lördag 30 oktober 2021

25 oktober - En blåsig rast vid Brantevik

En av våra skånska dagar nyligen körde vi mot Simrishamn; en stad med gatsten, gatsten och åter gatsten i alla former och storlekar. Så vackert och fint och knappast ett spår av asfalt.

Men vi tog en liten rast vid Brantevik först. Det blåste ganska skapligt och med ungefär trettio vågors mellanrum rullade stora bränningar in från havet mot land från gårdagens hårda vind. Detta var precis vad tre tuffa surfare väntade på.

De låg stilla i sina våtdräkter med stort tålamod och gav sig inte upp på brädan förrän rejäla dyningar reste sig vid revet. Då blev det fart och fläkt. Vilken märklig hobby - mitt i kallaste vattnet.


Gransångare.

I törnrosbusken i sanden framför mig höll ett gäng grönfinkar till och käkade nyponkärnor. En rödhake tickade från båthusen och sen fanns där en liten blyg gransångare som hulkade (skulkade = blygt smygande, skulle det vara) i den låga vegetationen. Det blev ju riktigt trevligt i blåsten, men Ulla, hon väntade i bilen.

fredag 29 oktober 2021

29 oktober - Kuriost på Omberg

Omberg har många nivåer:

Det biologiska perspektivet

Det kulturella perspektivet

Det geologiska perspektivet

Det arkeologiska perspektivet

Det turistiska perspektivet med friluftslivet

Samt alla andra områden och möjliga kombinationer däremellan.

I vår tisdagsgrupp går vi ibland på djupet i ett smalare sammanhang än annars och så var det nog under våra senaste besök; nästan ner till lite "nördig" nivå kan nog många tycka.

Lars, som har faiblesse också för udda och okända Ombergspdetaljer samt kunskap därom utöver det vanliga, ledde oss till annorlunda, ickespektakulära platser; en dag i regn och en dag utan.

Väldigt förutseende hade Sverker tagit med ved och stickor till vårt första möte vid Hjässatorget, den dagen det regnade. I vindskyddet fick vi nödvändigt ly för den kalla nederbörden som smattrade ner över Omberg. Och i brasans värme kunde vi tryggt invänta den emotsedda och utlovade lättnad, som till slut också infann sig. Då gick vi iväg.

Det finns en liten kulle mitt i skogen på Omberg mellan Höje och Stocklycke. Den kallas för Drottningkullen. Historien vet att berätta att namnet kom till under den tid då Omberg var en Kunglig djurgård, stängslat och bevakat för jakt åt kungligheter och dessas underlydande grevar och baroner. Den som begick jaktbrott där hotades med faktisk död eller landsförvisning, sådant finns det skriftliga vittnesmål om.

Vi var där, på Drottningkullen, men för den som förväntat sig något storartat fanns bara besvikelse att få mem det visst vi redan om, fast ändå ...


Drottningkullen i bakgrunden och i förgrunden en ca 70 år gammal planteringsyta för att driva upp ädelgranar.

Inte ens en glänta i den gamla granskogen vittnar om platsens ursprungliga betydelse, inte heller topografiskt, eftersom "kullen" reser sig endast några meter i höjd över backen. Man får använda sig av stor fantasi för att förstå att det på den här lilla kullens topp låg en öppning i form av en stjärna, till vilken ett antal röjda gator liksom strålar, från omgivande skog ledde in. De var siktgator gjorda för jakt. Den upphöjde jägaren med sitt entourage stod på pass där i mitten och inväntade dreven av drevkarlar som gick längs skogens lapptygslinjer och pressade stressade byten framför sig, en hjort eller ett vildsvin, till den kunglige avslutaren.


Drottning Kristina, målning av Sébastien Bourdon.

Namnet Drottningkullen, berättar historien om att drottning Kristina varit där. Hur det nu är med detta finns inga skriftliga bevis på, men att drottningen var på plats i Vadstena slott vet man och att hon var intresserad av jakt vet man också. När så Omberg ligger bara en halv dagsresa söderut från slottet, så är det troligt att man åt dylika berättelser inte ska rynka på näsan och att namnet ännu lever kanske är ett bevis nog?!

Men egentligen är vi tre på plats för en helt annan sak. Lars har nämligen tänkt sig att vi ska studera den gamla planteringsytan framför kullen. Den syns i fotot som en öppen grön yta av ca 30 x 50 meter mitt i ädelgranskogen. Här framodlades för ungefär 70 år sedan mängder av Abiesgranplantor från frö under skärmskugga av omgivande skog. 

Detta är "en historiskt intressant plats", menar Lars. "Så här kom Ombergs ädelgranskogar till, i omgångar under historiens lopp genom Ombergs skogsskolas, Domänverkets och nuvarande Sveaskogs försorg".

Men man måste allt ha tolkning och bakgrund klar för sig, både av det ena och det andra, för att inse värdet av sådana nästan osynliga subtiliteter i terrängen på berget. Att hitta för gemene man kan vara ogörligt.

*

Dagen då det inte regnade åkte vi norrut längs Vallgatan mitt uppe på Omberg till "Skiftesväg 18". Den leder ner till vändplatsen bredvid Hälle källor men vi stannade efter bara hundra meter och gick in i skogen mot söder.

Vi vandrar fram till en ljusare glänta i den rätt trista granskogsplanteringen.

För ett antal år sedan, berättar Lars, fann man här, mitt i skogen, två stycken gravhögar tätt intill varandra. De beräknades vara ca 4 000 år gamla, alltså från tiden yngre stenålder till bronsålder. Arkeologen Anders Persson från Östergötlands museum besökte kort därefter platsen och kunde konstatera att lokal, läge och utseende stämde väl överens med motsvarande gravhögar man ofta finner längs Norrlands kust och att även de här två på Omberg troligen anlades med fri sikt ut över vatten, det dåtida "högre" Vättern.


Kort efter upptäckten/återupptäckten för ca tio år sedan röjdes ytan runt högarna, vilket man så här i efterhand kanske måste se som tämligen misslyckat, ty idag vid besöket är det svårt kunna se något alls och nästan omöjligt dessutom att ta sig fram på grund av uppslaget av sly, buskar, småträd, hallon, gräs och hampflockel. Lars är märkbart besviken. Det hade nog varit bättre om skogen fått stå kvar och skärma bort ljuset.


Sverker på högen.

"Jag gör väl som arkeologer brukar göra", säger Sverker och sparkar bort mossan på stenarna. "Jo då, röset finns här under all vegetation".


Hur man skall gå vidare med denna unika fornlämning återstår att se. Jag tror nog att Lars kommer att vidarebefordra våra synpunkter till högre ort. Sen kommer man till det där med pengarna och där kan åtgärderna stranda.

*

På vägen hem över Vallgatan upptäcker Karin och Sverker att flera annorlunda träd är planterade på ett skifte. Vi undersöker området som visar sig husera flera plantor av äkta kastanj samt många små lövträd som vi inte kan placera taxonomiskt. Första intrycket är att de är någon slags lönn, men jag föreslår en art av ek och Sverker slår ett slag för Sorbussläktet, det vill säga en oxel eller rönn.


Äkta kastanj, Castanea sativa, här med ett bo, ett s k hannäste, troligen av en törnsångare eller trädgårdssångare. De träden var lätta att känna igen. Kastanjer med frukt hittades i beståndet, dock inte befruktade sådana. 

En kvist av det för oss först okända lövträdet som vid senare kontroll visade sig vara tyskoxel, Sorbus torminalis. Sverker, han fick rätt till slut.

Sverker blir alltså den som löser gåtan och han kan även berätta att tyskoxelns virke används till lyxig inredning av bilar av ett särskilt känt tyskt märke.


Robinia i mitten med tyskoxlar därunder.

Vi står där på Omberg alla fyra som levande frågetecken, undrande över vad dessa exotiska trädslag har här att göra och vi har svårt att tänka oss att Sveaskog skulle vara inblandade i projektet.

Rätt så. Hemma kommer vi var och en av oss, i stort sett samtidigt, fram till samma slutsats som också bekräftas, att det är en, av nästan alla i bygden numera känd fruktodlare och entreprenör, som ligger bakom det hela. Det blir till slut så självklart; egna gotter till jul och exotiska virken är ju hans kända signum.

*

Uppgiften har varit av godo, att frilägga gammelekarna på Omberg. Nylig röjning har skett runt omkring bjässarna. Uppdraget är därmed fullbordat. 

Fällda idegranar på Omberg.

Att några gamla idegranar, vördnadsvärda träd av reliktkaraktär från Atlantisk tidsålder, också fått sågen i sig kan väl ses som ett aber, ett misstag begånget av okunskap eller brist på informationsöverföring.

Men så är det. En handfull hundråriga idegranar har fällts i sammanhanget och det är inget att göra något väsen av nu i efterhand, tycker jag. Men det bör förstås inte hända igen. Hoppas nu bara att någon tar hand om själva virket; det är ju ett riktigt fint gammalt intarsia- och fanérträslag av väl känd dignitet med en djup brun färg.

tisdag 26 oktober 2021

26 oktober - Skisser från Stenshuvuds nationalpark på Österlen i Skåne

Några akvarellskisser från en dag vid Stenshuvud på Österlen den 22 oktober 2021.


Vid bäckens utlopp.


Rönnträdet vid strandkanten.


I avenbokskogen.


Kustlinjen.


söndag 24 oktober 2021

24 oktober - Elsa och Piraten

Med bestämda steg och med klapper från stavarna tågar hon allt raskare på framför oss längs en gata i Kivik. 


Det ljusnar över Hanöbukten.

Havet brusar från öster över Hanöbuktens halva storcirkel och regnet lämnar bygden med pussar och pölar blänkande överallt. En sent lättande himmel och svag kvällsol har lockat oss ut till en efterlängtad kvällspromenad i lä för den ökande vinden längs gator och gränder mellan låga stenhus denna dag där vi under resan ned genom landet sett Kristianstadslättens alla leråkrar ligga dränkta under vatten, genom en vindruta där torkarna inte tog en enda paus.

Så hejdar hon sig, väntar in oss en smula, kanske för att hon känner  sig en aning förföljd, vänder sig om och möter vår vänlighet med sin. Ett leende och: "Så skönt att regnet har upphört. Nu är det gott att ta en promenad. Det gör jag här längs gatorna nästan varje dag".

Så bromsar vi in våra steg tillsammans och hon börjar genast berätta.

"Jag bor här, bara ett kvarter bort. Infödd Kiviksbo är jag och nittio år gammal och jag har sett samhället förändras. Förr bodde här gott om fiskare och sjömän, men idag finns nästan inget kvar. Längs den här gatan, Stengatan, finns ingen bofast kvar längre, bara sommargäster och det blir så tomt så här års och hela vintern igenom. Inget liv alls. Här låg förresten telegrafstationen, här var konditoriet, där fanns väldigt gott bröd och där var affären. Allt är borta". 

"Jag heter Elsa förresten, Elsa Matsson. Vad heter ni och var kommer ni ifrån?"

"Följ med bort en liten bit och titta på mitt hus. Jag bor så fint, tycker jag. Huset är visserligen gammalt - tvåhundra år - och min släkt har ägt det i alla tider, men jag bor ensam nu och jag bor så bra. Kan helt enkelt inte bli bättre."


Charneupäron från Elsas trädgård.

"Se vilket fint päronträd jag har - Charneu heter det - men det börjar ta slut nu. Jag har fått så riklig skörd, att jag bjuder alla förbipasserande att ta några stycken ur min röda hink. Hmm, låt se. Här har ni några fina. Tag med dom!"

- Du Elsa, säger jag. Kände du Piraten?

"Det kan du tro! Han bodde ju där, rätt över gatan, i det där gulgröna tvåvåningshuset i backen", säger hon och pekar.

"Men det är klart, om nu rätt ska vara rätt, att egentligen kände jag ju inte Piraten något vidare värst, i alla fall inte så där personligen. Han var liksom lite för mer och för fin för oss andra, vanliga Kiviksbor och strosade omkring i sin basker med lite högdragen min och talade sällan med oss, med mig. Men jag var ju ung då förstås och han på väg in i ålderdomen, så det förklarar väl rätt mycket."

"Han umgicks mest med den tidens kändisar, vad jag förstår, Sten Broman, Evert Taube och Lasse Holmkvist och man hörde ju talas om festerna där på andra sidan gatan och att det var ganska full fart ibland, om jag så säger."

"Men hans fru Tora kände jag. Hon var nämligen min tandläkare och därför var jag där i huset ibland, på bottenvåningen, där hon hade sin mottagning. Jo, det var tider det och det är länge sen nu."

"Har ni sett statyn av honom där borta? Så minns jag honom själv också."

I backen på Piratens väg upp mot sitt hus står han staty, Fridtjof Nilsson Piraten, gjord av konstnären Göran Hazelius. I fullformat gjuten i brons med "barettan" på svaj och en air som från den stora världen spanar han ut över Hanöbukten.


Dagen till ära och kanske är det samma visa varje dag, har han något färgglatt, idag en klase rönnbär i näven.

Bakom honom står en liten blyg figur. Vem det är ligger i betraktarens fantasi att fundera över, men troligen är det tänkt som en karaktär från någon av Piratens böcker. Konstnären själv ger inget svar.

*

Så avslutas det fina mötet människor emellan, Elsa går in till sitt och vi sätter oss i bilen och åker en kort sväng norrut, till Ravlunda kyrka, för att fullfölja vårt Piratenäventyr med att besöka hans grav.

Ravlunda kyrka i kvällsljus.

På en höjd med vidunderlig utsikt över landskapet, mot Brösarps backar i väster och havet i öster, ligger kyrkan. Inte underligt att Fridtjov Nilsson Piraten valde denna vackra gravplats. Annars kunde man ju ha tänkt sig både Kivik där han bodde en stor del av sitt liv, eller Vollsjö där han var född, men här blev det.

Innanför grinden finns en liten skylt som berättar att graven ligger bakom kyrkan i söderläge. Vi vandrar dit längs en knastrande grusgång med en hård västanvind rakt i ansiktet.

Graven är enkel, inramad av blomster och gula höstlöv. Bredvid står en liten minnestavala med hälsning från Piraten-sällskapet. 


Stenen är en liggande granitplatta utan namn. Vi böjer oss ner och läser den för oss och för de flesta redan välbekanta texten:

"HÄR UNDER ÄR ASKAN AV EN MAN SOM HADE VANAN ATT SKJUTA ALLT TILL MORGONDAGEN. DOCK BÄTTRADES HAN PÅ SITT YTTERSTA OCH DOG VERKLIGEN DEN 31 JAN. 1972"

Lite rikare och lyckligare kan vi nu lägga in Fridtjof Nilsson Piraten i vårt minnesarkiv. Det känns verkligen bra. Vi är uppdaterade.

Nedan följer ett par länkar för den som vill ta del av Fridtjof Nilsson Piratens liv och leverne, författarskap och biografi på ett djupare plan. Jag har ju bara skrapat på ytan.

Rötter - Sveriges Släktforskarförbund

Piratensällskapet

lördag 23 oktober 2021

23 oktober - Österlen

Nu har Ulla och jag precis kommit tillbaka hem efter en tre dagars resa till Österlen i Skåne, så rika på intryck och upplevelser. Jag tänker ge er några smakprov så snart jag hinner och orkar, tills dess, njut av det böljande vackra landskapet fångat alldeles nära Fyledalen mellan Tomelilla och Sjöbo.

söndag 17 oktober 2021

17 oktober - Sigtuna och Hjälstaviken

Jag har nyligen varit vid Hjälstaviken, möjligen den nordligaste av Mälarens alla vikar, en grund tarm, en träskmark, älskad därför av Huvudstadens alla naturmänniskor och ornitologer, vilka söker upplevelser liknande dem jag själv har i mitt eget Tåkern.

Jag har varit där förut, men det var länge sedan. Jag minns att vi den gången stod på ett berg med utsikt över en svåråtkomlig vassjö som var tätt bevuxen av buskar och sly. Det måste ha varit någon gång i första halvan av 1960-talet, då jag en kort period var länsordförande för Östergötlands Fältbiologer och var på konferens i Stockholm, att Hjälstaviken ingick som ett av besöksmålen. Landsort och Gunnarsstenarna var ett par andra. Jag var ung, allt var spännande men så mycket mer än detta minns jag just inte.

Naturreservatet Hjälstaviken.

Därför var det med stor nyfikenhet Ulla och jag var där i veckan. Inbjudna och guidade blev vi av våra nyblivna goda vänner Kerstin och Jan som oerhört gästfritt och varmt tog emot oss i sitt hem under några dagar. 

Jan och Kerstin bjuder på fika vid Hjälstaviken.

Detta tarvar förstås en förklaring. Jag gör en lång historia kort genom att helt sonika berätta att Jan och jag nyligen har hittat varandra såsom sysslingar på min fars och hans mors sida, kusinerna. Allt hände för ungefär ett år sedan då en första kontakt knöts. Att vara släkt är ingen garanti för vänskap men i det här fallet har allt kommit i ett förklarat ljus. Våra upplevelser och intressen verkar samstämmiga och därmed ligger allt upplagt för bestående kamratskap och glädjande umgänge.

Sigtuna stad.

Men, första dagen gjorde vi Sigtuna, en stad som varken Ulla eller jag tidigare hade besökt. Sigtuna är en kvarlämnad idyll, en trähusstad, såsom Söderköping, Mariefred och Eksjö, där man kan strosa på en kort gågata kantad av små butiker med turistisk inriktning liggande vid den branta slänten ner mot Mälarens vatten, där den medeltida staden, en gång Svea rikes huvudsäte innan Stockholm tog över, hade sin livliga hamn, idag en avkopplande strandpromenad bland skapade vilorum, pilar och tama gräsänder, alldeles innan man åter vänder upp igen, till det gamla 1600-talshuset i grändens backe och tar en varm fikapaus på Tant Brun i höstkylan.

Jo just det, Sigtuna har en välfylld bokhandel. Så värt att notera. Naturligtvis var vi där och handlade.

Men i utkanten av den gamla medeltidsstaden växer nu ett annat samhälle också upp. Arkitektritade flerfamiljshus och villor för lantligt längtande stockholmare byggs inte mer än några stenkast bort från låga trähus och spjälstaket. Hela tre fastighetsmäklare frestar längs den korta gatan och priserna i fönstren är anpassade efter storstadsbors behov och förmåga.

Dag två bär det så av till Hjälstaviken några mil västerut. Jag visste inte innan då jag tidigare har passerat på den pampiga gröna bron  längs E18 vid Ekolssund att det var Hjälstaviken jag såg mot norr, och träskmarkerna längst upp i gattet kan man ju ändå inte se därifrån.


Vi parkerar i besöksområdet på västra sidan av viken, där en välordnad rastplats med frikostig information berättar historien om platsen. En stig leder över betade marker ner till ett fågeltorn vid stranden. Från Kokullen som ligger längs stigen har man en bra utsikt över viken, säger Jan. 
Men blåsten tar tag i oss och vi saknar värmande mössor och vantar. Ett par små flockar med vitkindade gäss flyger omkring i området, sällskapande med sädgäss som anländer från norr (snön har precis anlänt till norra Sverige). Krickor och gräsänder rastar på öppet vatten, en ung häger fiskar och mot kullarna och vassen norröver ser vi blåhök, ormvråk och fjällvråk. Men enligt Jans uppfattning är det sammantaget en tyst och "död" dag idag. Sånt förlikar jag mig dock med, vis av egen erfarenhet, och njuter av sällskapet, geografin och miljön.


Bortom sankmarken reser sig lövskogskullen som heter Parnassen, där grevar och baroner har lotsat fram kungar och drottningar till lämpliga skott mot hjortar och älg i mitten av den stjärna med rågångar som friserades fram ur lövskogsdunklet. 
Där i Parnassens mittpunkt har även Gustav III stått på pass, vet Jan att berätta och själv har han vid ett gyllene tillfälle sett en lappuggla landa just där, bland vitsippor och gulsippor. Det är sånt man aldrig glömmer.

Väldiga våtmarker breder ut sig längs vår stig och spång. Starr, gräs, skräppor, hästsvans och gul svärdslilja dominerar. De ursprungliga buskmarkerna är numera bortröjda och jag kan gott tänka mig att det idag, förutom de enkelbeckasiner som vi skrämmer upp längs vägen,  också finns ett okänt men troligen ganska stort antal dvärgbeckasiner smygande på plats, men sånt vet man inte säkert eftersom man faktiskt måste trampa upp dem ur sörjan för av få vetskap. Men, miljön och förutsättningar känns perfekta för arten.


På andra sidan viken går vi en sväng längs väl spångade leder, breda och stabila och bitvis iordningsställda också för rullstol. Genom vassen som växer där går vi fram till ett stort gömsle med utsikt över hela området och där information av olika slag berättar allt som finns att veta. 


När vi sedan går tillbaka får vi äntligen se en skäggmes. Jan har så långt undrat över oturen, här brukar ju en flock hålla till. Men, det blir alltså bara en, en hane, som dessutom ter sig lite "övergiven" och lockar intensivt medan han flyger iväg över det blonda vasshavet och uppslukas.
Med ens, så känner jag mig hemma även här. Tack Jan och Kerstin!

fredag 15 oktober 2021

16 oktober - Polyneuropatin har fått en egen dag

Populärt numera är att varje dag skall tillägnas något specifikt och de flesta känner nog till Kanelbullens dag den 4 oktober som ett exempel på detta. 

Morgondagens datum, den 16 oktober, har fått en något allvarligare grund. Den är alldeles nyinstiftat för i år och den kallas för "Polyneuropatins dag". 

Polyneuropati är ett mångformigt slag av sjukdomar i nerver och en nervcell illustrerar därför föreningen Neuros budskap om denna tämligen okända sjukdomsfamilj som drabbar våra nervtrådar.

Anledningen till att jag tar upp detta i min egen blogg är att jag sedan något halvår tillbaka har fått diagnosen polyneuropati. Jag är på ett sätt glad över detta, att äntligen få veta vad som är fel och samtidigt ledsen, naturligtvis, över att skröpligheten tilltar.

Polyneuropati är en brokig samling av slag, symtom och orsaker och den variant jag har, har efter mängder av undersökningar och konsultationer, definierats som "Idiopatisk polyneuropati", d v s en slags autoimmunt degenerativ form som drabbar perifera nerver, ofta de längsta som går ut till extremiterna, benen mest, men hos mig numera även är begynnande i armarna. Det för med sig att nerverna efterhand förtvinar och att jag alltmer förlorar känseln i mina fötter, ben och armar. Det hela började med domnande "sovningskänslor" för så där en tio år sedan, något som säkert alla har känt av när man sovit eller vilat illa, men som hos mig blir kroniskt förvärrade och bestående. Balansen börjar bli usel och jag börjar få alltmer upprepade små kramper i mina vadmuskler, som dessutom orkar med allt mindre.

Jag vill slå ett slag för information om denna plågande sjukdom i alla sina former eftersom Polyneuropatin har blivit en folksjukdom av ökande dignitet. Idag är nästan 200 000 personer i vårt land diagnosticerade och tendensen är ökande och svårförklarlig. Det är dags menar Föreningen Neuros ordförande, Lise Lidbäck, att lyfta fram den hittills för allmänheten nästan helt okända sjukdomen Polyneuropati, i alla sina former, till ytan.

Jag är numera stolt medlem i föreningen Neuro och gör med detta skriveri en liten insats för helheten.

Jag hoppas att du vill läsa vidare om polyneuropatin denna dag den 16 oktober och även fortsättningsvis vara med att dela vidare till dina medmänniskor. 

Här är länken för att få veta mera

Tack för att du har tagit del!

måndag 11 oktober 2021

11 oktober - En annan gran

Längs naturstigen västerut genom strandskogen inte långt från Naturum Tåkern finns en annorlunda gran. Den har lite hängande kvistar, men så har ju många varianter. Det som gör den lite udda är att kottarna har bakåtböjda fjäll, så att den ser extra taggig ut.

- Jag hittade denna egendomliga gran under en naturvandring här för många år sedan, berättar Sverker. Och jag har för mig att det finns färre än tio liknande exemplar beskrivna i hela vårt land, säger han en aning stolt.

- Och jag har berättat om den många gånger under mina guideturer förbi platsen, fyller Lars i.

Och jag då. Jo, jag har också noterat den en gång för nu länge sedan men sen missat alltihop.

- Den här varianten kallas Picea abies f. recurvata, säger Sverker, där den sista delen i namnet, formen, är latin och kan översättas med "bakåtböjd".

Hemma i ateljén letar jag förtvivlat och gagnlöst efter mer fakta på begreppet.  "Nowegian spruce" är det närmaste jag kommer, men om jag förstår rätt, är det bara det engelska namnet på vanlig gran Picea abies

Tja! Det blir som det blir. Allt kan man inte veta eller förstå. Men granen finns kvar för den som vill se, endast femtio meter längs spången från tornet.

Senare tillägg:

Initierad information om denna form av vår svenska gran kommer här via vännen Sverker Kärrsgård med benägen hjälp från Johannes Lundberg, specialist på Naturhistoriska riksmuseum i Stockholm:

"Jag sände en fråga och har fått detta svar. Granen vid Medevi brunn är nog samma ex. Svaret visar i alla fall att formen existerar. Jag tog mig friheten att inte ha någon erinran mot att de använde bilden i din blogg om de skulle vilja. 

Sverker"

Johannes Lundberg:

"Hej Sverker!

Vi har endast två insamlingar som är bestämda till Picea abies f. recurvata i våra samlingar, varav en är uppdelad i två databasposter (herbarieark och kottar). De är registrerade under registreringsnumren S-OG-831 (Arne Törnell, utan insamlingsdatum: Motala, V Ny s:n, vid Odensbergsvikens östra sida, ca 500 m N om bryggan vid gamla tegelbruket, på Medevi brunns ägor; fyndet publicerat av Magnus Fries i Lustgården 1979/80); S09-34790 (Folke Kihlstedt, utan insamlingsdatum: Knista, Lekeberga) samt S16-14484 (Arne Törnell 1979: Motala, V Ny s:n, kottarna från insamlingen S-OG-831). Du kan söka efter föremålen i vår on-line-databas herbarium.nrm.se (sök på registreringsnumren). Det verkar saknas belägg för många fynd av f. recurvata! (Men de kanske finns på något annat herbarium?)

Om du inte redan har artikeln i Lustgården så finns den på nätet: http://www.dendrologerna.se/wp-content/uploads/2016/07/Lustgarden_1979-1980_v04.pdf

Hälsningar, Johannes
Naturhistoriska riksmuseet"

onsdag 6 oktober 2021

6 oktober - Höst i vår trädgård

Hösten är här. Löven faller. Regniga dagar blandas med soliga. Trädgården mognar och inom kort skall allt bäras in till vinterförvaring i förråd och till ateljén, där blomsterträden får vila upp sig. Så här dags börjar jag redan känna en aning av längtan efter den där vintervilan. Men än är vi förstås inte där. Oktober är fortfarande i sin linda och regnigt mörka november återstår. Ännu finns tid att njuta av färgprakt och liv mellan lövräfsning och sekatörsklipp.


Afrikas blå lilja.


Kamelian.


Kärleksört i sin bästa prakt och snart helt överblommad Mårbackapelargon.

6 oktober - Firren harren kirrad

Nu är den färdig, tycker jag, den beställda akvarellen av en harrhane i lekdräkt.

Nu ska målnigen ramas och levereras och sen är ytterligare ett steg på min livsresa avklarat. Och vill du veta historien om varför jag målat den vackra fisken, så kan du gå tillbaka i min blogg till den 24 september. 

tisdag 5 oktober 2021

5 oktober - Vid Tåkerns norra strand

Det var länge sedan, säkert ett par år, som jag besökte Svälinge besöksområde vid Tåkerns norra strand. Alla av oss i tisdagsklubben kände detsamma, så idag tog vi igen saknaden och styrde kosan dit. Morgonen var brittsommarmild och lugn och solen sken vänt genom soldis. Promenaden gick längs grusvägen hela vägen ut mot Tranören.

Längs grusvägen ner mot Tranören och Svälinge fågeltorn vid Tåkern.

Här är man omgiven av ett vackert betat landskap, glest bevuxet med lövträd och tall mellan kärrtuvor och storvuxen tät vass.

Av snubbelrisk har kreaturen nödgats anpassa sig till en för alla gemensam steglängd.

Kornas promenad på bred front längs andra sidan trådstaketet, har gett upphov till denna märkliga formation, skapad av deras synkroniserade tramp mellan tuvorna. 

Målet för dagens exkursion var skäggmes och vit helvell, föreslaget och beställt av undertecknad.

Skäggmesarna var i högform. Överallt i den praktfullt täta vassen fanns de, säkert i minst ett hundratal. Jag gissade rätt, att dagens förhållanden var perfekta för fina upplevelser just här vid Tranören, där man kommer dem så nära. 


Du får tro mig på mitt ord, att det i den här bilden finns mängder med skäggmesar. Kameran med teleobjektiv låg dessvärre kvar i ateljén och med mobilen kommer man ju inte så långt.

Skäggmesarnas energi laddades upp i omgångar under förmiddagen och under "högflykt" drog flockar ideligen iväg över vassarna med uppspelta "tjyngande" läten.

Den vita helvellen har jag upplevt på platsen tidigare. Jo, egentligen heter arten vit hattmurkla, men jag använder gärna det där andra namnet, baserat på murklornas släktnamn helvella och anledningen till detta är Gunnar Brusewitz bild och bildtext i boken "Skissbok" från år 1970, som jag inköpte direkt vid editionen.

"Den vita helvellen" illustration av Gunnar Brusewitz 1970.

Så triggades min fantasi den gången och så blev det också, att även jag fick bli lycklig genom egen upptäckt av denna vackra lilla svamp blott något år senare.


Och så här ser min vita helvell ut från dagens utflykt.

Vit hattmurkla är en höstlig art som påträffas, men mindre allmänt, i södra delen av vårt land på bördiga gräsmarker i lövkog och parker.


Den sista biten av stigen till fågeltornet vid Svälinge leder rakt över ett mycket vackert beteslandskap. Gräset är oerhört kortbetat av kor och kanske även hästar. Floran är rik och vi finner många vackert, sent blommande gråfibblor, knutarv och brunört samt även gott om lågvuxna små sumpgentianor, som nu dock är överblommade. 
Här finns även kärrspira, det vet vi av tidigare erfarenhet.
Vi ser en sen amiralfjäril flyga runt i solvärmen mellan björkarna och några små grodor som hoppar iväg framför våra steg.


- Jag ser något svart i gräset, säger Karin och tar några steg tillbaka. Jag måste visst titta på det härifrån, fortsätter hon, med det infallande ljuset i ryggen.


- Det är svart jordtunga, säger Lars, som redan kände till förekomsten och har facit redobogen. Men hör ni, nu måste vi skynda oss bort till tornet, innan kaffet helt har dunstat bort ur termosen.

Lugn! Det finns ju så mycket att se och upptäcka.