söndag 29 mars 2015

29 mars - Ryssja


Jag har en god vän i i grannen nästgårds ateljén. Han heter Jonny Ståhl och är fiskeexpert och mycket annat.
Han brukar bjuda mig på kaffe titt som tätt, vilket ger mig något dåligt samvete eftersom jag alltid verkar halka efter i frekvens.

- Kom över klockan nio, säger Jonny, så sätter jag på kannan.

Förutom att fiska och sånt där, så knyter Jonny nät av olika slag med hjälp av sin assistent Mats: kräftburar, flytnät, bottengarn, håmmor och ryssjor. 
Och jag har fått en inbjudan att vara med och dra gammeldags not vad det lider, vilket kommer att ge mig härliga minnen från min barndoms somrar på  Stora Askö vid Loftahammar i Tjust skärgård, där jag i åldern runt tio år var med om just sånt - på riktigt alltså!



Häromdagen blev en ryssja färdig för leverans. Den monterades upp till besiktning i trädgården och på plats var köparna Rogsbergs från Borghamn, nästan de enda kvarvarande professionella fiskarna på Östgötasidan av Vättern.

- Det blir till att fånga kräftbete i Tåkern med den häringa: suttare, mörten och sarv, säger de.

- Akta fågellivet bara, kontrar jag, som har sett vad  en "felplacerad" ryssja kan göra med doppingar och änder.

lördag 28 mars 2015

28 mars - Våren tar sig

.
Jag reser mig upp ur solen, lämnar en tom salladstallrik på bordet vid stugväggen, säger hej till Peter som tittat förbi och går in i skuggan, till baksidans trådstaket, där svämvattnet breder ut sig över betet som lider svagt ner mot Tåkern. Vårlöken färgar gräsvålen under storasken i grönt med en tunn gul nyans liksom överlagrat det där gröna.
Gråtrutarna varnar någonstans ovanifrån och jag spanar upp mot himmelskupan. Efter en stunds stirrande uppmärksammar jag ett mörkt litet nålstick högt i det blå, en örn, förstås, jag menar, det är inte ovanligt numera, nästan regel, just med havsörnar.
Det är bara det att den här gången seglar örnen på smäckrare vingar och med längre stjärt; det är en kungsörn. Det ser jag nu i kikaren.
Den viker vingarna och glider snabbt bort från de irriterande trutarna och försvinner mot Omberg, nästan utan att tappa höjd.



Precis som örnen försvinner bakom alridån hör jag sädesärlans läte "sirlitt".
Det blev inte en första stjärtvippande ärla på taket i år som det brukar. Det blev en snabbt överflygande ärla som lätt hade missats om det inte vore för det där typiska lätet. 
Det är för det mesta så det går till, fågelskådandet, att öronen blir först.



I sänkorna i betet står vårvattnet bräddfullt. En skir matta av gröna växter skjuter skott under ytan, vattenblink, möjor och förgätmigej. Dykarbaggar av olika sort pilar runt i det handvarma vattnet och "husmaskar" kryper precis överallt. Men än har inte åkergrodorna hunnit ner och inte heller mina snokar.



Vid Ombergs fot går jag en sväng på jakt efter vårnya huggormar i stenskravlen utan resultat. Blåsipporna färgar backen i lysande ultramarin.



Tibasten blommar för fullt och sänder ut doft av blomsterhandel  ...



... medan några tussilagoplantor redan börjar bli övermogna. Det går fort om våren. Aldrig att man riktigt hänger med.



Carl-Henrik och fru fagar sin härliga trädgård på bergets tröskel. De matar en lagom liten vårbrasa med pinnar och torra löv så att röken blir blå och doftar vår.
Detta händer medan en sorgmantelfjäril dansar runt med nässelfjärilarna på andra sidan staketet, i solen. Den är stor och vacker när den flyger men när den landar försvinner den nästan helt för mina ögon.



Våren tar sig. Men imorgon vankas visst kallt regn och blåst igen. Varannandagsväder är förutbestämt.
Sådan är också våren. Annars vore den inte.

torsdag 26 mars 2015

26 mars - Arbetet "Korp" fortgår

.

Gårdagens beting är på plats. Varje dag en ny akvarellstudie, det är kravet för att planeringen av Göran Bergengrens bok "Korp" ska gå i lås med planerad utgivning i oktober 2015.
Jag känner mig dock inte stressad av detta. Det är ganska lagom takt. Men så klart, det finns ju så många andra måsten samtidigt ....

onsdag 25 mars 2015

Indien 3. - Holy shit!

.
Vår reseledare i Indien, superba Stephanie Johannesson har alldeles nyss kommenterat min blogg i ett mejlsvar med att säga:

"Remember - Holy Shit!"

Det uttrycket har fått mig att ändra min ursprungliga rubrik i inlägget - Koskitens betydelse för Indiens landsbygd - och har också fått mig att "gå igång" på nya associationsbanor. Alltså söker jag på  Holy Shit i engelska Wikipedia. Men där finns inget att hämta.
Kan det vara så, tänker jag vidare, att engelsmännen skapade detta uttryck en gång i Indien när de såg människorna där använda sig av den "heliga" koskiten och tog med talesättet hem till imperiets vagga där det så småningom har tappat sitt ursprung. Möjligen. Vem vet?


*

Möjligen tycker ni också att jag helt har snöat in på skit och äckel eftersom mitt förra inlägg om vår nyliga indienresa handlade om smutsgamar och andra renhållningshjon, men faktum är att koskit, som jag således tänker närma mig, är en viktig grej på landsbygden i Indien.

Inget får förfaras och i brist på ved är torkad koskit ett utmärkt bränsle. Lerugnen, tandoor, används i det indiska husmansköket till det mesta och eldas ofta med kakor av torkad kogödsel. Naanbrödet du äter med god aptit på enkel lokal kan alltså mycket väl vara bakat med den värmen och även den kryddiga kycklingen och den ständigt närvarande kokade linsröran, daal.

Kogödseln används även som byggnadsmaterial, som isolering och stabilisering vid enklare husbyggen.



På landsbygden vid Agra och Varanasi såg vi överallt längs vägarna och i byarna hur kogödseln hanterades och lades upp till tork. Det tycktes vara en storskalig verksamhet.
På huk satt kvinnor i färgglada saris och bakade drygt hålkakestora kakor av koskit uppblandad med hackad halm eller sågspån, vilka sedan breddes ut till tork på lediga solfläckar överallt.



Det är kor och vattenbufflar som står för råvaran. 

Utanför porten till Taj Mahal kommer en karavan vattenbufflar och kor gående bland turister och nasare. De är trångt och rörigt, som alltid och troppen får nästan stånga sig framåt i människomassan.

Ledet förs av en äldre man i turban och sist går en yngling och manar på med ett tunt spö.
Just när karavanen passerar oss lättar en av bufflarna på trycket och blajorna smackar ner i asfalten.
Med händerna skrapar den unge mannen sist i tåget upp skiten och kastar det åt sidan ut mot vegetationen. 
Först så förstår jag hur naturligt och oförskräckt man ser på koskit i Indien. Där finns ingen som helst äckelkänsla inblandad. 
Nej, koblajan, och för den delen även buffelblajan, har del av själva kons helighet, som en gudomlig avföring helt enkelt. En helig substans - Holy shit!



Kor


Vattenbufflar

När kakorna torkat läggs de upp i stackar och täcks när det behövs med en plastduk som regnskydd. 



Koskitskakorna varvas väldigt vackert i sina staplar och blir till en sorts naturlig konstinstallation utanför varje hus. Parallellen till konstfullt formade vedstaplar på landsbygden hemmavid är uppenbar. Varför inte göra det både vackert och ändamålsenligt när man ändå gör det.



Indian Robin, foto av Ulla Björkman

I byn Beherna i Rajastan passade en Indian Robin (Engelsmännen ville njuta av sin hemmifrån saknade och älskade Robin, rödhake, även här i Indiens utmarker och utsåg en lokal variant) på att sjunga vackert för oss från toppen av torkande kogödselkakor uppe på taket - motsatserna möts på hög nivå - skit och fågelsång i skön förening.

tisdag 24 mars 2015

24 april - Arlas eko-mölk behöver inte falsk information

.
Jag kan inte låta bli att reagera idag vid frukostbordet.

Nog för att det är bra att det finns ekomjölk att köpa, nog för att det är så bra som det kanske kan bli för korna, hoppas vi, och förhoppningsvis så gott som möjligt också för miljön i vårt moderna lantbruk och nog för att vi i vår familj alltid köper dessa ekomjölksprodukter om där finns att få, så blir jag faktiskt irriterad på texten på mjölkpaketet vid dagens frukost.

Jag tycker att Arla tar ut svängarna lite väl mycket när man på ekomjölkspaketen berättar att "Vallen ger mångfald".


Jag citerar: " Sommartid är vallen betesmark och många olika insekter, fjärilar och fåglar trivs i vallens blandning av växter - en myllrande biologisk mångfald."

Det man här säger gäller det gamla naturbetet, som var rikt på liv av alla former, ängsnätfjärilar, blåvingar, guldvingar, jordlöpare, fältgentiana, kattfot, gulsparvar, sånglärkor, storspovar och tordyvlar - ett verkligt myller.
Men de naturliga betesmarkerna för mjölkkor är snart idel historia. De är helt enkelt bortrationaliserade, tyvärr även på många ekojordbruk. Det är vall som gäller idag, inte hagar och beten.


Vallen är en produktiv enhet för att maximera uttag av ensilage. Där odlas intensivt och ensartat, nästan som i en monokultur med timotej, lucern, klöver och några få arter till.
I vallen finns ingen plats för det man skriver om på mjölkpaketet, inga blommor och fjärilar och skulle en lärka, storspov, kornknarr, tofsvipa eller fälthare hitta dit blir ungarna halshuggna redan vid den första skörden av tre i maj månad.

Fy på sig Arla för denna desinformation! Ambitionen att marknadsföra ekomjölken med felaktiga fakta kan slå tillbaka. Det vore verkligen en otjänst.

fredag 20 mars 2015

20 mars - Solförmörkelse

.
Klockan är 10:53 den 20 mars 2015 och solförmörkelsen är 80%, men av detta finns inte mycket att se.


Däruppe, bakom molnskärmen, lyser solen just nu med endast 20 % av sin frånvaro.

Jag står på altanen och spanar upp mot den jämngrå himlen efter en minsta liten glimt i någon molnlucka. Men inte! Det är kört.
Det har varit många klara dagar den senaste veckan men just idag när månen lägger sig över solskivan så har en ogenomtränglig molnskärm lägrat sig framför skådespelet.

Pilfinkarna och gråsparvarna som tjattrar i häcken tystnar alltmer, skatorna flyger till det nya boet hos grannen och Ulla tänder lamporna i köket.
Det känns faktiskt mystiskt. En känsla av afton mitt på dagen.

Men redan nu när jag skriver detta kommer ljuset tillbaka igen.

torsdag 19 mars 2015

19 mars - Inget norrsken alls

.
Överallt i media, både i privata och officiella, finns bilderna på det spektakulära norrskenet som synts över hela landet och ända ner mot norra Tyskland och Polen.
Norrskenet som gröna draperier, ibland färgade mot orange eller i karmin, hängande över landskapet, över hustak och trädgårdar.
Det är en sällsynt kraftig solstorm som förorsakat detta fenomen, säger meteorologen i TV-vädret och det kan komma att synas på natthimlen ytterligare något dygn men avtar efterhand söderifrån.

Själv är jag i Stockholm och på så sätt lite låst i läget, och suget som finns där kan knappast dämpas under en storstadshimmels ljusförgiftning, så jag planerar för kommande natt istället. Den som nyss varit alltså. Då är jag hemma igen.

Det är natten till idag det, och jag åker ner till den mäktiga granitklippan vid Stora Lund klockan tio om kvällen.
Jag har tänkt ut det hela väl och har riggat upp kameran på stativ på toppen av berget under en magnifik stjärnhimmel med Omberg som fond och den blanka Vätterspegeln däremellan. Det kan inte bli bättre, tänker jag.



Men nog kunde det!
Himlen är och förblir otänd och hur jag än väntar ut fenomenet syns inte ett spår av nya färgnyanser i det svarta. 
Jag blir kvar där under natthimlen och väntar ytterligare någon timma. Men inget mer händer än att stjärnhimlen vrider sig några grader och jag börjar huttra av smygande nattkyla och tyst besvikelse.

Jag har missat det hela. Men rävarna skriker bortifrån Alvikens buskmarker. Alltid något.

måndag 16 mars 2015

Indien - 2. Vackrast av renhållningshjonen

.

Över Taj Mahal vid Agra i Indien svävar en smutsgam. 
Den seglar fram och tillbaka över området, söker uppvindar vid tornen och murarna, svävar  fram obekymrat och liksom tyngdlöst, landar en stund på en kupol, lyfter igen och söker sig framåt. Letande. Efter vad?

Den är inte ensam bland smutsgamar här. Åtminstone två till ser jag, mörkare av ungdomlighet. Men, det är den här, den som är vitast, kontrastrikast, vackrast och äldst som jag njuter av mest. Den har ett lysande knallgult ansikte. Jag återkommer till det.

Taj Mahal är rent och fint. Det utmärker sig på ett högst annorlunda och påtagligt sätt från den allmänrådande smutsen i övriga Indien.
Själva mausoleet är nyligen tvättat skinande vitt och putsat från all koleldssvärta och koblajssot. 



I dammarna går en man och städar. Han sveper med långa tag en lång mopp i knädjupt spegelvatten för att hålla alger och smuts borta. Allt ska vara fint och vackert vid detta världens underverk



På de välklippta gräsmattorna, bland bländande rabatter av dahlior, lejongap och krassing, håller kohägrarna till. De spatserar runt på sina styltor och plockar i sig av allehanda småskräp och flugor. De är vana vid folk och är helt obekymrade om närgångna fotografer. Kohägrarna gör sin allmännytta noga och enträget, men av egna skäl.



Och över allt detta finns de bruna gladorna, ibland i hundratal, svävande över hela Indien och naturligtvis också här, vid Taj Mahal. De är generalister, renhållningshjon av rang, och de äter av det mesta från sophögarna vilka det finns så gott om överallt.

Men med Indiens övriga stora gamar, de som det fanns så många av för några decennier sedan, är det numera skralt, eller för att tala klarspråk, nästan helt kört. På vår resa till exempel såg vi inte en enda White-rumped Vulture, Longbilled Vulture, Gåsgam,Cinereous Griffon eller Red-headed Vulture. De är alla nästan helt borta. Utrotade av miljögifter. Så otroligt ledsamt!



Av Indiens alla sopätare är det emellertid smutsgamen som jag tänker på just nu. Den är effektiv i sin städiver och den har en egen preferens vad gäller födan, vilket den är alldeles ensam om.
Smutsgamen äter nämligen skit, bajs alltså, vilket förstås namnet syftar på. Den drar nytta av alla exkrementhögar som man måste stiga åt sidan för när man fotvandrar i Indien. Många av dessa skitkorvar kommer ur hundar. 
Även inom Taj Mahals muromgärdade område finns de lösa hundarna, kanske inte lika många som utanför, men ändå högst påtagligt. Sammantaget blir det något ton hundskitar på ett år på gräsmattorna i parken.



Nästan alla Indiens hundar lever fritt, utan ägare. De är loppbitna, halta och trasiga. Ofta tittar de på en med bedjande ögon. De blir till eländesdjur för oss västerlänningar som ser hunden som vår bästa vän, ty här har de faktiskt lägre rang än råttor, och sådana finns det väldigt gott om.



Smutsgamen lever inte enbart av fekalier förstås. Den är väl lika mycket opportunist som alla andra kadaver-&skräpätare och tar för sig av vad som bjuds. Men för smutsgamen är ändå exkrementätandet extra betydelsefullt.
I bajs finns nämligen gott om restprodukter från förbrukade röda blodkroppar. Däri finns ett gult färgämne, det som ger gallan dess färg. 
Detta färgämne tar smutsgamen upp i sin ämnesomsättning och återanvänder. Den skaffar sig ett ornament, en prålighet, genom att färga sitt ansikte knallgult.
Den mest lyckosamma smutsgamen är den som äter flest skitar från till exempel hundar. Den individen blir vackrast och framgångsrikast av sin art. 

söndag 15 mars 2015

15 mars - Våren just nu

.
Jag längtade ut igår för att uppdatera mig på våren efter de tio dagarnas bortavaro. 
Frosten bet hårt på morgonen och vinden var iskallt nordostlig, så pass att handryggarna vitnade. Jag saknade min yllemössa och upplevde därför att fenologin inte hade sprungit ifrån mig speciellt mycket sen senast, vilket jag kände mig glad över.


*

En vårlig uppdateringstur ska förstås börja med svängen ner mot Tåkern och Stugan. Klockan är runt lunchtid.



Vid Ramstadbron går blåvattrat svämvatten ganska högt över Bankängen. Nattisen är tunn och spegelblank och den ger sig villigt för alla grågäss och sångsvanars tunga bukar. Över vassen långt därute svävar flera havsörnar men än ser jag ingen brun kärrhök.
Ett par enkelbeckasiner tickar bakom Stugan och jag hör två rördromar tuta. Sånglärkorna sjunger endast sparsamt och viporna går mest och trycker i narvinden.



I lä bakom min resliga komposthög vid Stugan flyger en nässelfjäril upp ur brungräset ...



...och i diket vid vägen lyser min första tussilago ur nymornad gräsbrodd.

Två tranpar spatserar omkring vid Holmens vall och där betar även ett gäng sädgäss, en förresten märkt med röd halsring.
Vännen Bengt som anländer och parkerar bakom mig berättar att kulmen i sädgåssträcket gick över redan för några dagar sedan.
Över Omberg hänger ännu en havsörn i uppvindarna men vi spanar förgäves efter kungsörnen som sågs bara för någon timma sedan just här.

- Jag har hört många kattugglor, säger Bengt, men ingen pärluggla.

Detta tänker jag på om kvällen och bestämmer mig för en ugglesväng ner mot Lorasjön för att göra min uppdatering heltäckande.



Venus braskar på himlen i väster, där solen ännu färgar horisonten orange och Jupiter lyser nästan lika starkt mot sydosthimlens mörkare ultramarin och jag kommer fram till parkeringsplatsen vid badet när skogen redan svärtats flera grader.
Ett gäng ungkråkor flyger skränande över skogen i jakt på nattkvarter och ett korppar kråar ur vrestallarna medan gärdsmygen "knittrar" bakom min rygg.
Koltrasten sjunger sin sista kvällsstrof precis när morkullorna börjar dra. Och, de är många, säkert fem eller sex individer som flyger runt hetsigt och jagande.

Jag sätter mig under en grankjol att lyssna efter sparvugglan som alltid brukar hålla till här, sätter händerna bakom öronen, öppnar munnen och blundar - ensam i världen.
Men istället är det en kattuggla som börjar ropa. Den är nära och ljudlig och börjar lågintensivt med flera minuters uppehåll mellan spelsekvenserna men efter hand ökar frekvensen och slutligen upplever jag fullt spel tätt inpå, inte längre bort än tjugofem meter.
Detta är säkert förklaringen till sparvugglans frånvaro på platsen i år. En sparvuggla lever farligt i ett kattugglerevir.

Ändå tycker jag mig höra en sparvugglas svaga vissling någonstans i mörkret, fem till sex signaler bara, och jag beslutar mig för att köra fram ytterligare en bit.



Jag stannar vid torpet Lorshagen och kliver rakt ut i ett härlig sparvugglespel. 
Ugglehanen ropar från en grandunge på en höjd alldeles bakom huset, med Jupiters vassa nålstick som himmelsfond. Och jag kan möjligen ana den lilla fågeltussen i en grantopp där borta.

"sju  sju  sju  sju  sju ......."

Och, det är inget eko som jag hör. Här finns en spelande sparvuggla ytterligare och den sitter ner mot sjökanten i Gevikens mäktiga barrbestånd. Två sparvugglor utmanar varandra i en skön duett. Bättre än så kunde jag knappast önska.

Morkullorna fortsätter att dra ännu en stund men vid halvåttatiden är skogen genomsvart och åter helt tyst.
En vårdag är överstånden och jag känner mig härligt uppdaterad och vederbörligt välkomnad. Dags att åka hem och sova ifatt lite jetlag.

lördag 14 mars 2015

Indien -1. Inledning

.
Ulla och jag är hemma igen efter en nio dagars intensiv resa till Indien.



Vi besökte bland annat Delhi, Jaipur, Barathpur, Agra och Varanasi

Fråga mig inte hur det var. Jag svarar bara att det inte går att berätta om, så enkelt. Vissa delar av Indien måste nämligen upplevas på plats för att förklaras.

Resan blev till en fontän av intryck - upplevelser, färger, dofter, smaker, rikedom, elände, skratt och gråt samt religioner i salig blandning bland ett myller av människor.
Och jag kommer tids nog att återvända, också i små berättelser här i min Naturliga dagbok. Men först måste jag visst landa lite i en annan verklighet.

onsdag 4 mars 2015

4 mars - En liten paus

.
Jag vill bara meddela att jag tar en liten paus i bloggskrivandet någon dryg vecka. Jag behöver koncentrera mig på arbetet med boken "Korp", ifall någon av alla mina läsare skulle undra, tänker jag.

måndag 2 mars 2015

1 mars - Utan kamera och kikare för en gångs skull

.
Det var igår. 
Våra gäster, Gunnel och Yngve, som vi hade bjudit med på Grävlingarnas lokala teaterfars i Hästholmens bygdegård kvällen innan, insisterade på en liten utflykt ner till Tåkern under förmiddagen, trots att vårvädret kommit av sig en smula. Man ville se mina i förväg omtalade vårtecken såsom gäss, lärkor och tofsvipor samt möjligen också försöka återfinna tidigare hittade blåsippor uppe på Omberg, så vi dristade oss, trots hutterheten i den tilltagande sydostvinden, att ge oss ut på vårjakt.

För att få mera tid struntade jag i att åka bort till ateljén för att hämta kamera och kikare; en så kort sväng som tänkt var, kunde jag väl klara mig utan för en gångs skull, tänkte jag lättjefullt och därmed blir dagens tema något tillrättalagt och misstänkt förutsägbart.

Sydostvinden var det.
Redan vid passagen av Hästholmen förvarnade jag medföljarna om att vårtiden var den rätta och att vinden för en gångs skull låg på från rätt håll idag, för att medföra att en spaning efter örnar över Stora klints branta klippvägg på Omberg torde kunde bli lyckosam.

Och minsann! Redan vid första glimten av bergsidan såg jag örnen.
Den seglade högt över berget mot gråhimlen, som en prick bara, men likväl en typisk örn med sina breda vingflak och renons på vingslag och så den stora höjden över backen.
Stanna ropade jag och Yngve som körde svängde lydigt av vid Alvastra grusgrops öde informationsplats varvid jag rusade ut med handskfackets minikikare i högsta hugg.
Jovisst - en kungsörn, en ungfågel med vita fönster och vit stjärtrot. 
Alla trippade ur för att se.



Kungsörnen skruvade runt flera hundra meter över oss utan ett enda aktivt vingslag, vek sedan ihop vingarna något och gled snett neråt och bort från oss i riktning mot Heda kyrka och försvann efter fem minuters observation i fjärran dis.
I brist på kamera slängde jag iväg ett par dokumentärt avsedda skott med min mobiltelefon, men inte ens med facit i hand går det i efterhand att se att det verkligen är en kungsörn.
Redan där och då förbannade jag min lättja och underlåtenhet att bringa mina "vapen" med. 
Så typiskt, tänkte jag bara.

Lärkorna var tysta denna dag vid Kälkestads stubbåkrar, men tofsviporna såg vi och en väldigt stor flock med sädgäss där även två vackra bläsgäss fanns med. 

Plötsligt ser jag en stor rovfågel lyfta långt där ute på maden. Jag ser den bakifrån och det är långt håll och den flyger från mig ut mot vassbältet. 
Jag tror att det är en havsörn, säger jag till mina medpassagerare och kliver ur bilen med minikikaren för ögonen.
Då vänder fågeln upp mot vinden och kommer tillbaka mot vårt håll. Nu ser jag att det är en kungsörn och jag tror att det möjligen kan vara samma fågel som vi såg för en knapp timme sedan över Omberg.


Fågeln kommer så lågt över starrmaden att vingarna viker tuvornas strån, flyger rakt emot mig så nära att jag tycker mig ana ett möjligt solblänk i ögat, men svänger av på 75 meters håll och passerar förbi som en hel paradorkester i full ornat i vackert ljus med blänkande tromboner och spända trumskinn.
Grågässen fräser iväg ur vattenblänket, kacklande av skräck och viporna lyfter momentant.
Av alla mina spontana kungsörnsobservationer genom åren är detta en av de förnämsta - ljuset, närheten, direktheten, mäktigheten, spontaniteten och överraskningen ... allt är verkligen på plats ...
allt, utom kameran och kikaren.

Jag tänker inte här redovisa de svordomar och epitet som slank ur mig när den vackra unga kungsörnen passerade så oförskämt nära och fotomässigt bjudande, utan mera, så gott som möjligt, berätta om mina tappra försök att förankra upplevelsen stadigt i mitt bildminne för det kommande, men nog skulle detta bli den sista gången jag åkte ut i naturen så oförberedd och slarvig, lovade jag mig själv. 
"Så typiskt!" blev således devisen och lärdomen för dagen.

När vi på hemvägen åter passerade Omberg, låg en ny örn och skruvade över bergsidan. Så självklart! Nu var det en havsörn. 
Men, jag var redan luttrad och trött och bad inte ens om ett stopp av fordonet längre. Jag ville hem. Hem, innan det var för sent.