Indien - 2. Vackrast av renhållningshjonen

.

Över Taj Mahal vid Agra i Indien svävar en smutsgam. 
Den seglar fram och tillbaka över området, söker uppvindar vid tornen och murarna, svävar  fram obekymrat och liksom tyngdlöst, landar en stund på en kupol, lyfter igen och söker sig framåt. Letande. Efter vad?

Den är inte ensam bland smutsgamar här. Åtminstone två till ser jag, mörkare av ungdomlighet. Men, det är den här, den som är vitast, kontrastrikast, vackrast och äldst som jag njuter av mest. Den har ett lysande knallgult ansikte. Jag återkommer till det.

Taj Mahal är rent och fint. Det utmärker sig på ett högst annorlunda och påtagligt sätt från den allmänrådande smutsen i övriga Indien.
Själva mausoleet är nyligen tvättat skinande vitt och putsat från all koleldssvärta och koblajssot. 

I dammarna går en man och städar. Han sveper med långa tag en lång mopp i knädjupt spegelvatten för att hålla alger och smuts borta. Allt ska vara fint och vackert vid detta världens underverk

På de välklippta gräsmattorna, bland bländande rabatter av dahlior, lejongap och krassing, håller kohägrarna till. De spatserar runt på sina styltor och plockar i sig av allehanda småskräp och flugor. De är vana vid folk och är helt obekymrade om närgångna fotografer. Kohägrarna gör sin allmännytta noga och enträget, men av egna skäl.

Och över allt detta finns de bruna gladorna, ibland i hundratal, svävande över hela Indien och naturligtvis också här, vid Taj Mahal. De är generalister, renhållningshjon av rang, och de äter av det mesta från sophögarna vilka det finns så gott om överallt.

Men med Indiens övriga stora gamar, de som det fanns så många av för några decennier sedan, är det numera skralt, eller för att tala klarspråk, nästan helt kört. På vår resa till exempel såg vi inte en enda White-rumped Vulture, Longbilled Vulture, Gåsgam,Cinereous Griffon eller Red-headed Vulture. De är alla nästan helt borta. Utrotade av miljögifter. Så otroligt ledsamt!

Av Indiens alla sopätare är det emellertid smutsgamen som jag tänker på just nu. Den är effektiv i sin städiver och den har en egen preferens vad gäller födan, vilket den är alldeles ensam om.
Smutsgamen äter nämligen skit, bajs alltså, vilket förstås namnet syftar på. Den drar nytta av alla exkrementhögar som man måste stiga åt sidan för när man fotvandrar i Indien. Många av dessa skitkorvar kommer ur hundar. 
Även inom Taj Mahals muromgärdade område finns de lösa hundarna, kanske inte lika många som utanför, men ändå högst påtagligt. Sammantaget blir det något ton hundskitar på ett år på gräsmattorna i parken.

Nästan alla Indiens hundar lever fritt, utan ägare. De är loppbitna, halta och trasiga. Ofta tittar de på en med bedjande ögon. De blir till eländesdjur för oss västerlänningar som ser hunden som vår bästa vän, ty här har de faktiskt lägre rang än råttor, och sådana finns det väldigt gott om.

Smutsgamen lever inte enbart av fekalier förstås. Den är väl lika mycket opportunist som alla andra kadaver-&skräpätare och tar för sig av vad som bjuds. Men för smutsgamen är ändå exkrementätandet extra betydelsefullt.
I bajs finns nämligen gott om restprodukter från förbrukade röda blodkroppar. Däri finns ett gult färgämne, det som ger gallan dess färg. 
Detta färgämne tar smutsgamen upp i sin ämnesomsättning och återanvänder. Den skaffar sig ett ornament, en prålighet, genom att färga sitt ansikte knallgult.
Den mest lyckosamma smutsgamen är den som äter flest skitar från till exempel hundar. Den individen blir vackrast och framgångsrikast av sin art.