17 oktober - Sigtuna och Hjälstaviken

Jag har nyligen varit vid Hjälstaviken, möjligen den nordligaste av Mälarens alla vikar, en grund tarm, en träskmark, älskad därför av Huvudstadens alla naturmänniskor och ornitologer, vilka söker upplevelser liknande dem jag själv har i mitt eget Tåkern.

Jag har varit där förut, men det var länge sedan. Jag minns att vi den gången stod på ett berg med utsikt över en svåråtkomlig vassjö som var tätt bevuxen av buskar och sly. Det måste ha varit någon gång i första halvan av 1960-talet, då jag en kort period var länsordförande för Östergötlands Fältbiologer och var på konferens i Stockholm, att Hjälstaviken ingick som ett av besöksmålen. Landsort och Gunnarsstenarna var ett par andra. Jag var ung, allt var spännande men så mycket mer än detta minns jag just inte.

Naturreservatet Hjälstaviken.

Därför var det med stor nyfikenhet Ulla och jag var där i veckan. Inbjudna och guidade blev vi av våra nyblivna goda vänner Kerstin och Jan som oerhört gästfritt och varmt tog emot oss i sitt hem under några dagar. 

Jan och Kerstin bjuder på fika vid Hjälstaviken.

Detta tarvar förstås en förklaring. Jag gör en lång historia kort genom att helt sonika berätta att Jan och jag nyligen har hittat varandra såsom sysslingar på min fars och hans mors sida, kusinerna. Allt hände för ungefär ett år sedan då en första kontakt knöts. Att vara släkt är ingen garanti för vänskap men i det här fallet har allt kommit i ett förklarat ljus. Våra upplevelser och intressen verkar samstämmiga och därmed ligger allt upplagt för bestående kamratskap och glädjande umgänge.

Sigtuna stad.

Men, första dagen gjorde vi Sigtuna, en stad som varken Ulla eller jag tidigare hade besökt. Sigtuna är en kvarlämnad idyll, en trähusstad, såsom Söderköping, Mariefred och Eksjö, där man kan strosa på en kort gågata kantad av små butiker med turistisk inriktning liggande vid den branta slänten ner mot Mälarens vatten, där den medeltida staden, en gång Svea rikes huvudsäte innan Stockholm tog över, hade sin livliga hamn, idag en avkopplande strandpromenad bland skapade vilorum, pilar och tama gräsänder, alldeles innan man åter vänder upp igen, till det gamla 1600-talshuset i grändens backe och tar en varm fikapaus på Tant Brun i höstkylan.

Jo just det, Sigtuna har en välfylld bokhandel. Så värt att notera. Naturligtvis var vi där och handlade.

Men i utkanten av den gamla medeltidsstaden växer nu ett annat samhälle också upp. Arkitektritade flerfamiljshus och villor för lantligt längtande stockholmare byggs inte mer än några stenkast bort från låga trähus och spjälstaket. Hela tre fastighetsmäklare frestar längs den korta gatan och priserna i fönstren är anpassade efter storstadsbors behov och förmåga.

Dag två bär det så av till Hjälstaviken några mil västerut. Jag visste inte innan då jag tidigare har passerat på den pampiga gröna bron  längs E18 vid Ekolssund att det var Hjälstaviken jag såg mot norr, och träskmarkerna längst upp i gattet kan man ju ändå inte se därifrån.

Vi parkerar i besöksområdet på västra sidan av viken, där en välordnad rastplats med frikostig information berättar historien om platsen. En stig leder över betade marker ner till ett fågeltorn vid stranden. Från Kokullen som ligger längs stigen har man en bra utsikt över viken, säger Jan. 

Men blåsten tar tag i oss och vi saknar värmande mössor och vantar. Ett par små flockar med vitkindade gäss flyger omkring i området, sällskapande med sädgäss som anländer från norr (snön har precis anlänt till norra Sverige). Krickor och gräsänder rastar på öppet vatten, en ung häger fiskar och mot kullarna och vassen norröver ser vi blåhök, ormvråk och fjällvråk. Men enligt Jans uppfattning är det sammantaget en tyst och "död" dag idag. Sånt förlikar jag mig dock med, vis av egen erfarenhet, och njuter av sällskapet, geografin och miljön.

Bortom sankmarken reser sig lövskogskullen som heter Parnassen, där grevar och baroner har lotsat fram kungar och drottningar till lämpliga skott mot hjortar och älg i mitten av den stjärna med rågångar som friserades fram ur lövskogsdunklet. 

Där i Parnassens mittpunkt har även Gustav III stått på pass, vet Jan att berätta och själv har han vid ett gyllene tillfälle sett en lappuggla landa just där, bland vitsippor och gulsippor. Det är sånt man aldrig glömmer.

Väldiga våtmarker breder ut sig längs vår stig och spång. Starr, gräs, skräppor, hästsvans och gul svärdslilja dominerar. De ursprungliga buskmarkerna är numera bortröjda och jag kan gott tänka mig att det idag, förutom de enkelbeckasiner som vi skrämmer upp längs vägen,  också finns ett okänt men troligen ganska stort antal dvärgbeckasiner smygande på plats, men sånt vet man inte säkert eftersom man faktiskt måste trampa upp dem ur sörjan för av få vetskap. Men, miljön och förutsättningar känns perfekta för arten.

På andra sidan viken går vi en sväng längs väl spångade leder, breda och stabila och bitvis iordningsställda också för rullstol. Genom vassen som växer där går vi fram till ett stort gömsle med utsikt över hela området och där information av olika slag berättar allt som finns att veta. 

När vi sedan går tillbaka får vi äntligen se en skäggmes. Jan har så långt undrat över oturen, här brukar ju en flock hålla till. Men, det blir alltså bara en, en hane, som dessutom ter sig lite "övergiven" och lockar intensivt medan han flyger iväg över det blonda vasshavet och uppslukas.

Med ens, så känner jag mig hemma även här. Tack Jan och Kerstin!