En av våra skånska dagar nyligen körde vi mot Simrishamn; en stad med gatsten, gatsten och åter gatsten i alla former och storlekar. Så vackert och fint och knappast ett spår av asfalt.
Men vi tog en liten rast vid Brantevik först. Det blåste ganska skapligt och med ungefär trettio vågors mellanrum rullade stora bränningar in från havet mot land från gårdagens hårda vind. Detta var precis vad tre tuffa surfare väntade på.
De låg stilla i sina våtdräkter med stort tålamod och gav sig inte upp på brädan förrän rejäla dyningar reste sig vid revet. Då blev det fart och fläkt. Vilken märklig hobby - mitt i kallaste vattnet.
I törnrosbusken i sanden framför mig höll ett gäng grönfinkar till och käkade nyponkärnor. En rödhake tickade från båthusen och sen fanns där en liten blyg gransångare som hulkade (skulkade = blygt smygande, skulle det vara) i den låga vegetationen. Det blev ju riktigt trevligt i blåsten, men Ulla, hon väntade i bilen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar