24 oktober - Elsa och Piraten

Med bestämda steg och med klapper från stavarna tågar hon allt raskare på framför oss längs en gata i Kivik. 

Det ljusnar över Hanöbukten.

Havet brusar från öster över Hanöbuktens halva storcirkel och regnet lämnar bygden med pussar och pölar blänkande överallt. En sent lättande himmel och svag kvällsol har lockat oss ut till en efterlängtad kvällspromenad i lä för den ökande vinden längs gator och gränder mellan låga stenhus denna dag där vi under resan ned genom landet sett Kristianstadslättens alla leråkrar ligga dränkta under vatten, genom en vindruta där torkarna inte tog en enda paus.

Så hejdar hon sig, väntar in oss en smula, kanske för att hon känner  sig en aning förföljd, vänder sig om och möter vår vänlighet med sin. Ett leende och: "Så skönt att regnet har upphört. Nu är det gott att ta en promenad. Det gör jag här längs gatorna nästan varje dag".

Så bromsar vi in våra steg tillsammans och hon börjar genast berätta.

"Jag bor här, bara ett kvarter bort. Infödd Kiviksbo är jag och nittio år gammal och jag har sett samhället förändras. Förr bodde här gott om fiskare och sjömän, men idag finns nästan inget kvar. Längs den här gatan, Stengatan, finns ingen bofast kvar längre, bara sommargäster och det blir så tomt så här års och hela vintern igenom. Inget liv alls. Här låg förresten telegrafstationen, här var konditoriet, där fanns väldigt gott bröd och där var affären. Allt är borta". 

"Jag heter Elsa förresten, Elsa Matsson. Vad heter ni och var kommer ni ifrån?"

"Följ med bort en liten bit och titta på mitt hus. Jag bor så fint, tycker jag. Huset är visserligen gammalt - tvåhundra år - och min släkt har ägt det i alla tider, men jag bor ensam nu och jag bor så bra. Kan helt enkelt inte bli bättre."

Charneupäron från Elsas trädgård.

"Se vilket fint päronträd jag har - Charneu heter det - men det börjar ta slut nu. Jag har fått så riklig skörd, att jag bjuder alla förbipasserande att ta några stycken ur min röda hink. Hmm, låt se. Här har ni några fina. Tag med dom!"

- Du Elsa, säger jag. Kände du Piraten?

"Det kan du tro! Han bodde ju där, rätt över gatan, i det där gulgröna tvåvåningshuset i backen", säger hon och pekar.

"Men det är klart, om nu rätt ska vara rätt, att egentligen kände jag ju inte Piraten något vidare värst, i alla fall inte så där personligen. Han var liksom lite för mer och för fin för oss andra, vanliga Kiviksbor och strosade omkring i sin basker med lite högdragen min och talade sällan med oss, med mig. Men jag var ju ung då förstås och han på väg in i ålderdomen, så det förklarar väl rätt mycket."

"Han umgicks mest med den tidens kändisar, vad jag förstår, Sten Broman, Evert Taube och Lasse Holmkvist och man hörde ju talas om festerna där på andra sidan gatan och att det var ganska full fart ibland, om jag så säger."

"Men hans fru Tora kände jag. Hon var nämligen min tandläkare och därför var jag där i huset ibland, på bottenvåningen, där hon hade sin mottagning. Jo, det var tider det och det är länge sen nu."

"Har ni sett statyn av honom där borta? Så minns jag honom själv också."

I backen på Piratens väg upp mot sitt hus står han staty, Fridtjof Nilsson Piraten, gjord av konstnären Göran Hazelius. I fullformat gjuten i brons med "barettan" på svaj och en air som från den stora världen spanar han ut över Hanöbukten.

Dagen till ära och kanske är det samma visa varje dag, har han något färgglatt, idag en klase rönnbär i näven.

Bakom honom står en liten blyg figur. Vem det är ligger i betraktarens fantasi att fundera över, men troligen är det tänkt som en karaktär från någon av Piratens böcker. Konstnären själv ger inget svar.

*

Så avslutas det fina mötet människor emellan, Elsa går in till sitt och vi sätter oss i bilen och åker en kort sväng norrut, till Ravlunda kyrka, för att fullfölja vårt Piratenäventyr med att besöka hans grav.

Ravlunda kyrka i kvällsljus.

På en höjd med vidunderlig utsikt över landskapet, mot Brösarps backar i väster och havet i öster, ligger kyrkan. Inte underligt att Fridtjov Nilsson Piraten valde denna vackra gravplats. Annars kunde man ju ha tänkt sig både Kivik där han bodde en stor del av sitt liv, eller Vollsjö där han var född, men här blev det.

Innanför grinden finns en liten skylt som berättar att graven ligger bakom kyrkan i söderläge. Vi vandrar dit längs en knastrande grusgång med en hård västanvind rakt i ansiktet.

Graven är enkel, inramad av blomster och gula höstlöv. Bredvid står en liten minnestavala med hälsning från Piraten-sällskapet. 

Stenen är en liggande granitplatta utan namn. Vi böjer oss ner och läser den för oss och för de flesta redan välbekanta texten:

"HÄR UNDER ÄR ASKAN AV EN MAN SOM HADE VANAN ATT SKJUTA ALLT TILL MORGONDAGEN. DOCK BÄTTRADES HAN PÅ SITT YTTERSTA OCH DOG VERKLIGEN DEN 31 JAN. 1972"

Lite rikare och lyckligare kan vi nu lägga in Fridtjof Nilsson Piraten i vårt minnesarkiv. Det känns verkligen bra. Vi är uppdaterade.

Nedan följer ett par länkar för den som vill ta del av Fridtjof Nilsson Piratens liv och leverne, författarskap och biografi på ett djupare plan. Jag har ju bara skrapat på ytan.

Rötter - Sveriges Släktforskarförbund

Piratensällskapet