Surmossevägen. Till höger höjer sig en skarp brant bevuxen med bok, lärk och ädelgran och till vänster ligger Surmossen och där bakom reser sig berget med den gamla fornborgen Borggården på toppen. Det är dit jag är på väg.
Jag kände sug efter berg häromkvällen. Det händer ibland och det går oftast att göra något åt det, så jag åkte iväg för att vandra en stund i solnedgångens allra sista strålar längs Surmossevägen nedom fornborgen mitt på Omberg, där skog är satt på undantag i det igenvuxna gamla kärret. Det är en plats för sparvuggla nämligen och jag tänker mig något åt det hållet.
Jag svänger av in på den "Gröna vägen" under Borggården och det är då det händer - sparvugglan noterar mitt intrång i reviret och börjar ropa. Så blev en tanke möjlig och överraskande verklig.
Nu är det inte det sugande vårlätet sparvugglan ropar ut i kvällsljuset. Det som ljuder ett par gånger över skogen är istället det man brukar kalla artens höstläte:
"tjo - tju- tjy - tji"
En ramsa med tonhöjningar i terssteg med liksom pressat stämläge, genomträngande och överraskande annorlunda.
Jag ser aldrig utövaren. Sparvugglan sitter gömd i vegetationen alldeles där stigen går upp mot själva fornborgen. Två gånger ropar den sin ramsa och därefter är allt åter stilla i skogen, endast mesarna sisar en smula i det sista ljuset.
Vägen hem går över Hästhagen ner mot Stocklycke. Månen stiger över berget och hagen där kor betar istället för hästar.
Jag känner stor glädje över en lyckad utflykt denna underbart vackra oktoberkväll.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar