund av armaturbelysningen, sätter jag ändå in den direkt i min Naturliga dagbok som det senaste av mina akvarellverk.
"Förlorade landskap I"
Jag funderar som så, att den kanske blir det första verket i en serie om förlorade landskap. Jag har tänkt på detta tema länge och det här är ett första steg som möjligen bär vidare. Återstår att se hur mycket mer det blir. Men, viktigt är det, det känner jag långt in i djupet av min själ.
Förändringens vind blåser snålt och hårt numera över vårt ärvda landskap!
Nyss målad. Fotograferad just precis om kvällen i ateljén, mörkt vriden och ojämn i färgerna på grund av armaturbelysningen, sätter jag ändå in den direkt i min Naturliga dagbok som det senaste av mina akvarellverk.
"Förlorade landskap I"
Jag funderar som så, att den kanske blir det första verket i en serie om förlorade landskap. Jag har tänkt på detta tema länge och det här är ett första steg som möjligen bär vidare. Återstår att se hur mycket mer det blir. Men, viktigt är det, det känner jag långt in i djupet av min själ.
Förändringens vind blåser snålt och hårt numera över vårt ärvda landskap!
onsdag 14 oktober 2015
14 oktober - Att resa ingår i konstnärsskapet
.
Att resa oförmodat, abrupt och oplanerat ingår ibland i konstnärslivet. Sålunda gav jag mig iväg igår just på det sättet. Till Edsvik i Sollentuna i Stockholms norra utkant bar det av på morgonen för återkomst redan innan kvällen mörknade, till Konsthallen och en förtida inlämning av konstverk till Höstsalongen där jag kommer att delta med endast ett verk, men i och för sig ett ganska stort sådant, så att sända per post blev inget bra alternativ.
Jag tog en chans att slippa ta helgen i anspråk för den annars reglerade och obligatoriska inlämningen under kommande lördag och söndag, eftersom dessa dagar var inplanerade för annat som också var viktigt, genom en impulsiv telefonsignal till "Sandra", vilken okejade att jag kunde komma, trots inledande men lama protester, framför allt då jag sa att jag gör resan bums, 50 mil tur och retur per bil, vilket medförde att jag snabbt packade in verket i papper och drog iväg på momangen.
Men där, på konsthallen, fick jag ju förstås som bonus också gratis, som kommande deltagande konstnär, inträde till pågående utställningar av Marc Chagall och Bertil Vallien, och så fick jag med mig några vernissagekort hem för vidare spridning, varsågod förresten, så till sist kändes resan på allra bästa sätt värd sin möda och sitt pris ändå.
Men visst var jag lite luttrat trött när jag kom hem, fast sånt måste man bjuda på om man vill vara framme och med.
Och nu är jag det, med alltså, i den jurybedömda Höstsalongen på Edsvik Konsthall 2015, så det så.
Vernissagekort Edsvik Konsthall.
Och så alldeles nyss, mitt under ett väldigt transträck på hög höjd över Ödeshög gjorde jag en snabbvisit vid Häggestads gravfält, ännu en nödvändig liten resa, nästan i miniformat. Där finns nämligen ett gammalt jordbruksredskap i det fria, som jag brukar kalla för "hästräfsa", men jag är ju inte riktigt säker på att det verkligen är rätt benämning förstås, men i alla fall, jag behövde en referensbild av just ett sådant redskap till en akvarell jag jobbar med och den där hästräfsan har funnits i min tanke så länge, där den står så vackert invid järnåldersgravkullarnas gräsfält och laviga stenar och rostar snyggt.
Nu blev det gjort, igen tror jag, fotot är taget och kommer äntligen att användas och så blev det en liten resa ytterligare, den här gången under tusen tranor.
Att resa oförmodat, abrupt och oplanerat ingår ibland i konstnärslivet. Sålunda gav jag mig iväg igår just på det sättet. Till Edsvik i Sollentuna i Stockholms norra utkant bar det av på morgonen för återkomst redan innan kvällen mörknade, till Konsthallen och en förtida inlämning av konstverk till Höstsalongen där jag kommer att delta med endast ett verk, men i och för sig ett ganska stort sådant, så att sända per post blev inget bra alternativ.
Jag tog en chans att slippa ta helgen i anspråk för den annars reglerade och obligatoriska inlämningen under kommande lördag och söndag, eftersom dessa dagar var inplanerade för annat som också var viktigt, genom en impulsiv telefonsignal till "Sandra", vilken okejade att jag kunde komma, trots inledande men lama protester, framför allt då jag sa att jag gör resan bums, 50 mil tur och retur per bil, vilket medförde att jag snabbt packade in verket i papper och drog iväg på momangen.
Men där, på konsthallen, fick jag ju förstås som bonus också gratis, som kommande deltagande konstnär, inträde till pågående utställningar av Marc Chagall och Bertil Vallien, och så fick jag med mig några vernissagekort hem för vidare spridning, varsågod förresten, så till sist kändes resan på allra bästa sätt värd sin möda och sitt pris ändå.
Men visst var jag lite luttrat trött när jag kom hem, fast sånt måste man bjuda på om man vill vara framme och med.
Och nu är jag det, med alltså, i den jurybedömda Höstsalongen på Edsvik Konsthall 2015, så det så.
Vernissagekort Edsvik Konsthall.
Och så alldeles nyss, mitt under ett väldigt transträck på hög höjd över Ödeshög gjorde jag en snabbvisit vid Häggestads gravfält, ännu en nödvändig liten resa, nästan i miniformat. Där finns nämligen ett gammalt jordbruksredskap i det fria, som jag brukar kalla för "hästräfsa", men jag är ju inte riktigt säker på att det verkligen är rätt benämning förstås, men i alla fall, jag behövde en referensbild av just ett sådant redskap till en akvarell jag jobbar med och den där hästräfsan har funnits i min tanke så länge, där den står så vackert invid järnåldersgravkullarnas gräsfält och laviga stenar och rostar snyggt.
Nu blev det gjort, igen tror jag, fotot är taget och kommer äntligen att användas och så blev det en liten resa ytterligare, den här gången under tusen tranor.
Etiketter:
jordbruk,
Kultur - fåglar,
Natur - resor,
socialt - resa
fredag 9 oktober 2015
9 oktober - Besök i päronträdet
.
Jag är på väg
att hämta ett frostkallt päron från spaljén vid husväggen
när jag anar skuggan av en liten brun fågel som far undan.
Jag tar ett par kliv bakåt och väntar någon minut,
och då ser jag den igen.
Det är en gärdsmyg på besök,
och den kikar försiktigt fram bakom ett moget Greve Moltke
och fäster sin skarpa lilla blick på mig.
Jag är på väg
att hämta ett frostkallt päron från spaljén vid husväggen
när jag anar skuggan av en liten brun fågel som far undan.
Jag tar ett par kliv bakåt och väntar någon minut,
och då ser jag den igen.
Det är en gärdsmyg på besök,
och den kikar försiktigt fram bakom ett moget Greve Moltke
och fäster sin skarpa lilla blick på mig.
torsdag 8 oktober 2015
8 oktober - Norrskensnätter
.
Även den gångna natten sprakade norrskenet över Östgötaslätten.
Det verkar vara en väldigt stor solaktivitet just nu och rapporter om norrsken kommer från överallt, ända ner ifrån Skåne och till och med från kontinenten.
Inte heller jag kunde låta bli att gå ut igen medan nattmörkret föll. Jag intog fotbollsplanen utanför vårt hus, i elkioskens skugga, ingen jättebra plats precis för att studera astronomiska skådespel, men ändå.
Det var verkligen vackert att se, det ljusgröna draperiet som låg i en sväng över himmelskupan alldeles vid Karlavagnens stjärnbild och där man liksom anande den höga höjden som gjorde att man förnam norrskenets krökning runt själva Nordpolen.
Norrsken över Ödeshögsbygden, natten till den 8 oktober 2015. Akvarell av Gebbe Björkman.
Inte är det lätt att fånga i en akvarell heller, norrskenet. Fotografier av spektaklet finns det mängder av just nu i det digitala nätet efter flera nätters intensiva upplevelser och det tycks mig att man vill försöka bräcka varandra med det ena fotot vackrare och mer lyskraftigt än det förra, och jag förstår och vet att det med en lång slutartid och stor bländare och med kameran på stativ går att förstärka norrsken i det oändliga, till onatur till och med, så kanske är mitt försök att visa det hela ett ärligare och riktigare sätt mot naturfenomenets egen lite mera lågmälda natur.
Även den gångna natten sprakade norrskenet över Östgötaslätten.
Det verkar vara en väldigt stor solaktivitet just nu och rapporter om norrsken kommer från överallt, ända ner ifrån Skåne och till och med från kontinenten.
Inte heller jag kunde låta bli att gå ut igen medan nattmörkret föll. Jag intog fotbollsplanen utanför vårt hus, i elkioskens skugga, ingen jättebra plats precis för att studera astronomiska skådespel, men ändå.
Det var verkligen vackert att se, det ljusgröna draperiet som låg i en sväng över himmelskupan alldeles vid Karlavagnens stjärnbild och där man liksom anande den höga höjden som gjorde att man förnam norrskenets krökning runt själva Nordpolen.
Norrsken över Ödeshögsbygden, natten till den 8 oktober 2015. Akvarell av Gebbe Björkman.
Inte är det lätt att fånga i en akvarell heller, norrskenet. Fotografier av spektaklet finns det mängder av just nu i det digitala nätet efter flera nätters intensiva upplevelser och det tycks mig att man vill försöka bräcka varandra med det ena fotot vackrare och mer lyskraftigt än det förra, och jag förstår och vet att det med en lång slutartid och stor bländare och med kameran på stativ går att förstärka norrsken i det oändliga, till onatur till och med, så kanske är mitt försök att visa det hela ett ärligare och riktigare sätt mot naturfenomenets egen lite mera lågmälda natur.
onsdag 7 oktober 2015
7 oktober - Antagen till Edsviks konsthall
.
Jag fick ett glatt budskap nyss via mejl.
Så jag letar i listan över antagna verk i denna jurybedömda konstsalong.
Och finner att det är detta verk som blivit antaget.
Den blå strimman - Oljemålning, 80x100 cm.
Härligt och kul. Nu måste jag hem och boka in en leveransresa till Stockholm runt den 18 oktober. En glad resa!
Jag fick ett glatt budskap nyss via mejl.
Så jag letar i listan över antagna verk i denna jurybedömda konstsalong.
Och finner att det är detta verk som blivit antaget.
Den blå strimman - Oljemålning, 80x100 cm.
Härligt och kul. Nu måste jag hem och boka in en leveransresa till Stockholm runt den 18 oktober. En glad resa!
7 oktober - Sommarens sista dag
.
I morse var det frost för andra gången hittills i höst och idag kändes det som på riktig.
Hans på fiket säger att det var minus 1,5 grader vid soluppgången och också hans gräsmatta var alldeles vit.
Sommarens sista utomhusbad är just genomfört, den 30 september i Flugebosjön.
Det får mig att tänka tillbaka en vecka. Den 30 september var nog den sista dagen med sommarkänsla för i år och jag badade faktiskt. Det är sant. Se bilden. Och, jag har vittnen - Janne och Sven var på plats.
Vi letade upp en spännande plats för vår utflykt och den gick till Bo Wastholms minutiöst skötta lövskog på stranden till Flugebosjön alldeles nära Smålandsgränsen i Ödeshögs sydligaste skogsbygd.
Det finns mycket att säga om denna pärla men jag gör det enkelt för mig nu genom att lägga in länken till ett tidigare skriveri här i min Naturliga dagbok, där jag berättar en historia som är bland det mest läsvärda jag gjort, enligt eget tycke. Hoppas att du tar dig tid.
I morse var det frost för andra gången hittills i höst och idag kändes det som på riktig.
Hans på fiket säger att det var minus 1,5 grader vid soluppgången och också hans gräsmatta var alldeles vit.
Sommarens sista utomhusbad är just genomfört, den 30 september i Flugebosjön.
Det får mig att tänka tillbaka en vecka. Den 30 september var nog den sista dagen med sommarkänsla för i år och jag badade faktiskt. Det är sant. Se bilden. Och, jag har vittnen - Janne och Sven var på plats.
Vi letade upp en spännande plats för vår utflykt och den gick till Bo Wastholms minutiöst skötta lövskog på stranden till Flugebosjön alldeles nära Smålandsgränsen i Ödeshögs sydligaste skogsbygd.
Det finns mycket att säga om denna pärla men jag gör det enkelt för mig nu genom att lägga in länken till ett tidigare skriveri här i min Naturliga dagbok, där jag berättar en historia som är bland det mest läsvärda jag gjort, enligt eget tycke. Hoppas att du tar dig tid.
Vi är ute på sedvanlig "krypjakt", alltså letandes efter baggar och andra insekter i murkna trädstubbar, i multen lövförna och i varma solgläntor mellan alla hasselsnärjen, på en för Sven och Janne alldeles ny plats varvid såll och handkratta kommer flitigt till bruks.
Ostronmussling.
Vi finner en hel del annat intressant i denna udda skogsbiotop, exempelvis flera spännande svampar och en hel del insekter av skilda slag. Bokspinnarens vackra larv kryper över vägen. Den är en kuriöst tecknad gynnare som hamnar i min fotosamling
Bokspinnarlarv.
Tjäderspillning.
På vägen upp till Boos skog vandrar vi in i ett utvuxet skogsparti vid Tranåsvägen. Området omfattar bara en knapp hektar men det räcker till för att finna färsk tjäderspillning, baserad på blåbärsdiet,
... och på vägen finner vi även en trafikdödad mård.
Hemvägen går ner över Småland och där gränsen går mot Östergötland har östgötarna satt upp en informationsskylt av gammalt värde och slag. Det gällde uppenbarligen att hålla koll på de fattignupna grannarna i söder så att de inte tog med sig oknytt och ofog in till den rikare grannen i norr, och det inte för så länge sedan!
måndag 5 oktober 2015
5 oktober - I svampskogen med dotter Karin
.
Det var dotter Karin som absolut ville ut i svampskogen igår, själv var jag väl först sådär ... intresserad och hade nog tänkt mig att prioritera ett fortsatt gräsmattelyft i trädgården, men ärligt talat så var det även i detta just Karin som var den drivande kraften, så det blev arbete i flera omgångar och på olika vis.
Det är skönt med döttrar som tar för sig och av sådana har jag tre stycken ovärderliga, det var nämligen Emma som tog första spadtaget med gräsmattan för någon vecka sedan när jag sa "att det där sparar jag nog till våren".
Alla foton nedan är tagna av Karin Björkman.
Gebbe i svampskogen, förevisande ett präktigt exemplar av fjällig taggsvamp. Foto Karin Björkman.
Nåväl. Det blev svampskogen ett par timmar under förmiddagen; gamla ställen varvade med helt nya i Holavedens allmänningsskogar söder om Ödeshög, där oändliga svampmarker breder ut sig, de flesta ännu outforskade i ämnet, åtminstone av mig trots 45 år i bygden.
Trattkantareller. Foto Karin Björkman
Vi hittade ganska bra med trattkantareller och en knapp liter vanliga gula. På min allra "säkraste" plats var det emellertid för torrt och där fanns bara några svartkantade småttingar, men när vi kom in i de stora mosskogarnas fuktigare domäner hittade vi några såna där härliga gömmor; ni vet, när man upptäcker den första, står still och sen sätter sig ner på knä och hittar mängder runt omkring på typiskt trattismanér.
Trattkantarell i min hand. Foto Karin Björkman
Mellan varven låg Karin på mest på mage i mossan för att bland många andra exempel slutligen ge upp sin väntan på att den svarta skogssnigeln på stigens kremla fotogeniskt skulle behaga sträcka ut sina antenner och istället koncentrera sig på att fotografera en röd flugsvamp ur rätt perspektiv eller försöka fånga skimret av tordyvlarnas skal i en präktig grävlingskit och slutligen utbrista i ett entusiastiskt "kolla pappa" över en liten skinnbagge med ett vackert hjärta på halsskölden som kryper omkring i svamphinken. Härligt!
Röd flugsvamp. Foto Karin Björkman
Grävlingskit med skimrande skal av tordyvlar. Foto Karin Björkman
En skinnbagge med ett vackert litet vitt hjärta på halsskölden kryper omkring i svamphinken. Foto Karin Björkman.
Oh vad det är härligt att känna att ett arv förvaltas på det bästa av sätt. Tack mina kära döttrar Karin, Emma och Hanna! Ni berikar mitt liv!
Oh vad det är härligt att känna att ett arv förvaltas på det bästa av sätt. Tack mina kära döttrar Karin, Emma och Hanna! Ni berikar mitt liv!
Etiketter:
Natur - allmänt,
Natur - svampar,
Socialt - familj
torsdag 1 oktober 2015
1 oktober - Fladdermuskväll
.
För några år sedan upptäckte jag att Nordens största fladdermus, den som också heter Större Fladdermus, stannade till under sin höstflyttning söderut över landet i stort antal i området runt min Stuga vid Tåkern.
Jag såg drygt tio individer som samtidigt höll jaktrevir i luftrummet över strandskogen mellan Stugan och Renstad gård och upplevelsen av dessa rejäla flygande däggdjur var mäktig. Dessförinnan hade jag nämligen endast sett arten några få gånger.
Den Större fladdermusen, Nyctalus noctula, har en vingbredd på upp emot 45 cm, en rejäl sak alltså och den flyger tidigt på kvällen, även i ljus eftermiddag, på hög höjd, där den fångar dykarbaggar, nattsländor och nattflyn. Flykten är drivande aktiv och målmedveten med rejäla dyk och kast och går runt över stora områden i landskapet. Om man inte är uppmärksam kan man ta den för en spelande enkelbeckasin.
Arten finns i stora delar av landet, men det är känt att den sträcker söderut under senhösten och till och med försvinner ut över Östersjön; en sträckande däggdjursart alltså.
I förrgår var det dags igen. Kvällen var klar och vindstilla och jag liksom kände på mig att det kunde vara något på gång så jag for ner för att njuta av tranor och annat från min stol vid väggen.
Jag följde med en tranflock ner över betet och då ...
... två stora fladdermöss for runt över blåhimlen. Det blev en magnifik upplevelse som jag verkligen unnar andra att uppleva och förstå, så passa på nu, alldeles vid solnedgången gäller och jag kan tänka mig att fler individer kommer att ansluta efter hand om hösten fortsätter så här vänt. Jag hoppas och tror att det är bara början.
Senare, när mörkret föll, kom fler arter fram. Utan fladdermusdetektor är jag inte kunnig nog att avgöra arttillhörighet men nog såg jag flera små Dvärgfladdermöss under almarna och över betet vid
Kvarnstugans bod flög flera medelstora fladdermöss runt: Nordisk fladdermus eller Mustaschfladdermus kanske jag kan gissa.
Sen blev det svart och jag blev blind.
För några år sedan upptäckte jag att Nordens största fladdermus, den som också heter Större Fladdermus, stannade till under sin höstflyttning söderut över landet i stort antal i området runt min Stuga vid Tåkern.
Jag såg drygt tio individer som samtidigt höll jaktrevir i luftrummet över strandskogen mellan Stugan och Renstad gård och upplevelsen av dessa rejäla flygande däggdjur var mäktig. Dessförinnan hade jag nämligen endast sett arten några få gånger.
Den Större fladdermusen, Nyctalus noctula, har en vingbredd på upp emot 45 cm, en rejäl sak alltså och den flyger tidigt på kvällen, även i ljus eftermiddag, på hög höjd, där den fångar dykarbaggar, nattsländor och nattflyn. Flykten är drivande aktiv och målmedveten med rejäla dyk och kast och går runt över stora områden i landskapet. Om man inte är uppmärksam kan man ta den för en spelande enkelbeckasin.
Arten finns i stora delar av landet, men det är känt att den sträcker söderut under senhösten och till och med försvinner ut över Östersjön; en sträckande däggdjursart alltså.
I förrgår var det dags igen. Kvällen var klar och vindstilla och jag liksom kände på mig att det kunde vara något på gång så jag for ner för att njuta av tranor och annat från min stol vid väggen.
Jag följde med en tranflock ner över betet och då ...
... två stora fladdermöss for runt över blåhimlen. Det blev en magnifik upplevelse som jag verkligen unnar andra att uppleva och förstå, så passa på nu, alldeles vid solnedgången gäller och jag kan tänka mig att fler individer kommer att ansluta efter hand om hösten fortsätter så här vänt. Jag hoppas och tror att det är bara början.
Senare, när mörkret föll, kom fler arter fram. Utan fladdermusdetektor är jag inte kunnig nog att avgöra arttillhörighet men nog såg jag flera små Dvärgfladdermöss under almarna och över betet vid
Kvarnstugans bod flög flera medelstora fladdermöss runt: Nordisk fladdermus eller Mustaschfladdermus kanske jag kan gissa.
Sen blev det svart och jag blev blind.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)